Vad är det vi vill?

[JimmyAberg]

Det finns två saker vi vill känna:
* Ondska, slutenhet, kontroll och spänning. Vi kan kalla detta för: exklusive makt.
* Godhet, öppenhet, rikdom, kärlek och generositet. Vi kan kalla detta för inklusive makt.

Båda dessa är två former av "närvaro", då det vi önskar är materialiserat. Vi behöver inte längre andras "tröst" eller "stöd". Vi behöver inte längre "kompensera" utan är kompletta.

Makten att pentetrera, dra gränser, att expandera. Allt detta existerar på det "Personilga planet". Sexuell sadomasochism. Att skapa ett "rent subjekt" som formar det "rena objektet". Objektet tillskrids och fråntas dess subjektiva egenskaper i en makt/kontrolllek som är högst lekfull för det maktfullkomliga dominante subjektet, samtidigt som det är högst allvarligt för den maktlösa undergivna objektet.

The name "Lucifer" was given to the first angel, pictured as having been the most beautiful of the angels (hence his title of Morning Star, in Latin Lucifer, a word whose literal meaning is Light-Bringer) but as having been condemned to Hell, along with the angels who supported him, as punishment for his attempted usurpation of God's throne.

Detta är enligt mig en representation av det "traumatiserade jaget".

Människan är kluven i flera "lager", där det underliggande lagret blev traumatiserat och ovanpå detta skapades ett nytt lager, för att skydda det ungerliggande, det intima och rena. De goda egenskaperna förtränges tillsammans med det traumatiska minnet. För att hantera traumat så skrivs "historien om", men på ett sådant sätt som inte befriar underliggande jaget utan istället fängslar det, detta är egots födelse. Egot är alltså ett "personlighetslager" som ligger ovanpå det "ursprungliga jaget". Ovanpå egot kommer ett till lager, som är "socialt accepterat".

Egot, per definition, en "begränsing" av det "ursprungliga jaget" (dvs Gud), därför syftar hela livet till att försöka kompensera.

...

Så varför är vi på forumet? Vi tar del av en allmänn diskurs som vi kallar "samhället", men vi känner att våra vardagliga möten innehåller för stora drag av "kompromissande" av närvaro, därför söker vi oss till en alternativ gemenskap. Vi söker närvaro och bekräftelse. Vi är traumatiserade. Det vi tror att vi behöver är människor som delar våra partikulära trotsuppfattningar. Men vi inser inte skapandet av trosuppfattningar är en tröstsökande process.

Jag säger inte att trosuppfattningar är "fel", tvärt om. Och det är därför vi inte kan tillåta oss att "godtyckligt" uppta trotsuppfattningar.

För att få det vi söker, så måste innehållet i våra trosuppfattningar spegla vårat tröstsökande behov. Dvs, det är poänglöst att ha trosuppfattningar som inte befriar oss fullständigt. Dvs, alla trosuppfattningar är snuttefiltar, men det finns en gradskillnad i deras sofistikering.

...

När vi traumatiseras så upplever vi att ett "främmade (materiellt) element" kommer och "tar plats" i vårat "andliga rum". Blir det en kamp och vi i vårat andliga rum  tvingas underornda våran vilja det främmande elementet så uppstår en störning. Är denna störning tillräckligt grav, så omformar den oss, vi blir "förslavade" genom traumat. Detta avtrubbar oss och gör oss okänlsliga, eftersom vi lägger på ett lager för att kunna hantera den externa viljan. All kraft går åt att bygga upp ett försvar av våran själ - tillslut så är muren så stor att vi kväver själen.

Det som återstår är en "kall" och "själlös" "robotlik" "programmering".

...

Det vi törstar efter är en "själsdöd", dvs att stänga av robotprogrammet som installerats och som tar alla våra resurser.

För att göra detta behöver vi komma åt vårat djupaste lager, vårat mest intima, det känsligaste, det renaste, men detta gör vi bara om vi vågar ge bort kontrollen, och detta görs genom att ha tillit.

Det som ger oss tillit är främst olika former av "symboler" och trosuppfattningar som representerar vårat tidigare trauma, och det besult vi tog då vi skapade "lagret" i byggprocessen.

Kan någon, genom symboler, representera "vårat förlopp" så upplever vi att vi vågar lita på den personen. Varför litar vi på personen? Jo, eftersom vi förtränger våran egna historia - och genom symbolerna så minns vi - dvs vi "låser upp" den underliggande glädje och styrka vi hade innan traumat. Symboler är alltså ett sätt för oss att "minnas" vilka vi egentligen är.

Men den manipulative programmerar missbrukar istället symboler, de får oss att "fästa oss" vid en identitet, när vårat behov egentligen handlar om att "förlösa oss" från vårat trauma. De religiösa symbolerna blir en snuttefillt.

...

Så vad är det intima vi söker?

Det är först om främst en närvaro och gemenskap, som är kompromisslös. "Falska gemenskaper" uppstår genom för stora kompromisser.

...

Det vi önskar är att bli "pånyttfödda" med en ny syn på livet och oss själva. Vi är fast i "tröstsökande" ritualer.

Men detta kräver en uppoffring av oss som vi inte är beredda att ge. Vi är för hårt knutna i våra "tröstsökande ritualer", eftersom dessa är de enda som ger oss "fullständig bekräftelse". Vi är alltså missbrukare.

...

Vi önskar att bli kvitt vårat missbruk men ser ingen utväg.

...

Utvägen är den ritualiserande själsdöden. "Ritualen" är det som markerar en övergång från ett rum eller en gemenskap till en annan.


Det viktiga är övergången/förlösandet, inte identiteten/symbolen.

[JimmyAberg]

Behovet av "självmord" är egentligen ett behöv av "själsmord". Vi känner oss låsta i våran situation, i våra minnen, i våra dagliga ritualer.

Självmordet är en ritual, ritualer är övergångar, och självmord är övergången från liv till död. Men vi lyckas inte göra en adekvat tolkning av vårat behov.

Vi vill bli förlösta i den religiösa upplevelsen, vi har förträng extasen, vi har glömt hur det var att fylla år, vi har glömt närvaron och gemenskapen.

...

Jag önskar att någon kunde förstå att jag, i teorin, ser vägen mot befrielse. Just nu är jag för svag för att själv kunna genomföra dessa ritualer på egen hand. Jag söker stöd, närvaro och gemenskap, jag söker mening, jag söker hälsa, glädje och kärlek.

Jag själv söker själsmord men överväger självmord.

Mitt liv är för meningslöst, för innehållslöst, om jag inte får uppleva närvaro. Mitt liv utgörs till stor av självdestruktiva ritualer. Jag saknar disciplinen eftersom jag saknar viljan eftersom jag saknar meningen i närvaron.

[Minded]

Jag tror inte det är rätt att tala om själsdöd, då jag uppfattar själ som just det vi är under allt konstlat. Vår essens, liksom. Vår själ.

Däremot så resonerar jag som att det vi upplever som, eller faktiskt känner som, vår själ är alla de där lagren du pratar om. Varför det är så lätt att relatera det till död generellt - eftersom att det just upplevs som det. Dessutom är det tydligen lättare (myndigförklaring?) att springa mot döden skrikandes, än att relativt stilla se/tillåta den närma sig.

Problemet är just själva relateringen till, givandet av relevans till. Om jag upprepar dödens betydelse för mig själv om och om igen, så kan det bli - enligt all lärdom - ännu viktigare för mig, ännu mer relevant. Varför jag försöker ännu mer att liksom inte titta på det, eller att faktiskt stirra och hoppas att den ska titta bort någon gång. Det handlar om tillåtelse, som du själv skriver. Detta närmar sig också flödandet som är konst, som är faktiskt relevant - oavsett om manifestation i en tavla eller som ett vanligt samtal.

[Minded]

Men jag måste säga att det är intressant att du bygger upp din egna begreppsapparat omkring det hela. Man kan förvisso kalla det konst - eftersom från djupet av dig. Från själen, faktiskt. Det i dig som vill leva, överleva - liksom maskrosen, spräcka igenom asfalten som håller den tillbaks.

[Minded]

Jag önskar att någon kunde förstå att jag, i teorin, ser vägen mot befrielse. Just nu är jag för svag för att själv kunna genomföra dessa ritualer på egen hand. Jag söker stöd, närvaro och gemenskap, jag söker mening, jag söker hälsa, glädje och kärlek.

Det är riktningen av det du beskriver, jag känner igen mig, varför jag också ser det hos dig. Du söker stöd, närvaro osv. Men problemet är att du skjuter bort det stöd och den närvaro osv du faktiskt får konstant. Det du upplever dig behöva styrka till är just att släppa din egen guard, du vill ha kontroll, trots att du sakta men säkert faktiskt slappnar av. Här tror jag på tid och att hålla ut. Fortsätt bearbeta det på det sätt som känns rätt, precis som du gör redan nu. Det svåra kan sägas vara att hålla ut. Men det blir bättre. När det väl lossnar, så har du en jäkligt stabil grund (förståelse) att stå på.

Jag själv söker själsmord men överväger självmord.

Det finns, vilket du känner, en väg igenom skiten du är i nu. Detta är vad de talar om i religion, att tron är det typ viktigaste att hålla kvar.

Mitt liv är för meningslöst, för innehållslöst, om jag inte får uppleva närvaro. Mitt liv utgörs till stor av självdestruktiva ritualer. Jag saknar disciplinen eftersom jag saknar viljan eftersom jag saknar meningen i närvaron.

Håll kursen klar för dig själv, vet din egen övergripande riktning. Denna är uppenbarligen att finna mening, innehåll och närvaro av andra. Ta små steg i taget - de är de naturliga stegen. Förändring kommer med tid, inte med en stor anstränging en dag. Detta är vad som kallas vision i företag, det övergripande målet - i många fall faktiskt ouppnåbart ett, just för att kunna fortsätta sträva, varför man faktiskt kan komma längre.

Where you wanna go today? Om du inte vet, stoppa bandet och ta reda på det.

[Minded]

Förresten, ang accepterandet, tillåtelsen. Det finns potential i att kontrollera omvärlden, fysiskt eller andligt. Men, om det är uppenbart, så känner omgivningen sig just kontrollerad. Och detta i sig är relativt dämpande. Tillåt omgivningen att vara sig själv, om du inte redan provat detta. Ta initiativ du med, men tillåt också omvärlden att göra detta. Det är essensen av att tillåta och acceptera. Vilket i sig är att låta döden närma sig, utan att faktiskt bry sig speciellt om det. Är det dags, så är det. Kalla det ödet eller karma.

Fö så spånar jag fritt nu.

[JimmyAberg]

Notis: Detta inlägg blev mer inriktat mot "mig". Mina tidigare inlägg var tänkt att vara mer "allmänna".

Tillåt omgivningen att vara sig själv, om du inte redan provat detta. Ta initiativ du med, men tillåt också omvärlden att göra detta. Det är essensen av att tillåta och acceptera.

Ibland när jag har gått ut och dansat har jag känt såhär, men det är först efter jag satt prägeln på dansgolvet.

Problemet jag har haft är att jag har haft svårt att acceptera kulturer - alltid sett bristerna i dem.

Nu på senare tid har jag mer och mer börjat undersöka mina mörka sidor. Problemet med att ta eget ansvar och låta andra ta ansvar är allt potentiellt maktmissbruk som kommer genom detta. Jag själv har ett väldigt starkt elitistiskt/sadistiskt behov som står i stark konstrast med mitt goda.

Släpper jag initativförmågan fri, är jag rädd att jag kommer skada människor. Kanske är denna rädsla för friheten vara något som jag blivit programmerad att känna.

Jag inser att jag fortfarande har mycket "mörkt material" att bearbeta.

Jag känner att jag växlar mellan projicerar ut mycket uselhet och ondska på andra människor, till att projicera styrka - då jag ser mig själv som svag.

Jag föraktar hur som helst människor för att de inte erkänner sitt kontaktbehov. Men detta kan vara något jag även projicerar ut.

Kanske är det bara jag som har detta bekräftelsebehov, men jag resonerar så - så känns det som att jag går in i en självömkande position.

...

Nej jag vet att jag har ett stort människoförakt. Speciellt mot lärare och läkare. Jag har sökt hjälp men inte blivit tagen på allvar. För mig är et uppenbart att mycket av andras "kontakt" är ren och skär programmering. Kanske är detta ett misstag av mig att abta.

Du säger att jag inte accepterar andras kontakt. Och det håller jag med om. Men varför ska jag nöja med att kompromissa med den idioti och inkompetens jag stöter på? Jag har höga krav på människor, människor missrepresnterar mitt rena emotionella flöde genom att försöka "tycka till" genom sin programmering, och jag antar att detta är varför jag känner mig ensam.

Jag erkänner att jag ibland kanske har svårt att urskilja visdom från programmering/självgodhet.

[JimmyAberg]

På sätt och vis känner jag att människor inte förtjänar min kärlek om den inte blir besvarad. Det låter iofs som ett väldigt egoistiskt och medelmåttligt resonemang.

...

Mitt problem är, att ju mer jag litar på mitt eget omdömme och min egen förmåga, desto mer föraktar jag andra människor. Att lita på mig själv gör mig stark men samtidigt väldigt ensam.

Jag söker styrka och sammanhållning. Jag kan inte kompromissa bort min styrka för att få känna gemenskap. Men samtidigt söker jag inte någon form av "elit" eller "skrytklubb". Jag söker en ärlig gemenskap med sökare.

Eller kanske är det så enkelt att jag själv inte är tillräckligt ärlig mot mig själv och andra i mina vardagliga möten. Jag tror jag är rädd att såra andra människor genom att säga vad jag tycker och vill. Jag är rädd för att vara kompromisslös, eftersom jag är rädd att andra inte ska förstå varför, och då söker jag mig istället bort från människor.

[J R Auk]

Jag tror ju att det där bara handlar om att acceptera sig själv. Alltså, kontaktbehovet, åtminstone i den kontext som du uttalar det. Jag menar bekräftelse, vad är det?

Att någon visar att de tycker att det är ok att man är som man är. Vad ger någon annans bekräftelse ett värde? Att vi värderar dem. Det är alltså först när vi ger någon annan värde som vi låter deras bekräftelse ge oss något tillbaks.

Jag ser inte varför vi inte bara kan ge oss själva värde direkt.

Mina erfarenheter gör gällande att det är så.

Det är den ansvarsflykt som jag brukar omtala som del av människans atavism. Vi är individer, något annat går inte att säga. Om sedan denna individualitet är del av något större (vilket jag undrar över om det är, jag avhåller mig från omdöme, kan se de intuitiva pekandena mot att det så är) spelar inte så stor roll. Först måste vi acceptera detta faktum.

Visst har vi behovet av kontakt i den mening att det inte är så mycket vi kan uträtta själva. Det ger trygghet och stabilitet, det är enda sättet vi bygger upp saker.

Men blandar du inte ihop saker här.

Vad du vill med dig själv, och vad du vill med den värld som omger dig.

Jag upplever det som att du ofta talar om att du måste förändra omgivningen så att du transformeras själv.

Det tycker jag verkar kontraproduktivt, och anser att enda anledningen att vi bör jobba med oss själva är för att vi sedan skall kunna ge världen vår vision. Alltså leva etiskt.

[JimmyAberg]

Backbeat the word was on the street
That the fire in your heart is out

http://www.youtube.com/watch?v=FAPtTS0TYtU

...

Jag har svårt att erkänna mig själv som en individ.

Att ta eget ansvar.

...

Förut drevs jag av en känsla av rättvisa och en kärlek inför människor. Ett kall inför mänskligheten. Problemet är att min ansvarsbörda inte blivit sunt fördelad under min uppväxt. Jag har blivit sossefierad av samhället. Sen kom allt som en chock.

...

Jag ville bara känna närhet och sammanhållning. Kränkt och avvisad i min uppväxt. Missförstådd i mitt kontaktsökande.

...

Varför jag inte är tacksam. Min mamma har ofta sagt att jag var otacksam. Men denna otacksamhet är programmerad. Jag har aldrig förväntats att göra en motpresation. Att göra något som upplevdes som viktigt.

...

Jag har väldigt svårt att ärligt ge en representiation av vad jag känner.

...

Jag har tidigare haft svårt att erkänna andras individualitet, utifrån deras brister.

...

Jag märker att min flickvän försöker sitt bästa med att försöka relatera till mig. Men jag tycker hon är emotinellt programmerad. Hon nerbetonar sina känslor. haft en mycket dominant mor. Jag har höga krav på henne, vilket gör att hon känner sig ängslig ibland, men säger samtidigt att hon växer av detta. Hon säger att hon aldrig träffat en älskare som varit i närheten av min kapacitet. Min förra tjej hade legat med minst 20 killar, men hade aldrig fått en orgasm, inte ens på egen hand, innan hon träffade mig. I genomsnitt när vi älskade fick hon 4 orgasmer, ibland 1-2 ibland upp till 6.

Det handlar om att veta hur man bygger upp en spänning som man sedan förlöser.

...


Det är bara ett fåtal gånger jag verkligen accepterat min nuvarande flickvän

En gång var då hon verkligen öppnade upp sig för mig. Hon stod helt ogenant och erkände rätt ut hur dåligt självförtroende hon hade, med en väldigt speciell känsloton. Inte en gnutta självömkande. Inte en gnutta oseriositet. Hon var totalt öppen, ärlig, utelämnande, glad och samtidigt sa "hur dåligt självförtroende hon hade", hon grät när hon sa det, och jag grät direkt av det, det var en renande upplevelse, det var första gången hon autentiskt visade mig vem hon var utan undanflykter. Det var första gången jag vågade erkänna för mig själv och henne att jag älskade henne.

Jag har varit med om dessa typer av saker. För mig är det svårt att nöja mig med den medelmåttlighet i kärlek, kontakt, sex, etc, när jag VET att jag har förmågan att förlösa människor.

Problemet är att jag inte förstår hur jag ska få kontakt längre. Jag upplever hela min tillvaro som meningslös när jag inte träffar människor som vågare vara ärliga och uppriktiga.

Jag har länge gjort saker på egen hand, men för mig känns det helt meningslöst nuförtiden.

..............

Äsch. Jag vet inte.

Jag behöver erkänna mig själv som en egen individ. Jag behöver erkänna andra som egna individer och bli mer uppriktig mot människor.

Jag börjar här.

Jag tycker att de flesta människor jag träffat är usla, men detta beror antagligen på min egen brist på insikt.

Jag är rätt usel själv förresten.  :)

...

Blandar ihop mig själv med andra? Det stämmer nog.

Måste börja ta eget ansvar.

...

I perioder har jag haft lättare att uppskatta andra människor. Speciellt då det gått bra för mig. Men det är svårare att göra detta när man är sjuk, pank och inte blir tagen på allvar. Jag har fått väldigt svårt att ta andra människor på allvar, typ läkare, som varit i en extremt fördelaktig situation, samtidigt som jag själv varit enormt utsatt.

...

Äsch det här leder ingen vart. Förstår lite bättre vad jag måste göra.

Jag tackar för alla svar.

[JimmyAberg]

Jag har svårt att avgöra om jag älskar eller hatar mänskligheten.

Känns som att detta är det sista problemet jag någonsin kommer att behöva grotta mig i.

Hurvida jag väljer den goda eller den onda sidan.

Å ena sidan så älskar jag er. Å andra sidan så är jag så förbannat trött på att ni inte ser mina kärlekförklaringar.

Ibland vill jag rädda er, ibland vill jag förgöra er. Om jag bara kunde respektera er för en gångs skull.

Detta är hopplöst.

Only two things are infinite, the universe and human stupidity, and I'm not sure about the former.

Albert Einstein

I rest my case. Detta blir bara komiskt satir om jag drar det längre än såhär. Får spara det till någon annan dag.  :D

[JimmyAberg]

Tror det bara finns en person på detta forum som jag verkligen respekterar och det är Åkes granne. Hon har själ och kärlek i det hon skriver. Hon kämpar för det som i slutändan betyder något. Allt annat på forumet kan vi sortera bort som obetydligt tyckande, ovidkommande överintelektualiserat nonsens och självömkande.

http://www.youtube.com/watch?v=NFaMhT1PB3E

[JimmyAberg]

Kan admin ta bort tråden tack?

[JimmyAberg]

Jag har en hat-kärleksrelation till mänskligheten.

Jag älskar er, men er ignorans sträcker sig ut mot oändligeten.  

Hur allvarlig jag än försöker vara så blir jag inte tagen på allvar. Hur viktigt mitt budskap än är, så skjuter ni budbäraren. Igen och igen.

Om ni inte vill känna kärlek, närvaro, mening och intimitet, så tja, vad ska jag säga? Totalt programmerad & aldrig vågat känna efter själv vad du egentligen vill ha...

Spring iväg och lek era lekar. Återkom då du känner dig redo, då ska jag ta emot dig med öppna armar och ge dig villkorslös kärlek.

[J R Auk]

Kan admin ta bort tråden tack?

Jag fattar inte det här. Din jävla egocentrism.

Har du inte fattat att när du lägger ut något som det här så gör du andra till medförfattare.

Är det då ditt att bara slänga bort?

Är det för att du initierat det ditt att göra som du vill med, trots att du bjudit in andra?

Sen allt detta att du nedvärdera människor så. Klart att ditt värde blir lidande, då du vet att du är intet mer än någon annan.

Om vart annat; Jimmy är stor. Jimmy är liten. Jimmy ÄR stor. Jimmy är LITEN.

Vart leder det? Vet du vad som ger mening. Att betrakta och erkänna. Inte någon jävla upplevelse som man skall känna och leva i. Det är att begränsa sig. Känslan och upplevelsen är där. Den behöver man inte leta upp. Det är det externa som måste skapas och sökas. Inte det interna.

Det interna handlar bara om att göra reda. Förstå.

Sen kan man vilja.

Inte för att du bryr dig om vad man skriver, du är väl för upptagen att döma, så att du aldrig riktigt ser. Men vafan, jag kanske också har lite människokärlek i mig, så jag skriver ändå.