Tack

[Åkes granne]

Äntligen.

Äntligen såg mig själv. Tillsammans dödade ni mig. Mina ögon glöder inte längre. Vi skrämmer inte varandra. Det stora omöjliga självet. Nej, ni anar och ni anar inte. Det vackraste och det jävligaste på samma gång, det var "detta". Min klocka hittade jag precis. Jag har tappat alla mina klockor. Har ett sår på armen. (Jag är renlig..)

Detta stora själv. Som aldrig kan se något annat. En myt. Man försvinner bara. Kommer aldrig mer tillbaka. Nu ser jag skillnaderna.

Det är sant, det omöjliga. Se själva. Läs nyheterna. Det har jag aldrig behövt göra, och inte ens kunnat, jag var alltid före. Läs. Allt har hindrat mig från det vanliga.

Läs. Nej, där fanns inget alls. Att vara så dum. Som jag alltid vetat, äntligen har jag något att bygga på. Ett själv. Jag såg det på näthinnan, (utan att vara det.) Jesu korsfästelse. Bödeln. Mig själv, för första gången. Nej, har fanns inget alls. Tack.

Äntligen ser jag. Relationen som består. Konturerna. Klockslagen..

[Åkes granne]

Nej, jag är inte kär i min bror. Jag är inte kär i någon.

Där jag är, är alla. Kristi brud hälsar på mig.

Det vet hon inte om själv. Haha. Våldtäkter är det enda jag ser, där jag bor. Och kyrkor. Och vet ni vad min brorsa hittade i en buske.. -mynt från 1865. Katter. Människorna.. Ser i en helt annan ljusbrytning nu. Känns så ovant att inte kunna hantera tiden.

Jo, men Rizz.. Det är där det ligger. Jag fick inte ens ha den ifred.

[Rizz]

Köp en dagbok!