Jag har senaste tiden börjat inse mer och mer att det jag stör mig mest av är att människor stör sig på andra människor - att människor är inkapabla till att ta andra människors perspektiv. Jag stör mig alltså inte så mycket på att människor tänker och tycker konstiga saker - eftersom att jag uppelver att allt mänskligt beteende grundar sig i "naturliga anledningar", även fast jag kanske bara kan gissa mig till dessa. Det jag menar är att jag klandrar inte människor för vad de tycker eller gör - eftersom jag upplever att det är helt naturligt. Men samtidigt så hakar jag upp mig på att människor stör sig så mycket på andra människor. Jag hakar alltså upp mig på överdriven småskurenhet, egoism, trångsynthet, självupptagenhet, övertro på sig själva, oförmåga att sätta sig in i andras sitsar och speciellt andra människors misär och lidande - linadne som ligger utanför ramarna till dera egna makt att förändra... o.s.v. även fast jag mer och mer börjat inse att mitt upphakande egentligen är en mycket subtil form av just detta jag avskyr. Min självupptagenhet kring mina egna idéer är alltså inte stor, men de finns där, subtila och gnagande. Skulle jag ge upp mina fixeringar, skulle jag helt enkelt känslommässigt acceptera gravt känslomässigt outvecklade människor. Jag har upplevt att mycket av mitt beteende hämmas vid interaktiva med människor av att jag hittar människors brister och hakar mig upp på dem. Jag tror jag måste bli mer ödmjuk och bjussa på att världen består av stor del självcentrerade människor som inte tänker längre än näsan räcker. Jag känner ofta att jag har alturistiska värderingar - begränsat för människor som är vänliga, ödmjuka - och ja, har altuistiska värderingar. Min alturism är alltså väldigt begränsad. Jag klandrar egoister, människor som är inkapabla att sätta sig in i andra människors perspektiv, för hårt.
Jag har även igen insett hur passiv jag är. Jag väntar på att något ska hända. Jag väntar på anledningar. Jag har längre försökt att lösa problem genom att försöka tänka mig ur dem, men inser mer och mer att problemens karaktär inte rör tänkande, utan handlande, mitt tänkande för mig inte frammåt.
Jag har insett att det inte behövs anleningar för att handla. Jag har längre observerat andra människors beteende och insett att mycket människor tycker, tror och gör bygger på "begränsade" grunder - alltså att de inte "vet bättre". Jag har därför hakat upp mig på att jag måste förstå saker - innan jag kan handla. Jag har alltså försökt att undvika att kasta mig ut i situationens hetta till alla pris. Men jag har mer och mer börjat att inse att alla anledningar är och kommer förbli godtyckliga och begränsade. Jag har mer och mer börjat inse att jag måste våga kasta mig själv ut i osäkerheten, att ha mer tillit i att intelligensen uppkommer vid behov i situationen. Att jag får lösa problemen allt eftersom de uppkommer istället föra att försöka hitta alla problem innan jag kastar mig ut. Nu är det inte så att jag alltid framöver kommer att agera helt spontant och impulsivt, tanklöst. Men jag känner att det egentligen inte går att resonera sig fram till saker i en skrubb. Intelligensen uppkommer i situationen. Det är mer medvetenhet och öppenhet inför situationen jag behöver. Och att våga ta avstamp. Våga dyka ut i det okända. Och våga erkänna för andra när jag går in i återvändsgränder. Jag har varit rädd att gå in i återvändsgränder, och har därför begränsat mina chanser till maximal inlärning. Jag har inte vågat tyckt fel och vågat göra fel, jag har varit feg och istället avstått från tyckandet. Detta har gjort mig passiv.
Jag bildar mig ofta en tydlig bild av hur människors grunder är genom att härldea detta från deras påståenden, och beteende. Jag är även väldigt konflikträdd. Jag målar upp en bild hur människan är och tycker och blir efter det hämmad. Jag försöker hela tiden anpassa mig så att personen jag interagerar med inte ska känna ett obehag, men det gör att mitt beteende blir helt konstalt. Jag hamnar i en krystad sits, då jag inte kan erkänna för personen i fråga hur jag känner - eftersom jag uppelver att jag tänker och känner är för komplext och invecklat och skillt från persoenens verklighets/vardags uppfattniningar att personen ifråga inte skullle förstå eller hålla med mina resonemang om jag ens försökte. Jag hämmar mig själv.
Jag har mått väldigt dåligt väldigt många år, eftersom jag inte fick en värdegrund av mina föräldrar - de gav mig aldrig negativ feedback. Min värdegrund har istället växt fram genom alla mina personliga negativa upplevelser i andra sammanhang. Jag ser ofta möjliga problem i stuationer än möjliga lösningar. Jag hittar ofta problem och brister, men är okapabel till att hitta lösningar, eftersom jag på något sätt känner att jag måste hitta en absoult säkerhet. Jag tvivlar alltså för mycket. Jag blir handlingsförlamad av mitt tvivel.
Lösryckta tankar i.o.m. personlig självransakning
Moderator: Moderatorgruppen
Jag har kanske sagt det förut, men jag har även mer och mer börjat inse att jag inte behöver ta ställning till saker, att jag måste välja ett förhållningsätt, en stil, en läger, en uppstättning åsikter, en identitet, ett sätt att tänka, ett sätt att tycka, begränsa uppelvelser genom att tvångsmässigt pressa in dom i mina förutfattade modeller, tankar, åsikter, o.s.v. Jag har genom åren sökt efter en säker grund. Jag har tvivlat. Men jag börjar mer och mer komma till ro att jag aldrig kommer hitta något, och att jag aldrig hittar hem till någonting.
Dock måste jag erkänna att min uppleveslse av cosmic consciousness jag hade för ett och ett halvt år sedan var det jag sökt efter. Det var verkligen att hitta sitt hem, sin plats i världen. Det var inskiten om att jag själv är världen. Att jag inte är ett islolerat objekt i världen, utan att allt jag faktiskt uppelver skapas genom mig själv. Upplevelsen går inte att förklara. Men under en period av två veckor, var jag hemma i mig själv och i universum. Jag var universum. Det fanns inga tvivel. Jag var gud själv.
Jag har funderat på att blir munk på heltid, eftersom jag har gärna har velat närma mig upplevelsen igen. Nu känner jag mig oftast istället som en meningslös, värdelös, tom, innehållslös och förvirrad, isolerad människa.
Jag vill vara centrum för hela unversum. Jag vet att jag egentligen är centrum för hela mitt universum, men denna insikt ter sig inte intuitiv som under mig upplevelse av cosmic consciousness, den är bara rationell nu. Och det är betyder att jag intuitivt upplever mig själv som en isolerad och separerad och meninglös identitetlös människa i min egna cartesiska teater (som min vän så fint kallade det)
Jag vill kasta bort allt jag vet, det som jag verkligen tar för givet - det döda, och åter bli öppen för det okända mysteriet som livet egentligen innebär. Vi kan inte, och kommer inte förstå livet, så länge vi inte har den direkta upplevlesen av vad det spontana, kreativa och medvetna som är den absoluta grunden för det livet utgör. Det som verkligen lever, de som är så växande, nytt, potentiellt, flyktigt och vackert. Det låter klyschigt, men att se en solnedgång och verkligen se den, och samtidigt inse, att du kommer dö, att allt det du någonsin upplevt kommer att förintas. Upplevelsen som föder passionen, viljan att verkligen våga leva.
Dock måste jag erkänna att min uppleveslse av cosmic consciousness jag hade för ett och ett halvt år sedan var det jag sökt efter. Det var verkligen att hitta sitt hem, sin plats i världen. Det var inskiten om att jag själv är världen. Att jag inte är ett islolerat objekt i världen, utan att allt jag faktiskt uppelver skapas genom mig själv. Upplevelsen går inte att förklara. Men under en period av två veckor, var jag hemma i mig själv och i universum. Jag var universum. Det fanns inga tvivel. Jag var gud själv.
Jag har funderat på att blir munk på heltid, eftersom jag har gärna har velat närma mig upplevelsen igen. Nu känner jag mig oftast istället som en meningslös, värdelös, tom, innehållslös och förvirrad, isolerad människa.
Jag vill vara centrum för hela unversum. Jag vet att jag egentligen är centrum för hela mitt universum, men denna insikt ter sig inte intuitiv som under mig upplevelse av cosmic consciousness, den är bara rationell nu. Och det är betyder att jag intuitivt upplever mig själv som en isolerad och separerad och meninglös identitetlös människa i min egna cartesiska teater (som min vän så fint kallade det)
Jag vill kasta bort allt jag vet, det som jag verkligen tar för givet - det döda, och åter bli öppen för det okända mysteriet som livet egentligen innebär. Vi kan inte, och kommer inte förstå livet, så länge vi inte har den direkta upplevlesen av vad det spontana, kreativa och medvetna som är den absoluta grunden för det livet utgör. Det som verkligen lever, de som är så växande, nytt, potentiellt, flyktigt och vackert. Det låter klyschigt, men att se en solnedgång och verkligen se den, och samtidigt inse, att du kommer dö, att allt det du någonsin upplevt kommer att förintas. Upplevelsen som föder passionen, viljan att verkligen våga leva.
Det låter klyschigt, men att se en solnedgång och verkligen se den, och samtidigt inse, att du kommer dö, att allt det du någonsin upplevt kommer att förintas. Upplevelsen som föder passionen, viljan att verkligen våga leva.
Jag blev rörd av det du skrev och det sista du skrev fick mig att tåras i ögonvrån. Det är vackert, livet är vackert, att leva är vackert. Det enda som hindrar oss från att leva är vi själva. Det finns inget förutom livet som gör livet värt att leva.
Jag visualiserar mig ibland vakna ensam i en varm säng i ett kyligt utomhus på ett tomt, jättestort torg i en storstad. Jag vaknar av att solen går upp och ljuset sköljer över mig. Staden börjar vakna till liv och folk börjar gå över torget, fler och fler, i alla olika vädersträck. Alla med sina egna tankar i huvudet. Alla med sina egna mål, funderingar, exsistensiella frågor. Alla brinner för någonting, en kvinna hjälper sitt barn upp som råkade trilla. En annan är påväg från sin älskarinna hem till sin fru. Den känsla jag tror att jag skulle få om detta verkligen hände är en överväldigande känsla av liv. Jag blir glad bara jag tänker på det.
Jag är så trött på all överintellekutalisering som pågår, som i förlängningen förvandlar världen till ett betongfängelse. Sen all pessimism, inte minst min egen jag dragits sen jag börjat tvivla på mig själv. Och allt uppblåsande, alla spektakel, alla tomma ytor, alla stereotypa ideal.
Det är så sällan människor vågar vara auteniskt simpla nuföriden. Alla subkulturer och företag med ekonomiska intressen slåss om våran uppmärksamhet. Vi köper en livsstil. Eller imiterar, kopierar vårat beteende från en subkultur. Våran yta ska vara så spektakulär. Vi ska vara så intressanta. Subkulturer, precis som mainstreemkulturen är i förlängringen bara motiverad narcisissm.
Det finns inget genuint undersökande. Det finns ingen nyfikenhet, det finns inget spelrum för nyfikenhet. Det handlar hela tiden om att veta mer och vara mer. En slags uppblåst social nonchalans. Ett förnekande av det autentiska livet i utbyte av något plastigt, konstlat och perfekt fabricerat.
Jag saknar den simpla godhjärtade spontana enkelheten. Att möta en annan människa på bussen, att se varandra i ögonen och bara göra ett simpelt utbyte av leenden. Klädstil, ideal, värderingar, samhällsposition, hudfärg, kön - inget av detta har då någon betydelse, eftersom tänkandet, jämförelsen och det egocentriska bilden av det självständiga jaget är frånvarande. Vi ser det autentiska i varandra, bakom fasaderna, det simpla, att vi är samma sak.
Människor är så upptagna med att hela tiden presetera, sträva, producera, utföra, och jämföra för att uppehålla de sociala systemen och samhällsmaskinen.
Det är så sällan människor vågar vara auteniskt simpla nuföriden. Alla subkulturer och företag med ekonomiska intressen slåss om våran uppmärksamhet. Vi köper en livsstil. Eller imiterar, kopierar vårat beteende från en subkultur. Våran yta ska vara så spektakulär. Vi ska vara så intressanta. Subkulturer, precis som mainstreemkulturen är i förlängringen bara motiverad narcisissm.
Det finns inget genuint undersökande. Det finns ingen nyfikenhet, det finns inget spelrum för nyfikenhet. Det handlar hela tiden om att veta mer och vara mer. En slags uppblåst social nonchalans. Ett förnekande av det autentiska livet i utbyte av något plastigt, konstlat och perfekt fabricerat.
Jag saknar den simpla godhjärtade spontana enkelheten. Att möta en annan människa på bussen, att se varandra i ögonen och bara göra ett simpelt utbyte av leenden. Klädstil, ideal, värderingar, samhällsposition, hudfärg, kön - inget av detta har då någon betydelse, eftersom tänkandet, jämförelsen och det egocentriska bilden av det självständiga jaget är frånvarande. Vi ser det autentiska i varandra, bakom fasaderna, det simpla, att vi är samma sak.
Människor är så upptagna med att hela tiden presetera, sträva, producera, utföra, och jämföra för att uppehålla de sociala systemen och samhällsmaskinen.
Jag, du skriver väldigt vackert...och jag håller med, saknar det vackra, simpla..vi hinner aldrig uppskatta de små sakerna (knappt de stora heller) i livet. Ingen verkar riktigt leva i nuet, allt är så forcerat...
om det du skrev om att du stör dej på att människor stör sig på andra människor: är det inte bara så att vi alla mer eller mindre har uppfattningen att "om alla bara var som jag skulle världen bli en mkt bättre plats"...? Tror du inte det är därför som du (och alla andra) stör sig på andra?"de andra" passar aldrig in i vår egna perfekta världsbilder. Därför känner sig alla isolerade.
Du säger att du klandrar egoister, men vem sätter inte sig själv främst? som du skriver, du är centrum för ditt universum, och det är okej. Eftersom vi alla mer eller mindre är egoister, kanske det helt enkelt är meningen att vi ska vara det...? Vårat liv går ut på att i första hand skapa en tillvaro där vi själva känner oss tillfredsställda, efter det kan vi hjälpa andra. Älska och acceptera sig själv innan andra kan göra det.
om det du skrev om att du stör dej på att människor stör sig på andra människor: är det inte bara så att vi alla mer eller mindre har uppfattningen att "om alla bara var som jag skulle världen bli en mkt bättre plats"...? Tror du inte det är därför som du (och alla andra) stör sig på andra?"de andra" passar aldrig in i vår egna perfekta världsbilder. Därför känner sig alla isolerade.
Du säger att du klandrar egoister, men vem sätter inte sig själv främst? som du skriver, du är centrum för ditt universum, och det är okej. Eftersom vi alla mer eller mindre är egoister, kanske det helt enkelt är meningen att vi ska vara det...? Vårat liv går ut på att i första hand skapa en tillvaro där vi själva känner oss tillfredsställda, efter det kan vi hjälpa andra. Älska och acceptera sig själv innan andra kan göra det.
Först när du insett att din död bara är din, så kan du inse att detsamma gäller ditt liv.
Det är alldeles strålande, jag håller med till 100%!! Skitbra skrivet.
Altruism och välvillighet är jättebra - ju mer desto bättre. Men jag tror att den måste kompletteras av en lika stor målmedvetenhet och vilja att uträtta saker - annars blir man överkörd (vilket jag har erfarenhet av). Flexibilitet + Drivkraft.
Målmedvetenhet ser jag som ren koncentrationsövning - jag siktar in mig på ett mål och släpper aldrig blicken - attention. Ett för mig mycket viktigt komplement till att bara betrakta mig själv och andra - awareness. Jag kan tillägga att jag är ganska insnöad på idrotts- och prestationspsykologi.
Avsaknad av värdegrund kan ju också vara en fördel eftersom man kan designa sin egen och helt leva efter den. Fast det krävs nog några försök innan man hittar något som håller ihop.
Förresten, har läst igenom Zens tre pelare nu. Ganska intressant. Verkligen hard-core avskalad buddhism. Allt som räknas: upplysning - nu! Har annars tänkt mig meditation som att man sitter och kopplar av lite och rensar tankarna, istället för en sal full med folk som piskas och pressas och förtvivlat skriker "MU!!"
Altruism och välvillighet är jättebra - ju mer desto bättre. Men jag tror att den måste kompletteras av en lika stor målmedvetenhet och vilja att uträtta saker - annars blir man överkörd (vilket jag har erfarenhet av). Flexibilitet + Drivkraft.
Målmedvetenhet ser jag som ren koncentrationsövning - jag siktar in mig på ett mål och släpper aldrig blicken - attention. Ett för mig mycket viktigt komplement till att bara betrakta mig själv och andra - awareness. Jag kan tillägga att jag är ganska insnöad på idrotts- och prestationspsykologi.
Avsaknad av värdegrund kan ju också vara en fördel eftersom man kan designa sin egen och helt leva efter den. Fast det krävs nog några försök innan man hittar något som håller ihop.
Förresten, har läst igenom Zens tre pelare nu. Ganska intressant. Verkligen hard-core avskalad buddhism. Allt som räknas: upplysning - nu! Har annars tänkt mig meditation som att man sitter och kopplar av lite och rensar tankarna, istället för en sal full med folk som piskas och pressas och förtvivlat skriker "MU!!"
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster