Snart slut på 2007

[Zokrates]

Året, 2007 har sammanfattningsvis varit ett av mina värsta år i hela mitt liv. Prövningarna tar aldrig slut och så fort jag trott att det inte kan bli värre, så har det blivit ännu jävligare. Jag borde få pris som Sveriges mest plågade medborgare, eller vad som, något jumbopris borde utdelas i kategorin brinn i helvetet din djävul!

Året började trevande, såg fram mot nya chanser i livets lotteri. Försökte verkligen det första halvåret men sedan tog energin slut. Arbetslös, rivningskontrakt, a-kassa på upphällningen, ingen som kallat mig på intervju de senaste månaderna, tinnitus som ständigt förpestar min tillvaro,
sömn och ätstörningar, viktminskning allmänt blek och hängig, men trots håravfall och begynnande tandlossning, fullt jäkla frisk!

Det krävs mer än 2 skilsmässor, otrogna partners och ett liv kantat med den ena lögnen efter den andra för att knäcka mig, men jag var nära för något år sedan, utvecklade en mindre psykos och var lycklig efter den senaste separationen från ett tioårigt förhållande, ett tag i alla fall, innan den bittra verkligheten kom ikapp och slog fantasivärlden i spillror.

Jag har alltid haft svårt för att klara separationer, alltid deppat ihop fullständigt, det är min akilleshäl. Du kan spotta på mig, slå mig, kalla mig idiot, men en separation fixar jag inte. Förmodligen hänger det samman med trauman i barndomen då mina föräldrar separerade och jag hamnade på barnhem  under ett tag. Sedan 1968 har över 320.000  barn i Sverige delat mitt öde, varit utsatta för föremål för olika tvångsåtgärder och samhällsinsatser. Över en kvarts miljon svenska barn har alltså fått dela denna tråkiga lott bara de senaste 40 åren.

Men skall man skylla det på barndomen, kanske är det mitt eget fel till att jag är så svag när det handlar om att gå skilda vägar?
Mina barn har i alla fall älskat mig, saknat mig, men det tråkiga är att historien upprepar sig. Var det något jag verkligen önskade dem så var det en hel familj med trygghet och mycket kärlek.

Julen betydde därför alltid något extra för mig, natten före julafton brukade jag klä granen, samtidigt som doften av julskinkan spred sig i de julstämda rummen. Att klä ut sig till tomte var alltid roligt, dela ut klappar till både stora och små, ofta försedda med ett passande rim.
Visst, julen är en kommersiell högtid idag, men jag upplevde verkligen en glädje och jag såg förväntningarna som lyste i ögonen på dem  som paketen överräcktes till.

Jag saknar det verkligen. Nu, utan familj, utan ljudet av barn i närheten är julen som vilken annan dag som helst, bara lite gråare och tristare.
2007 går mot sitt slut och 2008 står för dörren, det blir värre, det har jag redan fått besked om, mycket värre. Jag börjar se mig som ett vandrande kors, som det är fritt fram för vem som helst att tynga ned eller lägga krokben för. Världen är full av medmänniskor som dessutom villigt gör detta och jag tillåter det.

En del av mig har alltid varit svag för martyren, den som låter sig plågas för andras välbefinnande, med tankar som "mitt liv är inte viktigt", "inte lika viktigt som ditt", "jag har inget emot att komma i andra eller tredje hand", "i det långa loppet spelar det ingen som helst roll".

Men samtidigt har jag alltid upplevt att kärleken inom mig är gränslös, som Obelix hål i magen, jag kan älska hur många som helst men aldrig mig själv. Jag tycker verkligen inte om mig själv, har aldrig gjort det heller. Mina föräldrar gillade inte heller mig som barn, ;- Där är han den lilla djävulen, slå honom!

Livet utvecklades till att testa alla gränser som gick att prova. Min barndom tillbringades till hälften i sängläge för att läka alla skador som jag våghalsigt ådrog mig. Detta självdestruktiva beteendet slutade jag inte med förrän jag gifte mig första gången. Då med fru och väntande barn på gång var jag tvungen att ta ansvar för mitt välbefinnande.
Jag inser att jag gjort ett misstag, jag hängde upp allt jag hade på en och samma krok, 2 gånger i rad dessutom. Det finns inga ursäkter kvar, jag har mig själv att skylla för min dåliga planering och framförhållning till livet.

Jag har varit relativt flitig på detta forumet, läst det mesta och endast hoppat över de trådar jag funnit vara totalt ointressanta. Det slår mig hur lätt det är för mig att sätta mig in i många andras situationer och beskrivningar om sina problem. Jag har gjort allt, sett allt, varit med om det mesta, ältat liknande tankar i liknande situationer. Har varit med om så mycket och träffat så många människor att inget längre är främmande. Men nu är jag trött. Det känns som om jag jagat fel saker i mitt liv, känslan av att hela tiden betrakta mig själv utifrån har varit påtaglig och mitt i allt har jag priorieterat bort mig själv och mina behov.

Lika lätt som jag kom går jag, naken och blottad, slagen och utnyttjad.
Reser mig upp, tar nya tag, någonstans djupt inom mig finns det ett litet hopp kvar, ett hopp om ett bättre nu. Till dess, God jul och ett gott nytt år på er, alla forumister!

[Bz]

Du är värt bättre. Tillslut kommer du att vilja dig själv bättre.

God Jul Zokrates !!!

 :smt049  :smt049

[Avantgardet]

Du vet vem du ska ropa på om du behöver uppbackning, jag står med nävarna redo. Har samma separationsångest själv, mest troligt bottnar det också i mina föräldrars skilsmässa då jag som fyraåring satt med ritblocket och försökte hålla mig innanför linjerna - helt omöjligt, redan på den tiden.

Du är aldrig förloraren i det hela, du vet ju att skitsaker inte spelar nån roll. De smällar du redan tagit kommer andra att uppleva senare - om de har tur (!) -, om inte så kommer de leva kvar i sin endimensionella verklighet och aldrig få smaka av det riktigt goda.

Vet hur livsledan känns, det är min grundstämning. Men det är också min räddning. Genom att vara så fullständigt less på skiten så inser jag också att jag bör njuta av den tid jag har kvar.

Jag vet inte om du ska gnälla egentligen, du har genom att vandra denna väg också erhållit din röntgensyn.

[J R Auk]

Låt mig då värme er med att jag alltid har haft ett helt hem, alltid haft mat på bordet, alltid haft goda utsikter (även om retoriken ibland låtit annorlunda för att få mig att axla den tilltänkta bördan). Ja en borgerlig dröm, för att låna av den tidigare författaren. Jag har alltid vetat att kärlek ges mig, att möjligheterna finns till för mig.

Men......

Sover man gott för det? Vad saknas det?
När orden inte talar om det som orden borde tala om finns ingen trygghet för någon. När orden inte för samman utan separerar finns inget "hem". Detta är inte mig i mitt hem, detta är min idé om samvärlden som mitt "hem". Vad är det värt om det inte delas? Allting kommer med ett pris. Det tar tid att omskapa världen, det tar tid att skapa värden. Varför raserade vi de gemensamt uppkomna någonsin? I jakten på att störta gud? Var det verkligen han som var regenten?

Vad säger man? Världen är komplicerad. Ignorans is a bliss. Hur ofta har det inte våndats mig att jag inte övertygande kan motsäga mig det.

Även jag har haft en fallenhet för späkandet, för att axla martyrens börda. Nu förtiden blir jag inte slagen. Men när jag var ung lyckades jag till de flestas skam locka djävulen ur dem. Kanske är det därför jag aldrig kan fördöma, jag har sett vad jag är kapabel att locka fram. Nu i retrospektion vet jag att det jag sökte locka var en reaktion som jag inte kontrollerade. Vadan då detta behov? Ärlighet. Samtal. Ord med mening. Att en gång ärligt buga.

Vad söker du egentligen Zokrates? Tänk dig, du är stark. Du delar öde med de mindre bemedlade. Inte en tröst, men kanske en aning om meningen med att spotta fan i ögat. Hatten av för dig Zoktates. Om detta är dina svåra tider, så vill jag se de bra, de ser jag fram emot.

[Avantgardet]

Undrar hur fan herr Auk lyckats bemäktiga sig denna andliga ekvilibristik.

[J R Auk]

Tja en djuplodande hybris och vagabondens smak för nyhet ger väl till en viss del en förklaring. Men jag är perplex inför det själv.

Sen måste du ju i detta sammanhang definiera andlig.

[Algotezza]

Hell is a place on earth.

Mitt livs helvete genomlevde jag främst på 70-talet. Misslyckades med det mesta, med jobb och studier och blev sjukpensionär 1977. Men kom märkligt nog tillbaka, stöttad av min nuv. fru som gav mig några knuffar i rätt riktning så jag inte slutade som inneboende i morsans garderob.

Jag vet vad mitt helvete innebar. Du vet ditt, Zokrates.

Vad vet jag om hur länge min nuv. tillvaro håller? Tacksam så länge det varar. Ingenting kan tas för givet. Varken himmel eller helvete.

MVH

Algotezza

[Zokrates]

Så sant som det är sagt, ingenting kan eller skall tas för givet. Inget är beständigt, allt är under omvandling, kan man ta det för givet?

[Algotezza]

Så sant som det är sagt, ingenting kan eller skall tas för givet. Inget är beständigt, allt är under omvandling, kan man ta det för givet?

Vet ej...

menar Algotezza

[magicadehex]

Så sant som det är sagt, ingenting kan eller skall tas för givet. Inget är beständigt, allt är under omvandling, kan man ta det för givet?

ja, det kan man ta för givet.

[Jörgen]

...tycker det är skönt att 2007 äntligen är slut,
det var inte mycket till årgång,
jag har redan glömt bort det.

Gott nytt 2008 på er allihopa!

[nytt namn]

Gott nytt 2008!

[Johan Ågren]

Gott nytt 2008!

Redan 2008? WTF! Tack för det här året. Tack till alla som skrivit intressanta och berikande inlägg.

[Andreas]

Ja riktigt God Jul på er allesamman!

[nuddle]

Så sant som det är sagt, ingenting kan eller skall tas för givet. Inget är beständigt, allt är under omvandling, kan man ta det för givet? :wink:

det är inte säkert Zokra, att inget är beständigt och allt är under omvandling


men du är KOOL iafall

det är säkert i min värld