Vilka är föresten 'de lärde' ?
Go natt :smt015
In behov av hjälp från de lärde
Moderator: Moderatorgruppen
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
sailaways skrev:Läser du mycket?
Du kanske skulle ha utbyte av Alice Miller litteratur ("det självutplånande barnet").
I dina tidigare inlägg har det låtit lite som om du lidit av depersonalisation; hur allt ter sig som ett skådespel och du har förglömt ditt barndoms "jag".
Hej! Nja, jag har börjat läsa lite mer nu. Upplevde mig förut ha "fattat" hela verkligheten, och kände mig helt inlåst i att inte kunna få nya intryck från något. Tack för tipset!
Nej, jag led knappast av någon "depersonalisation", har inte varit i kontankt med begreppet med kollade upp vad man menar. Jag har förlorat mitt "barndoms jag" genom att identifiera mig med själva "fällan". Jag upplevde "flykten från fängelset" när det gick upp för mig vad jag egentligen höll på med, och att min fragmenterade "identitet" aldrig varit mitt ursprungsjag.
Apropå det. "Sann" identitet (om man kan säga så) -innebär att man MINNS helheten. "Fattar man", tror man bara att man vet vem man är, eftersom det är så "självklart" är det en inlärd tvångstanke, som bl.a. bygger på att man inte klarat av att "översätta" "modern" och "fadern" fullt ut till nya/uppdaterade genuina källor, bilder.
När man MINNS är man alltså DÄR IGEN. Man minns hur det är att FÖRSTÅ, när man blickar ut över en utsikt.
Man skulle ju alltså kunna vara "vaken i 40 dagar" om man var i himlen/tidlösheten.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
sailaways skrev:Åkes granne skrev:sailaways skrev:Läser du mycket?
Du kanske skulle ha utbyte av Alice Miller litteratur ("det självutplånande barnet").
I dina tidigare inlägg har det låtit lite som om du lidit av depersonalisation; hur allt ter sig som ett skådespel och du har förglömt ditt barndoms "jag".
Hej! Nja, jag har börjat läsa lite mer nu. Upplevde mig förut ha "fattat" hela verkligheten, och kände mig helt inlåst i att inte kunna få nya intryck från något. Tack för tipset!
Nej, jag led knappast av någon "depersonalisation", har inte varit i kontankt med begreppet med kollade upp vad man menar. Jag har förlorat mitt "barndoms jag" genom att identifiera mig med själva "fällan". Jag upplevde "flykten från fängelset" när det gick upp för mig vad jag egentligen höll på med, och att min fragmenterade "identitet" aldrig varit mitt ursprungsjag.
Apropå det. "Sann" identitet (om man kan säga så) -innebär att man MINNS helheten. "Fattar man", tror man bara att man vet vem man är, eftersom det är så "självklart" är det en inlärd tvångstanke, som bl.a. bygger på att man inte klarat av att "översätta" "modern" och "fadern" fullt ut till nya/uppdaterade genuina källor, bilder.
När man MINNS är man alltså DÄR IGEN. Man minns hur det är att FÖRSTÅ, när man blickar ut över en utsikt.
Man skulle ju alltså kunna vara "vaken i 40 dagar" om man var i himlen/tidlösheten.
Översätta den manliga och kvinnliga aspekten av sig själv? Den givande och den tagande? Älskade och älskande?
Du menar att förnimma med känsla sitt hela inre väsen?
Jag har power-mediterade ett tag, några veckor, och kom i kontakt med mitt sanna inre väsen- JAGET - främst genom MINNET av den jag var och även är. Sållade igenom hela min uppväxt, relationer och barndomshistoria och tillslut var jaget i medvetandet fullt lysande.
Är just nu depersonaliserad.
Känner igen det där. Men vad menar du egentligen med "JAGET"?
När man når sitt djup känns det som man "vidrör allting i universum" och "står längst bort" av alla energiformer, och ser det djupa i allt (eftersom det redan har "hänt".)
Du får gärna berätta om din depersonalisering.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
sailaways skrev:Vad vill du veta?
Det infekterar hela mitt varande har svårt att uppleva min faktiska existens. Vet inte vem jag är (ibland ens OM jag är), mina sinnesfunktioner fungerar inte tillfredställande.
Passa på att analysera dramat, vad det går ut på så att säga, för att förstå "sagan" och din peronliga, meningsfulla delaktighet i det mänskliga rollspelet.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
sailaways skrev:änner du igen upplevelsen av att sinnesspektrumet håller på att upplösas, att man håller på att "gå upp i rök" och BLI kärlek?
En gång genom egen-konstruerad meditation lyckas jag vibrera i eufori/kärlek. Vita blixtrar framför mina slutna ögon och tillfredställelse/vila förnam jag !
Jag försvann ett kort tag..
dock kunde jag inte fullt ut UPPLEVA då ett jag-filter saknades att uppleva saker igenom. Kände en skärande trasighet i kärlekseuforin (två motpoler). Ändå visste jag att jag faktiskt VAR/ÄR pg av mitt "jag" som jag vid det laget betecknade som "min inre kärna".
Men den enda inre kärnan vi har att tillgå är just detta jaget. Det jaget kunde jag DÅ bara uppleva i fantasin på en förnimmelse-nivå. Alltså hypotetisk, teoretisk. Ej fullt ut.
Men så pass i extas har jag aldrig varit att jag inte kunnat skriva, tror jag.
Fast vänta, möjligen en gång vid en andlig upplevelse för flera år sedan...
Känner en hopplöshet och djup sorg just för tillfället att jag inte alls har ork att måla något vackrare av det tillståndet jag befinner mig i, även om ALLA tillstånd förtäljer för oss vad vi bör göra för att en förändring ska kunna komma till skott. tror jag........
Jag upplevde att jag lätt vibrerade i hela kroppen i några dagar vid min ursprungs-upplevelse. Mitt hjärta stannade upp och slog inte ens ibland. Men då var jag i total balans och hade helt kontroll över mig själv. Harmonin kände jag lite senare.
Tror det handlar om att omvandla alla "låga", "fula" energier-delar till REN KÄELEK [Gud]
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Ska jag vara helt ärlig så var det när jag hörde om Saddam Husseins sista drama som jag fattade att allt händer samtidigt. ”Herregud”. Det var en exakt parallell verklighet till mitt liv, och de stadier av isolering, livsvillkor etc.
Det gick upp för mig alla de felen jag gjort under ”alla mina inkarnationer”. Det handlar om att jag så att säga ”skuggar mig själv” och blir min egen våldtäktsman, genom att vagt medvetet (eller tvångsmässigt) övervaka andra, titta både bakom och framför. Det misstaget som vi kan kalla för alienerad makt är den största självutplåningen.
Och då så jag Saddam som en exempel på den ”våldtäkt” han gjort på världen, och upplevde att jag var tvungen att ”ta över” Mannen.
Trodde att om "allt gick som det skulle" skulle vi "balansera magnetfältet"..(?)
Kändes som om den andra skulle dö/gå sönder som jag ”skulle ha sex” med någon. Det är ju en död, men jag menar ”på riktigt”.
När jag nådde Källan fick jag en minnesbild av att jag hade haft sex med (”tagit”) alla människor i hela världen. Förstås. Nu fattar jag.
Visste att jag hade absolut NOLL sexuellt/könsligt behov hädanefter, eftersom man hade ett orgasmatiskt psyke/själ.
Det är egentligen den ULTIMATA BEFRIELSEN; att aldrig mer behöva ha sex. Eftersom man ÄR SEX.
Kände att liksom man lika gärna ”kunde kastrera alla”. ”Vi skulle ju ändå vara FÖR EVIGT”. Det var en ofattbar personlig triumf, den slutgiltiga segern, myten om fågeln Fenix.
Kände en enorm UTVIDGNING (jag ”såg allt”) av universum, och jag fick en mission om att ”förgöra” (den stora) Lögnen –någon/något måste dö. Kände en slags vision; jag var TVUNGEN att ”ta kontrollen” och SPRIDA ORDET.
( ----- Jag har aldrig sett hallucinationer, men jag börjar fundera. Efter att jag hade sovit ”på polisstationen” och åkt till ”psyket i Uppsala” fick jag låna en dator i ett typ kontor. Utanför rummet satt en tjej som verkade lite ovanlig. Jag trodde (”visste”) att hon var en ”mördare”. Hon verkade extremt generad, skamsen och såg skyldig ut, hon vände bort huvudet när jag gick förbi som människor som känner att de gjort något gör. Hon såg utvändigt skitig och repellerande ut, och hade ett mycket tydlig ”ärr”/avtryck/torkat sår av en ”snara” runt halsen. Hon såg för gammal ut för att vara på barnpsyk. Jag tror att det var en avfalls-symbol av skuggan. ------ )
Hade oerhört stort inre motstånd till att skriva saker (har jag fortfarande till viss del). Det blev så svårt med den ”tunga” repertoar av inlärda inskränkande lagar (ihågkommen ångest av ”omöjligheten” även fysiskt; kvävning, inlåsning i förråd, försök till dränkning…) Hittade till filosofiforum i början av förra sommaren, tänkte att jag kunde ventilera mina förklaringar lite. Flera gånger hade jag suttit på golvet i mitt rum och kalkylerat ut en extremt komplicerad förklaring på t.ex. exakt hur ”Schizofreni skapas” –allt med freudiansk kausal fixering vid uppväxten. Men varje gång jag tänkte ”presentera” min teori hade någon annan precis skrivit i stort sett om exakt samma grej, samtidigt som jag såg de ”små felen” och jag ”herregud, det här händer inte”. Inte det att någon hade stulit från mig, bara det att det upplevdes bränna min broar till att göra min förstådd. Jag pratade med omgivning, men det var ingen som var intresserad av att sätta sig in problematiken, eller förstod. Dels var det så jävla invecklat för att jag ens ville försöka. Jag brukade hela tiden ”syna” orsaken till mitt behov av handling; och låstes konstant av att jag kom fram till att det var utav ”egocentriska energier” och blev handlingsförlamad. Brukade sitta och ”räkna ut” hur det kom sig att jag hamnat ”på stolen”. Behovet jag ändå kände av att prata om hela skiten var eg. inte för att jag ville förstå, jag VISSTE att det inte fanns någon utväg. Det ÄR Helvetet.
. . .
Det är som att jag har skapat en slags ICKE-identitet som sträcker sig ut över allting. Har en ”kollektiviserad” relation till allting; det som ”inte är”. Svårt att förklara. Jag kan liksom inte ”titta” på mig själv. Slänger ofta alla grejer jag gjort; mina konstnärliga uttryck, eftersom jag STÅR KVAR i situationen –i skiten -och SER DET INTE.
Jag blir aldrig färdig. Jag kan inte definiera min handlingar eftersom jag inte har separerat mig från idévärlden. Upplever inte olika världar, olika kontexter. Det är som om jag levt ”en dag”, jag vet inte vad jag gjort i hela mitt liv.
Allting verkar handla om hur jag värderar kunskap. Jag har en stor koncentrationsförmåga, snöar inne på mina egna begrepps-föreställningar och överidentifierar mig med min MENTALA NATUR.
När jag gick tillbaka till min genuina personliga identitet smälte mitt annars ”tunga” tänkande samman med min själ; med en känsla av själv-ansvar, god relation till auktoriteter, och social acceptans på en samhälls/grupp-nivå. Som en ”utmejsling” av livet. Jag kände mig Vuxen och VERKLIGEN hemma i alla situationer.
Tror det är därför jag blivit ”för stor, på så sätt... att jag har ett BMI på 32, nej jag bara skoja. Jag menar att jag ibland har gått upp i ett samlat medvetande och deltagit i dramatiska synkrona händelser, jag tar mitt ansvar för mänskligheten på blodigt allvar.
Jag ÄR egentligen motsatsen till allt det jag tror att jag är. Jag är antagligen teatralisk och ofattligt excentrisk. Det är lite halv-autistiskt, förutom att jag INTE upplever en ”fysisk alienation”. Jag har en stor receptiv uppfattningsförmåga.
(Som liten ”genomskådade” jag mina föräldrar och andra ”vuxna”; manipulationer, osäkerhet och självbedrägligt beteende. Jag såg tidigt saker jag inte ville se, och lämnades med en svår förståelse för att de var ”barn”; ”de fanns ingen auktoritet, inga vuxna människor, samhället är patetiskt.”) Jag fick djup ångest när de ”daddade” med mig, då jag inte kunde göra mig förstådd som en likvärdig människa. Det är samma grundkänsla av objektiv/distanserad alienation och ”ansvar” nu som jag hade när jag var 3,4 år. Alltså inget overkligt/oceansikt, jag blev bara mental-psykologiskt hämmad av att se hur pinsamt allt var…
MEN DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. Vad fan tror jag? Att alla ska börja ”lyda” mig? Jag kommer hitta fel överallt, jag har blivit ”uppfostrad” till att värdera saker som något ”omänskligt”.
Enda gången jag känt en ”rättvisa” var den 31 dec 06, morgonen efter att jag hade upplevt den ”råa” antagonismen mellan mig och min mamma. Jag konfronterade bestämt henne och hon sa hela tiden ”jag vet” och såg chockad och mycket skamsen ut. Träffade henne nästa morgon i ”TV-soffan” på psyket och hon kändes ”fullständigt renad”, det kändes som om det bara var vi som förstod vad allting handlade om. Pratade lite med några ”skötare” där och hon skrattade hela tiden i samförstånd om att de ”inte fattar någonting”. Tyckte det var lite tråkigt att det var liksom med min mamma jag var i himlen. Alltså, PÅ RIKTIGT. Alla andra var ”DÖDA”. De kändes som de var TOTALT livlösa dockor. (Förut brukade jag alltid urskilja individualiteterna väldigt tydligt.) Jag hade säkert varit lycklig om jag inte började ”ha lektion” med de andra, som hamnade i totala förvirringstillstånd eftersom de trodde att de var ”utvalda” på något sätt, och började springa fram och tillbaka i korridoren (skötare) och ringa och säga typ ”jag älskar dig” i telefonerna.
Alltså det här med min mamma. Hon vet om det, i alla fall, när hon ser det. Hon har alltid velat försöka manipulera mig. I mina allra ”insiktsfulla” stunder har jag förstått att hon är ”psykiskt sjuk”. Det jag egentligen förstår tror jag är att hon har en TOTALT motsatsbild av den jag är. Hon fabricerar en stor LÖGN som hon befruktar till pappa som agerar budbärare åt ILLUSIONEN, utan att förstå det själv. Pappa ”-ge upp, du vet hur hon är”. De arresterar alltså mig i fängelse i deras handling.
Egentligen hatar älskande varandra. Det finns liksom bara en att ge skulden på tillslut, och man måste tillslut ställa sig ansikte mot ansikte och överbevisa sig själv denna paradox för att uppleva ett ärligt förhållande. Inte det att jag direkt älskade min mamma djupt, men jag kände i alla fall ett varmt samförstånd som jag aldrig känt till henne förut.
Fick upplevelser som representerade ”barnmorskan” (som kom från samma ställe som jag*) och mamma ”-det är MITT barn”.
Men här börjar även mystiken och sökande efter ”ödet/guds plan”. Det är det som religionen handlar om. Att försöka penetrera hela sitt väsen.
*= Visste var vilka länder andra genom inkarnationer kom ifrån. Man såg det i ögonen liksom. Det var här jag ”förstod” att det svenska kungahuset var en stor lögn, men jag förstår inte riktig vad jag menar.
Vet inte vad jag ska göra med den narcissistiska cynismen. Uttryckte det lite nervsjukt som hånfullt beteende jag var 13-14 år (då mina STORA hämningar började släppa.) Mådde lika dåligt hemma hos de flesta andra, eftersom jag tog åt mig av äckliga familjekoder där barnen blivit hypnotiserade och dresserade och deras föräldrars svulstiga egoism. Kände ofta att jag var tvungen att krossa spänningar med ett allmänt avvikande beteende för att få luft. Jag
är annars en väldigt graciös och medlande människa.
Allt bygger på det nerviga hyckleri ”på julafton” etc. Det har varit konstanta aggressiva konflikter hemma hos mig hela tiden. Sista gången det var en ”lugn dag” hemma var en nyårsfaton när jag var kanske nio år. Helt seriöst alltså. Jag och min lillasyster hade röda sammetsklänningar och tittade på Mr Bean.
Jag har aldrig i mitt liv upplevt verklig lojalitet. Står under ständiga ”hotelser” från mamma/myndigheter. Folk har aldrig tagit mig på allvar. Jag hade mycket starkade känslor som liten. Jag har aldrig fått ha ett privatliv. Man tappar livslusten och slutar bry sig. Tillslut skapas en sjukdom hos människan, och risken är stor att hon börjar återskapa ”hemligheten” –spänningen att bli avslöjad; kleptomani, ”otrohet” etc. Min lillebror hade som ”ritual” att gömma vissa symboliska saker och blev nedslagen och la sig under täcket en hel dag, när t.ex. mamma hittade det.
Något annat:
Ibland när jag tittar tillbaka på t.ex. gamla SMS, är det som det innefattar ett budskap/en mystisk subtilitet man inte förstått innan.
Det här låter psykotiskt. Det är det inte.
Det jag menar är att det är som ”ledtrådar” som länkar vidare ”en gåta” till ett komplext system. Man tänker att ”skrev jag verkligen det där”, man inser kanske att hur rätt man haft, även fast det jättepatetiskt och spontant skrivet.
Det skickar alltså en signal till framtiden, för att det ska uppstå ”perfekt timing” mellan två energipoler. Eftersom man alltid analyserar vad den andra tänker.
Hemligheten är att allting är medvetet.
Jag har upplevt detta. Jag kunde inte sova på 6 dygn när jag var inlåst på psyket eftersom det var sån jävla jobbig personkemi mellan alla. Hade öronproppar i gummi på mig, men kunde höra allt ändå, jättetydligt, även om jag höll för öronen osv. Medvetandet var alltså utanför kroppen, jag var alltså ”död”.
Berättade för en kille att min mormor fick två tvillingpar, det är ju inte så vanligt. Ett Våg-par (flickor) och ett Vädurs-par (pojkar) [rättvisa]. Kanske 30 sek efter under en dokumentär om Ingrid Bergman på TVn sades det något i stil med ”Gud gav tvillingar till helgonlika mödrar för att det skulle vara rättvist”.
Allting omkring oss alltså ”ute i luften” är en lidelsefull rörelse.
Varför är det ingen som säger vad naturens majestätiska föreställning handlar om?
Stjärntecknen är TECKEN ---------- det är religionen
Vi kan aldrig framkalla synkronisiteter själva.
Ingenting är tillfälligheter.
Är BEHOVEN allt människan är? Behovet behöver sig själv, varken mer eller mindre.
Vi vill så gärna tro att vi kan ”skapa mening” själva. Det är ett företag dömt till konkurs, en livslång kamp mot os själva. Meningen FINNS. Meningen är alltid kärlek.
FATTAR NI INTE? Den ständiga informationsöverföringen är processorn som söker efter stationer av enhetlig kärlek.
Vet ni hur jag kom på att det handlar om ljus och avståndsförhållanden? Jag kollade upp de kosmiska omständigheterna/vädret vid speciella händelser och upptäckte sambanden, upprepningarna, symmetrin.
Givetvis är stjärntecknen PÅHITTADE. Som jag sa –de är just TECKEN (”se all the signs”). Make sense?
När vi alla förstår detta kommer vi ”komma till himlen”, arketyperna kommer bli meningsfulla utfyllnadsmaterial OMKRING oss själva, vi har bara våra ROLLER. Vi kommer se sagorna, leken med evigheten.
Slår upp en slummässig sida i Bibeln för att ”titta mig i spegeln”: ”..så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter det nåd vi fått.
Helt spontant.
Det gick upp för mig alla de felen jag gjort under ”alla mina inkarnationer”. Det handlar om att jag så att säga ”skuggar mig själv” och blir min egen våldtäktsman, genom att vagt medvetet (eller tvångsmässigt) övervaka andra, titta både bakom och framför. Det misstaget som vi kan kalla för alienerad makt är den största självutplåningen.
Och då så jag Saddam som en exempel på den ”våldtäkt” han gjort på världen, och upplevde att jag var tvungen att ”ta över” Mannen.
Trodde att om "allt gick som det skulle" skulle vi "balansera magnetfältet"..(?)
Kändes som om den andra skulle dö/gå sönder som jag ”skulle ha sex” med någon. Det är ju en död, men jag menar ”på riktigt”.
När jag nådde Källan fick jag en minnesbild av att jag hade haft sex med (”tagit”) alla människor i hela världen. Förstås. Nu fattar jag.
Visste att jag hade absolut NOLL sexuellt/könsligt behov hädanefter, eftersom man hade ett orgasmatiskt psyke/själ.
Det är egentligen den ULTIMATA BEFRIELSEN; att aldrig mer behöva ha sex. Eftersom man ÄR SEX.
Kände att liksom man lika gärna ”kunde kastrera alla”. ”Vi skulle ju ändå vara FÖR EVIGT”. Det var en ofattbar personlig triumf, den slutgiltiga segern, myten om fågeln Fenix.
Kände en enorm UTVIDGNING (jag ”såg allt”) av universum, och jag fick en mission om att ”förgöra” (den stora) Lögnen –någon/något måste dö. Kände en slags vision; jag var TVUNGEN att ”ta kontrollen” och SPRIDA ORDET.
( ----- Jag har aldrig sett hallucinationer, men jag börjar fundera. Efter att jag hade sovit ”på polisstationen” och åkt till ”psyket i Uppsala” fick jag låna en dator i ett typ kontor. Utanför rummet satt en tjej som verkade lite ovanlig. Jag trodde (”visste”) att hon var en ”mördare”. Hon verkade extremt generad, skamsen och såg skyldig ut, hon vände bort huvudet när jag gick förbi som människor som känner att de gjort något gör. Hon såg utvändigt skitig och repellerande ut, och hade ett mycket tydlig ”ärr”/avtryck/torkat sår av en ”snara” runt halsen. Hon såg för gammal ut för att vara på barnpsyk. Jag tror att det var en avfalls-symbol av skuggan. ------ )
Hade oerhört stort inre motstånd till att skriva saker (har jag fortfarande till viss del). Det blev så svårt med den ”tunga” repertoar av inlärda inskränkande lagar (ihågkommen ångest av ”omöjligheten” även fysiskt; kvävning, inlåsning i förråd, försök till dränkning…) Hittade till filosofiforum i början av förra sommaren, tänkte att jag kunde ventilera mina förklaringar lite. Flera gånger hade jag suttit på golvet i mitt rum och kalkylerat ut en extremt komplicerad förklaring på t.ex. exakt hur ”Schizofreni skapas” –allt med freudiansk kausal fixering vid uppväxten. Men varje gång jag tänkte ”presentera” min teori hade någon annan precis skrivit i stort sett om exakt samma grej, samtidigt som jag såg de ”små felen” och jag ”herregud, det här händer inte”. Inte det att någon hade stulit från mig, bara det att det upplevdes bränna min broar till att göra min förstådd. Jag pratade med omgivning, men det var ingen som var intresserad av att sätta sig in problematiken, eller förstod. Dels var det så jävla invecklat för att jag ens ville försöka. Jag brukade hela tiden ”syna” orsaken till mitt behov av handling; och låstes konstant av att jag kom fram till att det var utav ”egocentriska energier” och blev handlingsförlamad. Brukade sitta och ”räkna ut” hur det kom sig att jag hamnat ”på stolen”. Behovet jag ändå kände av att prata om hela skiten var eg. inte för att jag ville förstå, jag VISSTE att det inte fanns någon utväg. Det ÄR Helvetet.
. . .
Det är som att jag har skapat en slags ICKE-identitet som sträcker sig ut över allting. Har en ”kollektiviserad” relation till allting; det som ”inte är”. Svårt att förklara. Jag kan liksom inte ”titta” på mig själv. Slänger ofta alla grejer jag gjort; mina konstnärliga uttryck, eftersom jag STÅR KVAR i situationen –i skiten -och SER DET INTE.
Jag blir aldrig färdig. Jag kan inte definiera min handlingar eftersom jag inte har separerat mig från idévärlden. Upplever inte olika världar, olika kontexter. Det är som om jag levt ”en dag”, jag vet inte vad jag gjort i hela mitt liv.
Allting verkar handla om hur jag värderar kunskap. Jag har en stor koncentrationsförmåga, snöar inne på mina egna begrepps-föreställningar och överidentifierar mig med min MENTALA NATUR.
När jag gick tillbaka till min genuina personliga identitet smälte mitt annars ”tunga” tänkande samman med min själ; med en känsla av själv-ansvar, god relation till auktoriteter, och social acceptans på en samhälls/grupp-nivå. Som en ”utmejsling” av livet. Jag kände mig Vuxen och VERKLIGEN hemma i alla situationer.
Tror det är därför jag blivit ”för stor, på så sätt... att jag har ett BMI på 32, nej jag bara skoja. Jag menar att jag ibland har gått upp i ett samlat medvetande och deltagit i dramatiska synkrona händelser, jag tar mitt ansvar för mänskligheten på blodigt allvar.
Jag ÄR egentligen motsatsen till allt det jag tror att jag är. Jag är antagligen teatralisk och ofattligt excentrisk. Det är lite halv-autistiskt, förutom att jag INTE upplever en ”fysisk alienation”. Jag har en stor receptiv uppfattningsförmåga.
(Som liten ”genomskådade” jag mina föräldrar och andra ”vuxna”; manipulationer, osäkerhet och självbedrägligt beteende. Jag såg tidigt saker jag inte ville se, och lämnades med en svår förståelse för att de var ”barn”; ”de fanns ingen auktoritet, inga vuxna människor, samhället är patetiskt.”) Jag fick djup ångest när de ”daddade” med mig, då jag inte kunde göra mig förstådd som en likvärdig människa. Det är samma grundkänsla av objektiv/distanserad alienation och ”ansvar” nu som jag hade när jag var 3,4 år. Alltså inget overkligt/oceansikt, jag blev bara mental-psykologiskt hämmad av att se hur pinsamt allt var…
MEN DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. Vad fan tror jag? Att alla ska börja ”lyda” mig? Jag kommer hitta fel överallt, jag har blivit ”uppfostrad” till att värdera saker som något ”omänskligt”.
Enda gången jag känt en ”rättvisa” var den 31 dec 06, morgonen efter att jag hade upplevt den ”råa” antagonismen mellan mig och min mamma. Jag konfronterade bestämt henne och hon sa hela tiden ”jag vet” och såg chockad och mycket skamsen ut. Träffade henne nästa morgon i ”TV-soffan” på psyket och hon kändes ”fullständigt renad”, det kändes som om det bara var vi som förstod vad allting handlade om. Pratade lite med några ”skötare” där och hon skrattade hela tiden i samförstånd om att de ”inte fattar någonting”. Tyckte det var lite tråkigt att det var liksom med min mamma jag var i himlen. Alltså, PÅ RIKTIGT. Alla andra var ”DÖDA”. De kändes som de var TOTALT livlösa dockor. (Förut brukade jag alltid urskilja individualiteterna väldigt tydligt.) Jag hade säkert varit lycklig om jag inte började ”ha lektion” med de andra, som hamnade i totala förvirringstillstånd eftersom de trodde att de var ”utvalda” på något sätt, och började springa fram och tillbaka i korridoren (skötare) och ringa och säga typ ”jag älskar dig” i telefonerna.
Alltså det här med min mamma. Hon vet om det, i alla fall, när hon ser det. Hon har alltid velat försöka manipulera mig. I mina allra ”insiktsfulla” stunder har jag förstått att hon är ”psykiskt sjuk”. Det jag egentligen förstår tror jag är att hon har en TOTALT motsatsbild av den jag är. Hon fabricerar en stor LÖGN som hon befruktar till pappa som agerar budbärare åt ILLUSIONEN, utan att förstå det själv. Pappa ”-ge upp, du vet hur hon är”. De arresterar alltså mig i fängelse i deras handling.
Egentligen hatar älskande varandra. Det finns liksom bara en att ge skulden på tillslut, och man måste tillslut ställa sig ansikte mot ansikte och överbevisa sig själv denna paradox för att uppleva ett ärligt förhållande. Inte det att jag direkt älskade min mamma djupt, men jag kände i alla fall ett varmt samförstånd som jag aldrig känt till henne förut.
Fick upplevelser som representerade ”barnmorskan” (som kom från samma ställe som jag*) och mamma ”-det är MITT barn”.
Men här börjar även mystiken och sökande efter ”ödet/guds plan”. Det är det som religionen handlar om. Att försöka penetrera hela sitt väsen.
*= Visste var vilka länder andra genom inkarnationer kom ifrån. Man såg det i ögonen liksom. Det var här jag ”förstod” att det svenska kungahuset var en stor lögn, men jag förstår inte riktig vad jag menar.
Vet inte vad jag ska göra med den narcissistiska cynismen. Uttryckte det lite nervsjukt som hånfullt beteende jag var 13-14 år (då mina STORA hämningar började släppa.) Mådde lika dåligt hemma hos de flesta andra, eftersom jag tog åt mig av äckliga familjekoder där barnen blivit hypnotiserade och dresserade och deras föräldrars svulstiga egoism. Kände ofta att jag var tvungen att krossa spänningar med ett allmänt avvikande beteende för att få luft. Jag
är annars en väldigt graciös och medlande människa.
Allt bygger på det nerviga hyckleri ”på julafton” etc. Det har varit konstanta aggressiva konflikter hemma hos mig hela tiden. Sista gången det var en ”lugn dag” hemma var en nyårsfaton när jag var kanske nio år. Helt seriöst alltså. Jag och min lillasyster hade röda sammetsklänningar och tittade på Mr Bean.
Jag har aldrig i mitt liv upplevt verklig lojalitet. Står under ständiga ”hotelser” från mamma/myndigheter. Folk har aldrig tagit mig på allvar. Jag hade mycket starkade känslor som liten. Jag har aldrig fått ha ett privatliv. Man tappar livslusten och slutar bry sig. Tillslut skapas en sjukdom hos människan, och risken är stor att hon börjar återskapa ”hemligheten” –spänningen att bli avslöjad; kleptomani, ”otrohet” etc. Min lillebror hade som ”ritual” att gömma vissa symboliska saker och blev nedslagen och la sig under täcket en hel dag, när t.ex. mamma hittade det.
Något annat:
Ibland när jag tittar tillbaka på t.ex. gamla SMS, är det som det innefattar ett budskap/en mystisk subtilitet man inte förstått innan.
Det här låter psykotiskt. Det är det inte.
Det jag menar är att det är som ”ledtrådar” som länkar vidare ”en gåta” till ett komplext system. Man tänker att ”skrev jag verkligen det där”, man inser kanske att hur rätt man haft, även fast det jättepatetiskt och spontant skrivet.
Det skickar alltså en signal till framtiden, för att det ska uppstå ”perfekt timing” mellan två energipoler. Eftersom man alltid analyserar vad den andra tänker.
Hemligheten är att allting är medvetet.
Jag har upplevt detta. Jag kunde inte sova på 6 dygn när jag var inlåst på psyket eftersom det var sån jävla jobbig personkemi mellan alla. Hade öronproppar i gummi på mig, men kunde höra allt ändå, jättetydligt, även om jag höll för öronen osv. Medvetandet var alltså utanför kroppen, jag var alltså ”död”.
Berättade för en kille att min mormor fick två tvillingpar, det är ju inte så vanligt. Ett Våg-par (flickor) och ett Vädurs-par (pojkar) [rättvisa]. Kanske 30 sek efter under en dokumentär om Ingrid Bergman på TVn sades det något i stil med ”Gud gav tvillingar till helgonlika mödrar för att det skulle vara rättvist”.
Allting omkring oss alltså ”ute i luften” är en lidelsefull rörelse.
Varför är det ingen som säger vad naturens majestätiska föreställning handlar om?
Stjärntecknen är TECKEN ---------- det är religionen
Vi kan aldrig framkalla synkronisiteter själva.
Ingenting är tillfälligheter.
Är BEHOVEN allt människan är? Behovet behöver sig själv, varken mer eller mindre.
Vi vill så gärna tro att vi kan ”skapa mening” själva. Det är ett företag dömt till konkurs, en livslång kamp mot os själva. Meningen FINNS. Meningen är alltid kärlek.
FATTAR NI INTE? Den ständiga informationsöverföringen är processorn som söker efter stationer av enhetlig kärlek.
Vet ni hur jag kom på att det handlar om ljus och avståndsförhållanden? Jag kollade upp de kosmiska omständigheterna/vädret vid speciella händelser och upptäckte sambanden, upprepningarna, symmetrin.
Givetvis är stjärntecknen PÅHITTADE. Som jag sa –de är just TECKEN (”se all the signs”). Make sense?
När vi alla förstår detta kommer vi ”komma till himlen”, arketyperna kommer bli meningsfulla utfyllnadsmaterial OMKRING oss själva, vi har bara våra ROLLER. Vi kommer se sagorna, leken med evigheten.
Slår upp en slummässig sida i Bibeln för att ”titta mig i spegeln”: ”..så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter det nåd vi fått.
Helt spontant.
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 47 och 0 gäster