Svartsjuka

[Ylwa]

Jag är inte svartsjuk och får ofta höra att det beror på att jag inte har kontakt med mina känslor, att jag är för sårad för att känna och/eller att jag inte älskar...

Kan det vara tvärtom? Eller åtminstone tvärtom också? Att jag HAR kontakt med mina känslor och därför inte är svartsjuk? Att jag älskar och därför inte är rädd och sårbar? Att "otrohet" inte hotar mig därför att jag har mitt centrum i mig själv och inte i min partner?

Har haft "våldsamma" samtal om detta de senaste dagarna... Vad tycker ni?
Är svartsjuka nödvändigtvis sunt? Är brist på svartsjuka nödvändigtvis brist på kärlek?

Är jag lösaktig för att jag unnar min partner att ha det bra med någon annan än mig? Är jag sjuk?

Undrar Ylwa...

[Angelina]

Jag tycker det låter helt underbart. De som kritiserar dig ventilerar bara sin egen rädsla.

Själv lider jag av en märklig form av svartsjuka, den riktar sig enbart mot min partners ex, så har det alltid varit, oavsett vem jag varit tillsammans med.

[Grottis]

Det måste vara helt fantastiskt att slippa plågas av svartsjuka! Och det tyder på en storsint och upphöjd karaktär. Själv ansätts jag av hemska kval vid misstanke om minsta rivalitet, känslor som jag alls inte vill ha.  :x

[Tractatus]

Angelina och Grottis; detta är alltså önskvärt?

//jag unnar min partner att ha det bra med någon annan än mig? Är jag sjuk?

[Avantgardet]

Jag funderar lite på om inte frågan är konstigt ställd, Ylwa, skulle man inte kunna fråga sig så här: Om du unnar partnern att ha det bra med andra, är det då din partner?

[J R Auk]

Angelina och Grottis; detta är alltså önskvärt?

//jag unnar min partner att ha det bra med någon annan än mig? Är jag sjuk?

Självklart är det önskvärt, sen kan det vara önskat att partnen inte väljer att göra det. Men finns inte friheten där finns inte kärleken där. Ägandet av människor är avskyvärt och roten till det mesta av det onda i vår gemenskap.

[J R Auk]

Jag funderar lite på om inte frågan är konstigt ställd, Ylwa, skulle man inte kunna fråga sig så här: Om du unnar partnern att ha det bra med andra, är det då din partner?

Den jag benämner som min partner är väl min partner, att sen den jag hävdar vara min partner inte instämmer ger dig väl inte skäl att tvivla på det jag sagt utan blott på det som det jag sagt innehöll, och det ju för dig och inte för mig.

Jag måste säga Ylwa att jag glädjs åt att höra att förnuft står att finna i denna fråga. Precis som du säger så är värdet som förlitar sig på något annat än jaget, personen, bara en chimär (eller du säger ju inte detta men påbörjar det, hoppas du kan instämma) då vi ändå i slutändan står som garanter för sanningen i det vi sökt utom oss.

Det som bör betänkas när man säger sig älska, är vad som avses med denna kärlek, mot vad är den riktad.

Allt för ofta möts jag av påståendet att personen är älskad för blott sin person, men märker att det är för bilden, ramen som pålagts, som kärleken riktas till.

Och vad är kärlek om inte viljan till gott? Och vad är då hindret för den som verkligen älskar att ge det goda till sin kärlek? Även om detta är en annan man eller kvinnas närhet?

För att avsluta, varför skulle kärleken vara en kvantitet med begränsad volym. Kärleken kan delas av ett oändligt antal.

[Avantgardet]

Jag funderar lite på om inte frågan är konstigt ställd, Ylwa, skulle man inte kunna fråga sig så här: Om du unnar partnern att ha det bra med andra, är det då din partner?

Den jag benämner som min partner är väl min partner, att sen den jag hävdar vara min partner inte instämmer ger dig väl inte skäl att tvivla på det jag sagt utan blott på det som det jag sagt innehöll, och det ju för dig och inte för mig.

Jag måste säga Ylwa att jag glädjs åt att höra att förnuft står att finna i denna fråga. Precis som du säger så är värdet som förlitar sig på något annat än jaget, personen, bara en chimär (eller du säger ju inte detta men påbörjar det, hoppas du kan instämma) då vi ändå i slutändan står som garanter för sanningen i det vi sökt utom oss.

Det som bör betänkas när man säger sig älska, är vad som avses med denna kärlek, mot vad är den riktad.

Allt för ofta möts jag av påståendet att personen är älskad för blott sin person, men märker att det är för bilden, ramen som pålagts, som kärleken riktas till.

Och vad är kärlek om inte viljan till gott? Och vad är då hindret för den som verkligen älskar att ge det goda till sin kärlek? Även om detta är en annan man eller kvinnas närhet?

För att avsluta, varför skulle kärleken vara en kvantitet med begränsad volym. Kärleken kan delas av ett oändligt antal.

Jag ville just belysa det där ägandeförhållandet. Som jag ser det så finns det dock en sund sida av det också, likväl som den sämre som du pekar på. Kärleken är, uppskattningsvis nu, till 90% intellektuell "överbyggnad" eller tankekonstruktion. Det är dock de resterande 10% som är grunden för vad vi benämner kärlek. Kärlek och sex blandas allt som oftast ihop, och det är väl oftast också en sådan kärlek, som innefattar könsumgänge (vilket idag är ett slags symbolisk ritual, och inte vad den rent biologiskt syftar till), som vi avser med begreppet "kärlek". I biologisk bemärkelse är det alls inget konstigt att det sipprar in föreställningar om ägande i en sådan relation, det är istället ganska självklart - och ägandet förvandlas till svartsjuka genom att åka snålskjuts på våra drömmar och framtidsplaner.

I linje med detta kan man också fråga sig om en människa som inte känner svartsjuka kanske inte är hängiven i relationen. Det går ju göra psykologiska elaborationer på detta.

Det är enklare att tänka sig ett kravlöst förhållande om vi föreställer oss unga, barnlösa, par, dock svårare när relationen, och situationen i sin helhet, ställer krav på de som befinner sig i den.

[J R Auk]

Jag funderar lite på om inte frågan är konstigt ställd, Ylwa, skulle man inte kunna fråga sig så här: Om du unnar partnern att ha det bra med andra, är det då din partner?

Den jag benämner som min partner är väl min partner, att sen den jag hävdar vara min partner inte instämmer ger dig väl inte skäl att tvivla på det jag sagt utan blott på det som det jag sagt innehöll, och det ju för dig och inte för mig.

Jag måste säga Ylwa att jag glädjs åt att höra att förnuft står att finna i denna fråga. Precis som du säger så är värdet som förlitar sig på något annat än jaget, personen, bara en chimär (eller du säger ju inte detta men påbörjar det, hoppas du kan instämma) då vi ändå i slutändan står som garanter för sanningen i det vi sökt utom oss.

Det som bör betänkas när man säger sig älska, är vad som avses med denna kärlek, mot vad är den riktad.

Allt för ofta möts jag av påståendet att personen är älskad för blott sin person, men märker att det är för bilden, ramen som pålagts, som kärleken riktas till.

Och vad är kärlek om inte viljan till gott? Och vad är då hindret för den som verkligen älskar att ge det goda till sin kärlek? Även om detta är en annan man eller kvinnas närhet?

För att avsluta, varför skulle kärleken vara en kvantitet med begränsad volym. Kärleken kan delas av ett oändligt antal.

Jag ville just belysa det där ägandeförhållandet. Som jag ser det så finns det dock en sund sida av det också, likväl som den sämre som du pekar på. Kärleken är, uppskattningsvis nu, till 90% intellektuell "överbyggnad" eller tankekonstruktion. Det är dock de resterande 10% som är grunden för vad vi benämner kärlek. Kärlek och sex blandas allt som oftast ihop, och det är väl oftast också en sådan kärlek, som innefattar könsumgänge (vilket idag är ett slags symbolisk ritual, och inte vad den rent biologiskt syftar till), som vi avser med begreppet "kärlek". I biologisk bemärkelse är det alls inget konstigt att det sipprar in föreställningar om ägande i en sådan relation, det är istället ganska självklart - och ägandet förvandlas till svartsjuka genom att åka snålskjuts på våra drömmar och framtidsplaner.

I linje med detta kan man också fråga sig om en människa som inte känner svartsjuka kanske inte är hängiven i relationen. Det går ju göra psykologiska elaborationer på detta.

Det är enklare att tänka sig ett kravlöst förhållande om vi föreställer oss unga, barnlösa, par, dock svårare när relationen, och situationen i sin helhet, ställer krav på de som befinner sig i den.

Jo jag såg din intention, men retades lite, din och min blir så olika i detta sammanhang. För inte kan väl någon äga något på riktigt ändå?

Följer hängivenheten på svartsjukan eller tvärt om?

Situationens krav är väl ändå inte kopplat till tvåsamheten, varför man inte skulle kunna knulla runt lite och ändå fylla kraven av situationen förstår jag inte. Barnen lär inte lida för att mamma går ut o dansar och kommer hem lite rufsig och rödplufsig om kinderna tex. Kanske skulle det snarare vara att föredra.

Nej svartsjuka är ett symptom på ett mindrevärdeskomplex. Det är inte akten i sig vi rasar mot, tabut ligger ju inte i handlingen då vi gärna kysses och älskar med varandra i ett förhållande, utan det är i att vi inte själva står som mottagare av detta handlande som sätter igång processen. Det är en tanke om förlust som ligger bakom, men inser man att inget står att förlora (som inte redan är förlorat eller förljuget) så finns inget skäl till svartsjuka, eller att åtminstone inte bejaka den.

[Rising]

Ylwa: Jag skulle säga så här:

Om du hade blivit arg på dem din partner var ihop med eller klandrat dig själv; då hade man kunnat misstänka att du hade problem att ta itu med dina känslor. Det är ju klassiskt; att man känner sig så undergiven i sin relation att man inte vågar ställa några krav på ens partner eller ens bli arg på denne - utan istället riktar sina sårade känslor mot den tredje parten eller mot sig själv.

Men att du anklagas för att inte "älska" eller "ha kontakt med dina känslor" är nog snarare ett tecken på att de du pratar med inte förstår ert förhållande och inte klarar att relatera till det. När vi människor pratar om relationer och känslor så letar vi oftast bara efter möjligheter att bekräfta och känna igen oss i varandra (såsom du letar efter sympatier här på forumet just nu). Ditt förhållande är "märkligt" i deras ögon och upplevs därför som hotfullt. Om du då argumenterar för din sak genom att säga att din inställning bevisar att du inte är "rädd och sårbar" - så anklagar du dem tillbaka. Fortsätter ni så kommer ni bara lyckas med att identifiera er själva som varandras motsatser. Jag tror inte någon vinner på det.

Om jag vore du så skulle jag försöka låta bli att rättfärdiga dina känslor genom att smickra dig själv. Alltså; tänk inte "det är ju jag som har kontakt med mina känslor! De är rädda och sårbara för att de inte känner samma kärlek som jag gör! De har sitt centrum i sin partner, men jag har mitt centrum i mig själv!" eller något sånt.

Försök bara finna förtröstan i att du har funnit ditt sätt.

När du känner att du varken har något att prisa, rättfärdiga eller skämmas för; då kommer du förmodligen också kunna se på de senaste dagarnas hetsiga samtal med en ny självdistans. Visst kan du nu leva dig in i hur de andra tänker och känner, även om det är en annan väg än din egen? De är inte sämre eller svagare än du, de värdesätter blott en annan sorts trygghet och förväntar sig andra saker av sina partners i en relation. När du nu förstår dem utan att se ner på dem så tror jag det blir enklare att resonera med dem. De kanske fortfarande ställer sig oförståendes till dina känslor, men istället för att svara med att känna frustration eller se ner på dem så tror jag att du kan komma att vara mer förlåtande och överseende med dem. Du behöver ju inte deras tillåtelse för att leva i ett lyckligt förhållande.

[Varney]

angelina. det låter inte märkligt alls. jag förstår Precis vad du menar. inte tror jag det är särskilt ovanligt.

[Fromm]

Hej

[Avantgardet]

J R Auk, vill du att jag skall säga, med Freud, att du rationaliserar nu? Jag tror 68 tog slut med att folk växte upp. Fri kärlek är en hippiedröm, och jag har väl själv gjort mig skyldiga till sådana med jämna mellanrum, inte något pragmatiskt önskvärt.

Äganderätt kan vi dock lägga åt sidan - eller modifiera för att passa våra syften -, jag pratar snarare om den mer sparsamma och naturliga förlängningen av en själv (den som också kan definiera ägande). Som de redskap jag behöver för att utföra mitt arbete, eller mitt tak över huvudet, mitt bröd för dagen (det mest elementära, utan att vilja definiera "människan" som begrepp), och där vill vi med stor säkerhet kunna känna ett slags "trygghet". Man undviker onödiga risker när det är barn inblandade, det borde falla sig naturligt - sen är det ju en tolkningsfråga vad som är en "risk", men i dagens sexistiska klimat där folk inte kan hålla isär sex och kärlekt? Jag tror i största allmänhet att folk har svårt att hålla isär kärlek och sex och därför blir spekulationen utopisk - och kan inte säga att fördelarna skulle uppväga förlusterna med ett sånt byte.

Menar du verkligen att det skulle vara värt risken? Uppoffringen monogami är väl oerhört liten i ett sådant läge?

[Fromm]

Hej

[J R Auk]

Hej Ylwa

Klarar inte av att svara på dina frågor.

Hjärnforskarna har kartlagt hjärnan och kan förklara hur svartsjuka uppstår.
Neurologins stora stjärna är Antonio Damasio.

Har bara läst ”På spaning efter Spinoza”.
Boken förklarar hjärnans uppbyggnad, (en slitstark och vetenskaplig karta 1:20000).
Personliga saker (minnen) måste du själv lägga till.

Boken kan bitvis vara lite svår att förstå. (Håller på att läsa den för andra gången)
Du kommer att se dig själv (och världen) med nya ögon.

Lyssna på Damasio.
http://depts.washington.edu/uwch/katz/2 ... masio.html

Lycka till

Men vad skönt, det är alltså hjärnfel som gör att jag slipper svartsjukan, nu gäller det bara att hitta vart och lämpliga medel att göra samma skada som jag har och kosing kommer finnas att tjäna på att avhjälpa andras problem

Avantgardet, är monogamin ett litet pris att betala? Visst sexuell avhållsamhet är inte mycket att ta i. Endast ytliga begär som skall kuvas, men vad händer med kärleken? Är det verkligen en liten uppoffring. Det som vi hämmat oss själva med får vi väl anta andra hämmar sig med. Istället för att förmedla kärleken vad skall vi förmedla då? Och vad förmedlar vi då?

Varför bygga väggar när det inte finns varken regn eller kuling? För att vara i fred, för att värna det privata?

Jag är avvisande till att vi ens kan få trygghet av någon annan, jag tror nog att vi får lägga det på våra egna axlar. Vardagstryggheten rymmer alltid ett byte, en överenskommelse, en affär, så jag antar det inte är sådan trygghet du talar om. Vad är risken med att lämna monogamin? Att någon känner sig liten och bortglömd. Tja, är det inte något vi borde ta tag i hursomhelst? Vanföreställningar om värde knutet i någon annans uppfattning.

Det är ju inte främst den sexuella avhållsamheten som begränsar då detta allt som oftast är en privat angelägenhet som går att gömma och bejaka i det fördolda. Det som stör är väl alla beslag, på uppskattning, som görs av äkta hälftar. Hur mycket kärlek flyter inte runt outtalad och missvisande på grund av situationens opassande.

Jag var inte med 68, så jag missade vart dom gick fel!