Anders skrev:Det här "ingentinget" verkar vara något som jag tolkar lite mittemellan Haralds eteriska och Violas nationalencyklopediska.
Jag kan bara göra en liknelse, eller ett ge ett exempel på hur Haralds trådstart gör sense för mej. Eller ett par:
- När man bara blir sittande nånstans, på kontoret, i skogen, på fiket och man kommer i det här tillståndet där man inte "försöker", där man bara känner energin, inspirationen och det komma till en, där känner jag mig rätt nära ett slags "ingenting". Ett tillstånd, bara. Som kan kännas utan gränser.
Känns ibland som om det är det här man vill provocera fram med meditation, mindfulness och sånt. Men jag har intrycket av att det där bara kommer till en. Jag säger inte att det inte är bra med meditation, jag upplever också att det hjälper en på väg, men det här flowet, det kan man bara låta komma när det kommer.
Mao : Det här du skriver om Harald, att "söka ingenting", jag tror inte man kan provocera fram det. Man får ta det som kommer.
Och det här med prylar och ägande. Ja, om det i sig blir det enda målet. Men det är långt ifrån alla som ser det som så himla viktigt. Visst, jag köpte en ny bärbar CD spelare igår, och det var kul, men det är inget som gjorde mig lycklig på nåt djupare plan.
Jag tror att det här med prylar, ägande, penningar handlar om att positionera sig socialt, att känna att man är accepterad av de man vill bli accepterad av. Andra kör med näbbstövlar eller röker på nåt. Man vill tillhöra. Det har nog inte så mycket med livsmål och inre frid att göra. Det är mer rädsla.
- Sen, så här års har man ju sin weltschmerz, man känner döds och evighetsskräcken göra sig påmind, så kan tankarna på ett icke-nirvana kännas angenäma.
Jag känner igen mig i det du skriver. Visst kan man ha upplevelser av gränslöshet, När tiden stannar upp och man bara är en del i något stort som vid en naturupplevelse eller vid en stark gemenskapskänsla. Man kan också ha intuitiva upplevelser som man inte kan förklara. Men så fort man börjar skapa teorier om dem och sätter dem i system och gör allt för att fånga dem då förlorar man både dem och sig själv, bedrar sig själv och andra.
Det är skönt och vilsamt och inspirerande med sådana upplevelser men inte skulle jag vilja stanna kvar i dem och det går inte heller... Den fantastiska upplevelsen skulle gå över till innehållslöshet och meningslöshet.
Vad gäller prylar så tror jag att de som flyr dem helt och hållet är mer bundna vid dem än de som kan ha dem och avnjuta fördelarna med dem men inte går under för att man förlorar dem.
Hösten är den vackraste och behagligaste tiden på hela året - vadå weltschmerz? :)