Att inte bli sedd

[tala fritt]

Att inte bli sedd,

Känslan att inte ha blivit sedd är som att inte finnas, att ingen hör en eller ser en. Man är fruktansvärt rädd för att känna denna känsla då den är så smärtsam. Ett sätt att överleva denna smärtsamhet är att bli tuff, man reagerade genom att synas, att trycka ner de andra så att man på detta sätt eliminerade risken att försvinna. Känslan av att försvinna är kanske det samma som att tappa kontrollen, för genom att inte ha kontrollen på omgivningen finns ju risken att känslan kommer att man försvinner.

Den stora existentiella rädslan att försvinna, att känna känslan av att inte vara sedd.

Om en person är blind och döv kan den inte se den andre, det är omöjligt att bli sedd eller hörd av denna person. Hur man än anstränger så blir man inte sedd. Kanske hoppas man att personen kan känna och på så sätt förstå att det finns en annan person i rummet. Om denna person inte heller kan känna så ställs man inför det faktum att inte den andra personen uppfattar ens existens.

Man fortsätter att agera på samma sätt, att man inte finns till, man utgår ifrån denna känsla.

[Zi]

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst."
- Hjalmar Söderberg

[Deuce Deceptor]

Tala fritt: Tänker på Sartres tal om att objektifiera andra så att man subjektifierar sig själv. Minns jag rätt...så menade han att alla rellationer fungerar så. En ständig maktkamp...vilja att bli subjekt. Jag tror inte att denna kamp är nödvändig. Jag känner personligen att jag har lärt mig att släppa denna bekräftelsenarkomani. Den är så satans onödig, destruktiv och ologisk. Dock är det lätt att falla tillbaka och låta sig bli definierad av andra. Vad är din åsikt...tror du att du kan slippa detta ständiga bekräftelsebehov?

/DD