Så jävla trött på att inte få vara jag

[Skogsälvan]

Min pappa var en buffel som hade uppfattningen att "folk får ta mig som jag är, annars kan det kvitta" och mamma var en väldigt omtänksam, men dominat person. Jag har blivit en underlig korsning. Jag har många sidor och har det inte en förtrollande effekt så envisas folk med att vilja framhäva en del av mina sidor. Ja, jag är snäll, söt och omtänksam, men inte hela tiden. Japp, jag kan vara väldigt vass och syrlig. Kan vara 80 år eller 5 och jag har någon sorts obstinat längtan över att folk ska acceptera och anpassa sig efter mig. Jag kan lysa, men jag är rädd för min egen lyskraft, gömmer mig helst bakom någon annan. Jag vill inte blända och förblinda, vill inte forcera någon att bli något de inte är. Har inget alls emot om någon säger "stick och brinn!" bara jag får vara mig själv och ärlighet florerar. Jag blir väldigt osäker av folk som inte visar vem de är. Ibland gör jag dumheter och jag föredrar helt klart en rejäl utskällning framför en grym tystnad. Det är verkligen grymt. Jag vill att oklarheter, problem och missförstånd reds ut.

[Skogsälvan]

Nej, jag kan inte hantera storstan. Måste flytta till en by där man kan vara lite mer intim. Föreslag? Har testat dalarna, jämtland, hälsingland, halland, småland, gästrikland och skåne. *skakar på huvudet* jag förstår ju själv, min utopi finns nog inte, men hur skapar jag den? Varför går jag runt i jeans när jag vill ha 1800-tals klänningar? Jo, jag vill passa in, men helhjärtat passar jag inte in någonstans samtidigt som jag kan funka i alla möjliga sammanhang.

[Waggho]

Jag har många sidor och har det inte en förtrollande effekt så envisas folk med att vilja framhäva en del av mina sidor. Ja, jag är snäll, söt och omtänksam, men inte hela tiden. Japp, jag kan vara väldigt vass och syrlig. Kan vara 80 år eller 5 och jag har någon sorts obstinat längtan över att folk ska acceptera och anpassa sig efter mig. Jag kan lysa, men jag är rädd för min egen lyskraft, gömmer mig helst bakom någon annan. Jag vill inte blända och förblinda, vill inte forcera någon att bli något de inte är. Har inget alls emot om någon säger "stick och brinn!" bara jag får vara mig själv och ärlighet florerar. Jag blir väldigt osäker av folk som inte visar vem de är. Ibland gör jag dumheter och jag föredrar helt klart en rejäl utskällning framför en grym tystnad. Det är verkligen grymt. Jag vill att oklarheter, problem och missförstånd reds ut.

Låter som en beskrivning av vem som helst.

[Skogsälvan]

Ja, kanske det. Alla psykiska problem är ju uppförstoringar av medelvärdet. Så det kanske blir lite tydligare genom mig.

[Waggho]

Din text påminner mig om ett experiment som en psykolog vid namn Bertram Forer gjorde på sina studenter 1948. Han gav dem ett personlighetstest som de fick fylla i och fick sedan tillbaka ett resultat i form av en beskrivande text. De skulle sedan ranka från 1 till 5 hur väl de tyckte att det stämde. Vad de inte visste var att alla fick samma resultattext oberoende av hur de hade fyllt i testet. Det genomsnittliga omdömet för hur väl texten stämde blev 4,26. Såhär löd texten:

"Du har ett behov av att andra människor gillar och beundrar dig, och ändå tenderar du att vara väldigt självkritisk. Samtidigt som du har vissa karaktärssvagheter kan du vanligtvis kompensera för dem. Du har en anmärkningsvärt stor ouppfylld potential som du inte ännu lyckats utnyttja till din fördel. Trots att du är disciplinerad och kontrollerad utåt sett, så tenderar du att vara en smula orolig och osäker på insidan. Ibland har du allvarliga tvivel på huruvida du har fattat rätt beslut eller handlat riktigt. Du föredrar ett visst mått av förändring och variation i tillvaron och blir otålig när du begränsas av restriktioner och regler. Du kan vara stolt över att du är en självständigt tänkande individ och att du inte blint tror på vad andra säger, utan någon sorts bevis. Men du har funnit att det är osmart att vara alltför öppen när du berättar om dig själv för andra. Ibland är du extrovert, uppskattad och social, medan du vid andra tillfällen är introvert, vaksam och reserverad. Vissa av dina drömmar tenderar att vara en smula orealistiska."

[Skogsälvan]

Hahahahahahaah... mmm. Jag har ändå problem. Känner att jag inte kan vara jag och jag vet att det är jag som stoppar mig. Det är lite påfrestande att köra med full fart när man samtidigt trycker på bromsen. Det är väldigt mycket antingen eller för mig. Kan definitivt inte umgås med människor på en "normal" nivå. Antingen är det totalt avståndstagande eller riktig initmitet.

[Makterna]

Hahahahahahaah... mmm. Jag har ändå problem. Känner att jag inte kan vara jag och jag vet att det är jag som stoppar mig. Det är lite påfrestande att köra med full fart när man samtidigt trycker på bromsen. Det är väldigt mycket antingen eller för mig. Kan definitivt inte umgås med människor på en "normal" nivå. Antingen är det totalt avståndstagande eller riktig initmitet.

Klart du ska leva ett antingen-eller-liv, normer är för losers!

Lösning:
1. Försök känna efter i maggropen vad du egentligen vill uppleva.
2. Använd din fantasi till att komma på handlingar som leder till dessa upplevelser.
3. Gör dessa handlingar, eller vidta eventuella förberedelser för att kunna utföra dessa handlingar i framtiden.

Men angående ditt resonemang om storstad, är det inte mycket lättare att vara sig själv i en storstad? I city kan man ju bete sig hursomhelst utan att nån lyfter på ögonbrynen. Vill du ha 1800-talsklänningar så kan du ha det, på typ Sergels Torg eller i Brunnsparken (GBG). Men har du det i nån byhåla så börjar väl hela byn skvallra samma kväll och nästa dag tittar alla snett.

[suchanother]

Klart du ska leva ett antingen-eller-liv, normer är för losers!

Tycker precis tvärtom.
Medelvägen är kanske bra för de som inte kan nåt annat.
Gillar själv extremer då de utkristalliserar det man verkligen är och vill.
Eller menar du Makterna att de tre V, Volvo, Villa och Vovve är att föredra?
Kul att leva som outsider utanför de slemmiga nyliberalernas idealsamhälle.

(lägger till detta i sista stund då jag läste dej fel och du menar precis som jag. Ursäkta min förvirring.)

[Makterna]

Klart du ska leva ett antingen-eller-liv, normer är för losers!

Tycker precis tvärtom.
Medelvägen är kanske bra för de som inte kan nåt annat.
Gillar själv extremer då de utkristalliserar det man verkligen är och vill.
Eller menar du Makterna att de tre V, Volvo, Villa och Vovve är att föredra?
Kul att leva som outsider utanför de slemmiga nyliberalernas idealsamhälle.

(lägger till detta i sista stund då jag läste dej fel och du menar precis som jag. Ursäkta min förvirring.)

Just det. Som nyliberal anser jag att alla individer ska få vara sig själva, även om de är slemmiga outsiders, och slippa de livsstilsintellektuellas dammiga Folkets Hus-idéalsamhälle.

[Skogsälvan]

Tack för era kommentarer.

[Ling]

Har många funderingar efter min helg av social samvaro med släkt. Har känt mig som i en bubbla, ville helst bara vara ifred och läsa.

Men, jag har funderat över de roller vi spelar, lite med tanke på din önskan att vara som du är. Känner mig som en bricka i ett spel, där jag förväntas vara på ett visst sätt, utifrån de jag möter. Jag glider in i roller och ut ur dem, men undrar när rollen tar slut och JAG tar vid?
Men då blir ju den naturliga frågan, hur är jag, eller vad eller vem? Jag är en del av alla mina roller, om jag tar bort det som inte är jag, vad blir kvar?

Ingen kan ju svara på detta utan jag, men jag känner mig diffus. Är påverkad av böckerna av Paulo Coelho, fastnar i tankarna.

Det här ger väl inte dig något skogis, men du kanske kan ge mig tips.

[SportFilosofen]

Det luriga är inte att hitta en plats där man passar in. Det kan vara överallt och ingenstans. Det luriga är att hitta en plats i sig själv där man kan vara allt det man vill vara.

Det är säkert en plats full av kompromisser. Men det är dina egna kompromisser. Som du ställer utifrån dina egna kärnvärden.

Flummigt? Men sant.

Om du vill gå omkring i 1800 tals klänningar så gör det. Jag menar - jag går omkring i mina bergskläder i Göteborg. Lite kompromiss med typ jeans istället för vindbyxor och så. Men i stora drag ser jag likadan ut oavsett om jag är i city eller i Kebnekaise (till min förståndiga och älskade frus förskräckelse).

[Skogsälvan]

Mmmm, men nu är det ju så att jag har ett ganska välutvecklat överjag. Såpass att jag blir liksom övertrött och glider in i hypomani ibland. Det är härligt att vara hypoman, tråkigheten är ju att depressionen och skammen kommer som ett brev på posten sen. Jag är lätt hypoman nu och borde väl egentligen snacka med farbror doktorn att jag mår alldeles för bra nu, måste ta något som dämpar glädjen så jag inte gör för mycket dumheter och undviker svackan efteråt. Men det kan jag helt enkelt inte göra, har det alldeles för kul och jag gör ju inte riktiga idiotgrejer när jag är manisk... ja, tycker jag alltså. Sitter och gapskrattar åt Fem myror är fler än fyra elefanter, förälskad i allt och alla, tjatar på en vän att vi kan väl snälla, snälla åka till IKEA och leka kurragömma, funderar på något och får plötsligt den lysande ideén att jag mailar Ulf Lundell (som jag inte känner) och frågar honom, frågar en okänd teosof hur jag ska hanterar mitt liv och är ruskigt självutlämnande, Ulf Lundell tyckte att jag var en väldigt underlig figur och just då gapskrattade jag förstås åt det. Sedan försöker omgivningen dämpa mig, en del blir väldigt irriterade på mig när jag är hypoman. Skam, - usch vilken elak, ansvarslös egoist jag är, en pinsam patetisk spillra, måste gå och gömma mig Social fobi, ångest som är så grav att den klassas som psykotisk. Skäms för mina dåliga sidor. Min psykologvän menar att många gånger beter sig folk elakt mot mig när jag är för sprudlande för att de är avundsjuka. Det tvivlar jag starkt på. Kruxigt nog vill jag trots allt ha ett överjag. Jag vill vara snäll och omtänksam. Kanske ända utvägen är om jag vågade utlämna mig i någon annans våld, dvs. överlät någon att ha kontroll på mig så jag slipper men att jag ändå kan vara trygg. Nej, jag vet inte. Yrar på lite här bara.

[Skogsälvan]

Ling, jag är ju så äckligt egotrippad att jag måste få läsa ifred om det är det jag vill göra, blir himla sårad eller irriterad om jag inte får det. Jag är helt enkelt det jag vill göra. Har du läst den här fina dikten av Edith Södergran?

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut.
Jag är en skrattande strimma av scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg moit slumpen och fördärvet,
jag är ett språng mot friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en  ingångsskylt till nya paradis,
jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristig upp till knäna,
jag är eld och vatten i ett ärligt sammanhang på fria villkor...

Känner du igen dig? Så är jag men när jag då är jag tar jag upp för mycket plats, bländar, svårt för en del att tackla mig och mina svängningar och egenskaper.

[Tony The Pony]

Jag glider in i roller och ut ur dem

Livet är ett skådespel, spela tills du dör? DETTA är det SKÖNA. Ena veckan är man tvångsintagen på något galet psyke iklädd mjukisbyxor och WCT-jacka, nästa vecka är man propert klädd, medans man dricker cappuccinos  i Venedig..  :)

ELLER: Ena dagen lyssnar man på Angerfist och älskar det, nästa dag lyssnar man på Judas Priest, och älskar det..