Har DU rätt att döma vad som är förändring / utveckling?

[EmelieMagnusson]

"Det finns bara en av Dig och det är Du"

Vad betyder detta citat egentligen? Min fråga till mig själv är: Kommer du till att vara samma person hela livet ut? Livssituationer förändras, relationer förnyas och föråldras och vi med dom. Beroende på vår omgivning och olika erfarenheter - positiva som negativa - så förändras vi. När vi människor ger oss in i ett förhållande, så heter det att anpassa sig. Vi anpassar oss efter varandra.
Men vi ska fortfarande vara starka och ha stake nog att förbli oss själva. Sedan barnsben är vi hjärntvättade med att inte låta någon förändra något djupt inom oss, dom ska älska oss för dom vi verkligen är. Men vart går egentligen gränsen för förändring och utveckling? Genom andra människor utvecklas vi. Tar fram sidor hos oss vi aldrig trodde fanns, och kanske skulle dessa sidor inte heller funnits om vi inte träffat just den där människan som sa just dom där orden, just då.
En man och en kvinna blir tillsammans. Mannen är (som de flesta av oss) inte perfekt och har en hel del sidor som frun stör sig på. Efter ett halvår tillsammans ser frun en klar förbättring medan mannens polare klagar och säger "Fattar du inte vad hon gör med dig? Detta är inte Du!"
Allt detta medan fruns väninnor utropar glädjetjut över att hon verkligen lyckats.
Jag är emot människor som ser andra människor som renoveringsobjekt. "Ska du gå klädd så? Så kan du inte göra! Bli mer som jag" MEN vart går gränsen??
Är det okej att förändra en annan människas handlingar men inte personligheten? Och vem har isåfall rätt att döma?
Jag hävdar att den som inte accepterar förändring också stannar i sin utveckling som människa och individ.

[hovnarr]

Tjena Emelie, välkommen hit!

På tråden "kemikalier i hjärnan" citerade Johan Ågren nyss följande, så jag passar på att göra honom sällskap:

"As a human being takes part in the process of this totality, he is fundamentally changed in the very activity in which his aim is to change that reality which is the content of his consciousness.”
– David Bohm, Wholeness and Implicate Order

Kanske kan det sprida ljus över dina frågeställningar i denna tråd?

En klok gumma som jag korsade vägar med nyligen gjorde en för mig avgörande skillnad mellan det anpassningsbara och det utvecklingsbara. Du nämner båda två, så jag tänkte ta upp denna viktiga skillnad.

Allt som är anpassningsbart är inte utvecklingsbart. Anpassningen kan ju vara nog så utvecklande i sig själv, men det är just för att den träder i den egentliga utvecklingens ställe. I vilken riktning hade man utvecklats om inte just själva anpassningen varit det centrala för utvecklingen? Om man finner att man kan anpassa sig till vad som helst och kan finna en sådan omställning utvecklande, hur bör man då välja eller fatta beslut?

På samma gång kan det verkligt utvecklingsbara ju innehålla en och annan anpassning! Även om det finns ett "autentiskt jag", givet från födseln som du är inne på, och det jaget skulle ligga nära det utvecklingsbara, har vi ju gjort så många anpassningar på vägen att det är svårt att höra det ursprungliga. Därför kan man behöva anpassa sig till det utvecklingsbara! Vilket jag ändå tycker är att föredra framför att utvecklas av anpassningen allena.

Lev väl,

[Deuce Deceptor]

Att tala om "jaget" som något fast på något plan anser jag felaktigt. Vari finns den kärna som är du? Alla de delar som vi sammantaget kallar för "jag" är i konstant förändring. En syn på jaget som något som följer oss genom livet är en förutsättning för att vi skall känna skuld och stå till svars. Alltså en klassisk muslimsk och kristen "den yttersta dommen"-förutsättning. (Vill betona att detta perspektiv på synd och dom inte är det enda perspektiv som rymms inom dessa mångsidiga religiösa traditioner. )

Emelie:

"Kommer du till att vara samma person hela livet ut?"

Nej, det finns ingen oföränderlig kärna.

""Fattar du inte vad hon gör med dig? Detta är inte Du!""


Håller med....mycket märkligt utalande.

Om det är positivt eller negativt att förändra andra...?
Tror det beror på hur förändingen sker. Jag anser det vara negativt att förändra en annan människa så att denne blir mer olycklig och frustrerad. En positiv förändring uppkommer nog oftast då den förändrade upplever att han får nya insikter och inte då han förändras av rädsla eller social press. (ovanstående förutsätter givetvis att det är positivt att hjälpa andra människor till glädje och sinnesfrid)

"Och vem har isåfall rätt att döma? "


Alla och ingen.

Instämmer i hovnars välkommnande...tror forumet förändrar dig kraftigt. Det har det gjort med mig Och jag tror det är positivt.

Go kväll/DD

[Johan Ågren]

Om man bortser från den personlighetsdaning som uppstår genom att jaget interagrear med sin omgivning, så har varje person en kärna som är knuten till sin fysiologi. Man behöver inte tala om genetiskt arv ETC, utan det räcker med att varje människa har behov som måste uppfyllas för att hon/han ska må bra. Jaget har en tjänarroll i förhållande till detta, och kan vara bättre eller sämmre lämpad att utföra dessa uppgifter.

Sedan döms jagets kvalité utifrån hur rationellt det förhåller sig till tingen. Jaget kan i nuet uppfylla de fysiologiska behoven - men underminerar på sikt de fysilogiska behoven genom att skapa en ohållbar situation.

Om man ser till självet och psykosyntesen så finns det en mer homogen personlighet att finna om man fördjupar sig i sitt eget själsliv. Jaget kan vara fragmenterat och ett särdrag - som tar upp all fokus - kan skapa en alienation till personens potentiella syntes. Att "vara sig själv" kan då referera till denna potential. Det mesta av vår personlighet - som gör oss till de vi är - är något som jaget är blind inför, men som finns under ytan, bortglömt eller undanträngt. Som Harry Haller får lära sig "den magiska teatern - endast för föryckta"; att det handlar inte enbart om att finna balansen mellan ande och driftliv - utan det finns tusentals delpersonligheter i varje människa - tusentals jag. Att se sig som endast en människa är att göra en naiv förenkling och begå våld på verkligheten. Men detta gör vi, och det uppstår en kamp när vi inte låter oss vara flexibla. Fred i vårt själsliv kan enbart ske genom att tillåta alla delpersonligheter att mogna och blomstra.

Att utgå ifrån en existentialistisk jagidentitet är nog olyckligt i många avseenden. Att öka sin känslighet och närvaro för vad som händer i djupet av oss själva är nog vägen till det sanna jaget. Men det utmålade jaget kommer då att lösas upp inför något mer levande. Kulturell accepterat är det nog inte. Man får snabbt höra: "jag känner inte igen dig!". Det är trögt som sirap i den här drömmen, men det får man betala för att sakerna ska stå kvar där man ställde dem sist

Från mina egna erfarenheter av "egodöd" så har jag helt tappat bort mitt jag som ett stelt skal från en levande och dynamisk glöd som fanns i kroppen. Inga tankar utan enbart upplevelse och handling. Sedan har jag fått samla ihop ingredienserna av mitt liv för att fungera i det tragiska sammanhang jag invecklat mig i. Vore jag starkare i min glöd skulle jag kunna skapa mig ett mycket bättre liv - utifrån en jagidentitet som är äkta. Jag upplever mig fortfarande som misslyckad - jag har inte alls uppnått den potential jag vill ha för att kunne leva ett riktigt liv. Att kunna göra det kräver träning och motstånd till allt sådant som drar mitt jag i andra riktningar. Så i mitt liv vet jag att det finns rätt och fel när det gäller jagets riktning. Det är ingenting jag skapar själv - utan något jag måste underkasta mig genom lyhördhet.

Johan

[Deuce Deceptor]

Jaget kan vara fragmenterat och ett särdrag - som tar upp all fokus - kan skapa en alienation till personens potentiella syntes.

Exakt. Jaget är uppbyggt av en mängd delar. Vissa delar mer långsamma i sin förändring än andra. Om så inte vore fallet så skulle jag ju t.ex. alla rellationer vara enbart för stunden och jag skulle inte veta om det var min kompis eller fiende jag har framför mig. Viss "biologisk karma" eller konstruktion av människokroppen är mer beständig än t.ex. förändringar i humör...men även dessa delar av "jaget" är föränderliga. Drastiska förändringar i "jaget" kan t.ex. vara födsel eller död. Om olika delar av vårt jag drar åt olika håll eller om vi har svårt att se hur olika känslor och tankar harmoniserar(som i citatet ovan)...så kan vi känna att "det här är inte jag". Se även tråden om tankar och kännslor för mer om detta.

Vore jag starkare i min glöd skulle jag kunna skapa mig ett mycket bättre liv - utifrån en jagidentitet som är äkta. Jag upplever mig fortfarande som misslyckad - jag har inte alls uppnått den potential jag vill ha för att kunne leva ett riktigt liv. Att kunna göra det kräver träning och motstånd till allt sådant som drar mitt jag i andra riktningar. Så i mitt liv vet jag att det finns rätt och fel när det gäller jagets riktning. Det är ingenting jag skapar själv - utan något jag måste underkasta mig genom lyhördhet.

Mmm...Jag upplever något liknande. De tankar och dogmer jag har om hur mitt liv och mitt jag skall bli bättre är ofta svåra att förankra fullt ut i känslor, impulser, tankar osv. Det finns så mycket som drar åt andra håll...reklam, social press, instinkter och många andra faktorer som påverkar. Visst kräver det träning för att förankra de insikter man har fullt ut i hela sitt fragmenterade väsen...är inte på det klara med exakt hur...men jag prövar mig fram. Samtal, skriva, meditation, funderande mm. Små små steg. Lycka till Johan. Är tacksam för tips. Du har väll ganska stora erfarenheter vad gäller meditation. Några tips i hur jag kan lära mig användbara tekniker?

Trevligt att språkas/DD

[kkklll]

"Det finns bara en av Dig och det är Du"

Vad betyder detta citat egentligen? Min fråga till mig själv är: Kommer du till att vara samma person hela livet ut? Livssituationer förändras, relationer förnyas och föråldras och vi med dom. Beroende på vår omgivning och olika erfarenheter - positiva som negativa - så förändras vi. När vi människor ger oss in i ett förhållande, så heter det att anpassa sig. Vi anpassar oss efter varandra.
Men vi ska fortfarande vara starka och ha stake nog att förbli oss själva. Sedan barnsben är vi hjärntvättade med att inte låta någon förändra något djupt inom oss, dom ska älska oss för dom vi verkligen är. Men vart går egentligen gränsen för förändring och utveckling? Genom andra människor utvecklas vi. Tar fram sidor hos oss vi aldrig trodde fanns, och kanske skulle dessa sidor inte heller funnits om vi inte träffat just den där människan som sa just dom där orden, just då.
En man och en kvinna blir tillsammans. Mannen är (som de flesta av oss) inte perfekt och har en hel del sidor som frun stör sig på. Efter ett halvår tillsammans ser frun en klar förbättring medan mannens polare klagar och säger "Fattar du inte vad hon gör med dig? Detta är inte Du!"
Allt detta medan fruns väninnor utropar glädjetjut över att hon verkligen lyckats.
Jag är emot människor som ser andra människor som renoveringsobjekt. "Ska du gå klädd så? Så kan du inte göra! Bli mer som jag" MEN vart går gränsen??
Är det okej att förändra en annan människas handlingar men inte personligheten? Och vem har isåfall rätt att döma?
Jag hävdar att den som inte accepterar förändring också stannar i sin utveckling som människa och individ.

Jag håller med. Det finns makter som strävar efter att stoppa personens växande. Gamla väsensskådare i maktens korridorer tror sig veta vad som är bäst för alla. Dom stiftar lagar som hämmar vår personliga utveckling. Människan är som du säger inget ”renoveringsobjekt”, ja, jag skulle vilja gå så långt att jag hävdade att människan är inget objekt överhuvudtaget. Det är fel att behandla henne som ett objekt! Varje människa är unik. Hon är ett löfte och hon bör behandlas därefter; med respekt för hennes särart.