Det är svårt att inte tappa huvudet

[PopJimmy]

Damir jag känner igen dina känslor och jag upplevde precis samma sak.

Jag har seriöst funderat på om jag ska mörda min läkare, anlägga bränder eller stalka och mörda politiker, kidnappa barn och låsa in dem och våldta dem. Alltså riktigt persversa och sjuka saker.

Jag har som sagt haft väldigt svårt att "sätta gräner" för andra, men även för mig själv, definiera en identitet hos mig själv osv. Mycket p.g.a. den brist på regler jag haft i min uppforstran.

Jag har våga exprimentera med många olika saker. Vanligt förut var att jag ofta besökte sjuka sidor på nätet, typ http://www.sickestsites.com och http://www.snuffx.com

Jag har även tilltalats väldigt mycket av det absurda i tillvaron.


Men jag känner att jag som sagt "passerat" en existentiellt problemrymd och mer och mer börjat att acceptera en slags öppen andlighet och konst.




Det jag tycker är tråkigt angående dessa typer "mörka problem" är att vi fördömmer dem, vi står förvånande inför dem, vi lyfter dem inte till ytan.

Detta är som sagt även en vanlig kritik från den psykoanalytiska traditionen (Freud, Jung etc), iförhållande till den humanistiska psykologin (Maslow, May, Fromm etc) Den humanistiska psykologin (precis som den transpersonella) pratar mycket om människans potential för tillväxt, men psykoanalysen pratar mer om goda objekt och mörka sidor etc.


Beteendeterapi och kognitivteratpi rör inte så mycket kring känslor, snarare kring beteenden och strategier men som i förlängningen för oss in i sammanhang och situationer som skapar känslor.


Jag tror det är bra att du delar med dig av det du känner. Om du har möjlighet att gå till en psykolog/teerapeft etc så upplever jag att en psykoanalytiker är det som är mest relevant i detta sammahang.


Det finns annars rätt mycket litteratur om detta om du vill läsa och förstå problemen. Jag upplever som sagt att det inte handlar så mycket om "dig" eller din "person". Det handlar mer om känslomässiga trauman som måste vädras och bearbetas.

Om folk inte förstår så är det lätt hänt att man blir frustrerad och dömmer ut människor, men det jag försöker säga är att det finns människor som är villiga på ta emot dig som du är och lyssna på vad du har att säga.

[Damir]

Jag har aldrig drömt om att skada någon på det viset, men jag vet att om jag hade tillåtit mig gå in i den spiralen hade jag kunnat ha väldigt bra och sjuk fantasi kring det. Det närmaste jag har kommit till är dagfantasier om att skjuta skallen av mina arbetskamrater med shotgun. Jag kunde föreställa mig hur blodet forsade ur deras nacke och att huvudet var försvunnet. Kring sex har jag haft fantasier om det mesta, men har inte heller fastnat och utforskat kring det. Jag kom tidigt på att det inte var rätta vägen att gå. Jag har stegvis kommit ifrån allt det, även om det finns kvar till viss mån.
Din iaktagelse av hur samhället ser på våld tycker jag är intressant och något som jag själv har iaktagit och stört mig på. Tex hur hela Sverige reagerar när något mord händer (nu senast med 27-åringen som dödade 8-åringen). Alla låter som: "vi hade ingen aning" "hur kunde detta hända" osv. Jag kan sätta stora pengar på att jag hade fattat att den killen skulle begå något sådant, efter 30 sekunder i samma rum med honom. Var det ingen som vågade se honom i ögonen, lät de sig förföras av hans ord?
Vad gäller psykolog har jag redan träffat en tant 40 gånger, hon kunde inte hantera mig. De 40 gångerna var gratis från sjukvården, på grund av min bakgrund, och den är minst sagt sjuk. Incest, daglig misshandel, utanförskap, svår fattigdom och krig. Jag fick inte fortsatt gratis vård, min lön räcker tyvärr inte till för fortsatta samtal. Jag kan inte säga att de 40 samtalen hjälpte mig särskilt mycket, det var dock skönt att vara sadistisk och ändå se att hon kunde hantera det till viss grad. Den graden av destruktivitet och sadism som jag förfogar över kan nämligen bryta ner en vanlig människa rätt snabbt. Fråga bara min fd flickvän. Den finns inte där i det öppna, eftersom jag är försiktig med att visa det, men triggas jag tillräckligt mycket, kan det komma, våg efter våg av psykologisk krigsföring, tills jag bryter ner. Men min gräns går väl till tårar och uppgivenhet av motparten, då brukar jag få skuldkänslor. Tur är det, för med tanke på min bakgrund, borde jag ha varit en mördare, pedofil och tung narkoman.