Ett erkännande: hur min visdomsnivå höjdes

[förbryllad]

I öppenhetens namn tänker jag dela med mig något som man egentligen borde hålla till sig själv.

En grej hände mig. När jag låg inne och vilade mig på en psykiatrisk avdelning, för ca 1 1/2 år sedan, lärde jag känna en grabb som begick självmord. Men det var jag som "mördade" honom. Inte i den juridiska meningen, det är inte det jag påstår. Han begick självmord helt själv efter att jag hade rört honom (klappat på honom mm), så effekten blev att jag "tog" hans liv.

Den här killen var den mest energiska killen som jag har träffat i mitt liv - halvt från Ghana halvt från Sverige - och intelligent. Han hade ett sätt som jag beundrar och jag förvånades över att han ville ta sitt liv.

Men den psykologiska effekten, när man blir den siste att se en man vid liv, är ju att man tar över ansvaret för hans liv. Jag ville bara dela det.

[Anne]

Förfärligt att du tänker så. Det finns ju inga rimliga skäl att du ska ta på dig ansvar genom ditt ditt medmänskliga agerade här och vad som sedan skedde. Ingen av oss kommer veta på förhand när vi ses för sista gången i detta liv. Och det kan vara värt att tänka på.

[Anders]

Alla dör, men tyvärr kan inte alla få dö knall fall av ett arortaanaeurysm då man är 95 och ute och åker skidor. Det är tragiskt när en ung människa dör, bara snäppet mindre tragiskt än då en gammal människa ruttnat bort i långvården. Men han är sitt race och du är ditt. Förstår inte riktigt om du själv ger dig någon skuld, Förbryllad, och om du ser det du fick vara med om som något som inte enbart var negativt? Tragiskt på sitt sätt att den unge mannen tog livet av sig, men han är död. Men hans död, den närhet du fick till honom, kan det vara något positivt?