När jag var yngre trodde jag att min "depression"/"olycka" handlade om att jag "inte hade" saker som "egentligen var mina". Detta var överväldigande starkt, hela mitt liv kring kretsade kring det. Jag minns t.o.m exakt när jag "gav upp" i en protest som 16åring, när jag såg att mina egna "privata idéer/planer" om utmejslad design/nya unika kläd-kombinationer var avantgardets trend i Elle-tidningar.
Illusionen jag levt i är att jag hela tiden trott att jag måste "ta tillbaka" mina "ägodelar" när förstörelsen har stillat. Jag har inte ens varit speciellt aggressiv med det, jag trodde det var att "städa upp" (illa.) Det jag menar är att människor ofta automaitskt tror att de ska återskapa SAMMA FORM, igen och igen, tills den är förstörd/värdelös. Detta är väldigt subtilt, och man måste lära sig att i varje ögonblick sluta "bevara" identiteten.
Förvirringen är vi tror att vår "makt" har med vår identitet att göra!
Det jag insett är: Ofta när någon "tagit" något från mig; t.ex. som jag nämnde -raderat en längre text på ett forum; så har jag försökt återskapa den samt förtydliga sammanhanget.
Saken är att vår själ VET vårt sanna existensiella VÄRDE.
Vi ska inte "åter dominera scenen" för att "hävda vår integritet". Det jag pratar om är mycket subtilt. Ofta höjs detta upp.
Det handlar istället om att vi "bär" på en FÖRLEGAD FORM, som INTE har med oss att göra överhuvudtaget. Det värsta som kan hända är att vi "samlar" på existensiellt material.
Vi bör istället vara evigt tacksamma när våra "rättigheter" konfronteras. Vi ska ALDRIG någonsin försöka återskapa den STATISKA (tidigare/förutsägbara) FORMEN --
..Pluto visar nämligen HELA TIDEN oss den SANNA VÄGEN; den genuina formen. Detta vet alla Skorpion-personer som avancerat djupt inom något område.
När vi inser att INGENTING KAN TAS IFRÅN OSS; kommer behovlösheten och oräddheten. Vi återskapar oss själva hela tiden genom själva intuitionen.
Detta VET VI, jag vet, men endå. Jag ville bara PÅMINNA er.
Nu har en fråga:
När något hotar min kropp/liv på något riktigt hotfullt sätt så "reagerar" inte jag som jag antas göra. Jag nästan "vill" detta, även om jag aldrig någonsin varit självmordsbenägen. Jag kan kolugnt "stå och titta på" när jag går mot döden/djup personlig förstörelse (kanske eftersom jag föraktar mig själv så.) Men varför känner jag inget djupare? Kanske eftersom jag DÖR av vetskapen av att jag är "släkt" med min familj; jag har i hela mitt liv känt mig "sjuk"/djupt blockerad av att veta att jag har biologiska band till min familj. Jag känner hur "minnet"/förståelsen för min släktmässiga tillhörighet är det som orsakar min PERSONLIGA SKAM för mig själv. Ibland får jag t.o.m en existensiell ångest över att tänka på att jag skulle ha "släkningar" sörjandes på min begravning. Det ovärdigaste och mest tillintetgörande jag kan tänka mig. De kommer FORTFARANDE inte KÄNNA MIG! Jag fan vill nästan DÖ pga. av denna djupa ångest över värdelöshet; men samtidigt är det ju nästan den (allvarligt) som gör att jag lever kvar i den privata visonen om "ett nytt liv". Detta är krisen.
Det är hur som helst nästan det enda sammanhanget när jag kan vidröra någon djupare form av emotionell trygghet. Egentligen handlar det om att jag vill "bort" från min familj.
När jag var i mitten av barndommen var det tvärtom; jag var hypokondrisk, och "hotet" gav mig möjligheten till "belöning" från mamma/pappa i form av "nya löften om trygghet".
Samma MISSBRUK existerar fortfarande, på ett annat sätt.
Men som ni säkert ser är det saker INOM mig som jag "hela tiden" är rädd för att förlora -jag är rädd för att "SANNINGEN om livet ska begravas"; mest av allt är jag rädd för att på något sätt få min "hjärna" sabboterad genom t.ex. droger. Livet känns nästan som en enda stor "defekt" för att droger/kemiska substanser existerar, jag känner mig "utmattad" bara av att jag vet att det finns neuroleptika på världens sjukhus. Jag skulle våga göra vad som helst annars. Jag kände en trygghet till sjukhus när jag var yngre, jag t.o.m "fantiserade" om att få cancer INNAN jag fick en tumör i skelettet.
Detta handlar förstås om min "oförmåga" att släppa taget på intellektet.
Alltså jag FATTAR! Mitt "nya" hem kan inte skapas när jag inte återfötts i mig själv; det skulle bara långsamt leda till döden. Reformationen måste ske INOM detta, FÖRST och främst! Allt jag letat efter kommer endå brinna, eftersom "sanningen" kommer lysa så klart i alla fall.
Hur ska jag hantera det här egentligen?
Kan säga att det är det personliga HATET över att "familje-konstruktionen" existerar som gör att jag upplever dysfunktionalitet över att älska andra människor i praktiken. Minnet från min bilogiska bakrund kommer jag inte ifrån. Det är endå inte dem jag älskar. Jag blir alltid påmind av min "första kärlek" när jag är inne i en ny djup romantisk förhållande som innefattar någon form av sexualitet; jag minns/vet endå att det är "dem/ni" jag älskar med hjärtat. Något annat. Känner då romantiska vänskapskänslor för den manliga sidan av mitt förflutna -men närmar jag mina drömmar vänds allt 180 grader åt andra hållet igen.
Relationen till min familj speglar alltid min KÄNSLA av/till OMVÄRLDEN.
Jag vet liksom inte "hur jag ska göra".. är det någon som ser bättre?
Jag har fattat en grej
Angående. min ständiga intensiva dialog med "den andre" inom mig; som används som ett självrelaterande verktyg för att hela tiden utöka det filsofiska sammanhanget.. (det är GENOM detta; själva insikterna/FÖRSTÅLESEN för mig själv skapas -i en evig "påhittad" dialog..)
Min Venus i Vattumannen är oerhört intensiv, dels eftersom jag inte haft några könsliga/fysiska sexuella intressen på två år, men är naturligt väldigt intresserad av att "förstå vilka människor är". Samt att jag LEVER I ett konstant tillstånd av att PROJICERA endast en METODIK, av den avancerade repertoar av "existensen" jag har, det är ganska extremt. Jag skulle gärna vilja ha input/reflektioner -om hur att fördjupa begreppet/omfamningen av det vi kallar "verkligheten"; omdefinera min Saturnusfunktion.
Jag har blivit paranoid genom det här, och tror hela tiden att andra ska känna sig "attackerade".
Saken ÄR att det jag gör i varje möte är att ställa mig och säga "hej, här bor jag!" -jag försöker hela tiden initiera andra i min "nya lösning", eftersom jag inte har NÅGOT ANNAT "personligt liv".
Det som hände när jag fick en "uppenbarelse" (lösningen/insikten) förra vintern, var att jag alltså hade skapat tillräckligt/nödvändigt konfronterande genuin involvering i "er" -för att "bjuda in" omvärlden i denna sanning -som raserade hela bilden av mig själv.
Jag får inte ut NÅGOT av "filosofiska diskussioner" annat en som praktiskt nödvändighet. Jag kan heller inte riktigt bara "släppa taget" hur okomplicerat som helst, eftersom många tidigare intensiva försökt till detta endast känns som ett HYCKLERI, vilket gör att jag tappar i min kvinnliga självkänsla. Jag menar att.. det räcker inte med att sätta sig och "lugnt ha en dialog och lyssna på varandra", det är djupare och bredare.
Jag vill lära mig mer om Saturnus potential, generellt!
Jag har ju min Neptunus på Sol/Måne -MC/IC nu, men jag har verkligen inga känslor av "andigt genombrott" eller ens upplösning.
Jag vet redan hur Neptunus effektivitet fungerar. Neptunus styr ju femte huset. Det är alltså "heartbeats, intimt/alturistiskt", som "löser upp" mentala strukturer I HJÄRNAN, faktiskt -dvs. urkristallierar alla de intellektuellt/familjärt betingande föreställningar om "mitt helvete" (FAST relaterat till dömmandemodeller som upplevs som "självklara", i symbios med min självbild -"Vattumannen", som en mentaliserad ägodel.*)
*har alltid haft något märklig tvångstanke om mig själv som "Vattuman". Det började långt innan jag ens studerade astrologi, jag vet inte vad jag fått det ifrån, och kan inte bli av med det. Jag tror det var min mamma som brukade säga att jag var "konstig/orginell" för att "jag är Vattuman" i barndommen. Kort: Jag "tror" att jag är "på det här sättet" eftersom jag "är Vattuman", även fast jag intellektuellt/existensiellt förstår att det inte stämmer. När jag gick på dagis (ca 1,5 - 2 år) satt jag varje dag och höll i en pusselbit med en kvinna på, för att extremt SENTIMENTALT "sitta och titta på idéen" -om all den trygghet/hjärta -som jag förlorade när jag isolerade mig från min mamma -som jag trodde "aldrig skulle komma tillbaka" varje gång hon lämnade mig på dagis.
Hur pusselbiten såg ut har andra berättat, men jag minns t.o.m speciella tankeföljder som jag i "avskildhet från behovet" -sorgen- tänkte när jag kände/såg hur personal "inte brydde sig när jag grät hysteriskt". Jag kände alltså den där känslan av "vuxet medvetande" redan då -vilket ÄR samma sorg I SIG -dvs. FÄNGELSET -att isoleras av den organiserade fullmaktens illusioner...
Är det någon som vill ge mig PRAKTISKA råd om vad jag ska gör med mitt liv? Jag har nästan FÖR bra intuition annars (strukturerad klärvojans).. jag lurar mig själv.
Jag kommer på mig själv med att sitta i år och "hjälpa" andra, men har problem med att själv skapa ett sammanhang som inte innebär ett försvarande av samhällets ONATURLIGA "kunskap" (...), som jag vet endast kommer från deras egna besatthet över ett konventionellt arv ..som jag aldrig någonsin kommer vara "stolt" för. Jag blev mentalt självständig när jag slutade sälja mig till aukoriteternas självbeundran genom mig.
Jag har annars äntligen börjat FÖRSTÅ hur jag har FÖRAKTAT livet själv i de större delarna av mitt liv. Jag har alltid HATAT solen (riktig ångest!), men såg hur vacker jorden var idag. Jag måste gått blind.. såg massor av djur idag på vägen hem från stan, känner bara varenda jävla sten i skon annars, och nästan FÖRGÖR varenda ögonblick inuti mig själv för att jag inte vet vem man ska skylla på.
Såg en falk/örn och en galopperande häst imorse. Frihet. Tack.
Alltså. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fick en kreativ idé nyligen till en ..helt ny form.. av drama, men jag vet inte.
Vilken är bäst möjlig "action" nu? VAR bör jag fokusera min koncentration? Jag har alltid gått och väntat på att mitt hus ska börja brinna (typ) eller något, så att jag kan sluta IDENTIFIERA min SJÄLVBILD med MIN FAMILJ (värsta möjliga tillintetgörelsen av personligt värde.) Har vetat sen jag var LITEN att jag MÅSTE skaffa mig ett nytt ..DJUPPSYKOLOGISKT HEM..
Jag har gått igenom riktigt vidriga förluster och befinner mig i en konstant psykologisk våldtäkt från min mamma. Men att jag lever bevisar väl att jag har VALT att återskapa mitt värde, antar jag. Hoppas jag. Jag tror det.
Men vad har hänt med mitt hjärta? Borta! Hmm. Jag som alltid hållt mitt sentiment-distans-lidande i klor.
Okej. Såhär är det:
Jag har alltid haft upplevelsen av att jag fullständigt "slösar bort min tid" -jag har känt mig "färdig" sen jag var liten -men alltid känt mig "lurad" in i sammanhang som egentligen är meningslösa, av de verkligt "framstående" rollerna i samhället.
Detta har "koncentrerat" min dragning till privata studier om medvetandets strukturer, ungefär. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några "vanliga ambitioner", även om jag i hemlighet är OERHÖRT ambitiös, och känner att jag "jobbar" vad jag än gör, inom något outgrundligt projekt som jag inte ens ser vad det innebär. Jag tänker på hur jag ska "lyckas" varje dag -men detta manifesterar sig endast inom ett filosofiskt/andligt intresse, eftersom jag heller inte vill göra något på någon annas bekostnad. Jag var ofta även väldigt "orolig" för min mentala förmåga när jag var runt 14-16. Men försvarar min mentala självständighet nu som lite äldre, det är nästan "innerst inne" det enda jag "tänker på"; att inte "besudla" mitt konkreta tänkande.
Jag vet att jag aldrig kommer "tänka klart", och att samma insikter skulle uppenbara sig var jag än befinner mig.
Känner hela tiden att jag alltså kan "sälja mina saker" och äntligen få ta ansvar över något meningsfullt -bara någon SÄGER VAD JAG SKA GÖRA!
Jag har nästan varit avundsjuk på soldater som "tvingats" ge sig in i krig.
Faktiskt är min "stora mardröm" -att jag kommer dö, utan att ha gjort något av värde för mänskligheten, när jag ständigt ser det krisläge vi befinner oss i.
Grejen är att jag inte kan engagera mig i något som inte har hänsyn till "sanningen". Jag har hela tiden haft ett projekt i att "visa upp sanningen", men saknar det rätta mediumet/forumet för att publicera verkligheten, och ser istället hur hotfullt samhället vill "tysta ner" ärligheten, eftersom det blir "transparent". Jag vet att de flesta egentligen känner det här, men inser att det är ett lönlöst läge, och "specialiserar" sig istället. Men det leder ingen vart. Det finns inget/ingen inom politiken, etc. som verkligen ÖNSKAR att säga sanningen. Då menar jag HELA SANNINGEN, sjävla "varför gör vi ens det här?" (vilket besitter en kraftfull outnyttjad potential.) Jag vill INBEGRIPA ALLTING i det jag gör, och kan inte gå in i sammanhang som inte har med VERKLIGHETEN att göra, därför har jag alltid varit deprimerad över att jag inte har några "ideal", det är nästan först nu jag börjar inse att mina "åsikter" är transcendentala och NATURLIGA, om ni förstår vad jag menar. Jag träffar inga människor som vågar SE helheten, och våran egen MEDVERKAN i den. Alla inom politisk media vill istället "skydda" sitt "personliga liv". (Men just DET, verkar de privat tro är ett "unikt behov" för just dem.)
Därför styr alla mina handlingar (de medvetna) min reflektion över min "personliga moral". Jag har alltid känt att jag inte kan "köpa" de "gåvor" som vuxna människor erbjuder mig, om jag "inrättar mig i ledet". Det är en oerhört stark upplevelse faktiskt. Jag känner bokstavligen hur jag begår ett allvarligt brott mot mig själv om jag inordnar mig i kollektiva konstruktioner som ANDRA implicit och uttalat "vägleder" mig till. Händer detta, löser jag upp/avslutar abrupt förbindelsen, för att eliminera förvirringen, och går in i mig själv för att "få klarhet" i saker igen.
Om någon nu vill överblicka mitt horoskop som koncist tidsfördriv (13 feb 89; 00:02 Solna) -- vad är det som fattas inom praktiska erfarenheter?? (Jag har en stor strukturerad psykolgisk repertorar.) Jag "vill jag egentligen veta" i det liv jag har?
Spontana reflektioner? Jag menar allvar med det här. Jag tycker inte det är konstigt att ställa denna fråga alls.
En fråga bara: Varför ser ni inte mänskligheten som en FAMILJ för? De flesta agerar uteslutande, men erkänner det aldrig.
Ur ett svar på ett forum:
Jag är tacksam för att jag får ett sådant seriöst svar.
Hej Vattu!
Du skrev: "Du efterfrågar praktiska råd. Det tycker jag låter som en bra början. Frågan du någonstans måste ställa dig själv är: Vill jag leva i verkligheten eller vill jag fly bort i fantasins värld? Mitt inlägg representerar Saturnusprincipen - spelreglerna, verkligheten som de flesta av oss upplever den. Jag är inte käck, inspirerad eller särskilt poetisk. Jag är krass. Du frågar vad du ska göra med ditt liv. Vad vill du göra I ditt liv? Vad vill du arbeta med? Hur försöjer du dig nu?"
Vill bara säga en sak inledningsvis, och det är att jag egentligen inte vill "undersöka mitt horoskop" genom denna tråd, eftersom jag ser principerna/akretyperna som väldigt "uppenbara". Det du skriver om "Saturnusprincipen" snarast DEFINERAR min egen definition på mig själv. Precis sådan känner jag mig som. Jag vet inte vad du menar med att "fly bort i fantasins värld" egentligen, även om jag kan förstå din syn på mitt uttryck. Jag är ytterst medveten om samhällskontraktet, men känner mig "bluffad" av hela systemt eftersom jag sett igenom "funktionen", som jag rapelleras av. Hela mitt horoskop representerar ju en oorganiserad undertryckt rebellnatur, som tidigare har tagit ganska "extrema" manifestationer, genom försökt att skapa "självständighet" genom flykt. Det jag inser numera är att jag själv måste ANVÄNDA min konkretiserade närvaro genom kollektiv metodik; att ta mig in i sammanhang och själv definera "kontraktet". Det jag menar är att jag har börjat "medla" i ett offentligt rum genom att uppmärksamma vad ett samhälle är för något -dvs. inte något som står utanför det individuella medvetandets gränser. Just eftersom jag träffar så många i min ålder som tycker att samhället har "gjort" dem något, och försöker själva "slå tillbaka" med excentriskt utmejslade ideal de själva inte ens tror på. Jag söker alltid att skrida över "gränser" och lösa upp "kulturkrockar" genom att konfrontera sammanhanget för att identifiera kollektivets kontrakt, och återförena "idealet" med sig själv. Enda jordiska ambition jag egentligen haft är den inom gruppen, men jag har lite problem med det där eftersom jag hamnat i någon slags diktatorroll, eller åt andra hållet i väldigt extrema filosofiska/cyniska sammanhang, där medvetenheten är väldigt avancerad, och saknar jordnära ärlighet, vilket leder till kollektivt självbedrägeri och meningslösa misslyckanden...
Jag har sen jag var kanske 13 år haft en tydligt negativ känslomässig inställning till skola/utbildning; och svarat med förakt, och genomskådande aggressivitet. Allting idag handlar fortfarande endast om memoering (av "historian"), och inte det fördjupade pedagogiska utvecklande av individens naturliga kunskap/visdom inom gruppen, som utbildning är för mig. Självklart ligger det ju ett sant motstånd mot detta. Jag har alltså mest sett skolan som ett substititionell behovstrappa; ett "game" som utlovar "belöning" när man tar sig till nästa steg. Jag är inte ens intresserad av "lönen"/respekten, eftersom det dels känns som ett horande. Alla instutioner har skapats med avsikten att assistera/erbjuda tjänster/besvara behov, men har idag perverterats utav bara helvete. Eftersom alla VET vad "de sysslar med", och allt handlar bara om att "få ut något"; innifrån och utifrån "marknanden". Man kan faktiskt inte lita på "människan" längre, utan tvingas "tänka själv" hela tiden.
För mig är "belöning" något som innefattar UPPLEVELSE/sann expansion. Personligen är jag riktigt uttråkad på allt som har med "vuxenlivet" att göra, den YTTRE självständigeheten lockar mig inte för fem öre, jag ser självständighet som en INRE RÖRELSE. Kanske känner jag såhär för att jag istället kände så när jag var runt 10-14, då jag bl.a var väldigt medveten om min sexualitet och förstod innebörden av makt, och planerade hur jag skulle skapa mitt liv som vuxen. Menar att saker har kommit ikapp mig ytligt, och skapar ett ointresse, eftersom de kreativa idéerna är för stora/idealistiska och gränsöverskridande/avancerade, för att hanteras praktiskt. Även om det alltid finns möjligheter.
Angående ekonomi har jag länge varit "helt obrydd av pengar", nästan vårdslös. Kanske för att jag var väldigt uppmärksammad av hur min familj (mamma) hanterade "mina rättigheter" (jag fick inte "barnbidrag"/månadspeng fram till jag var 18 år).. vilket gjorde att jag efter många ambitiösa försökt att få någon form av eget inflytande i mitten av tonåren, struntade totalt i det där. Jag har aldrig fått "värdefulla" (för mig personligt/användbart) saker av min familj (ingenting i t.ex. "julklapp" sen jag varv 14.) Inte så mycket för att vi är "fattiga", för mina syskon får hela tiden "påfyllnig" med dyrt stuff, från min impulsstyrda mamma (min far är ofrivilligt en ekonomisk hönsmamma; försörjer hela familjen och lever under kronisk stress över detta, samt "utmaningarna" på arbetet. Mamma är sjukskriven eftersom hon vill kunna tillfredställa sina mer fysiska "behov" så "fritt" som möjligt.) Tror det handlar om den där grejen om att jag inte gör det DEM VILL; de kan inte "klassa" mig och ser mig som en gåta.. Min mamma har t.ex. sett min personliga planering/önskningar (inom estetik, mest) som "tvång" (OCD) eftersom jag inte vill kompromissa angående mina bestämda val, och egentligen hatar "shopping",etc. Just det, jo.. hon har gett mig presenter, men alltid i en "kupp" om att "mota" mig från min "utseendefixering" och köpt den typen av kläder som hon vet att jag inte är intresserad av. (När det gäller kost/hälsa kallar hon det något mycket värre, och får bekräftelse från expertis för det, och "skvallrar" till psykiatrin som köper hennes förslag att jag ska "balansera min kost".. dvs. "våga" äta tranfetter och vetemjöl. Jag menar allvar. Detta intensifierar mitt "avvikande beteende" inom insitutioner, t.o.m inom sjukvård, även fast de i tester SER stora hälsovinster! Egentligen är det väl för att de ser mig som hotfull.) Nu glider jag ur ämnet, det jag skulle säga var att det alltid har känts som ett omedvetet personlig förgörelse att ta imot materiella "gåvor", vad jag än köper i en affär, så känns det "omoraliskt".. det är något som "fattas" innan; jag vet att jag inte har "förtjänat" det. Det handlar bara om "överlevnad", och jag vill leva i ett FLÖDE, inte i "tröghet".
Var började vi nudå.. Jo, angående ARBETE, just det. Jag har alltid blivit nästan förolämpad av en sådan fråga som "vad vill du göra/arbeta med i framtiden?". Jag tänker att "vem fan tar du mig för?" .. Det är väl bara för att "kraven" är så "in your face", vilket gör mig ointresserad och rädd. Det känns så oseriöst.
Alltså. Det jag menade med min fråga i denna tråd, det handlade egentligen inte om hur jag ska organisera mitt praktiska liv; utan INOM vilka OMRÅDEN jag ska fokusera min KONCENTRATION. Då genom att leta i mitt horoskop, och genom den sitsen man ser hos mig genom mina inlägg. Vad är det jag ännu inte har insett att jag behöver/söker att LÄRA MIG, med andra ord? Var ska jag GÅ? Människor brukar fråga mig om jag "alltid varit såhär"..
Jag tycker att de flesta missförstår astrologins intuitiva potential. När jag har hjälpt kompisar med horoskop så assimilerar jag individens sammanhang, belyser VÄGEN -- i den autentiska studen som är här. (Med RESULTAT!) Man ser vad det "rör sig om"; vad som behövs göras NU, genom att magnetiseras av brännpunktens MÖJLIGHET, rent kreativt/skapande. Det är att VÄGLEDA.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kompass
Satt och.. drack te i köket när jag kom på mig själv med en fantasi om att bli inlåst i ett fängelse, typ guanatanamo-basen.
Det jag kort just gör är att endast assimilera sanningens STRUKTUR och inte omständigheten/verkligheten, vilket gör att jag alltid har "skitit i mitt liv"; eftersom som jag skapar en illusion om att jag "mår bra" -genom tillfällets identifikation med den konkreta bilden..
Jag har hela tiden egentligen längtat efter att bli EXISTENSIELLT "arresterad"; eller snarare inordnad i den samhällsroll som är min naturliga -men den "syns" inte förens jag förstår vem jag verkligen är -- genom att jag kapitulerar från mina intellektuella höga hästar.
Minns i 30 jan 07 tror jag det var, när jag för andra gången kördes till psyket -för att min pappa hade ringt polisen eftersom jag hade ett "filosofiskt perfomance" hemma och skrev saker på min tapet i mitt rum..
Fattar ni? Jag har gjort det hela tiden! De ARRASTERAR MIG -- i DERAS NAMN.
Detta är den enorma "paranoia" som skapas inom uppväxtkontexter så som dem som "Astrol" beskriver.
Det var detta jag var så "frälst" på för ett och ett halv år sen, när jag hade min värsta (accelererande) kris någonsin. Grejen var bara att jag var ÖVERTYGAD av min egna uppväxt-psykologiska sagobok i "freudiansk" grotetsk-existensiell kontext. Jag förstod inte att astrologin är rörlig och kan fördjupa/utveckla/förändra arketypiska uttryck. Samtidigt som jag var övertygad om den, och låg bara och väntande på min egen död, ungefär. Jag visste i flera månder att jag på något sätt skulle förintas/dö. VISSTE att jag hade nått "ålderdommen", och inte hade något mer att förstå.
Jag börjar nu ÅTER FÖRSTÅ de "inlåsta" panoraman (förklätt till subjektivism) mot de "lurade" som jag förstod för över ett år sen, mest i mitt hem, men även farligt uppenbart när jag såg MIG SJÄLV på psyket -i alla barn/ungdommar -i relation till deras föräldrar. Det är riktigt SKADADE barn, som OSKYLDIGT -fått ta ansvar för treeninghetens mysterium; mellan mamma-pappa-barn; när föräldrarna INTE är "med på" vad det handlar om -utan OMEDVETET skyller allt på barnet. Såg skiljsmässobarn, incetsoffer, föräldrar som är livrädda för varandra/kommunikationsflykt.. Dessa människor får en slags "dold boderliner"/en icke-identitet .."det spelar ju ingen roll"/"jag är ingen"/"jag är allt det du tror jag är"...
Så oerhört INTELLIGENTA barn -som SETT komplexiteten, och istället gjort FINA TECKNINGAR, eller blivit självlära gitarrister..
Men det var bara jag som hade sett igenom det här (och därför blev mest illa behandlad av personal..)
Minns en kille. 16 år. Narkoman. Jag hjälpte honom på något outgrundligt sett att urkristalliera beroendet, och ersätta det med förståelsen för attraktionen.
Det jag skulle säga var..
Ser två poliser komma in i mitt rum på morgonen. Börjar teatraliskt gråta snabbt -ner MIN BARNDOMS-KÄNSLA (livet), när på något sätt håller fast mig eller något. Hela livet handlar i kroppen, och jag säger "-vad har jag gjort?" och börjar "förklara allt".. En polis sätter sig nära mig och säger "-du har bevisat universums existens?", och säger "det här handlar om dig"..
Han måste varit oerhört transcendental.
Har precis gått igenom en misslyckad "åtefödelse", en månad innan, och hade bara varit hemma från barnpsyk i ca 10 dagar. Jag betedde mig som en manisk wannabe, åkte till Norrtälje och fick ESTETISKA AHA-UPPLEVELSER när jag pratade med folk -såg att allt var "helt symmetriskt" och började med min "peronliga religion" och "egenskapade" arketyper..
Det som hände när jag poliserna "arresterade" mig var att det där MINNET kom tillbaka -min barndom. Jag "drabbades av mitt eget liv"..
Det som händer där är att jag blir SJÄLVA ARKETYPEN "tonåringen"..
Andra gången jag kom tillbaka till min barndom (som aldrig ens funnits på riktigt) -så känner jag mig som själva arketyperna "MÄNNISKAN" och "KVINNAN"..
Jag tror att jag på något sätt har kommit på ett sätt att "lurat universum"/karma, eftersom jag känner mig som "en mogen kvinna" mycket äldre än 18, och eftersom jag nu är en "BESÖKARE" i mitt EGET LIV.. jag går och tittar på mina "anteckningar" spridda i skrivbort, etc. och ser "religionen", "beundras"/sörjer personligt över att jag "aldrig förstod att jag förstod", och DET ville jag aldrig förlåta. Jag går som på en personlig konsutställning och tittar in i mina syskons rum och tänker "herregud, det är det här som VAR MITT LIV.." Det här är min bror. Det här är min syster. Det var nästan för enormt för att förstå.. En sån OBESKRIVLIG jordiskt lycka och "äntligen" ett raffinerat/BALANSERAT DJUP i hjärtat..
Jag har alltid vetat att svaret finns i mitt eget minne. Jag kände här tidsepokernas NÄRVARO -kände att "60-talet", "90-talet" är HÄR på JORDEN.. "allt finns nu".. vilket är den JORDISKA FRIHETEN.
Det som hände var att (ca 1 mars 07): Lyssnade mycket på Ted Gärdestad som 15-17 åring, och såg alltid honom som en slags Jesus-symbol; jag vet hur det är att vara så "god", men bara begreppsmässigt-intuitivt. Ligger och lyssnar på mp3 och hör hans "Reason" och FALLER HELT i MUSIKEN; vilket bokstavligen VÄNDER UT OCH IN PÅ UNIVERSUM.
Jag förstår att det är jag SJÄLV som varit den där "bra människan".. känner nästan att "Ted Gärdestad" INKARNERAR i min kropp och smälter samman med mig.
Observera nu allt det här, och lär er något.
Nån vecka senare åkte jag till Danderyds psyk och BEGICK min stora rädsla mot mig själv -att bli nedrogad och våldtagen -att komma tillbaka till "så som det alltid varit".. Det har FAKTISKT alltid varit SÅHÄR, mina idéer om kärleken till mina föräldrar är en analytisk efterkonstruktion.
Try now, to understand
Sometimes we all need a helping hand
So don't cry now behind your door
Asking the stars what we're living for
I will show you
How you
Get to the shelter of peace
Where our minds are at ease
And believe me
Love is the reason we're here
Smile now, wipe off your tears
It's only human to show your fears
So don't hide now your innocence
Lean on my shoulder with confidence
I'll console you
Hold you
'til all your agony's gone
And I'm sure that you're strong
So believe me
Love is the reason we're here
Take me along for a cosmic trip
Leave the earth on a flying ship
Empty skies are every where
Life will be so lonely here
In the silent Milkyway
Where the trees can't grow
And children can't play
Tell me who's gonna stay
You say there is a better place
Than this earth we walk and the sky we face
Must be more than the atmosphere
Tell me why we're stranded here
On this planet close to Mars
Where the shining stars
Decide who we are
Hear me, I wish to say
Sometimes our needs are a touch away
So don't fear me, I've also cried
I know how it feals to be pushed aside
You must trust me
Touch me
There is no cause for your doubts
What this world is about
And believe me
Love is the reason whe're here
Som sagt
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000 000032&conference=10500000000000378&posting=19500000004 657431
Vi kommer ......BLI..... MÄNNISKOR i framtiden. Fattar ni?
Frågor: http://debatt.passagen.se/show.fcgi?cat ... 0004859536
Alltså ..det var det där jag "förstod" då, nästan chockartat/mirakulöst. Hur allt "hörde samman" -SYFTET. Förstod att att ens KUNNA SE tecken-arketyper är en PSYKOS. Fortfarande IMITERAD "mystik" -ingen religion (hyllande av solen!)
Alltså, Atum, vill bara säga att du verkar vara en ödmjuk människa, och jag är tacksam för att du inte helt avvisande.
Okej. Du frågar om jag har någon diagnos. Svar: Nej. Även om min MAMMA har försökt definiera felet på mig under hela min tonår. Undersök textbitarna där jag har tagit upp detta, för vidare referens. Kort -så försöker hon "komma undan" konfrontationen med hennes egen odefinierade skuld (över de stora problem hon ev. har "åsamkat") -GENOM att skuldbelägga MIG för den lögnen hon viglat in mig i -genom att "hitta felet".
Märk nu att detta beteende är något hon utövar genom hela hennes släkt. Det är väldigt .."uppseendeväckande".
Nu undrar jag förstås varför du frågar mig detta? Ger jag dig "avvikande"/labila signaler på något sätt? Säg då rakt ut vilka ”funderingar” du har, gör verkligen det, var inte rädd för att ”såra mig”..
Jag äter ingen medicin, vilket jag antog borde framgått genom mina tidigare inlägg. Jag har dock tvångsmedicinerats med en hel del skit under förra vintern/våren: Theralen (det första jag fick på nyårsafton, som genererade medveten psykologisk död/själ-ut-slitning), Stesolid, Stilnoct, Cyprexa, Ciscordinol, Risperdal.. Har även testat SSRI/antidepressiva som 14 och 16 år, vid två korta tillfällen, men slutade direkt eftersom jag fick zombiekänslor och (vid första tillfället); den enda självmordsbenägenhet jag haft någonsin..
Saken är att jag var väldigt desillusionerad ang. all denna "psykiatri" (som kunskap/tro) när jag var i början av tonåren (11-15), även inom kost/hälsa. Jag "gick på" "sanningar" om neuropsykiatri och läkarbokspsykologi, och min mamma verkligen "accepterade" mig, eftersom jag var så prefekt..
Om detta inte verkar TYDLIGT på något sätt kan jag ta fler, ännu mer obehagliga exempel från mammas del i mitt liv.
Som sista kommentar ang. detta DRAMA, kan jag kort objektifiera hur det såg ut när jag -som jag sa i inläggen innan; återgick till min genuina personlighet/själ & hjärta. Jag lyckades genom ett transcendentalt medvetandetillstånd KONFRONTERA illusionerna om mig; via mina föräldrar. Det som händer är att jag tar en morgonpromenad på en lördag/söndag vilket mamma "går igång på"; och kallar mig "manisk". Varför då? Jo, för att jag brukar var passiv och deprimerad vanligen!!! Eftersom hon VARJE DAG har koll på om jag har "sovit natten ut" eller inte -så för hon vidare; befruktar detta "rykte" till min far som agerar budbärare och säger till mig (utan att själv undersöka det/ta snavar för sanningen) -att "du har ju inte sovit inatt". Men okej. Jag går ut på en promenad, och när jag kommer tillbaka till mitt rum, ser jag att blomkrukorna är nedtagna på golvet. Mamma har alltså öppnat fönstren för att "speja" på mig, vilket min far tillslut "förstår" (även fast han aldrig tar mer medmänskligt ansvar än så..) Jag börjar förstå innebörden av den omedvetna total-manipulationen när mamma på min fråga om krukorna svarar med extremt NERVÖSA bortförklaringar! Det värsta är de uttryck hon använder VARJE DAG "-jag är stressad, jag VET INTE VAD JAG GÖR.." Jag blir väldigt medveten om detta kontrakt/konflikt och min uppgivna roll/delaktighet i den. Jag förstår innebörden av jurdik och använder termer för att spela upp en "riktig" rättegång hemma bara för att få mamma att SE sig själv. Som på "skämt" går jag halvt in i en roll för att få henne att förstå; och frågar på allvar om jag ska ringa till en läkare/psykiatrisk mottagning och berätta om hennes förvirringstillstånd -frågar även om hon vet vad hennes KONSTANTA "minnesstörning" beror på..
Hon "tar bilen" och går ut. Pappa säger: "GE UPP.. du vet hur hon är", och bidrar endast med ett barns hjärta.
Precis så som hon säger när alla saker i hemmet FLYTTAS PÅ (eller slängs) -att hon "inte minns.. kanske even har slängt dem, vet inte.." Exempel: Letade efter en låda/påse med min systers och mina bikinis. Och hon svarar med att "hon kanske har slängt dem, minns inte".
Jag tycker det inte är intressant att gå mer in på det än så.
Jag tycker hur som helst ALLTID att det känns obehagligt och aggressivt att höra utsagor och diagnoser (och medicin), som du säkert förstår. Jag kommer ALDRIG någonsin ”förglömma” av ”mjukhet”, den LÖGN som psykiatrin våldför sig med på människor. Ta till exempel de utsagor om ”sjukdom” jag etiketterades med i en rättegång ang. tvångsvård i april förra året; när denna överläkare använder sig utav vaga historier i journalen, från min pappa (som när det gäller verkligheten, alltid ”ödmjukt” fantiserar ihop en idé av den han helt vill ha mig som..) dvs. meningar så som att jag ”har förkovrat mig ibland annat astrologi” och ”är intresserad av filosofi”. De lyssnar inte! Jag gav så autentisk mänsklighet jag kunde i relation till den kemiska/neurologiska misshandel jag verkligen ännu inte hade börjar återhämta mig ifrån. Ja, som sagt.. då fick läkaren chans att överlägga med sitt ombud eller var det var, 5 minuter innan.. ”att, ja, det har kommit smygande (att jag blivit intagen med så frekvent under tre mån –aldrig annars) ..det här med astrologi, det är hjärtskärande..”
Jag kan låta väldig självhävdande och barnslig nu, därför drar jag mig ofta ifrån att måla upp sådana här saker, jag är lite rädd för att andra ska tror att jag ”tycker synd om mig själv”.. Jag utgår från gruppen när jag hanterar sån här fakta; och jag tycker det är allas vårat ansvar att hjälpa andra från att undvika sådana här maktmissbruk. Till att börja med.
Kommentarer, för ev. astrologisk analys: Jag blev intagen i Uppsala 28/12 -06 (efter att min mamma hade ringt polisen när jag gick hemifrån); vidare för ”utredning” på barnpsyk i Sthlm, i ca 2-3 veckor –som rent svek från läkaren, eftersom jag naivt nog förolämpade hans religion/verklighetsuppfattning. 31 jan ringer min far som sagt till psyket igen (precis som han ringt till polisen ett antal ggr när min SYSTER försökt döda/slå mig –och sagt att ”VI slåss”, när jag låst in mig på mitt rum för att jag exempelvis ”rört hennes dator”..), blir inlagt i ca en vecka; efter att jag får en advokat när jag förklarar min situation för någon där; och pratar helt automatiskt/utmattat när jag inte har sovit på sex dygn (eftersom det är sådan kompakt personkemi på avledningen, som jag blir inviglad i) -om ”estetik och asymmetri/symmetri” och min mammas ”förvirring” ang. mig i den här föreställningen.. Den första känslan jag får när jag ser/träffar henne är att ”detta är en riktig våg”, min ”riktiga mamma”, eller snarare den mamma vill vara/tror att hon är. Kollade upp hennes namn på birthday.se och såg att hon hade Venus på 24 graden Lejonet (min MC). Mammas ENDA påpekande väl hemma är att ”hon var snygg”!
Den 7.e mars åker jag –mot min egen magkänsla till ett ”OCD-hem”, eftersom jag vill ”släppa taget” och känner alltså viss personligt hyckleri.. det som får mig att ”ge med mig”, är en djup känsla av att ”detta är ödet”. Är som jag skrev i en tidigare tråd tror jag; boende där en dag, är provocerande frispråkig, eftersom det låg som ett ”tryck” i luften av ”osanning” i hela huset. Åkte två dagar innan upp till stället i Uppsala, efter mammas ”påtryck”, och bara för att visa min självständighet och ärlighet –går jag upp ur sägen i bara trosor och bh och ett täckte omkring mig, och åker ditt så. Det här är alltså när jag börjar återkomma till min personlighet, eller hade gjort.. men kände efter några dagar den här ”passionen” och lusten att be dem FLYTTA PÅ SIG.. dock, inte ”aggressivt” alls. Pratar genuint med personalen där, känner föresten hur meningsfull ett samtal är i det ”verkliga livet”.. Grejen att jag gjorde sådär är att jag ville visa att det inte var något ”fel” på mig.. samt ge min analys på vad dessa vuxna OCD-patienters neuros handlar om, och går lite in på barnpsykologi.. påminner mig om en mycket fd. dominant lärares son, som blivit paniskt för ljud –och försöker ge förståelse till dem, vilket VERKLIGT ”helvete” dessa barn/vuxna haft hemma.. Säger att och att perfektionismens ”religion” är jämförbart med ”Knutby” och att det skulle kunna ”ske mord här inne”..
De ringer alltså till polisen, eftersom de börjar bli nervösa för mig.. jag känner att den här Ascendent-stöten som Lizard kallar det, är närvarande, och har lite svårt att vara superharmonisk, eftersom massa ”lögner” från mitt förflutna dyker upp i mitt medvetande, inser liksom hur saker verkligen har varit, och vilka jag inte borde litat på, sveken, etc.
De –tycker jag, beter sig dock konstigt mot mig, så jag blir lite ”olustig” av den rädsla/fascination de har på mig, eftersom jag vet att det bara handlar om ”mystik” och jag vill inte dras ner i något självbedrägeri och tro att jag är speciell på något sätt. Med mystik/synkronicitet menar jag t.ex. det personliga ”budskap” som jag fick, när jag ”slet ner några böcker” från bokhyllan hemma, när jag kände den där ”ödes-grejen”, och skulle åka. Eller, det var bara två stycken egentligen, inga speciella. ”Soltecken” (…) och L.O Johanssons ”Noveller”. Slår upp en slumpmässig sida i den sistnämda när jag kommer in på mitt rum på kvällen där.. står ungefär ordagrant ”så satte de sig med täckena inlindade omkring sig, på väg mot den stora resan..” Läser sedan passionerat första novellen som godnattsaga; ”…men Oxen dog.” Precis som när jag dagen innan, i min meditation/transcedens mitt i natten slog upp en sida i den ”gamla Bibeln” (som 16-17åring) ”Soltecken”, och jag fattade vad skapande handlade om egentligen/andlighetens grunder -för att ”välja vem jag är idag”.. Oxekvinnan –med någon mening om någon som höll på att skaffa sig ett nytt hem/lägenhet.
Jag tyckte det var så löjligt och pretentiöst bara.. men, eftersom jag upptäckte det då så hade allt en annan innebörd.
Ska kanske skriva lite mer om mitt praktiska liv, eftersom det liksom inte är någon än jag själv som kan få problemet avslöjat.
Personliga PROBLEM
Moderator: Moderatorgruppen
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
En kommentar
Måste bara säga att jag inte riktigt var tydlig, eller uppriktig snarare, med detaljerna kring när polisen hämtade mig från OCD-hemmet.
Fan. Nu var det något riktigt sjukt litet sjukt orm-skratt här. Från mig menar jag. Alltså.. rent holistiskt ser jag ju vad det är som är så sarkastiskt kul, men detta låg djupare/planlagt..
Det jag ville säga var att jag utelämnade vissa detaljer kring en självdramatisering jag hade på "mitt rum" på hemmet, av vissa skäl. Som jag sa började jag upptäcka alla de lögner från fd. vänner som jag gått på, t.ex. de hycklande inre pakter som den frireligiösa skola hade, som jag gick på, och hur svårt de måste haft för att ta sig själva på allvar, osv. Någon gång här någonstans börjar jag känna att jag långsamt "blir till" en Skorpion/Lejon ..och jag tänker att "nej, fy fan vad löjligt", och känner att det är något som inte stämmer. Men det som hände när jag började bli arg ..då menar jag helt personliga överläggningar, inget utåt. (Jag brukar INTE prata högt så som jag gjorde då, det är bara i väldigt extrema sammanhang.) Okej. Det jag "inser" där är hur samhället spelar på sex, för att tjäna pengar. Känner en "ilska" mot Katarina Janouch, och den lögn hon infekterar samhället med, samt förstår hur naturens resurser "omtumlas", och slår sönder en vit dalahäst som stog på en hylla över sängen, som en symbol för naturen, samt att jag ser att "den bara är av vanligt trä".. (Fattar ni?)
(Känner ofta en undertryckt/dold avsky mot "dyrbara ägodelar" hos förfinade människor som ser sitt värde genom det, t.ex. som min mamma gör ..känner ofta en lust att göra sönder "dyra" saker bara för att det inte stämmer, även fast jag inte gör det, men även det där är ju heller inte helt rätt..)
Glömde säga att jag först åkte till Ulleråker i Uppsala, och var där en natt, sen till St Göran + Danderyd, eftersom jag tillhör Sthlms län.
Jag åker i polisbilen från stället till psyket, även fast de inte ens säger var vi ska. Börjar återigen bete mig lite vårdslöst och skickar ut lite filosofiska spontana signaler ..inser här någonstans att det är jag som är "filosofen"/"berömmelsen", och får en djupt mystisk förnimmelse-insikt om Linda Goodmans sanna avsikt med Soltecken, eftersom jag redan innan fattat att hennes sjukdom var en planerad avsikt på något sätt. Detta hade med "andra universum" att göra ..men jag är så vidöppen så jag känner att jag inte riktigt att rätt att diktera några villkor utan sitter och tänker på den information jag börjar förstå..
Inne i något slags väntrum på Ulleråker sitter en Polis som jag börjar prata med, in kommer sen en gubbe, väldigt gammal och "galen" -det är han som är filosofen.. han pratar lite "för sig själv" -till oss, och jag hör hur han använder samma refernenser som jag själv kan knyta till min historia, dvs. han drar en massa "namn" om vad han heter, osv, vilket tidsmässigt överensstämmer med mina personliga referenser/minnen. Och han frågar mig lite perverst om jag "gillar att/brukar rida" hela tiden..
(Det som händer när jag går därfrån på morgonen är att han, gubben, sitter vid ett frukostbord tillsammans med poliskillen ..och jag hör gubben säga "-det var Cia alltså", vilket en gammal kompis till mig heter.. och jag får den där stora/jordiska känslan av trygghet -i alla fall begreppsmässigt, jag nästan ser in i min framtid, och att han -filosofen, nu suttit hela natten och "kommit fram till svaret/sanningen" ..och får förnimmelser till Antroposofi, etc. Han säger även att "hon ville ha av en bara" ..och det låter ungefär som om jag skulle velat skära av någon kuken, för att få ett bevis på något sätt.)
Känner mig här nästan 100% som "Skorpionen", fast absolut inte lika intensivt och högt som jag gjorde vid nyår, drygt 2 månader innan. Det är här fortfarande själva "svaret" som fattas, för att jag ska kunna landa i mig sjölv, jag sorterar fortfarande instiktivt bland mitt minne/avsikt..
En del andra unika personliga möten händer också.
Är oerhört telepatisk på morgonen, efter att jag har konfronterat min relation till kroppen genom en spegel..
Aha. Nu fattar jag! Jag ville dölja det för mig själv.. jag vet det. Därav våldtäkten och tillintetgörelsen. Jag hade sex med en tjej när jag var 12 år, som ett rent utnyttjande från min sida, och fortsatte att förakta henne för hennes intelligens.. (Inget yngre "barn" eller släkt eller så..) Detta minne började förfölja mig dagen innan.
= Hjärnan -som jag blockerades.
Då fick jag ju svaret där.
För vet ni vad den där skötaren TELEPATISKT "sa" till mig när jag som en zombie går upp från "sömnen" på medicinen.. Jag frågar "-är du en våldtäktsman", eftersom jag inte riktigt har sorterat minnet än, och säger saker rakt ut, osv. "-Det finns de som våldtar våldtäktsmän också.." sedan, högt "-Ja, slå dig ner.." (Jag "visste" vad som hade skett när jag vaknade, dessutom blodig analt, osv.)
En sak som jag inte riktigt förstår, och skäms lite inför mig själv för, är en sak som hände precis innan en annan polistrupp hämtar mig och kör mig till Sthlm.
Detta skedde rent INSTINKTIVT. En kille, typ 30 år, ska undersöka min väska (ganska stor, pösig resväska) och går igenom allting för att se om det ligger någon kniv eller droger eller något där i.. Minns precis allt som var i väskan. Ser extremt prudentligt/rent/felfritt ut. Hade börjat skriva i en röd läder/plast-bok som jag hittade när de rensade ut i min mosters lägenhet när hon dog. Det här var mellan typ 28/1 tills början av mars, och ville ha den som en "nödbok" för att göra "riktiga/kliniska" religösa innebörder till mig själv, när det behövdes ..supertöntigt. Den, och en de där två andra böckerna. Ser hur killen reagerar på astrologiboken ..och får en känsla av att han är bög, fast att han egentligen älskar kvinnor asexuellt ..och är en sån där passionerad, filantropisk människa som jag såg som "goda"/sanna, under den tiden. Okej, det pinsamma är när det på botten ligger ett armband i en nödutgång-plastbubbla, som jag var tvungen att dra loss för att komma in i rummet när jag hade råkad glömma nyckeln där inne.. väldigt märkligt, men för mig -perfekt rum, eftersom jag teatraliskt sa til mina föräldrar att jag önskade mig en "pansardörr" som present på födelsedagen, så att jag kunde få ha min "dagbok" i fred.. (den där grejen med att skriva på väggarna, som löjlig provokation, bland annat.)
Ja, den.. och så en lila krita som luktade precis som i en kyrka, som jag la ner i väskan när jag åkte, vet inte varför ..tyckte den symboliserade något.
(Det är väl svaret kring varför jag var så JÄVLA BARNSLIG, där i två månader när jag hade genomgått en misslyckad återfödelse vud nyår.. jag försökte återuppliva myten; eftersom jag nu hade sett igenom det "helvete" som jag som bra mycket mer mentalt mogen ägnande mig åt hösten där innan..)
Det jag säger till honom är att "-vet du vad det här är?", och håller upp armbandet i bubblan.. "-nej" .."-min mammas döda tvillingsysters armband", och sen tar jag upp kritan och säger "-lukta, det luktar precis kyrka.."
Alltså.. fy fan. Detta var helt insiktivt, jag FÖRSTÅR inte vad jag säger..
Det som händer sen är att han, när jag går ut i rummet.. ber mig sätta mig framför alla i en rottingfotölj, samtidigt som han lägger armen på min axel, och säger typ "-jo, sitt ner" och tittar mig i ögonen hela tiden (för att lugna mig helt enkelt, eller för att spela på dramat, jag vet inte..) Jag får i alla fall en oerhört stark telepatisk överföring igen.. "Jag älskar Skorpionen." Reser mig efter typ en minut från fotöljen
..och jag är så jävla OMOGEN att jag säger det rakt ut, och replikerar med att "jag är Vattuman, för fan" och går och välter bord och säger -fortfarande rent INSTIKTIVT att "-jag VISSTE att jag gick hem från skolan samma dag som Knutbymordet.." (?)
Riktigt pinsamt. Men jag förstår det där inte riktigt fortfarande. Vill bara säga att de där halvmaniska, teatraliska utspelen var något jag höll på med i en mellanperiod innan jag fått en stablit identitet, under vintern 07.
Och; viktigt är ju att lära att den RENHET i varje cell i min kropp jag kände då vid nyår var SANN -eftersom jag FÖRSTOD ALLA mina SKÄL till min historia, och förlät livet genom "formulan". Det går inte att lura sig själv så..
Kollade i den där röda boken.. Skrev en sida efter att jag hade fått hela tre sprutor tydligen, den 14.e mars. Minns t.o.m varför jag skrev det.. "Jag ska återfå min naturliga själ. Väldigt snart -liv igen.", och visste att jag skickade ut en signal i universum med det. Men jag förstod på något sätt i det tillståndet ändå sanningen ..men BESTÄMDE MIG (Pluto) för att skapa en ny "vision"/myt, och helt enkelt beslutade mig för att vara ÄNNU SANNARE i framtiden ..som är detta nu. Trots att jag var TÖMD på minnet, och ingenting jag gjorde/skrev visste jag var genuint eller sant på något sätt -men så stark är endå Plutos vision alltså.
En sak som slår mig är att hela detta inlägg känns så barnsligt och inte riktigt representerar den jag egentligen är.. och det är ju just det jag menar med Lejonet och Skorpionen. Möjligen har det med min mamma att göra också, tyvärr.
Jag har ju annars förstått att min familj är min "livvakt" ..varför ingen större personlig reformation ang. t.ex. eget boende har kristallierat sig ännu, just för att det är för "osäkert" eftersom jag inte har integrerat sanningen/min personliget i yttervärlden/verkligeheten ännu..
En annan märklig sak som utspelar sig på psyket när min "gudfar" kommer dit och hälsar på efter nån vecka där när jag vaknat.. är att det FÖRSTA han säger, i stort sett, är att "-du borde bli skådespelerka.. jo jag menar det, du är född till det." Jag menar i det läge jag befann mig i.. (Och fortfarande har jag aldrig någonsin känt att något jag har sagt eller gjort står utanför verkligheten/dramat..) Men; men Neptunus -att åter plocka av dramat ..jag förstår, men endå märkligt. Kanske något jag måste lära mig i framtiden, eller snarast.. svårt att formulera, men ni kanske förstår (då menar jag inte att söka roller eller så, självklart..)
Obehag
En sak som hände på psyket när jag vaknade upp "till döden"/intellektuell kollaps/själlöshet ..är mycket obehagligt. Min moster som dog September 06.. på något sätt försöker "ta över"/inkarnera i min kropp..
Jag befinner mig som i en MARDRÖM hela dessa dagar, eftersom det känns som om jag hela tiden håller på att "somna in".. (alltså verkligen, dö, fysiskt)..samt alla emotionella minnen som rann ur mig..
Går och ringer till min mamma i en telefon och säger "-Jag ÄR Ann! Gräv upp henne då" (Eftersom jag tror på något sätt att "alla fattar" det här, hemma..) Mamma säger ".-Du fantiserar..", och förstår påsätt och vis hur dialogen/relationen mellan mamma och hennes syster varit.. mamma som med sin HYBRIS och mostern med sin SKULD ..sanningen ligger INOM relationen.
Det värsta är att hon fortfarande är så dum att hon säger att den där var en "sorgreaktion" från min sida, och t.o.m har tagit upp det med folk.. Jag har känt mig lite "förföljd" av min moster sen hon dog, men "blev av" med den grejen när jag hade min djupa återskapande av Självet några månader innan där..
Jag vet inte riktigt vad det handlar om.
En sak som jag vet om, men glömmer bort/håller för mig själv.. är att jag "sitter och tänker" i exakt sådana där banor, i den inre monologen (som jag GLÖMMER BORT att jag har/min närvaro..)
I de inre DIALOGERNA.. där jag kommer på mig själv med att försöka "predika" för en odefinerad låtsas-person, är att jag istället omdefinerar/anpassar sanningen - för att det ska "bli en sanning" ..om något.
Men alla SVAREN ältar jag omedvetet (nästan samtidigt/i bakhuvudet)..och kan börja var som helst.
Det kanske vore bättre att som sagt, vara lite mer UPPRIKTIG.
Dvs. avslöjad.
Det är just det, som är min känsla av "personligt hyckleri". Jag anger inte källan! Det därför "alla" tror att jag "har läst det där någonstans" eller att jag har hybris, etc. Men det är svårt, eftersom jag inte kan initiera alla min egen religion. Det värsta grejen är att jag "inte kan" ("omoraliskt"/fel) säga/skriva något som jag redan har "tänkt" (i dialogen)-eftersom det känns som lite perverst.. även fast jag såklart gör det ibland, men då som en "teori", vilket gör det till ett löst fragment, eller en "ägodel".
Jag "måste" vara spontan!
Det är också anledningen till min dragning till "spontant", galen ironi/livlig fantasi ..som jag antar får konsekvenser.
Det är föresten liknande "fuisoner" som skapar ofruktsamma mytiska tankecirklar kring "sanningen" (mytiskt).. som många människor ägnar sig åt, och kallar för andlighet (bara för att de inte ägnar sig åt en enskild religion.) Alltså nåogt utanför dem själva.. och det är dör självförgiftningen (självbedrägeriet) långsamt föds.
Verkar vara riktigt tydligt.
Stod i hallen nyligen; och min mamma räckte en ring till mig och sa "är inte den här din?" (en ring jag fått av hennes tvillingsyster som yngre.) Jag är inte intresserad av släktsaker direkt.
Inser att detta försegår helt tiden; på alla sätt, inte bara ang. "bevarande" av materiell historia.
Innan jag gick ner till datorn kommer mamma nästan springande och frågar om jag vill "-ha den här"; (en antik träknopp!)
Jag vet att det varit en EXTREM avundsjuka/skuldbetingad rivalitet mellan systrarna när min moster levde. Jag har aldrig i hela mitt liv skådat ett mer rättvise-patos någonsin, än mammas släkt. Mamma och min moster = Våg/Vädur, dessutom hade jag två tvillingmorbröder = Vädur/Tvilling ..tänk sen med en utpräglad helgonlik Fisk-mamma med som IMITERAR pappans SAMLARTVÅNG (Kräfta med Solen i konj Neptunus/Tvillingmåne) -ang. ett specifierande; när pappan/min morfar, får sina första parkinssonverkningar, och flyttar ifrån gården och sitt enda nöje (riskfylld hästmarknad).. Min mormor börjar istället ta över hans tvång,och fyller hela lägenheten med tidningar/gamla kesobrukar, etc. Jag frågade mamma en gång om hennes självbild, och pratade om hur mycket jag identifierar mig med andra.. och mamma svarade ungefär att "herregud, absolut inte", och sa att den "enda hon är lik" är hennes mamma. (Vilket inte kommer längre från sanningen.)
Alltså. Det är riktig förvirring där. Min mamma har alltid försökt återuppliva en glaumorös myt, men jag har alltid varit helt ointresserad av släkthistoria, etc. När jag var yngre, tidiga tonåren, var jag väldigt omoget förvirrad ang. "klasstillhörigheten" (vilket jag helt står utanför idag förstås).. Jag har alltid upplevt min bilogiska familj som en slags syntes mellan "historiskt-mytiskt klassvärde"/rikedom och total misär/fattigdom. Vilket upptog mycket tid, eftersom det förgrumlade min filosofiska outlook/sanningen.
Tror hela den här distinkta familjegrejen som jag instiktivt förhäxas av, även fast jag skiter totalt i det, handlar om att min mamma "tagit" alla värdesaker i familjen (samt äran/"hybrisen")..vilket skapat konstanta intriger och, från hennes sida; teatraliska pendlingar mellan sympati och antipati (scener) mellan syskonen. Samt det som är så oerhört tydligt -att hon har försökt "hjälpa" hennes syster (eller tror att hon gjorde)-"den andra", som började isolera sig i hemmet som 16åring.. Mamma har hela tiden varit gräsligt beundrad över sig själv; maniskt STOLT, över att hon s a s "vann"; och tillslut blev "snyggast"; när min moster tillslut blev överviktig och fick diabetes (samt svår depression/kronisk kris), etc. Jag tycker det är ovärdigt.
Mamma har ofta t.ex. "tagit exempel" på vad Ann, som heter, kunde säga. Typ "-du är ful" (som 14åring kanske.) Och? Ser hon inte vad min lillasyster säger till mig? ("-Jävlapsykopatjävel, jävla psykpatientjävelhora") =)
Skulle kunna verkligen måla upp den oerhört obehagliga ur-kontexten här, med då är det nästan soc-varning.
Som sagt. Jag VET att den potentiella sanningen genom om mitt liv ligger någonstans i mitt analytiska förflutna, rent jordiskt. Jag minns hur jag fick en insikt om själva ROTEN till den andliga syskonrelationer/genetiken; och exempelfierade för mamma hur hon i hela sitt liv sett hennes syster som "den defekta" -och KVÄVT hela sin omgivningen med samma vansinne. Första gången i mitt liv som mamma öht LYSSNAR på mig; och tar rask fram den protabla telefonen som ligger i soffan och ringer instiktivt till BANKEN (för att se om hon hade SKULD!) Allvarligt. Smyger sedan upp i hennes sovrum och ringer mormor "-jag gråter mig medvetslös, mamma, mamma..."
Min moster dog sin outgrundliga död förra hösten; men mamma konfronterar fortfarande inte sin tvingade självrelaterande rättvisemani (helt i ordning med kristallierade roller) -vilket UNDERBLÅSER hennes systers tragedi med tvångsintagning på Falköpings psyke; vilket troligen orsakade hennes förgiftningstillstånd, och död.
Min mamma är livsfarlig; eftersom hon undermedvetet PÅTVINGAR alla sin särtypiska "HJÄLP-AKTION".. och i hemlighet drömmer om att "hitta felen" och återförenas med "familjen".. som hon av djup SKAM inte vågar möta autentiskt.
Insåg en sak i samband med min uppenbarelse förra nyåret (det var inte "insikter"/"förståelse"; det var helt enkelt en "uppenbarelse", eftersom man "såg sanningen" genom ren alkemi som inbegrep alla de MINNEN man burit på i hela sitt liv..
Nämligen: Min moster blev intagen på psykiatriska avledningar med tung gammaldags neuroleptika två gånger tidigare. Första gången efter att hon hade hittat sin bror död i ett badkar (-90).. och gör revolt mot sin familjehistoria ..precis som (-00) när mormor håller på att dö, vilket var hennes STORA konstanta RÄDSLA, vilket gjorde att hon av TVÅNG levde i egoistisk symbios med henne, mormor -under hela sitt liv. Det hon hur som helst "pratar högt om inför alla"; eftersom hon övergått i mani, när ingen "tror på henne" -är den "andliga synkroniciteten" i sin FAMILJ.
Det är samma sak som de "psykotiska" tillstånd som (ALLA VET EXISTERAR IDAG!) -och folk kan hamna i, när de SER SANNINGEN, helt enkelt.. ser SKÅDESPELET omkring sig, KOMIKEN som ingen voyeur någonsin kan se.. Det som riskerar att hända om man har en tvivelaktig VERKLIGHETSBILD (9.e huset) baserad på den "sanning" som man tvingas "försvara" idag; är att man blir "paranoid".. Precis som alla "religiösa fanatiker" kan övergå i tillslut. Därför är det oerhört viktigt att börja UTBILDA människor i grundläggande metafysik.
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?cat ... 0004861206
Hej Atum
Saken är att denna "intellektualisering" är ännu mer intensiv -inne i själva förställningen, i mitt hem framför allt.
Jag ser faktiskt ingen annan VÄG än att -som jag sa, försöka OFFENTLIGGÖRA verkligheten. Jag är inte lika insatt som för t.ex. 1 ½ år sen; "inom ramarna". Men jag måste lära mig en grundläggande, mer raffinerad andlig pedagogik för att inte riskera personliga katastrofer i framtiden.
Jag förtränger som sagt "verkligeheten", och dess förmåner och villkor; analyserar endast min närvaro -nonstop, vilket ger en bild av vad "verkligheten" är för mig. Om du förstår vad jag menar.
Jag vet intuitivt någonstans inuti mig att det enda jag kan göra för att låta min icke-existens RASA, är jag helt enkelt berättar om hur det är; för att se hela bilden; och inte endast "religionen".. Jag tror inte att denna "lösning"/sanning existerar, eftersom svaren är så uppenbara och närvarande att jag inte ens ser dem. Jag fick en idé igår, om att binda fast mig vid en stol vid en dator, och bara säga som det är, utan plan/flykt, för att TA TAG i min SAMHÄLLSROLL, nångång.. Jag känner insiktivt att jag inte riktigt tar mitt ansvar, vilket istället gör mig lite snobbig, när jag genom andra, glömmer bort vilka premisser verkligheten baseras på.
Blogg försökte jag med, men jag förlamas av självrelateringens platthet, och fattar inte vad jag håller på med.. Poesi har jag aldrig någonsin kunnat närma mig ett resulat med, även om jag uppskattar andras djupt, och har fått en mer holistisk bild av sanningen, genom det (men som de själva inte ens verkar SE.) Den verkliga poesin är för mig de existensiella strukturerade utläggningar som andra (men inte jag) kan skriva, när de hamnat så långt utanför sin faktiska "verklighet"; att endast sanningens termologi/struktur kvarstår -tillsyntes frånkopplad från ingen religiösa innebörd. Kanske för att det påminner mig så mycket om mina egna "känslor", och går rakt in mig.
I BEHOV av MÄNSKLIG INPUT/perspektiv, endast....
Måste bara säga att jag inte riktigt var tydlig, eller uppriktig snarare, med detaljerna kring när polisen hämtade mig från OCD-hemmet.
Fan. Nu var det något riktigt sjukt litet sjukt orm-skratt här. Från mig menar jag. Alltså.. rent holistiskt ser jag ju vad det är som är så sarkastiskt kul, men detta låg djupare/planlagt..
Det jag ville säga var att jag utelämnade vissa detaljer kring en självdramatisering jag hade på "mitt rum" på hemmet, av vissa skäl. Som jag sa började jag upptäcka alla de lögner från fd. vänner som jag gått på, t.ex. de hycklande inre pakter som den frireligiösa skola hade, som jag gick på, och hur svårt de måste haft för att ta sig själva på allvar, osv. Någon gång här någonstans börjar jag känna att jag långsamt "blir till" en Skorpion/Lejon ..och jag tänker att "nej, fy fan vad löjligt", och känner att det är något som inte stämmer. Men det som hände när jag började bli arg ..då menar jag helt personliga överläggningar, inget utåt. (Jag brukar INTE prata högt så som jag gjorde då, det är bara i väldigt extrema sammanhang.) Okej. Det jag "inser" där är hur samhället spelar på sex, för att tjäna pengar. Känner en "ilska" mot Katarina Janouch, och den lögn hon infekterar samhället med, samt förstår hur naturens resurser "omtumlas", och slår sönder en vit dalahäst som stog på en hylla över sängen, som en symbol för naturen, samt att jag ser att "den bara är av vanligt trä".. (Fattar ni?)
(Känner ofta en undertryckt/dold avsky mot "dyrbara ägodelar" hos förfinade människor som ser sitt värde genom det, t.ex. som min mamma gör ..känner ofta en lust att göra sönder "dyra" saker bara för att det inte stämmer, även fast jag inte gör det, men även det där är ju heller inte helt rätt..)
Glömde säga att jag först åkte till Ulleråker i Uppsala, och var där en natt, sen till St Göran + Danderyd, eftersom jag tillhör Sthlms län.
Jag åker i polisbilen från stället till psyket, även fast de inte ens säger var vi ska. Börjar återigen bete mig lite vårdslöst och skickar ut lite filosofiska spontana signaler ..inser här någonstans att det är jag som är "filosofen"/"berömmelsen", och får en djupt mystisk förnimmelse-insikt om Linda Goodmans sanna avsikt med Soltecken, eftersom jag redan innan fattat att hennes sjukdom var en planerad avsikt på något sätt. Detta hade med "andra universum" att göra ..men jag är så vidöppen så jag känner att jag inte riktigt att rätt att diktera några villkor utan sitter och tänker på den information jag börjar förstå..
Inne i något slags väntrum på Ulleråker sitter en Polis som jag börjar prata med, in kommer sen en gubbe, väldigt gammal och "galen" -det är han som är filosofen.. han pratar lite "för sig själv" -till oss, och jag hör hur han använder samma refernenser som jag själv kan knyta till min historia, dvs. han drar en massa "namn" om vad han heter, osv, vilket tidsmässigt överensstämmer med mina personliga referenser/minnen. Och han frågar mig lite perverst om jag "gillar att/brukar rida" hela tiden..
(Det som händer när jag går därfrån på morgonen är att han, gubben, sitter vid ett frukostbord tillsammans med poliskillen ..och jag hör gubben säga "-det var Cia alltså", vilket en gammal kompis till mig heter.. och jag får den där stora/jordiska känslan av trygghet -i alla fall begreppsmässigt, jag nästan ser in i min framtid, och att han -filosofen, nu suttit hela natten och "kommit fram till svaret/sanningen" ..och får förnimmelser till Antroposofi, etc. Han säger även att "hon ville ha av en bara" ..och det låter ungefär som om jag skulle velat skära av någon kuken, för att få ett bevis på något sätt.)
Känner mig här nästan 100% som "Skorpionen", fast absolut inte lika intensivt och högt som jag gjorde vid nyår, drygt 2 månader innan. Det är här fortfarande själva "svaret" som fattas, för att jag ska kunna landa i mig sjölv, jag sorterar fortfarande instiktivt bland mitt minne/avsikt..
En del andra unika personliga möten händer också.
Är oerhört telepatisk på morgonen, efter att jag har konfronterat min relation till kroppen genom en spegel..
Aha. Nu fattar jag! Jag ville dölja det för mig själv.. jag vet det. Därav våldtäkten och tillintetgörelsen. Jag hade sex med en tjej när jag var 12 år, som ett rent utnyttjande från min sida, och fortsatte att förakta henne för hennes intelligens.. (Inget yngre "barn" eller släkt eller så..) Detta minne började förfölja mig dagen innan.
= Hjärnan -som jag blockerades.
Då fick jag ju svaret där.
För vet ni vad den där skötaren TELEPATISKT "sa" till mig när jag som en zombie går upp från "sömnen" på medicinen.. Jag frågar "-är du en våldtäktsman", eftersom jag inte riktigt har sorterat minnet än, och säger saker rakt ut, osv. "-Det finns de som våldtar våldtäktsmän också.." sedan, högt "-Ja, slå dig ner.." (Jag "visste" vad som hade skett när jag vaknade, dessutom blodig analt, osv.)
En sak som jag inte riktigt förstår, och skäms lite inför mig själv för, är en sak som hände precis innan en annan polistrupp hämtar mig och kör mig till Sthlm.
Detta skedde rent INSTINKTIVT. En kille, typ 30 år, ska undersöka min väska (ganska stor, pösig resväska) och går igenom allting för att se om det ligger någon kniv eller droger eller något där i.. Minns precis allt som var i väskan. Ser extremt prudentligt/rent/felfritt ut. Hade börjat skriva i en röd läder/plast-bok som jag hittade när de rensade ut i min mosters lägenhet när hon dog. Det här var mellan typ 28/1 tills början av mars, och ville ha den som en "nödbok" för att göra "riktiga/kliniska" religösa innebörder till mig själv, när det behövdes ..supertöntigt. Den, och en de där två andra böckerna. Ser hur killen reagerar på astrologiboken ..och får en känsla av att han är bög, fast att han egentligen älskar kvinnor asexuellt ..och är en sån där passionerad, filantropisk människa som jag såg som "goda"/sanna, under den tiden. Okej, det pinsamma är när det på botten ligger ett armband i en nödutgång-plastbubbla, som jag var tvungen att dra loss för att komma in i rummet när jag hade råkad glömma nyckeln där inne.. väldigt märkligt, men för mig -perfekt rum, eftersom jag teatraliskt sa til mina föräldrar att jag önskade mig en "pansardörr" som present på födelsedagen, så att jag kunde få ha min "dagbok" i fred.. (den där grejen med att skriva på väggarna, som löjlig provokation, bland annat.)
Ja, den.. och så en lila krita som luktade precis som i en kyrka, som jag la ner i väskan när jag åkte, vet inte varför ..tyckte den symboliserade något.
(Det är väl svaret kring varför jag var så JÄVLA BARNSLIG, där i två månader när jag hade genomgått en misslyckad återfödelse vud nyår.. jag försökte återuppliva myten; eftersom jag nu hade sett igenom det "helvete" som jag som bra mycket mer mentalt mogen ägnande mig åt hösten där innan..)
Det jag säger till honom är att "-vet du vad det här är?", och håller upp armbandet i bubblan.. "-nej" .."-min mammas döda tvillingsysters armband", och sen tar jag upp kritan och säger "-lukta, det luktar precis kyrka.."
Alltså.. fy fan. Detta var helt insiktivt, jag FÖRSTÅR inte vad jag säger..
Det som händer sen är att han, när jag går ut i rummet.. ber mig sätta mig framför alla i en rottingfotölj, samtidigt som han lägger armen på min axel, och säger typ "-jo, sitt ner" och tittar mig i ögonen hela tiden (för att lugna mig helt enkelt, eller för att spela på dramat, jag vet inte..) Jag får i alla fall en oerhört stark telepatisk överföring igen.. "Jag älskar Skorpionen." Reser mig efter typ en minut från fotöljen
..och jag är så jävla OMOGEN att jag säger det rakt ut, och replikerar med att "jag är Vattuman, för fan" och går och välter bord och säger -fortfarande rent INSTIKTIVT att "-jag VISSTE att jag gick hem från skolan samma dag som Knutbymordet.." (?)
Riktigt pinsamt. Men jag förstår det där inte riktigt fortfarande. Vill bara säga att de där halvmaniska, teatraliska utspelen var något jag höll på med i en mellanperiod innan jag fått en stablit identitet, under vintern 07.
Och; viktigt är ju att lära att den RENHET i varje cell i min kropp jag kände då vid nyår var SANN -eftersom jag FÖRSTOD ALLA mina SKÄL till min historia, och förlät livet genom "formulan". Det går inte att lura sig själv så..
Kollade i den där röda boken.. Skrev en sida efter att jag hade fått hela tre sprutor tydligen, den 14.e mars. Minns t.o.m varför jag skrev det.. "Jag ska återfå min naturliga själ. Väldigt snart -liv igen.", och visste att jag skickade ut en signal i universum med det. Men jag förstod på något sätt i det tillståndet ändå sanningen ..men BESTÄMDE MIG (Pluto) för att skapa en ny "vision"/myt, och helt enkelt beslutade mig för att vara ÄNNU SANNARE i framtiden ..som är detta nu. Trots att jag var TÖMD på minnet, och ingenting jag gjorde/skrev visste jag var genuint eller sant på något sätt -men så stark är endå Plutos vision alltså.
En sak som slår mig är att hela detta inlägg känns så barnsligt och inte riktigt representerar den jag egentligen är.. och det är ju just det jag menar med Lejonet och Skorpionen. Möjligen har det med min mamma att göra också, tyvärr.
Jag har ju annars förstått att min familj är min "livvakt" ..varför ingen större personlig reformation ang. t.ex. eget boende har kristallierat sig ännu, just för att det är för "osäkert" eftersom jag inte har integrerat sanningen/min personliget i yttervärlden/verkligeheten ännu..
En annan märklig sak som utspelar sig på psyket när min "gudfar" kommer dit och hälsar på efter nån vecka där när jag vaknat.. är att det FÖRSTA han säger, i stort sett, är att "-du borde bli skådespelerka.. jo jag menar det, du är född till det." Jag menar i det läge jag befann mig i.. (Och fortfarande har jag aldrig någonsin känt att något jag har sagt eller gjort står utanför verkligheten/dramat..) Men; men Neptunus -att åter plocka av dramat ..jag förstår, men endå märkligt. Kanske något jag måste lära mig i framtiden, eller snarast.. svårt att formulera, men ni kanske förstår (då menar jag inte att söka roller eller så, självklart..)
Obehag
En sak som hände på psyket när jag vaknade upp "till döden"/intellektuell kollaps/själlöshet ..är mycket obehagligt. Min moster som dog September 06.. på något sätt försöker "ta över"/inkarnera i min kropp..
Jag befinner mig som i en MARDRÖM hela dessa dagar, eftersom det känns som om jag hela tiden håller på att "somna in".. (alltså verkligen, dö, fysiskt)..samt alla emotionella minnen som rann ur mig..
Går och ringer till min mamma i en telefon och säger "-Jag ÄR Ann! Gräv upp henne då" (Eftersom jag tror på något sätt att "alla fattar" det här, hemma..) Mamma säger ".-Du fantiserar..", och förstår påsätt och vis hur dialogen/relationen mellan mamma och hennes syster varit.. mamma som med sin HYBRIS och mostern med sin SKULD ..sanningen ligger INOM relationen.
Det värsta är att hon fortfarande är så dum att hon säger att den där var en "sorgreaktion" från min sida, och t.o.m har tagit upp det med folk.. Jag har känt mig lite "förföljd" av min moster sen hon dog, men "blev av" med den grejen när jag hade min djupa återskapande av Självet några månader innan där..
Jag vet inte riktigt vad det handlar om.
En sak som jag vet om, men glömmer bort/håller för mig själv.. är att jag "sitter och tänker" i exakt sådana där banor, i den inre monologen (som jag GLÖMMER BORT att jag har/min närvaro..)
I de inre DIALOGERNA.. där jag kommer på mig själv med att försöka "predika" för en odefinerad låtsas-person, är att jag istället omdefinerar/anpassar sanningen - för att det ska "bli en sanning" ..om något.
Men alla SVAREN ältar jag omedvetet (nästan samtidigt/i bakhuvudet)..och kan börja var som helst.
Det kanske vore bättre att som sagt, vara lite mer UPPRIKTIG.
Dvs. avslöjad.
Det är just det, som är min känsla av "personligt hyckleri". Jag anger inte källan! Det därför "alla" tror att jag "har läst det där någonstans" eller att jag har hybris, etc. Men det är svårt, eftersom jag inte kan initiera alla min egen religion. Det värsta grejen är att jag "inte kan" ("omoraliskt"/fel) säga/skriva något som jag redan har "tänkt" (i dialogen)-eftersom det känns som lite perverst.. även fast jag såklart gör det ibland, men då som en "teori", vilket gör det till ett löst fragment, eller en "ägodel".
Jag "måste" vara spontan!
Det är också anledningen till min dragning till "spontant", galen ironi/livlig fantasi ..som jag antar får konsekvenser.
Det är föresten liknande "fuisoner" som skapar ofruktsamma mytiska tankecirklar kring "sanningen" (mytiskt).. som många människor ägnar sig åt, och kallar för andlighet (bara för att de inte ägnar sig åt en enskild religion.) Alltså nåogt utanför dem själva.. och det är dör självförgiftningen (självbedrägeriet) långsamt föds.
Verkar vara riktigt tydligt.
Stod i hallen nyligen; och min mamma räckte en ring till mig och sa "är inte den här din?" (en ring jag fått av hennes tvillingsyster som yngre.) Jag är inte intresserad av släktsaker direkt.
Inser att detta försegår helt tiden; på alla sätt, inte bara ang. "bevarande" av materiell historia.
Innan jag gick ner till datorn kommer mamma nästan springande och frågar om jag vill "-ha den här"; (en antik träknopp!)
Jag vet att det varit en EXTREM avundsjuka/skuldbetingad rivalitet mellan systrarna när min moster levde. Jag har aldrig i hela mitt liv skådat ett mer rättvise-patos någonsin, än mammas släkt. Mamma och min moster = Våg/Vädur, dessutom hade jag två tvillingmorbröder = Vädur/Tvilling ..tänk sen med en utpräglad helgonlik Fisk-mamma med som IMITERAR pappans SAMLARTVÅNG (Kräfta med Solen i konj Neptunus/Tvillingmåne) -ang. ett specifierande; när pappan/min morfar, får sina första parkinssonverkningar, och flyttar ifrån gården och sitt enda nöje (riskfylld hästmarknad).. Min mormor börjar istället ta över hans tvång,och fyller hela lägenheten med tidningar/gamla kesobrukar, etc. Jag frågade mamma en gång om hennes självbild, och pratade om hur mycket jag identifierar mig med andra.. och mamma svarade ungefär att "herregud, absolut inte", och sa att den "enda hon är lik" är hennes mamma. (Vilket inte kommer längre från sanningen.)
Alltså. Det är riktig förvirring där. Min mamma har alltid försökt återuppliva en glaumorös myt, men jag har alltid varit helt ointresserad av släkthistoria, etc. När jag var yngre, tidiga tonåren, var jag väldigt omoget förvirrad ang. "klasstillhörigheten" (vilket jag helt står utanför idag förstås).. Jag har alltid upplevt min bilogiska familj som en slags syntes mellan "historiskt-mytiskt klassvärde"/rikedom och total misär/fattigdom. Vilket upptog mycket tid, eftersom det förgrumlade min filosofiska outlook/sanningen.
Tror hela den här distinkta familjegrejen som jag instiktivt förhäxas av, även fast jag skiter totalt i det, handlar om att min mamma "tagit" alla värdesaker i familjen (samt äran/"hybrisen")..vilket skapat konstanta intriger och, från hennes sida; teatraliska pendlingar mellan sympati och antipati (scener) mellan syskonen. Samt det som är så oerhört tydligt -att hon har försökt "hjälpa" hennes syster (eller tror att hon gjorde)-"den andra", som började isolera sig i hemmet som 16åring.. Mamma har hela tiden varit gräsligt beundrad över sig själv; maniskt STOLT, över att hon s a s "vann"; och tillslut blev "snyggast"; när min moster tillslut blev överviktig och fick diabetes (samt svår depression/kronisk kris), etc. Jag tycker det är ovärdigt.
Mamma har ofta t.ex. "tagit exempel" på vad Ann, som heter, kunde säga. Typ "-du är ful" (som 14åring kanske.) Och? Ser hon inte vad min lillasyster säger till mig? ("-Jävlapsykopatjävel, jävla psykpatientjävelhora") =)
Skulle kunna verkligen måla upp den oerhört obehagliga ur-kontexten här, med då är det nästan soc-varning.
Som sagt. Jag VET att den potentiella sanningen genom om mitt liv ligger någonstans i mitt analytiska förflutna, rent jordiskt. Jag minns hur jag fick en insikt om själva ROTEN till den andliga syskonrelationer/genetiken; och exempelfierade för mamma hur hon i hela sitt liv sett hennes syster som "den defekta" -och KVÄVT hela sin omgivningen med samma vansinne. Första gången i mitt liv som mamma öht LYSSNAR på mig; och tar rask fram den protabla telefonen som ligger i soffan och ringer instiktivt till BANKEN (för att se om hon hade SKULD!) Allvarligt. Smyger sedan upp i hennes sovrum och ringer mormor "-jag gråter mig medvetslös, mamma, mamma..."
Min moster dog sin outgrundliga död förra hösten; men mamma konfronterar fortfarande inte sin tvingade självrelaterande rättvisemani (helt i ordning med kristallierade roller) -vilket UNDERBLÅSER hennes systers tragedi med tvångsintagning på Falköpings psyke; vilket troligen orsakade hennes förgiftningstillstånd, och död.
Min mamma är livsfarlig; eftersom hon undermedvetet PÅTVINGAR alla sin särtypiska "HJÄLP-AKTION".. och i hemlighet drömmer om att "hitta felen" och återförenas med "familjen".. som hon av djup SKAM inte vågar möta autentiskt.
Insåg en sak i samband med min uppenbarelse förra nyåret (det var inte "insikter"/"förståelse"; det var helt enkelt en "uppenbarelse", eftersom man "såg sanningen" genom ren alkemi som inbegrep alla de MINNEN man burit på i hela sitt liv..
Nämligen: Min moster blev intagen på psykiatriska avledningar med tung gammaldags neuroleptika två gånger tidigare. Första gången efter att hon hade hittat sin bror död i ett badkar (-90).. och gör revolt mot sin familjehistoria ..precis som (-00) när mormor håller på att dö, vilket var hennes STORA konstanta RÄDSLA, vilket gjorde att hon av TVÅNG levde i egoistisk symbios med henne, mormor -under hela sitt liv. Det hon hur som helst "pratar högt om inför alla"; eftersom hon övergått i mani, när ingen "tror på henne" -är den "andliga synkroniciteten" i sin FAMILJ.
Det är samma sak som de "psykotiska" tillstånd som (ALLA VET EXISTERAR IDAG!) -och folk kan hamna i, när de SER SANNINGEN, helt enkelt.. ser SKÅDESPELET omkring sig, KOMIKEN som ingen voyeur någonsin kan se.. Det som riskerar att hända om man har en tvivelaktig VERKLIGHETSBILD (9.e huset) baserad på den "sanning" som man tvingas "försvara" idag; är att man blir "paranoid".. Precis som alla "religiösa fanatiker" kan övergå i tillslut. Därför är det oerhört viktigt att börja UTBILDA människor i grundläggande metafysik.
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?cat ... 0004861206
Hej Atum
Saken är att denna "intellektualisering" är ännu mer intensiv -inne i själva förställningen, i mitt hem framför allt.
Jag ser faktiskt ingen annan VÄG än att -som jag sa, försöka OFFENTLIGGÖRA verkligheten. Jag är inte lika insatt som för t.ex. 1 ½ år sen; "inom ramarna". Men jag måste lära mig en grundläggande, mer raffinerad andlig pedagogik för att inte riskera personliga katastrofer i framtiden.
Jag förtränger som sagt "verkligeheten", och dess förmåner och villkor; analyserar endast min närvaro -nonstop, vilket ger en bild av vad "verkligheten" är för mig. Om du förstår vad jag menar.
Jag vet intuitivt någonstans inuti mig att det enda jag kan göra för att låta min icke-existens RASA, är jag helt enkelt berättar om hur det är; för att se hela bilden; och inte endast "religionen".. Jag tror inte att denna "lösning"/sanning existerar, eftersom svaren är så uppenbara och närvarande att jag inte ens ser dem. Jag fick en idé igår, om att binda fast mig vid en stol vid en dator, och bara säga som det är, utan plan/flykt, för att TA TAG i min SAMHÄLLSROLL, nångång.. Jag känner insiktivt att jag inte riktigt tar mitt ansvar, vilket istället gör mig lite snobbig, när jag genom andra, glömmer bort vilka premisser verkligheten baseras på.
Blogg försökte jag med, men jag förlamas av självrelateringens platthet, och fattar inte vad jag håller på med.. Poesi har jag aldrig någonsin kunnat närma mig ett resulat med, även om jag uppskattar andras djupt, och har fått en mer holistisk bild av sanningen, genom det (men som de själva inte ens verkar SE.) Den verkliga poesin är för mig de existensiella strukturerade utläggningar som andra (men inte jag) kan skriva, när de hamnat så långt utanför sin faktiska "verklighet"; att endast sanningens termologi/struktur kvarstår -tillsyntes frånkopplad från ingen religiösa innebörd. Kanske för att det påminner mig så mycket om mina egna "känslor", och går rakt in mig.
I BEHOV av MÄNSKLIG INPUT/perspektiv, endast....
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Jag förstår om du är skeptisk.. =)
Men nej, jag tror inte det. Det finns nämligen ingenting där att relatera till (upplevelse).. Jag behöver självklart komma tillbaka till livet pånytt; men det kräver större mentala anträngningar än så. Min verklighetsuppfattning och stora uppfattningsförmåga är mina enda rot-dygder.
Jag menar.. försökte "meditera" och sånt förut, när jag var yngre mest, "affirmationer" och sån skit. Men hur ska man kunna göra något man redan gör? Mediation så som man utövar den mest, är aboslut inte behagligt för mig, det är ett helvete.
Men nej, jag tror inte det. Det finns nämligen ingenting där att relatera till (upplevelse).. Jag behöver självklart komma tillbaka till livet pånytt; men det kräver större mentala anträngningar än så. Min verklighetsuppfattning och stora uppfattningsförmåga är mina enda rot-dygder.
Jag menar.. försökte "meditera" och sånt förut, när jag var yngre mest, "affirmationer" och sån skit. Men hur ska man kunna göra något man redan gör? Mediation så som man utövar den mest, är aboslut inte behagligt för mig, det är ett helvete.
Tyvärr så kommer livet att inte bry sig om vad du anser för det kommer att tränga sig på vare sig du vill eller inte. Enda sättet att njuta av livet är att skydda sig från det.
Tänk efter.
Allt detta letande efter sanning, vart har det lett dig?
Att springa ut naken i vintern är också ett sätt att uppleva sanningen på, problemet är bara att man inte klarar det speciellt bra.
Men om man har en sköld; kläder, så kan man uppskatta även den kyligaste dag eller kallaste sanning.
Var stolt över din galenskap. Du kommer märka att ju mer du odlar den desto mer kan du ha överseende med de stackars sanningsivrarna.
Tänk efter.
Allt detta letande efter sanning, vart har det lett dig?
Att springa ut naken i vintern är också ett sätt att uppleva sanningen på, problemet är bara att man inte klarar det speciellt bra.
Men om man har en sköld; kläder, så kan man uppskatta även den kyligaste dag eller kallaste sanning.
Var stolt över din galenskap. Du kommer märka att ju mer du odlar den desto mer kan du ha överseende med de stackars sanningsivrarna.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Nu tänker jag inte svara på din "vägledning", just eftersom jag förstår ditt perspektiv väl, och att jag redan "har hört det förut"..
Vill bara säga att jag aldrig har sett mig själv som en halvsjuk flumtomte på något sätt. Galenskap är bara något romantiskt för mig, och objektivt.
Jag vet hur jag skulle känna vid 38 om jag inte allvarigt kontinuerligt tar tag i min situation, jag har inte råd med sådana misslyckanden.
Vill bara säga att jag aldrig har sett mig själv som en halvsjuk flumtomte på något sätt. Galenskap är bara något romantiskt för mig, och objektivt.
Jag vet hur jag skulle känna vid 38 om jag inte allvarigt kontinuerligt tar tag i min situation, jag har inte råd med sådana misslyckanden.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Tyvärr så kommer livet att inte bry sig om vad du anser för det kommer att tränga sig på vare sig du vill eller inte. Enda sättet att njuta av livet är att skydda sig från det.
Tänk efter.
Det skulle ge mig oerhört mycket i personlig tillfredställelse att riva ner en traditionell lögn -genom andra människor; och tillsammans. Jag bryr mig. Jag vet andra som gör det.
Jag trodde förut att allt bara handlade om att relatera genom barndomsbetingade minnen, genom "stationer" av "behov". Det var ett missförstånd, ett helvete.
Allt detta letande efter sanning, vart har det lett dig?
Att springa ut naken i vintern är också ett sätt att uppleva sanningen på, problemet är bara att man inte klarar det speciellt bra.
Men om man har en sköld; kläder, så kan man uppskatta även den kyligaste dag eller kallaste sanning.
Begrunda evolutionen djupare..
Var stolt över din galenskap. Du kommer märka att ju mer du odlar den desto mer kan du ha överseende med de stackars sanningsivrarna.
Galenskap?
Re: Personliga PROBLEM
Tror du behöver en funktionell primär grupp. http://en.wikipedia.org/wiki/Primary_gr ... dary_group[/quote]Åkes granne skrev:Hur ska jag hantera det här egentligen?
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
sailaways skrev:Det känns som du måste sätta dig ner och föra anteckningar/strukturera alla de DELAR av det "fängelse"/lögn människor företar sig med för att på så vis ANVÄNDA minnet av det och praktisera detta vidare så att du kan stegra ytterligare ifrån de premisser andra styrs av utan att dras ner av det; alltså... ANVÄNDA och åter-skapa dig ytterligare hela tiden genom att du "vet" alla de baslögner människosamhället vilar på.
Annars kan du riskera för en slags själslig kollaps; att ditt liv bara "händer" dig, helt utan kontroll... Du blir FÖR REN att allting tappar sitt värde... Om du förstår hur jag menar...
Du skapar ditt liv; genom att använda illusioner/fängelselögner och bestämma dig hur du ska använda dem i varje givet sammanhang för att kunna dra nytta av FRIHETEN på bästa sätt... Och hjälp de andra.
???
Tack.
Jag brukar, har länge gjort det. Fört "exakta" anteckningar om pusslets struktur. Herregud, det var den enda jag gjorde när jag var 17 år. FRENETISKT. Skissade enkelspårigt introspektivt (exakt; vilken identitet talar vi om?) komplicerade rymningsplaner. (Som inte fungerar, av den enkla anledningen att jag redan är "fri" -fri från identifikationen med upplevelsen, dvs. Men fortfarande totalt förankrad i identitetskrisens starka ljus. För vad är det jag "bär på" egentligen?) Allt började väl där, om du förstår vad jag menar.
Men det blir bättre. Har sakta börjat tala ut -med LIVET själv.
Jag har insett att jag i mitt tvångsmässiga lidande (...) haft ett EXTREMT subjektivt förhållningsätt till andliga sanningar. Istället ständigt skuldbelagt mig själv till och med för upplevelsen av kausalitet.
Föresten. (Jag har passerat den värsta intellektuella hårdheten (därmed trögheten) och börjat med en mjukare inställning till livets detaljer..)
Därför -är det jag tänkte säga här inte helt apropå.. men i all fall. Det är något som är så löjligt. Föreställer mig (eller rent av minns) hur psykiatrin, och övriga språkrör för samhällets omhändetagande självvärde, påstår/hävdar att det handlar om typ "stressrelaterade förståliga kollapser", när någon av oss "går in i väggen" (bara för att äckla er lite, och intensifiera kollektivets machosism)...
Det jag syftar på är när typ "Hillary" i den amerikanska såpan blir tagen på sängen med 16 år bakom sig av "kreativ bokföring" och djupa emotionella dubbelliv och självbedrägerier..
Vad är det som faktiskt händer när vi säger att "vi kommer bli galna"? Vad handlar pressen om? Jo, vi försöker "komma undan", dvs. fortsätta manipulationen, verklighetsförfalskningen. Men finns det någon utväg, kommer vi "undan"? Nej, just det. Sanningen ÄR sanningen, och allt annat existerar inte -där återstår bara ett SYSTEMFEL. Det går inte, det vet vi ju.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Re: Personliga PROBLEM
PopJimmy skrev:Tror du behöver en funktionell primär grupp. http://en.wikipedia.org/wiki/Primary_gr ... dary_groupÅkes granne skrev:Hur ska jag hantera det här egentligen?
Ja, verkligen. Det är en väldigt klok observation. Jag ser den djupare innbörden av ditt sätt att kommunicera, jag har annars haft en överhängande upplevelse av plattlandets sensisiva relatering och oförmåga att tona in sig bakom "bilderna", från din sida, vilket gett en känsla av blockering och informativ sorg. Men jag tror detta har handlar om förvirring ang. syftet, och "var man är påväg"..
Jag är mycket receptiv för signaler på att jag har en "plikt" gentemot samhället, t.ex. Jag reflekterade nyligen med tyngd över denna känslans odefinerade skuld. (Och frågade livet hur jag skulle hantera det. Blicken fästes direkt på stycket "linjär regression" -från ett kladd-kopieringspapper från med matematiska ekvaktioner på baksidan, som låg uppåt.) Jag känner mig konstant transparent "kritiserad" av "livet", eftersom mina känslor är så alturistisk inriktade till mig själv/mitt liv. Jag insåg imorse samma sak som jag insåg vid min återväckande upplevelse för nästan ett ½ år sen (när min bortträngda, förlorade identitet hittades i Saddam Hussiens intensiva metodik mellan "offret" och "den skyldige"..) Dvs. sanningen bakom mig själv -att jag älskar min (omedvetet potentiella) manifestation av självet så mycket att jag sedan många många år lagt mig ner och dött för mig själv -och trott att livet är en omöjlig dualism. Det sitter mycket långt inne att förstå det här. Jag älskar precis som Avantgardet, -LIDANDET! Det vackra i människans mirakulösa överlevnad, och förståelse för den verklighet som är för komplex för att uttryckas i ord. Jag har fastnat i den slutgiltiga kapitualationen inför/inom JAGET, och just därför tror jag på den som den ultimata konkretiserade realiteten om människans villkor. Frälsningens inbjudande; det råa transpersonella sentimentala uppgivandet -blir "ingenting"! Det är det alltid närvarande kärleksförhållandet till min intellektuella tolkningsförmåga av tillvaron -min INCESTUÖSA relation till min dröm.
Den verkliga kreativiteten -att skapa sig själv som den man verkligen vill vara (individuell jagprofilering och -cyklicitet) målas upp i hela det kollektiva omedvetnas missförstånd -upp som den bittra frestelsen. Det sanna ses som att knäböja i hoppet om förlåtelse -förlåta vem, mig själv, för att vara min själ trogen? Vad ska vi beundra? Hela den kristina rörelsen har levt, lever fortfarande, på detta fattigbröd och hyllar det. Är det någon som kan säga att denna vaga, idealistiska glaumor INTE är DOMINANT? Ska jag vara tydlig? Svar: Vi har fördunklat syftet med livet, kreativiteten, i vårt kollektiva OMEDVETNA (observera världsläget kronologiskt!) (Exempel: drömmen om solen i fjärran land! -Var finns lyckoresurserna egentligen?) Jag är ingen annat än allvarlig. Eller ni kanske tror att allt ser ut som det gör med sitt lidandepatetiska KAOS av "en slump"? Ni kanske tror att det är "värre" att mobalisera en krigsstyrka än att ligga vaken i sängen om fantisera om hur att få ut så mycket pengar i företaget som möjligt, och sluta vänskapscirkeln med nya implicita regler? (Vem har sagt att människan är dum?) Vi ligger i KOMA.
Det är bara att titta på klockan. Det är inte slut här. Vi vet inte ens vad början är. Vi har INTE sett MÄNSKLIGHETENS SOL ännu! Vi har bra tagit del av den NAKNA principen! Cykler kommer och går, operor spelas upp på scenen, upplevelser ligger hörnet.
Hela det kristna lägret lever i Kristus EGO -somliga har blivit "frälsta" dvs. ("uppvaknade" genom att låta gud hastigt ta ifrån dem deras fria vilja -genom DÖDEN av självprojektionen, genom "ikonen" -för att de VILLE det!) -och sedan rest på sig och trott att de "är perfekta" -som den "HAN" ville ha dem som! Det är inte hjärtats röst.
Anledningen till att jag hamnade här just nu, påminner om det sammanhang som jag skapade när jag hade min Saturnus på axlarna IC/MC och Solen/Månen. Just nu står Neptunus exakt på graden för min IC, och Sol. Jag har UPPMANAT er att ta chansen att studera detta, och den potential till öppenhet det besitter. Fråga mig gärna, ang. de metodiska detaljerna. Då menar jag inte för att ni ska "förstå mig", utan era, våra, egna medvetanden.
Tänkte skriva en del om det jag nyligen förstod, eller.. jag inser att jag måste ta mitt förnuft till fånga helt enkelt. Ang. det VERKLIGA sammanhangets bakrund! (Ja, vad tror ni?) Vi kan inte bli några andra än dem vi är -försöka har vi ju gjort länge. Det handlar inte om något annat än att göra det bästa av situationen.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Jimmy:
Du försöker göra det omöjliga genom en "medvetandeteknik" -därför kollapsar ditt livsverk! Det jag känner igen mig i med dig är assimileringen av tillvarons struktur -och att man blivit för VAN vid själva filtret, eftersom man försökt skapa "varaktiga resultat". Den naturligt resultatbetingade naturen slutar i kronisk oro/tvång, och misslyckandet -som målet i sig.
Det finns mer AUTENTISKA tekniker. Dra nytta av din konstnärliga struktur du sökt och funnit i rännstenen.
Du försöker göra det omöjliga genom en "medvetandeteknik" -därför kollapsar ditt livsverk! Det jag känner igen mig i med dig är assimileringen av tillvarons struktur -och att man blivit för VAN vid själva filtret, eftersom man försökt skapa "varaktiga resultat". Den naturligt resultatbetingade naturen slutar i kronisk oro/tvång, och misslyckandet -som målet i sig.
Det finns mer AUTENTISKA tekniker. Dra nytta av din konstnärliga struktur du sökt och funnit i rännstenen.
-
Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
Återigen, Jimmy, när du endå är på länk, s a s:
Detta är bilden jag får av dig: http://www.youtube.com/watch?v=VGHbzP96WWA
Skrev i ett anteckningsblock för över ett år sen den kliniska analysen av din inre obalans (när jag hade min transcendentala upplevelse; penetration av sömnen -och återförenades med min kunskap, och mänsklighetens djupaste värden -ängladimentionen) -eftersom jag alltid tar ansvar för mitt intellektuella sammanhang, och omgivning. Jag är som sagt inuti ett filosofiskt konstant arbete. Plus: Jag förstod att du hade förstått det jag hade förstått, en assimilering av samma kollektiva, samhällsstrukturer.. att verkligen FÖRSTÅ -det kulturella UTANFÖRSKAPET/alienationen!
Denna självhypnotiska analytiska omdefinering av verklighetens fängelsekontext -till rätt sida (detta "trolleri" -"lurande av universum") -utlöstes bland annat genom inspiration av den "sanning" du prostituerade till massan. Jag tyckte tanken om den "inre tomheten" var absurd, men jag provade att testa den, för att förstå.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=3555
Skrev att jag var ett "stjärndamm" (eftersom jag tyckte ordet var kreativt fint -känns förjävligt att "ta" andras verk så, men..) i min "dagbok" på psyket, med minnet av vad det nu innebar -total själlöshet, den djupaste dunkla smärta jag någonsin upplevt. Jag tycker inte det är roligt.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=3847
Är det din själs högsta önskan?
Du är mycket obalanserad, Jimmy. Bara några dagar innan jag blev intagen på psyket (och våldtagen, vilket jag berättade för dig) -så fick jag en inre linjär vision om din sexualitetets tomgångskörning (=totalt förfall.)
Vet du skillnad mellan din djuppsykologiska objektifiering av frihet och kärleken?
Nej, Jimmy -JAG FÖRSTÅR INTE. Jag ber om ursäkt för det. Jag menar det verkligen.
Jag förstår detta. Under hela sommaren och början av hösten var min hjärna passiviserad, och mitt linjära långtidsminne var i uppluckrat/bortträngt (samma sak!) Jag satt inne hela sommaren och läste om psylocybin och lsd flera timmar och dagen. Upprepande, eftersom jag inte hade någon kontakt med mina genuina inre värden. Fantiserade i fram till mitten av hösten på att förgifta de två av läkarna som medicinerade ner mig. (Våldtäktsmannen fick jag inte ens en chans till DIALOG med!) Har funderat på att prostituera mig för att kombinera min opersonliga sexualitet (frihetsuttryck) med kapitalet, överlevnadstekniken.. Men detta är ett dött uttryck/återupprepning av den mentala kreativiteten.
Vi kan inte genom meditationstekniker "bryta igenom" (karman, dvs.) -vi kan bara HAMNA PÅ RÄTT SPÅR. Detta bör ni förstå.
Jag vet att du skrev -i början av januari 07, om hur din frihetskänsla uppenbarade sig. Hittar inte citatet bara. Du skrev om din vision av alla andliga ledare genom tiderna som dött, och att du inte kunde svika mänskligheten när du kommit såhär långt -du blev ÄNTLIGEN befriad från din SKULD!
Detta upplevde du när JAG och du "bytte medvetande" vid en mycket kort period första veckan i januari. Det var den värsta tillvaro jag någonsin upplevt -satt och stirrade på mina lår, med ett energifält av lågor på -sanningen var förbrukad! Min hjärna VAR en blockering; och jag upplevde en "medveten psykos" (i brist på bättre ord) -dvs. jag var för "översmart" för att kunna "ha" och identifiera mig med den. Jag började se verkligheten som ett dataspel, och upplevde mig arresterad inom ett kroniskt flyktbeteende i en desperat eld. Jag duschade konstant, ca 4-5 ggr om dagen i psykets dusch, men använde ingen tvål, eftersom jag instinktivt ville KONFRONTERA mina djupa ärr.
Anledningen till att de körde mig från Ulleråker till Sachska (jobbigt) -var att jag plötsligt drabbades av en inre vision av alla de krig jag existenscykel efter existenscykel ALLTID förlorat "på mållinjen" i -jag sa detta rakt ut, rev sönder ett block där jag hade skrivit "meningen med livet" (som jag fortfarande inte kommer ihåg) -återupplevde himlens sorg över Saddam -som inte fick CHANSEN! Skrek att jag måste låna en dator -för att "berätta om det här". Paniken bestod av att jag BLEV Pluto -och VISSTE att jag aldrig KUNDE DÖ -men tänk om min kropp går sönder, mitt ben går av -evig pina. Jag fick i alla fall VETA mitt sanna namn, när jag reste på mig i total själslig harmoni -i dubbel bemärkelse, av han som skulle ta hand om mig, i bilen på väg till psyket i Sthlm -samt i mp3n som jag lyssnade på samtidigt.
* Formulerade exakta teorier om samhället -vilka jag såg skrivna av dig på forumet då -samtidigt som jag inte kunde logga in på vare sig mina hotmailkonton eller filosofiforum. Kunde logga in på andra sidor -datorn var blockerad. Vilken jälva inre panik. Tvingades till att sitta och "leka" med ett dataspel i engelska, för att de satte mig i bup-skolan (har inte gått i skolan sen i åttan -10.e jan 04 -har inget svar på varför, har aldrig förstått på alla plan.) (Läser aldrig böcker. Vilket du försökte få mig till, i msnkonversationer "-du har mycket att BETA AV, med andra ord.") Min stora omogenhet har varit av en helt annan dimention.
Upplevde en oerhörd mental blockering när jag träffade dig den 13.e dec 07 på stan. Hade ingenting annat att göra än att "spela med", eftersom du inte förstod hur filosofi kunde ha med min psykologiska familjesituation att göra -du "rådde" mig att försöka HITTA ETT SPRÅK för mina känslor. Jag bröt ihop på natten samma kväll -inte för att jag blev sårad alls eller så, utan för att mitt intellekt under natten bestod av tomhet och själslig smärta, som inte var min vanliga. Kändes en "djup förstörelse".
Sen skrev du i ett sms att du hade ljudböcker med "tekniker" för hur man ska hantera maktpersoner inom psykiatrin som du sa att du VISSTE att jag skulle gilla. Sanningen: jag var totalt ointresserad av det. Det värsta, aboslut värsta, jag vet, är när folk försöker "frälsa" mig (för då tror alla att jag tycker synd om mig själv), hatade att bli "tröstad" som barn -varför i HELVETE ska jag bli initierad i en rosa sockerglaumor? Då menar jag tröst som inte är SANN -som den av mina föräldrar. Är livrädd för att andra "bakom ridån" av snällhet (som de kallar för ödmjukhet) -ska hålla på med något "knep" för att "hjälpa mig" i min "jagsvaghet".. det är som att bli masserad av sig själv -intet.
*Varför vill du döda och "bli av med" människor Jimmy? Det går imot mitt förstånd. Det är inte logiskt.
Det var EXAKT detta jag trodde att jag hade lyckats med -som du ser i början av tråden; jag försökte "komma undan" karman. Det som "psykonauter" försöker göra.
Under vilken episod använde du LSD?
Jag är inte paranoid. Vad handlar din ambition till att leda om, när du fortfarande efter så lång tid mental bearbetning i relation till massan (oss) på forumet, INTE har penetrerat innebörden av makt (vill du inte det?) -du letar och letar efter din skugga bara, och kallar detta för kreativitet.
Jag delade många av dina filosofiska teorier som du har publicerat på forumet, från starten till årskiftet 06/07. Jag vet inte var din djupa FÖRSTÅELSE för mänskligheten har tagit vägen. Något har hänt -det enda som har blivit viktigt verkar vara att överbevisa din manlighet. Tror du inte att vi vet vem du är? Fattar du inte att du är Gud, du är Tao, Li, Brahman. Har du sagt till din mamma att hon är det? Varför fattar hon inte? Du "står ju NAKEN för massan, och VET vad kärlek är" -till skillnad från din vän Avantgardet, som du påstår. Avantgardet är MYCKET mer filosofisk än ni förstår. Jag menar det.
Det är såhär jag beter mig mot min familj. Pappa är rädd för mig, och började gråta när jag pratar med honom. Mammas vännina säger att jag är "sjuk" eftersom jag förklarade vad mammas fysiska problem berodde på, dvs. den inre skapandeprocessen. "-Är det hennes fel?" "Livets ord", osv.
Och det värsta "Din mamma älskar ju dig." (Det har hon aldrig sagt till mig i alla fall -jo, två ggr tror jag, under hösten 06.. vilket jag aldrig förlät.. förens jag BESEGRADE henne -som kom springade ikapp mig! (Samma väninna, sol-och-vårare och kleptoman, Tvilling/Jungfru som dragit mig i örat som liten, sa att "vi är så lika, Anna Sara och jag" -och trodde att jag skulle TA LIVET AV MIG!) Det är i alla fall den förklaringen som mamma kör med -eftersom jag frågar varför detta hände -när hon blivit djupt förtvivlad över min utsaga om henne själ. Men mamma -är trogen sin väninna (men pratar om henne till alla de andra).. som mamma påstår "räddade" från "helvetet" när denna väninna blev intagen på psyket (självmordbenägenhet) som 18åring. Min pappa tycker det är den falskaste människa han någonsin träffat -och har tagit över telefonluren och sagt vad han tycker om att mamma pratar om "Anders PARANOIA och ASPERGER"..
Jag har aldrig "älskat min familj".. det är för köttsligt och bilogiskt. Mina syskon är de enda jag brytt mig om, och försöker ge en framtid, men min bror har varit innesluten och går som en hund efter mamma.. lagt på sig en ansvarskuld över det "sexuella" han läste i mina inlägg på forumet som han skrev ut åt mamma. (Han kunde inte mitt lösen till msn, men det hade ju varit jävligt intressant. Han har blockerat mig på msn, men nekar till det. Jag vet inte vad jag ska göra.)
Vilket "gått i arv" till mig.. mamma gick upp som vanligt och "tog ett glas vatten" eftersom jag gick drack en kopp te i köket för två timmar sen. Mamma säger att jag ser likadan ut i ögonen som pappa och hennes döda tvillingsyster som jag "inte får prata om" -alla med "psykiska tillkortakommanden". Mamma börjar 25% av vare möte med att säga "är du paranoid, tror du att jag förföljer dig?" "Jag vet vad det heter, diagnoser, proffessorer, osv, osv, osv". OCH även när jag "argumenterar" -"då hatar du alltså dig själv, jag har ju fött dig". (Jag mindes att jag skapade moder och fader, men när ANDLIGA saker kommer på tal blir hon LIVRÄDD och säger att PSYKITRIN kommer "sticka en spruta i dig" -jag trodde inte ens det var möjligt, det är HON som har upprepat dessa ord. Det är hennes egen dödsrädsla. Jag har i hela mitt vetat att man inte kan dö, så jag "sörjer" liksom inte min mormor, osv. Varför skulle jag bry mig? Det är bara tragiskt ingen fattar ännu.)
Jag har aldrig träffat en sant pålitlig människa i hela mitt liv. Jag undersöker medvetanden för att skaffa mig psykologiskt skydd -men alla vill bara ha något av mig, men blir sårade av att jag inte är intresserad av "fysiskt" sex, eller andra ärenden förutom uppriktigheten.
Detta är bilden jag får av dig: http://www.youtube.com/watch?v=VGHbzP96WWA
Skrev i ett anteckningsblock för över ett år sen den kliniska analysen av din inre obalans (när jag hade min transcendentala upplevelse; penetration av sömnen -och återförenades med min kunskap, och mänsklighetens djupaste värden -ängladimentionen) -eftersom jag alltid tar ansvar för mitt intellektuella sammanhang, och omgivning. Jag är som sagt inuti ett filosofiskt konstant arbete. Plus: Jag förstod att du hade förstått det jag hade förstått, en assimilering av samma kollektiva, samhällsstrukturer.. att verkligen FÖRSTÅ -det kulturella UTANFÖRSKAPET/alienationen!
Denna självhypnotiska analytiska omdefinering av verklighetens fängelsekontext -till rätt sida (detta "trolleri" -"lurande av universum") -utlöstes bland annat genom inspiration av den "sanning" du prostituerade till massan. Jag tyckte tanken om den "inre tomheten" var absurd, men jag provade att testa den, för att förstå.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=3555
Skrev att jag var ett "stjärndamm" (eftersom jag tyckte ordet var kreativt fint -känns förjävligt att "ta" andras verk så, men..) i min "dagbok" på psyket, med minnet av vad det nu innebar -total själlöshet, den djupaste dunkla smärta jag någonsin upplevt. Jag tycker inte det är roligt.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=3847
Är det din själs högsta önskan?
Du är mycket obalanserad, Jimmy. Bara några dagar innan jag blev intagen på psyket (och våldtagen, vilket jag berättade för dig) -så fick jag en inre linjär vision om din sexualitetets tomgångskörning (=totalt förfall.)
-Roligt, Jimmy.PopJimmy skrev:KUK I RÖV FORUM
PopJimmy skrev: Förut älskade jag att våldta snygga uppsminkade stringblodiner i röven samtidigt som jag slår och spottar dem i ansiktet, men denna tid är över - nu är det jag som är gimp.
PopJimmy skrev:Grejen är dock att jag ALDRIG legat med någon annan än den jag varit ihop med, men i båda mina förhållanden, så har tjejerna jag varit ihop med legat med andra killar - även fast de hatar idén. Det är helt sjukt.
Vet du skillnad mellan din djuppsykologiska objektifiering av frihet och kärleken?
Nej, Jimmy -JAG FÖRSTÅR INTE. Jag ber om ursäkt för det. Jag menar det verkligen.
Jag har förresten ett tag funderat på att börja böghora, sälja mig till äldre män.
Jag förstår detta. Under hela sommaren och början av hösten var min hjärna passiviserad, och mitt linjära långtidsminne var i uppluckrat/bortträngt (samma sak!) Jag satt inne hela sommaren och läste om psylocybin och lsd flera timmar och dagen. Upprepande, eftersom jag inte hade någon kontakt med mina genuina inre värden. Fantiserade i fram till mitten av hösten på att förgifta de två av läkarna som medicinerade ner mig. (Våldtäktsmannen fick jag inte ens en chans till DIALOG med!) Har funderat på att prostituera mig för att kombinera min opersonliga sexualitet (frihetsuttryck) med kapitalet, överlevnadstekniken.. Men detta är ett dött uttryck/återupprepning av den mentala kreativiteten.
Vi kan inte genom meditationstekniker "bryta igenom" (karman, dvs.) -vi kan bara HAMNA PÅ RÄTT SPÅR. Detta bör ni förstå.
Tydligt uttryck. Facinerande. VILKEN inre outtnyttjad resurs du besitter i fråga om eget inre inflytande Jimmy!PopJimmy skrev:Jasså du har alltså ett liv? Ja men vi kan väll byta då? Snabb affär?
Jag vet att du skrev -i början av januari 07, om hur din frihetskänsla uppenbarade sig. Hittar inte citatet bara. Du skrev om din vision av alla andliga ledare genom tiderna som dött, och att du inte kunde svika mänskligheten när du kommit såhär långt -du blev ÄNTLIGEN befriad från din SKULD!
Detta upplevde du när JAG och du "bytte medvetande" vid en mycket kort period första veckan i januari. Det var den värsta tillvaro jag någonsin upplevt -satt och stirrade på mina lår, med ett energifält av lågor på -sanningen var förbrukad! Min hjärna VAR en blockering; och jag upplevde en "medveten psykos" (i brist på bättre ord) -dvs. jag var för "översmart" för att kunna "ha" och identifiera mig med den. Jag började se verkligheten som ett dataspel, och upplevde mig arresterad inom ett kroniskt flyktbeteende i en desperat eld. Jag duschade konstant, ca 4-5 ggr om dagen i psykets dusch, men använde ingen tvål, eftersom jag instinktivt ville KONFRONTERA mina djupa ärr.
Anledningen till att de körde mig från Ulleråker till Sachska (jobbigt) -var att jag plötsligt drabbades av en inre vision av alla de krig jag existenscykel efter existenscykel ALLTID förlorat "på mållinjen" i -jag sa detta rakt ut, rev sönder ett block där jag hade skrivit "meningen med livet" (som jag fortfarande inte kommer ihåg) -återupplevde himlens sorg över Saddam -som inte fick CHANSEN! Skrek att jag måste låna en dator -för att "berätta om det här". Paniken bestod av att jag BLEV Pluto -och VISSTE att jag aldrig KUNDE DÖ -men tänk om min kropp går sönder, mitt ben går av -evig pina. Jag fick i alla fall VETA mitt sanna namn, när jag reste på mig i total själslig harmoni -i dubbel bemärkelse, av han som skulle ta hand om mig, i bilen på väg till psyket i Sthlm -samt i mp3n som jag lyssnade på samtidigt.
* Formulerade exakta teorier om samhället -vilka jag såg skrivna av dig på forumet då -samtidigt som jag inte kunde logga in på vare sig mina hotmailkonton eller filosofiforum. Kunde logga in på andra sidor -datorn var blockerad. Vilken jälva inre panik. Tvingades till att sitta och "leka" med ett dataspel i engelska, för att de satte mig i bup-skolan (har inte gått i skolan sen i åttan -10.e jan 04 -har inget svar på varför, har aldrig förstått på alla plan.) (Läser aldrig böcker. Vilket du försökte få mig till, i msnkonversationer "-du har mycket att BETA AV, med andra ord.") Min stora omogenhet har varit av en helt annan dimention.
Upplevde en oerhörd mental blockering när jag träffade dig den 13.e dec 07 på stan. Hade ingenting annat att göra än att "spela med", eftersom du inte förstod hur filosofi kunde ha med min psykologiska familjesituation att göra -du "rådde" mig att försöka HITTA ETT SPRÅK för mina känslor. Jag bröt ihop på natten samma kväll -inte för att jag blev sårad alls eller så, utan för att mitt intellekt under natten bestod av tomhet och själslig smärta, som inte var min vanliga. Kändes en "djup förstörelse".
Sen skrev du i ett sms att du hade ljudböcker med "tekniker" för hur man ska hantera maktpersoner inom psykiatrin som du sa att du VISSTE att jag skulle gilla. Sanningen: jag var totalt ointresserad av det. Det värsta, aboslut värsta, jag vet, är när folk försöker "frälsa" mig (för då tror alla att jag tycker synd om mig själv), hatade att bli "tröstad" som barn -varför i HELVETE ska jag bli initierad i en rosa sockerglaumor? Då menar jag tröst som inte är SANN -som den av mina föräldrar. Är livrädd för att andra "bakom ridån" av snällhet (som de kallar för ödmjukhet) -ska hålla på med något "knep" för att "hjälpa mig" i min "jagsvaghet".. det är som att bli masserad av sig själv -intet.
*Varför vill du döda och "bli av med" människor Jimmy? Det går imot mitt förstånd. Det är inte logiskt.
Ja, jag laborerar med många tankar på hur jag kan "lura livet".
Det känns så fel att jag hela tiden ska vara offer och bli lurad av livet.
Att verkligen "Lura livet" och göra det mest oväntande, det mest kreativa.
Det var EXAKT detta jag trodde att jag hade lyckats med -som du ser i början av tråden; jag försökte "komma undan" karman. Det som "psykonauter" försöker göra.
Under vilken episod använde du LSD?
Jag är inte paranoid. Vad handlar din ambition till att leda om, när du fortfarande efter så lång tid mental bearbetning i relation till massan (oss) på forumet, INTE har penetrerat innebörden av makt (vill du inte det?) -du letar och letar efter din skugga bara, och kallar detta för kreativitet.
Jag delade många av dina filosofiska teorier som du har publicerat på forumet, från starten till årskiftet 06/07. Jag vet inte var din djupa FÖRSTÅELSE för mänskligheten har tagit vägen. Något har hänt -det enda som har blivit viktigt verkar vara att överbevisa din manlighet. Tror du inte att vi vet vem du är? Fattar du inte att du är Gud, du är Tao, Li, Brahman. Har du sagt till din mamma att hon är det? Varför fattar hon inte? Du "står ju NAKEN för massan, och VET vad kärlek är" -till skillnad från din vän Avantgardet, som du påstår. Avantgardet är MYCKET mer filosofisk än ni förstår. Jag menar det.
Det är såhär jag beter mig mot min familj. Pappa är rädd för mig, och började gråta när jag pratar med honom. Mammas vännina säger att jag är "sjuk" eftersom jag förklarade vad mammas fysiska problem berodde på, dvs. den inre skapandeprocessen. "-Är det hennes fel?" "Livets ord", osv.
Och det värsta "Din mamma älskar ju dig." (Det har hon aldrig sagt till mig i alla fall -jo, två ggr tror jag, under hösten 06.. vilket jag aldrig förlät.. förens jag BESEGRADE henne -som kom springade ikapp mig! (Samma väninna, sol-och-vårare och kleptoman, Tvilling/Jungfru som dragit mig i örat som liten, sa att "vi är så lika, Anna Sara och jag" -och trodde att jag skulle TA LIVET AV MIG!) Det är i alla fall den förklaringen som mamma kör med -eftersom jag frågar varför detta hände -när hon blivit djupt förtvivlad över min utsaga om henne själ. Men mamma -är trogen sin väninna (men pratar om henne till alla de andra).. som mamma påstår "räddade" från "helvetet" när denna väninna blev intagen på psyket (självmordbenägenhet) som 18åring. Min pappa tycker det är den falskaste människa han någonsin träffat -och har tagit över telefonluren och sagt vad han tycker om att mamma pratar om "Anders PARANOIA och ASPERGER"..
Jag har aldrig "älskat min familj".. det är för köttsligt och bilogiskt. Mina syskon är de enda jag brytt mig om, och försöker ge en framtid, men min bror har varit innesluten och går som en hund efter mamma.. lagt på sig en ansvarskuld över det "sexuella" han läste i mina inlägg på forumet som han skrev ut åt mamma. (Han kunde inte mitt lösen till msn, men det hade ju varit jävligt intressant. Han har blockerat mig på msn, men nekar till det. Jag vet inte vad jag ska göra.)
Vilket "gått i arv" till mig.. mamma gick upp som vanligt och "tog ett glas vatten" eftersom jag gick drack en kopp te i köket för två timmar sen. Mamma säger att jag ser likadan ut i ögonen som pappa och hennes döda tvillingsyster som jag "inte får prata om" -alla med "psykiska tillkortakommanden". Mamma börjar 25% av vare möte med att säga "är du paranoid, tror du att jag förföljer dig?" "Jag vet vad det heter, diagnoser, proffessorer, osv, osv, osv". OCH även när jag "argumenterar" -"då hatar du alltså dig själv, jag har ju fött dig". (Jag mindes att jag skapade moder och fader, men när ANDLIGA saker kommer på tal blir hon LIVRÄDD och säger att PSYKITRIN kommer "sticka en spruta i dig" -jag trodde inte ens det var möjligt, det är HON som har upprepat dessa ord. Det är hennes egen dödsrädsla. Jag har i hela mitt vetat att man inte kan dö, så jag "sörjer" liksom inte min mormor, osv. Varför skulle jag bry mig? Det är bara tragiskt ingen fattar ännu.)
Jag har aldrig träffat en sant pålitlig människa i hela mitt liv. Jag undersöker medvetanden för att skaffa mig psykologiskt skydd -men alla vill bara ha något av mig, men blir sårade av att jag inte är intresserad av "fysiskt" sex, eller andra ärenden förutom uppriktigheten.
..::Quantum reinterpretation, breaking through zombiefication.. "I AM" the energy of me losing prenatal ground, with the grave to lean on, fuzzy freedom::..
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster