I det vertikala kloakrör, dit himlens strålar aldrig når

[PopJimmy]

ett själsligt resonerande ackord, av mänsklighetens kamp mot sig själv, strömmar och drar ner mig i sorgfloden som bryter av nittio grader, rakt ner i det vertikala kloakrör, dit himlens strålar aldrig når



det enda vi har gemensamt är vår oförmåga till att förstå det i livet inkastade, oss och allt

en genomsvepande känsla av att mina insikter medför en, för oss, ömsesidig omöjlighet, då eftersom bristen på en gemensam ödmjukhet inför språkets icke upplevda tafatthet, medför  ett oönskat asymmetrísk överföringssammanhang, som tynger på bördan och jag faller ensam, stum och sprattlandes genom smalare tunnlar, vidare mot galenskapens kärna

bördan är den medförande potentialiteten hos insikten av att det egna omdömets begränsingar planterar konflikten, och bristen  hos den - "projicerade" - "andres" - ömdöme att inse sig själv med mig, rivandet av asymmetrin, det intima mötet, då solsidan möter skuggsidan



i ett fallande mörker för, mitt egna vansinnes skuggfantomer, en jakt att suga sig in och förgifta min kropp och sinne,
jag känner hur den osynlige ondskans hand med sin törst pumpar den kreativa livsgnistan ur mig, samtidigt som livet sträcker ut sin andra, möjligheternas hand, men då jag i fummel tar mig och det upplevda sista jag har kvar, för att skapa riktning och grepp, dras handen lekfullt/hånfullt, tillbaka och accelererar bortom ljusets hastighet, och den tidigare meningsoasen i horizonten transformeras istället till en självpulveriserande rökpuff, som i kausalmomentet följs upp av en ljudvägg av dånande förödmjukelse, ett uråldrigt skratt, vilka de försvunna gudarna lämnat kvar, att påminna om greppbarhetens tafflighet hos oss, för oss, begränsade, levande varelser, i förhållande till lidandets meningsmysterium







i ljudlösheten,
allt du hört från a till ö,
ingen tröst i gamla kartor,
pärmar med instiftade innebörder sträcker sig gråa från arkivhyllorna och uppåt mot, sedan länge missförstådda auktoriteter

hur möter jag, intimitet, autencitet, uppkomsten, min egen källa?
frågar inte längre,

upphäver ytlig tankeaktivitet




i total vakenhet känner jag hur självet ändock håller sig fast i mer subtila stratum,
men jag ser inte detta "något" eftersom jag ser - genom - det, mina fördomar är min upplevda förståelse av världen



smärtan för och tvivlan, sorgen och galenskapen är med i båten, och jag ligger under, men jag vågar inte gå upp i leken,
jag upplever att relationens struktur hämma mig, förintar: "det mig", jag försöker alltså stå bredvid livet i dess magnifika, svepande, omnipotenta rörelser

men när jag, i förvirring, inte accepterar hennes brister som skönhet får jag allt tillbaka



när du ligger inför döden, när nödvändigheterna vecklat ut sig, och du inser att möjligheterna inte längre existerar, är det då du vaknar?









i blixtens ljus rör sig det invecklade från sin implicita, dolda, rörelse, ut, vecklades, mot ett överväldigande explicit uttryck för utvecklingen hos rörelsen,
rörelsen visar sig som pulserande mönster och rörelsen ser och inser sig själv, att den alltid varit högst levande, att historien av livet - det döda skalet ovanpå - ytan, är fixerad och orörlig - aldrig det levande,

och sanningen är att sanningen inte är något bortom upplevelse, denna upplevelse, denna relation och interaktion, livets intima möte med sig självt, insikten om livets nödvändiga utveckling av dess invecklade möjligheten av att vara livet, att det över huvud taget, hela tiden, uppstår, överallt

precis då den implicita möjligheten möter den explicita nödvändigheten - alltid, igen och om igen,
och här släpper livet taget om sin tidigare döda fixering, ytan, minnet, spåret bakom, när vattnet rider ovanpå och sköljer bort sin egen våg

och i centrum av alltet, i det stormiga hav där allt uppstår, där är jag

[suchanother]

Du paratiserar väl också på någon annans ordbehandlare med eftersom du har såna jävulska mellanrum  mellan raderna?
Vilken ordbehandlare gör sådan skada Pop? Inte windows word (har den ultimata versionen själv)

[Skogsälvan]

Jimmy, Jimmy... jag fullkomligt älskar när du skriver så här! Ibland hittar du verkligen orden och pusslar ihop dem på ett halleluja moment-sätt. Som din gamla tråd "En människas resa mot livets spontana frihet". Hittar själv inga lämpliga ord till kommentarer på dina texter, men jag tycker Väldigt Mycket om att läsa dem:)

[Rizz]

Expressivitet in absurdum - få förunnat att uppleva, färre förunnat att förmedla..

[suchanother]

Jag å andra sidan har höj mej över existensnivån där endast smustbyken och trasigheten finns kvar.
Traspoletariatet är ett kapitel för sej.
Men vem vet?

[Angelina]

Vackert.