Att ifrågasätta det självklara

[OblivionII]

Var ute med en vän och hans hund härom kvällen och diskuterade om allt möjligt. Hans hund är en sån där stor musklig variant, en Presa Canario för att vara exakt.
Mitt i snacket så tappade jag koncentrationen när jag insåg att ett av rovdjuren i gruppen låg på alla fyra och totalt tuggade sönder en gren modell större. Grenen, eller stocken, var typ en halvmeter lång och 10 cm bred (när han började).. och jag kunde inte låta bli att reagera på skillnaden i mentalitet mellan oss i gruppen. Jag och min vän var inne i ett intressant samtal och det kändes så lagom på nåt sätt att bara stå där i mörkret och diskutera lite lugnt och sansat och njuta av vårkvällen. Men en av oss tyckte att det kändes som ett mer rimligt projekt att ligga och slita sönder en stock till kaffeved där och då.... helt lugnt och fredligt men med stor beslutsamhet. Det gav mig en sån där wow-känsla som man ibland får när man inser något "nytt" (men tyvärr oförklarligt) i det där självklara som man ser "varje dag" och normalt aldrig ifrågasätter.
Två av oss var liksom rovdjur av den mer flickiga varianten och en av oss käkar träd till frukost typ, utan att någon av oss tidigare fattat vem som egentligen var mannen i gruppen. Fast det är ändå inte riktigt det jag fiskar efter heller... hmm..
(ahaaa.... nu kom jag just på varför så många envisas med att klä våra vargättlingar i rosa shorts i tid och otid!)

Att en hund ligger och tuggar på en gren låter ju normalt och fullt naturligt och inget som man behöver ifrågasätta i första taget, och det tycker delvis jag också så här i efterhand, men just i den stunden så kändes det som att det var en av de där stora "objektiva sanningarna" som slängdes i ansiktet på mig som om det vore något speciellt jag insåg. Kan dock inte hitta någon bra förklaring så här i efterhand vad jag faktiskt "insåg" om det nu var något annat än inbillning.

Jag har svårt för såna där upplevelser även fast det är de som gör livet lite extra spännande... De flesta av mina s.k. stora insikter är just av det här slaget som andra (vad det verkar) varken ser eller förstår ens när jag förklarar. Har heller inga bra erfarenheter av att ta upp såna här synvinklar på vardagliga självklarheter så jag nöjer mig med att säga 1. synd att "man" inte uppskattar saker mer för vad de verkligen är i sin sanna natur, och 2. ännu mer synd att man inte kan, eller bör, prata om dem.

[Pilatus]

Var ute med en vän och hans hund härom kvällen och diskuterade om allt möjligt. Hans hund är en sån där stor musklig variant, en Presa Canario för att vara exakt.

Läste att denna hundras hade namnet Perro de presa Canario till 2001. Perro de presa betyder kamphund. Till vad behöver man en sådan? Är man i grunden själv otrygg om man skaffar sig en sådan?

[OblivionII]

Kommer att tänka på vad Avantgardet sa en gång (aningen out of context).

"Det är nyttigt att ibland ställa sig själv på huvudet. Man kan dock föräta sig på andlighet. Till slut tappar de sin omvälvande potential, och ses därefter bara som de trivialiteter de i själva verket är. Vad som gör dem så drabbande när de sker är just det specifika i situationen. Var man själv befinner sig i sitt liv just när man blir uppmärksam på detta något."

Vet inte.. men det kanske är svaret på mina funderingar, och varför jag är den enda (som jag hört talas om) som ser nåt värde i den här typen av "insikter"/perspektiv? (ja, jag ser de orden som synonymer.. ibland)

Det är hög tid att gå och lägga sig här, jag svarar dig imorgon Pilatus.

[förstår mig själv]

Att uppleva är ju att få information. En del händelser ger ett kraftigare respons i hjärnan/förståelse. Förmodligen var det något bra för dig som du behöver för att bilda andra ideer och för utveckling av dig själv.

[Pilatus]

Att uppleva är ju att få information.

Att uppleva något är att ta emot sinnesdata som förmedlas mellan ting/händelse och medvetande. Man kan ju även uppleva något som endast försiggår i vårt medvetande. Minnen, fantasier, oro, ångest, problemlösning, sinnestillstånd utan yttre stimuli m.m.

[förstår mig själv]

Att uppleva är ju att få information.

Att uppleva något är att ta emot sinnesdata som förmedlas mellan ting/händelse och medvetande. Man kan ju även uppleva något som endast försiggår i vårt medvetande. Minnen, fantasier, oro, ångest, problemlösning, sinnestillstånd utan yttre stimuli m.m.

Jodå, det har du rätt i.

[Pilatus]

Att uppleva något är att ta emot sinnesdata som förmedlas mellan ting/händelse och medvetande. Man kan ju även uppleva något som endast försiggår i vårt medvetande. Minnen, fantasier, oro, ångest, problemlösning, sinnestillstånd utan yttre stimuli m.m.

Jodå, det har du rätt i.

Tack, fms, det var på tiden att du erkände att jag kunde ha rätt i något och inte är din fiende.

[Anne]

Oblivion: Att kunna prata om "sånt där" tycker inte jag heller är helt enkelt. Men "bör" - jag tycker ju att det är intressant. Varför inte liksom? Jo, ibland är det förstås uppenbart att det är dödsdömt att ens försöka i vissa sällskap (majoriteten kanske), men varför ge upp hoppet?

fms (hej på dig!) intresserar sig för rörelser. Jag tycker också att kroppsspråk är intressant. Vår huvudsakliga kommunikation sker genom kroppspråk. Jag skulle nog vilja drista mig till att påstå att jag ligger över medel på att tolka detta då jag är känslig, empatisk och skolad inom psykologi. Ändå är det saker jag inte förstår där, inte ens en del av mina egna rörelser förstår jag fullt ut Parallellt tror jag inte att mitt "vardags-jag" är medveten om hur mycket jag förstår instinktivt fast jag inte kan förklara det.

Just händer har jag alltid gärna tittat på. Med vetenskapliga belägg angående korrelationen testosteronhalt och ringfingret samt pekfingrets inbördes längd tror jag att det finns mycket att lära kring händer på olika plan. Den här tråden fick mig att googla. Jag vilar ofta min tumme och mitt ringfinger mot varann - Varför gör jag så? Ett alternativ (jag har aldrig hållit på med yoga och har inga sådana influenser i min fysiska omgivning): http://www.eclecticenergies.com/mudras/mudra.php?num=3

Pilatus: Anledningarna till att man väljer just den hundras man gör varierar, exempelvis: man identifierar sig med egenskaperna, man uppskattar egenskaperna, man har behov av egenskaperna (jägare t ex), man bestämmer sig för att skaffa hund och i ivern blir det första bästa, man har träffat på en så härlig individ av den här rasen tidigare... Jag läste att du hade en saluki. Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att du identifierade dig med den så och att det är därför du vinklade frågan som du gjorde ang varför man skaffar en kamphund. Det finns ju t o m lookalikes-tävlingar för husse/matte och hund. Själv har jag haft pudel, blandras, schäfer och varit plastmatte åt en collie.

[Pilatus]

Pilatus: Anledningarna till att man väljer just den hundras man gör varierar, exempelvis: man identifierar sig med egenskaperna, man uppskattar egenskaperna, man har behov av egenskaperna (jägare t ex), man bestämmer sig för att skaffa hund och i ivern blir det första bästa, man har träffat på en så härlig individ av den här rasen tidigare... Jag läste att du hade en saluki. Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att du identifierade dig med den så och att det är därför du vinklade frågan som du gjorde ang varför man skaffar en kamphund.

Visst kan det finnas många olika slags motiv till att man väljer en speciell hundras. Vi hade mycket riktigt en saluki. Mycket mjuk, en vänlig hund, skygg. Hälsade på folk om den ville. Mycket bekväm. Fantastiskt vacker, rörde sig smidigt. Kunde om den ville fånga en hare, men tävlar i stället i att jaga en plastpåse, lure-coursing.

Det finns ju t o m lookalikes-tävlingar för husse/matte och hund. Själv har jag haft pudel, blandras, schäfer och varit plastmatte åt en collie.

Visst kan det vara tillfälligheter som avgör vilken slags hundras man stannar för. Men jag tror inte att slumpen avgör om det inte är så att man får en hund. Vi fick en parson russel terrier från en MS-sjuk dam då hon inte längre kunde komma ut ordentligt. En hund med ett livligt temperament. Vi var ute och gick långa promenader dagligen. Hunden kom i god kondition och trivdes bra. Men det var en gammal hund och efter tre år så fick den litet problem. I dag har jag ingen hund. Kanske blir nästa en kromfohrländer. Temperament: Adaptable, docile, high-spirited companion and housedog.

Varför väljer någon en "kamphund"? Vad slags behov fyller den? Jag skulle inte trivas tillsammans med en sådan. Salukin är inte aggressiv, de är lekfulla, man känner sig glad tillsammans med dem. Vår hund var inte modig. Kom det en otäck schäferhund med konstigt temperament så ställde han sig bakom mig.

[OblivionII]

Var ute med en vän och hans hund härom kvällen och diskuterade om allt möjligt. Hans hund är en sån där stor musklig variant, en Presa Canario för att vara exakt.

Läste att denna hundras hade namnet Perro de presa Canario till 2001. Perro de presa betyder kamphund. Till vad behöver man en sådan?

Jag vet inte riktigt vad du menar med behöver. Vad man kan tänkas behöva en kamphund till?

Om jag tolkar frågan som att varför väljer vissa att umgås med "kamphundar" framför andra hundraser så kan jag bara konstatera att det är en svår fråga att svara på. Det lär ju finnas många olika anledningar till att folk vill ha just en sån hund.

Men för att dra till med en gissning så tror jag det finns tre överrepresenterade grupper av människor som väljer att bli ägare till en kamphund:

1. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- tilltalas av hundens personlighet/egenskaper och ger hunden en god uppfostran.
- Får (gissar jag som sagt) oftast en lugn och "snäll" hund med god kontroll på hormonerna (relativt andra raser).
- Få och oftast icke allvarliga incidenter.

2. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- uppfostrar sin hund dåligt, mest pga slapphet/ointresse eller okunskap.
- Riskerar att få en problemhussehund med många incidenter, ibland allvarliga.

3. kille
- vill vara kung på gatorna.
- uppfostrar sin hund extremt dåligt i syfte att använda som kamphund på olika sätt.. på gatan eller i mer organiserade "events".
- risk för hund med potential att göra ordentlig skada/göra kaos med alla.

Är man i grunden själv otrygg om man skaffar sig en sådan?

Det är nog ofta så.

Många använder hundarna som personligt beskydd, och en stor del andra använder dem som nån slags penisförlängare. Tillsammans blir det en stor grupp otrygga människor men det finns ju ändå många andra - trygga människor, att ha i åtanke också, som är ägare till kamphundar, och jag har ingen aning om hur stor del de utgör. Därför vågar jag inte ens gissa på om de flesta kamphundsägare i grunden är otrygga.

Att uppleva är ju att få information. En del händelser ger ett kraftigare respons i hjärnan/förståelse. Förmodligen var det något bra för dig som du behöver för att bilda andra ideer och för utveckling av dig själv.

Så kan det nog vara. Det var väl en liten pusselbit som föll på plats och tids nog blir det kanske nåt mer handfast som går att ta på.

Oblivion: Att kunna prata om "sånt där" tycker inte jag heller är helt enkelt. Men "bör" - jag tycker ju att det är intressant. Varför inte liksom? Jo, ibland är det förstås uppenbart att det är dödsdömt att ens försöka i vissa sällskap (majoriteten kanske), men varför ge upp hoppet?

Ja jag vet inte jag.. Varför ge upp? Ja.. varför inte?
Vad var grundpoängen nu igen? Jag hinner glömma varför jag bryr mig så jäkligt hela tiden...

[Pilatus]

Men för att dra till med en gissning så tror jag det finns tre överrepresenterade grupper av människor som väljer att bli ägare till en kamphund:

1. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- tilltalas av hundens personlighet/egenskaper och ger hunden en god uppfostran.
- Får (gissar jag som sagt) oftast en lugn och "snäll" hund med god kontroll på hormonerna (relativt andra raser).
- Få och oftast icke allvarliga incidenter.

2. kille
- vill vara kung i rastgården och på gatorna.
- uppfostrar sin hund dåligt, mest pga slapphet/ointresse eller okunskap.
- Riskerar att få en problemhussehund med många incidenter, ibland allvarliga.

3. kille
- vill vara kung på gatorna.
- uppfostrar sin hund extremt dåligt i syfte att använda som kamphund på olika sätt.. på gatan eller i mer organiserade "events".
- risk för hund med potential att göra ordentlig skada/göra kaos med alla.

Bra, det gav struktur åt mina egna funderingar. Jag har hört hundrasens försvarare tala för 1. Det är sansade människor som har en viss ordning på sig själva och har en viss naturlig auktoritet. Hunden kan säkert fungera bra och utvecklas harmoniskt och känna sig väl behandlad av ett fast och konsekvent handlag.
Sedan faller standarden snabbt 2 - 3 och har man en egen hund vill man inte möta dem. De får så gärna känna sig som kungar. Jag har varit tvungen att försvara mina hundar vid några tillfällen. Konstigt, det behöver inte vara en kampbetonad hund för att den skall vilja visa sin dominans. Vissa hundar nöjer sig inte med att den egna hunden viker undan. Jag avskyr sådana tillfällen.

Är man i grunden själv otrygg om man skaffar sig en sådan?

Det är nog ofta så.

Många använder hundarna som personligt beskydd, och en stor del andra använder dem som nån slags penisförlängare. Tillsammans blir det en stor grupp otrygga människor men det finns ju ändå många andra - trygga människor, att ha i åtanke också, som är ägare till kamphundar, och jag har ingen aning om hur stor del de utgör. Därför vågar jag inte ens gissa på om de flesta kamphundsägare i grunden är otrygga.

Tack för ett bra och genomtänkt svar.

[Anne]

Pilatus,

Nu vet ju inte jag, men det kanske var din fru som egentligen valde saluki (även om det är egenskaper som jag har fått för mig att du uppskattar), en ras som jag för övrigt tycker är väldigt tjusig och gracil och som jag faktiskt varit lite sugen på själv. En terrier skulle jag inte ta mig an spontant (såvida det inte var akut)... puuuh, får nog mörka ringar under ögonen bara av tanken. Jack russel kan ju verka gulliga och oförargliga - tänk om! säger jag och se förbi ytan och se till innehållet! Det är en mycket krävande uppgift att ta sig an en terrier. Jag är inte lämpad för det.

Både pudel och schäfer är kända för sin intelligens och lättlärdhet. Det är ju ingen slump att polisen i så stor utsträckning använder sig av just fäfrar. Fäfrar är inte okontrollerbart aggressiva, de är väldigt förarvänliga och kan uppvisa befogad aggression och mod. Jag minns en gång då jag gick en hundpromenad med en vän. Vi satte oss på en parkbänk och började skojbråka. Det ledde till att min vän gjorde ett löst skämtsamt strupgrepp på mig samtidigt som han teatraliskt grimaserade - och då jävlar... Min schäfer morrade dovare än vad jag trodde var möjligt, raggade upp sig, blottade darrande berett sina huggtänder, totalt fokus på minsta rörelse. Det är nog den enda gången han har visat sig så. Jag hade inte lärt honom det. När jag sa till honom lugnt "Nu är det bra, Vic" så återgick pälsen direkt tillbaka på kroppen, mungiporna föll på plats, han sneglade mot oss några gånger innan han fortsatte lapa sol i godan ro. Det är stabilt och observant. Lever jag med en hund vill jag inte att det ska vara en herre-slav-relation åt nån riktning utan ett kamratskap där man uppskattar varann och hjälps åt. En hund som gör ett fysiskt utfall varnar före. Om schäfern hugger så sker det vanligtvis i armen, eventuellt benet. Dobberman går ofta mot halsen. Det senare tycker jag är väldigt brutalt. Carola har/hade dobermann. Jag är lite rädd för henne också.

Vilken hund som helst, eller vilken människa som helst för den delen, kan bli ett odjur i fel händer.

PS. Jag behöver väl inte tillägga att det var en bruksschäfer och inte en utställningsschäfer jag pratar om? Utställningsaveln har totalt fuckat upp många schäfrars psyke då kraftiga rödaktiga pälstoner har premierats, för att inte tala om idiotin att det önskvärda verkar (något överdrivet, men fog för det) vara att kroppshållningen ska slutta likt nån sort hare. DS.

[Anne]

... Borde nog förtydliga lite, ibland glömmer jag bort att ni inte känner till allt. Vid ett tillfälle något år efter "bänk-episoden" fick jag (tragiskt nog, eller vad man nu ska säga, då jag önskar att sådan idioti som hon gjorde mot min hund inte florerade) tillfälle att själv försvara min hund. Det var en fest. Det dracks alkohol. En kvinna satte sig på golvet, kröp runt lite på alla fyra i intention att leka med min hund. Så daskade hon till honom över nosen. Då blev jag arg. Jag blir inte ofta arg och ingen vill träffa mig när jag är arg. För det första gör man inte så här mot min fina hund. För det andra utsätter hon sig själv för fara. För det tredje, för att betona 1 och 2, det är en ättling till en hund som blivit utnämnd till världens bästa brukshund i Guiness rekordbok vi pratar om, inte nån sorts slagpåse i plysch. Jag tror aldrig jag har varit så kall som då jag sa åt henne "Det där gör du inte om". Så jag antar att jag har schäferkvaliteterna inom mig någonstans, även om de inte är så vardagligt uppenbara.

[Anne]

Får mig att tänka på när jag pluggade psykologi. Vi fick som uppgift att göra en undersökning. Jag och min kompanjon fick efter en hel del funderande för oss att vi var nyfikna om det förelåg någon skillnad mellan hund- respektive kattägare. Således ställde vi upp ett frågeformulär med massvis av diverse frågor. Vår mentor var inte samtyckande till det förfaringssättet. Hon ville ha det mer begränsat och specifikt - typ: finns det något samband mellan att äta gröt till frukost i småbarnsåren och att man genomgår högskolestudier. Jag tycker att det är begränsande och hämmande för förståelsen. Nåväl, vi kollade ju igenom svaren i ett dataprogram (det var Riktigt Många frågor om Allt Möjligt) och vi noterade att det förehöll sig relativt jämnt på de flesta punkter. Nej, vi räknade inte på det exakt (syntes ju ändå liksom) och nej därför fick vi inte godkänt heller eftersom vi inte presenterade svaren på samtliga frågor med exakta tiondels decimaltecken. Vad vi i alla fall noterade var att något skiljde sig rejält. Det har med utseende att göra. Våra försöksgrupper var samtliga engagerade i föreningar o d.

[reflex]

Får mig att tänka på när jag pluggade psykologi. Vi fick som uppgift att göra en undersökning. Jag och min kompanjon fick efter en hel del funderande för oss att vi var nyfikna om det förelåg någon skillnad mellan hund- respektive kattägare. Således ställde vi upp ett frågeformulär med massvis av diverse frågor. Vår mentor var inte samtyckande till det förfaringssättet. Hon ville ha det mer begränsat och specifikt - typ: finns det något samband mellan att äta gröt till frukost i småbarnsåren och att man genomgår högskolestudier. Jag tycker att det är begränsande och hämmande för förståelsen. Nåväl, vi kollade ju igenom svaren i ett dataprogram (det var Riktigt Många frågor om Allt Möjligt) och vi noterade att det förehöll sig relativt jämnt på de flesta punkter. Nej, vi räknade inte på det exakt (syntes ju ändå liksom) och nej därför fick vi inte godkänt heller eftersom vi inte presenterade svaren på samtliga frågor med exakta tiondels decimaltecken. Vad vi i alla fall noterade var att något skiljde sig rejält. Det har med utseende att göra. Våra försöksgrupper var samtliga engagerade i föreningar o d.

För min del är jag en typisk "kattmänniska". Jag älskar deras livsfilosofi och känsla för att slappa och må bra. Trots att katten är ett löjligt litet rovdjur så rör den sig med en värdighet som ägde den hela världen. Den är helt självständig och behöver inte någon omvårdnad. Får den bara mat och ett hem, gärna med skog och åkrar omkring, så kan man riktigt se hur nöjd den är. De flesta katter vill gärna att man hanterar dem, smeker, kliar och låter dem sitta i knät. Deras självständighet gör att de inte har den minsta lojalitet. Om någon erbjuder bättre mat till exempel så är de genast beredda att fllytta dit.
Hundar däremot är flockdjur och måste hela tiden ha koll på var "de andra i flocken" är och har för sig. Varje gång hundägaren varit borta visar hunden sin lycka över att "flocken" åter är intakt. Det här är något som gör att många vill ha hund. Det finns alltid någon som blir överlycklig varje gång man kommer hem. Själv tycker jag inte om hundar och hundar tycker inte om mig. Ibland tvingas jag ändå vara tillsammans med hundar och jag märker då att de fjäskar extra mycket för mig, troligtvis för att de känner osäkerhet. Ett skäl till att ha hund tror jag är att man vill kunna dominera över någon annan (det måste man nämligen när man har hund annars fungerar det inte). Man är för en gångs skull högst i rang vilket man kanske inte är i andra sammanhang.