Förståelsens begränsingar

[PopJimmy]

Det jag funderade på förut är vad människor bygger upp deras omdömme på.

Vissa erfarenheter, förlopp, omständighether, sinnesintryck, resonemang, intuitioner, känslor, insikter.

Men iaf, det jag försöker komma fram till är att jag själv till och från litar på mitt förnuft och till och från litar på min intuition.

Men det jag mer och mer kommit fram till är att det inte finns något att hålla fast vid. Låt mig förklara...

Förut upplevde jag att det fanns ett kriterium för att något var "korrekt" eller "sant", och då syftar jag i första hand på den upplevelse som uppkommer då vi länge brottas med ett problem. T.ex. när du länge brottats med att förstå ett matematiskt problem, säg, sinuskurvan.

När du tillslut "förstår sinuskurvan" så upplever du en känsla av "total fasthet", att du har "förstått" en slags "absolut sanning".

Jag var alltså fast i ett sådant projekt, fast i mer existentiella termer.


Alltså om det finns någonting som ö.h.t. går att hålla fast vid, så ÄR det den rena upplevelsen av att uppleva att något är "sant" eller "stämmer". Att söka efter tillståndet av att allt i tillvaron "stämmer" är alltså det ultimata tillståndet man någonsin skulle kunna tänka sig att söka efter.

Det innebär alltså att du förstår hela "meningen med livet" precis som att du förstår "sinuskurvan". Att varje steg du tar är bortom alla tvivel. Att varje människas blick, eller och omständighet du någonsin möter inte kan rubba dig. Det är alltså en absolut förankring i tillvaron, bortom alla tvivel.

Det jag försöker säga, är att detta projekt är möjligt, och att det är ett underbart tillstånd, eftersom det är det mest ultimata tillfredställelsen man någonsin kan uppleva. Men det jag försöker säga är att detta är fortfarnde bara en uppelvelse. Och det jag menar är att jag ifrågasätter upplevelsens betydelse ö.h.t, och då menar jag inte bara denna form av ultimat upplevelse, utan behovet av att uppleva, någonting, alls. Behovet av vissa upplevelser är något som produceras hos oss, och som får oss att hålla fast vid saker, eftersom fasthållandet får ett slags "instrumentellt värde". Att vara "säker" är alltså ett instrument mot vägen av den underbara känslan av att ha en orubblig tilltro i sig-själv/tillvaron.


Förtroende, "Självförtroende", Säkerhet, "Sanning", Kunskap, Extas, Lycka, osv, jag spolar ner allt detta i min toalett tillsammans med all annan filosofisk avföring, eller filosofiska förvillingar, jag någonsin kommit i kontakt med, yttrade ur andras rövhål till munnar. Allt detta är ett fråga om kontrollerande av upplevelsen som bottnar i rädlsa/osäkerhet/etc. I vissa stunder handlar det om en lek, och visst det är skojjigt, men i grund och botten är det denna känsla man försöker stöta bort.



Det vill säga, det finns inte längre något jag "måste" uppleva. Det finns alltså inte längre något att sträva efter. Det finns inte längre några önskningar eller drömmar kvar. Den enda strävan som nu finns, är att "tackla" de praktiska omständigheter som dyker upp, och dessa omständigheter, har alltid varit, och kommer alltid vara, bortom min kontroll.


Alltså tillståndet av "insikt", denna upplevelse var något som genomsyrade hela min tillvaro då jag hade min "peak experience" för något år sedan. Det jag menar är att det finns inget MER övertygande är upplevelsen av att det man funderat på s.a.s. "klickar till". Det vill säga upplevelsen av "förståelse" i dess renaste form. Men det jag här och nu försöker säga är att jag ifrågasätter vikten hos förståelsens betydelse, eftersom jag reducerar den till en upplevelse. Det jag menar är att det inte finns något att förstå, alltså själva upplevelsen av att "förstå något" är alltid i förhållande till, vad ska vi kalla det, en "framtida förståelse". All min förståelse kommer alltid att vara begränsad i förhållande till min framtida förståelse.

Det jag menar är att jag upplever att all form av förståelse, bara och endast handlar om att vi kastar om våra erfarenheter av världen. Om när vi s.a.s. kastar om våra uppelvelser på ett sådant sätt, att de är koherenta/korresponderar/osv så produceras en upplevelse av "förståelse".

Mitt tidigare förhållningsätt till filosofi/sökande/what-ever/existentiella-projekt var just att få dessa typer av upplevelser, eftersom jag upplevde att det fanns ett "begränsat antal" av dessa insikter man behövde nå för att "förstå" "verkligheten" eller "tillvaron".

Ja, jag repeterar mig nu, men jag vill bara försöka formulera det flera gånger, på olika sätt för att vara säker på att jag, mer större sannolikhet, inte feltolkas.


Men, det jag försöker säga nu, är att jag ger upp det projeketet. Det jag menar är att filosofi är en aktivitet som alltid är begränsad, och alltid kommer vara det. Den är i absolut mening, onödig och överflödig. Men samtidigt är det något som ger en ökad relativ förståelse för världen, så den är inte, ifrån ett relativt perspektiv, totalt onödig. Bara, utifrån ett absolut perspektiv är den totalt onödig, eftersom det inte finns något sådant som ett absolut perspektiv. Det finns något absolut, men detta går inte att inta, bara att förhålla sig i synkronicitet med. Jag upprepar. Det EXISETERAR ett absolut djup bortom det vi upplever existera, något absolut som vi aldrig kan nå, och som i förlängningen är onödigt att referera till, MEN, detta går aldrig att "nå" genom kunskap eller insikt. Det enda vi kan göra är att titta "sanningen i ansiktet", men förr eller senare så väds ansiktet bort, omständigheterna förändras, och inser vi då inte att de gjort det, så håller vi kvar i gammalt bröd.



Det innebär inte att jag på något sätt "förkastar" den kunskap jag redan införskaffat mig, bara, att mitt tidigare sökande efter "sanning" egentligen, endast handlade om ett sökande efter "upplevelsen av att förstå". Det var alltså upplevelsen av säkerhet jag sökte efter, inte "förståelse". Eftersom upplevelsen ÄR så överväldigande när man .. ja uppelver, så upplevde jag att "det var allt". Men det finns något bortom min upplevelse, jag är helt övertygad om det nu. Min upplevelse är alltid begränsad. Den upplevs som absolut, och i förhållande till sig själv, är den den, men, den är alltid begränsad.

Men denna uppelvelse av säkerhet är något jag nu inser inte på något sätt behöver vara beroende på "sakförhållanden" eller "sanningar" i världen, det går inte att spara på insikter. Man måste släppa dem fria. Allt måste vädras. Allt måste ut. Allt som lever har en inneboende vilja att manifestera sig i omständigheterna och de situationer de går igenom, detta är allt, och friheten är något som förlöses efter då anspänningen byggts upp.


Det finns alltså, i förlängingen, inte längre något att hålla fast vid, det finns bara förlösandet av anspänningen, det handlar i förläningen inte om en argumentation. Jag argumenterar inte för något här. Detta är bortom argumentation.

Det går inte att argumentera med livet/tillvaron. Livet/tillvaron är och kommer alltid vara mycket större än våra kunskapskonfigurationer vi bildar oss någonsin kommer att få ett grepp om. Filosofi är ett projekt som är och alltid kommer vara "flawed".

Och detta innebär inte att jag på något sätt, intar en hållning av "skepticism", utan det jag menar är att jag intar en mera österländsk hållning. En form av radikal "positiv" tilltro i grunden för tillvaron. Det går inte att anta någonting, bara möta det som händer.

Det finns alltså djupa insikter att nå, det betvivlar jag inte, jag betvivlar inte heller att många människor fått djupare insikter i "tillvarons väsen", än mig, men det jag menar är att jag förkastar allting, allting alla andra upplevt, allting jag någonsin upplevt, och då till och med upplevelsen av att förstå någonting över huvud taget. All form av förståelse är allså alltid begränsad.


Det finns alltså, i förlängningen inget argument som biter på mig längre, eftersom det inte finns något att argumentera över.

[A]

Tick Tack!

[A]

Nämen jag blir rätt så inspirerad, eftersom jag här ser ord som är beskrivande. Ord som jag kan ta till mig, som hjälper mig att se min vardag.

Fasiken, jag var med om en fin sak för ett tag sen som jag måste berätta. Jag tog på mig några glasögon hos en kompis, och märkte att dom fungerade som en kikare. Det var inte så överraskande. Men vad som var mer överraskande var när jag tittade ner, så kändes det helt konstigt när jag såg mina ben och när jag gick, för min vanliga känslan av hur det kändes passade inte alls in då. Då var benen alldeles på fel ställe kontra hur det känns som vanligt. Då testade jag att gå nerför en trapp, med mina vänner stirrande på mig, och kände att det kändes helt spejsat, och funderade på om detta kanske är en del av konstens huvuduppgift; att sätta vardagsupplevelsen på kant. För vet du/ni vad som hände sen? Jag tog av mig brillorna och allt var mycket skarpare, färger och min känsla av att vara jag blev lite starkare, mer närvarande. Det var häftigt! Upplevelsen skickades vidare till vännerna, men dom upplevde tyvärr inte samma förstärkning som jag gjorde efteråt. Jag tror det blev så där förstärkt för att balansen mellan sinne/kropp blev rubbad, jag själv blev till min kroppsliga vane-känsla förvirrad, men entusiastiskt förvirrad, och detta kanske i sin tur skickade ut de rätta substanserna i kroppen. De var iaf spejsat.

Tänk att den är så skör, denna vardag.

[What Gives?]

Det finns alltså, i förlängningen inget argument som biter på mig längre, eftersom det inte finns något att argumentera över.

Jag har läst igenom din text, och min undran är vad du vill diskutera.

Din sista rad som jag citerar ovan får mig att undra mer. I all välmening, om du nu inte är intresserad av argument, varför väljer du i så fall att skriva inlägg på ett forum?

[PopJimmy]

Din sista rad som jag citerar ovan får mig att undra mer. I all välmening, om du nu inte är intresserad av argument, varför väljer du i så fall att skriva inlägg på ett forum?

Tja, har du någon gång funderat på varför just denna del av forumet heter just Tankar och känslor?

Det är inte alltid så att känslor eller tankar för den delen är något man nödvändigtvis vill eller behöver diskutera, ofta räcker det bara med att vädra på saker. Tror att många människor skulle må mycket bättre om de bara delade med sig lite mer av vad det faktiskt känner och tänker. Många sitter nog inne med sina känslor, men av erfarenhet så har jag insett att människor alltid tar en på allvar om man verkligen är uppriktig. Naturligtvis måste man ibland vara diplomatisk med andra, men det är oftare lättare att vara diplomatisk när man "släppt ut känslan".

Ja, nu var du detta inte riktigt det du frågade efter. Men av din fråga så upplevde jag det som sådant att du ställde dig frågande inför människor som delade med sig av hur de mår. Alla har inte tillgång till människor att prata med i deras närhet, så då gör man det på andra platser, som här på ett forum.

Forum handlar för mig mer om ett möte, än om diskussion. Allt går inte att diskutera, men det är få saker som inte går att dela på tillsammans i mötet.

[What Gives?]

Jag ber om ursäkt.

[PopJimmy]

[suchanother]

Förespråkar Wilber holism? Är han en holist (menar ej alkoholist)?
Har själv bara skummat igenom ytligt "ämnet".
Förutsätter att någon svarar "ja" på frågan så att jag kan spinna vidare och avreagera mej:
Vad är vitsen med holism? Holism, en helhet, helhetssyn är snarare ett resultat och inte en utgångspunkt. Hegel menade att en holistisk värld är den som först möter oss, så javisst helheten först, men att det mänskliga förnuftet kräver en analys, en fragmentering av helheten för att sedan åter sammanfoga delarna i en helhet, syntes. Hegel menar att förnuftet arbetar på detta sättet. Och visst, känns väl helt ok?
Detta var Hegels "naiva" synsätt,
Marx f.ö. tillämpade denna s.k. "dialektik" i sina teorier (som metod bör väl tilläggas då hans materialistiska synsätt var diametralt mot Hegels idealistiska).

Vad är Wilbers agenda? Är han bara en städad new-age snubbe? En som vill briljera med akademiska kunskaper i en annars oakademisk miljö och få gratis weed och göka?

[Djens]

Han är holist och ja, han vill nog mest bara ha weed och göka. Han har dock jobbat bra med att täcka upp med diverse institutioner som arbetar ideellt.

Jag kan tilltalas av en del han säger, det är spännande och intressant, på samma sätt som jag kan tilltalas av religioner. Alltså inget som tar upp mer än min periferi.

Det jag inte gillar är hans elitistiska framtoning, det jag tror att han egentligen vill är att boosta sitt och alla andra missförstådda, missanpassade nördas ego. Men vad förstår jag egentligen? Precis ingenting, eftersom om jag kritiserar Wilbur så ligger jag fortfarande på en nivå på färgskalan där jag inte kan uppfatta det extraordinära med hans ideer.

[Zokrates]

Jag minns allt, skrämmande och hemskt.
Jag menar, att minnas allt, är skrämmande och hemskt.
Alla minnen jag minns är däremot inte skrämmande och hemska.
Som ett litet barndomsminne, innan jag lärt mig att bruka orden, innan jag insett min kropps begränsningar.
Jag ligger på min mammas bröst och suger mjölk, jag minns smaken från den skummande drycken,
känner värmen från hennes kropp och hör hur hennes hjärta slår,
dunk.idi. dunk.idi. dunk..
Jag minns hur jag blickade ut över detta bröst,
i gulaktigt sken,
hela min världsbild,
allt som fanns och resten dimma.
Trygghet, värme, mjölk,
vad mer fanns det att förnimma?
Det är inte lätt att va vuxen.