en oanvändbar generation?

[spiral]

Jag heter Adam, är 22 år, och har funderat på en sak ett tag som har gjort mig lite illa till mods. Om det här har diskuterats någon annanstans ber jag om ursäkt.

Det känns som att samhället säger till oss att vi nu kan göra vad vi vill i livet och att vi praktiskt taget kan uppfylla våra drömmar. Det jag funderar över är om det är så bra. Jag vet att det alltid kändes konstigt när jag läste på gymnasiet och i grundskolan. Det riktigt udda är att jag har fått ett händelseförlopp i huvudet som ser ut så här:

Många generationer kämpar hårt för att världen ska bli bättre för nästa generation, och nu har vi kommit till en punkt då det faktiskt är väldigt bra. Min generation behöver inte oroa oss för att vi inte ska klara oss. Svält behöver vi inte tänka på. Vad som än händer (inom vissa gränser) så kommer vi alltid att klara oss. Men då blir det ett nytt problem. Vi är en generation som inte har någon användning. Vi behövs inte. Vi är inte här för att göra samhället bättre. Samhället är här för att ge oss det vi behöver för att kunna göra det vi vill i livet. Och en annan tanke om det är att det då känns dåligt att må dåligt. Det känns moraliskt fel att må dåligt i ett samhälle som många generationer skulle se som sin högsta dröm. Vad krävs för att vi ska bli nöjda? Dessutom är det en konstig sak att säga att du kan uppfylla dina drömmar till någon som går i 7:an. För det är ett enormt ansvar för en person som är 13 att dels komma på vad hans dröm är, och sen veta att det går att uppfylla den, för det betyder att om han inte lyckas är det hans eget fel.

Så sammanfattningsvis så känner jag nästan att samhället säger något i stil med:
"Vi har nu kämpat oändligt länge och oändligt hårt för att ni ska få det såhär bra, så nu är det bäst att ni njuter av det. Och eftersom vi inte hade det såhär bra så måste du bli något enormt häftigt i ditt liv, när vi nu har gett dig alla dessa möjligheter. Och kom på vad din dröm är nu för livet är kort. snabba på."

Jag tycker bara att det kanske borde vara svårt att vara glad när man känner att man måste, annars är man otacksam.

Jag vet att det inte är så enkelt som jag beskrev det nu och att jag säkert inte nämnde mycket, men jag ville bara försöka överdriva så det skulle vara klart vad jag menade. Om det är någon som har en egen tanke på det här eller som kan ge något tips på hur jag kan tänka så skulle jag vara mycket tacksam. Tack

/Adam

[Minded]

Det är ingen större skillnad på då och nu. Tekniskt, att det tydligen blivit aningen bättre villkor, tja, det är mest bara yta ändå. De var människor, vi är människor. Vi lever, vi älskar och vi lider, precis som våra förfäder gjorde - bara tekniskt gällande potentiellt andra saker.

Dessutom, om du är ute efter strikt rättfärdigad mening, så inse meningen i att få den kärna som tydligen är bra, att utvidgas och bli större, täcka in fler människor. De är dina nästa, liksom dina barn.

[Jörgen]

Mest en ordlek/tankelek kanske...
om denne generation skulle vara oanvändbar,
så förutsätter du en användare/användargrupp någonstans,
som inte finner någon användning för denne generation.

Oanvändbarheten är nog ömsesidig då.

Själv är jag inte beroende av en yttre/högre mottagare av mina potentiella tjänster, känner inte att  jag skulle ha någon större användning av sådant.

[Johan Ågren]

spiral,

Välkommen!

Är inte så säker på att tidigare generationer skulle se det som att vi uppfyller deras drömmar. Utöver all skojig teknik (som de säkert skulle bli imonerade av) så är det nog mycket förfall vad gäller den mänskliga hängivenheten, noggrannheten, kunskapen och moralen. De skulle nog se en massa barnrumpor som irrar omkring och försöker profitera på nästa gimmick.

På många sätt har vi det inte lättare. Det skapar det en stor stress att var så existentialistiskt utlämnad och att ha att relatera till en sådan mångfald av utstuderade krav, som dessutom ständigt skiftar. Som jag ser det är det logiskt omöjligt att utifrånt rent existentialistiska grunder kunna uppbåda en odelad motivation. Själva fluktationen försvagar motivationen i dess grundvalar. Man måste således vara lite naiv (eller ha skygglappar) för att kunna tro att man gör något vettigt om man har en existentialistisk livssyn.

/Johan

[Kallekula]

Göra nytta, få plats i samhället, komma fram. Tidigare generationer som byggt upp och ev bromsar upp. 1984 var detta på tapeten:

http://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4tteproppen_Orvar

[Fication]

Adam, mycket insiktsfullt inlägg!

[Ira]

Jag har tänkt på samma sak. Nu när vi har så många val att göra, och så många rätta val att göra, så kommer det ofrånkomligen bli så att vi väljer fel. Inte nödvändigtvis för att vi inte väljer rätt, utan för att ett val utesluter ett annat. Jag har pratat med många väldigt framgångsrika människor som verkar ha gjort allting rätt, men de kan ändå se tillbaka på livet och tänka att "om jag läst den ekonomikursen istället" eller "men jag ville mest av allt spela musik".

Jag vet att jag grämer mig över de rätta val jag valt bort genom andra rätta val. Samtidigt kan jag inte känna att jag vill tillbaka till en tid som hade stängt alla de möjligheterna för mig. Det var det som for genom huvudet direkt när jag läste originalposten.