Abstinens av Gud

[JimmyAberg]

Jag har ett problem, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja att beskriva det. Problemet är att jag har ett "diffust behov" som jag inte har lyckats tillfredställa. Behovet är att jag känner att jag "inte är hemma". Det är alltså en känsla av alientation. Att jag ytterst sett, är alienerad. Enkelt förklarat så handlar detta om min relation till (vad vi här kan kalla för) "Gud". Det jag menar med "Gud" är ett samlingsbegrepp för "livet", "mänskligheten" och "samhället". "Gud" går också at beskrivas som en "kvalite", "sinnestämning" eller "känsla". Den är direkt kopplad till "uppmärksamhet" och känsla av "tillfredställelse".

Det är främst ett "uppmärksamhetsproblem", dvs att jag är "konktaktsökande", jag vill ha "möten", men saknar ett "forum". Med "forum" menar jag en slags gemenskap, en slags miljö, en slags kultur, som samtidigt har ett "socialt kontrakt" knutet till sig.

Jag nöjer mig alltså inte med det utbud av subkulturer jag idag möter. Ibland på helgerna så går jag ut och dansar, och ibland då så hamnar jag i ett tillstånd av att vara totalt uppmärksam och närvarande i dansen. Eftersom jag har svårt att hitta och/eller ta mig till bra dansgolv så gör jag det ibland på tunnelbanan/bussen.

Det jag vill göra, är en form av "reclaim the ... body, mind and soul", jag vill frigöra och skapa, en slags "energi", dvs ett slags "spontant engagemang" och en slags "frihetskänsla" som samtidigt agerar inom ramen för det "sociala kontrakt" jag varit med och definierat.

Jag har just nu ett arbete där jag får mycket frihet och samtdigit utmanar mig själv, men problemet är, att det jag gör, är en produkt, men den kommer bara användas av, kanske 10 personer eller så. Jag känner att jag har ett behov av att behöva göra ett "större intryck" än att bara effektivisera tillvaron för 10 personer.

Jag är inte längre naiv, jag vet att jag inte kan "förändra människor" genom "övertalning", det måste finnas någon form av "substans" i det jag "erbjuder". Läser vi bloggar och nyheter så är det just denna känsla av "nyhetens behag" som vi suktar efter, dvs, vi "uppmärksamma" och ha en "rapport" på det "spontana" som uppstått i världen. Vi läser alltså nyheter eftersom vi är "kontaktsökande", vi söker efter en "nyhet" som ger oss en känsla av "behag". Alla bloggare runt om i världen söker efter denna "kontakt".

Detta "kontaktsökande" "medvetandefält" söker vad vi skulle kunna kalla "synkronisitet", dvs att ett "möte" uppstår i "tid" och "rum" som "stämmer av" "sinnesstämningen", det är alltså en form av "bekräftelse", som gör att vi "släpper" "bagaget" (dvs vårat "begär" efter "tillfredställelse").

Jag vill bli tillfredställd bortom tillfredställelse. För 5 år sedan hade jag en "religiös upplevelse" som gjorde att jag i två veckor kände "intim närvaro"  och "spontan frihet" med "allt".

Hela mitt liv är fyllt med "små" "fascinerande" "upplevelser" som alla pekar på just detta "genombrott". Några av mina s.k. "födelsedagar" är ett exempel på detta "genombrott". "Jag" var i centrum av upplelvelsen, all uppmärksamhet var riktad mot mig, och allt jag gjorde upplevdes som meningsfullt. På något sätt så är detta sammankopplat med "makt". Det handlar om förmågan att, överföra den ideela drömmen in i den praktiska världen.

Man skulle kanske kunna kalla detta, "ett förverkligande av sina drömmar", men för mig känns en sådan typ av forumluering missar det jag menar. Är det bara "mina drömmar" så är det en väldigt "småskuren dröm", det är ungefär som "ett barn som vill ha godis" för att "känna tillfredställelse". I en bemärkelse är det samma typ av "kontakt" eller "tillfredställese" som jag menar, men jag vill inte att det ska vara något "flyktigt", dvs något som bygger på "nyhetens behag". Alltså nu var jag otydlig igen. Låt mig försöka förklara det en gång till.

Det jag upplevde under mitt tillstånd av "religiös" eller "andlig kontakt" (om tillåter oss att forumulera oss på det sättet), var att jag var i ett "fasinerande flöde" av "nyhetens behag", "allt" som "jag" "upplevde" var "spontant". Det handlade inte om att jag äntligen "uppnådde min dröm" utan snarare att jag fick "kontakt" med "mitt högre jag". Det "jag" som är fullt med livsglädje och som annars bara kommer fram på mina "födelsedagar" osv.

Det jag menar är, att jag är i behov av "meningsskapande ritualer". "Jul med familjen" är ett exempel på en "ritual" som definierar ett "socialt konrakt" som gör att vi når "kontakt".

...

Jag söker "ritualer" som "omdefinierar" mitt "jag". "Jag" är ett alienerat fängelse med otillfredställelse. För att tillfredställa "mig" så behöver jag känna "makt" och "inflytande". De exempel där "jag" kännt mig tillfredställd är kanske när "jag" haft en "konsert" (ritual) eller "bdsmsession" (ritual). Jag behöver definiera kontraktet, eftersom annars finns det risk för att jag hamnar i ett "utanförskap" dvs en "alienation".

Det är "här" "jag" står "nu". "(mitt mindre) Jag" "är här", men "(mitt högre) Jag" är samtidigt "inte här" eftersom mitt mindre jag söker kontakt.

Jag har genom olika typer av "konstnärliga aktiviteter" försökt förmedla detta. Ett av de få projekt jag fortfarande dras med, är ett spelprojekt. Ett spel är en uppsättning regel (dvs en form av digitaliserat "socialt kontrakt") som sätter upp en "miljö" som låter spelaren interagera på mengsfulla sätt. Att bygga spel, som tillsätter spelaren i en miljö där regler tydligt deklareras och meningsfulla belöningar följer på anstängande arbete, är ett av de sätt jag försöker "simulera Gud" på. Detta är, i sig självt, väldigt tillfredställande, men problemet är att jag ser mitt spelmakeri som ett symptom på att jag inte får "den riktiga varan".

Problemet med "den riktiga varan", dvs "den religiösa upplevelsen", är att den är så "ren" och "spontan" att den inte "går att definiera" eller "fånga". När "upplevelsen" är över, så är den verkligen över. Det är svårt att upprätthålla "spår" av "kontakten", ibland kanske vi till viss del kan detta, och då kallar vi detta för "nostalgi". Fördelen med spelet, till skillnad från "den renare ritualen" (dvs "live") är att spelet är en "inristning" som går att köra utan att den "sociala gemenskapen" är närvarande. Samma sak med inspelad musik. Genom spelen och musiken kan jag närma mig "kontakt" trotts att det inte är den "rena ritualen", dvs "live".

...

Jag kan beskriva det såhär: Man skulle kunna säga att jag "lever" just "nu", men "jag" är inte i "nuet", jag är i det "ickespontana förflutna".

Det jag menar är att hur jag känner mig nu - i min otillfredställelse till skillnad från hur det är att vara "levande i nuet med mitt högre jag"

ÄR ANALOGT MED

Att sitta hemma och lyssna på en inspelad skiva, iförhållande till att gå på konsert, när alla ens vänner är där och jag själv spelar i bandet.

...

Jag menar inte att jag måste "ha all makt", utan att jag vill ta del av en miljö där det finns en "lekfullhet" mellan men som har makt och vem som inte har det. Problemet är att "maktförhållanderna" i "konktaktleken" är för "stela".

Jag vet att människor har brytigt igenom och att det går, men jag själv hittar inte "det magiska receptet".

[JimmyAberg]

Hur som helst, jag arbetar som sagt just med att kunna "klargöra vad problemet är" på ett tillräckligt abstrakt plan, vilken lösning jag väljer får jag skjuta lite till framtiden. Just nu delar jag med mig av denna problemformulering för att få lite reflektioner från er, hur vida ni upplevt denna problematik själva.

Problemet för mig, är att jag inte vill välja "fel lösning". Men kanske är det så att jag får köra på en lösning så länge, och uppgradera mitt operativsystem igen om några år med en återfödelseritual. Visst, problemet är bara att jag inte har någon sådan ritual och inte hellar har någon gemenskap som kan hjälpa mig att återfödas.

[Åkes granne]

Det jag upplevde under mitt tillstånd av "religiös" eller "andlig kontakt" (om tillåter oss att forumulera oss på det sättet), var att jag var i ett "fasinerande flöde" av "nyhetens behag", "allt" som "jag" "upplevde" var "spontant". Det handlade inte om att jag äntligen "uppnådde min dröm" utan snarare att jag fick "kontakt" med "mitt högre jag".

Förstår precis det där.

Det är ungefär att i sin regenereringsprocess bli ett med massan, och känna att man kan "förändra allt". Att vara ett med massan ÄR alltså upplevelse av makt (oövervinnlighet, besegran). "Maktfullkomliga reptiler" har alltså en olycklig relation, osv. "Simpel makt" är att vara en del av en högre helhets sexuella kontrakt. Allting bygger på samhällets/mänsklighetens neurotiska begrepp av oss som åtskiljda.


Tror inte det går att framkalla religiösa återfödelseritualer, det handlar väl snarare om att aktivt KONFRONTERA hur det förflutna försvarar allt som är dött.

Har efter min religiösa upplevelse och de förnedrande upplevelser av tillintetgörande av inre natur efteråt fått en "fix idé" om "utvägen" eller vad vi kan kalla det, vilket förvärrar allt och gör det så töntigt- Har seriöst funderat på att ta livet av mig under hösten. När jag drogades ner första gången i somras och var halvförlamad och inte kunde prata på två dagar insåg jag det konkreta tillståndet av mitt själv i sin strukturerade osynlighet av kaosets sanning, och kom i kontakt med min dödslängtan. Jag pratar lite med andra omking mig om detta, men de tycker jag är dum i huvudet. (Jag hyser ett ännu större främlingsskap för de s a s konventionella numera, men ser samtidigt "sanningen" i dem utifrån vad jag vet är riktigt i min egen struktur, jag respekterar alltså de andra för deras potential, men vet samtidigt inte hur vi ska förverkliga "sanningen".) När jag sitter och "tänker" får jag ofta bilder av "alltets personliga variationer/versioner" och känner utan att känna hur det kan kännas. Förnimmer invecklat olika faser av upplysning. Det kan låta som något väldigt andligt -det är det, men det är inte det ord vi använder för det genuint personliga, kreativa och indivudella -vår dröm. Det räcker inte med att jag förstår transcendensens roll i föreningen av den stora goda jordnära själsligheten och den filantropiska meningen. Jag ser in i "den jordnära själslighetens" alla olika versioner av dess rotade natur. Jag "känner" bilder och levande sekvenser för även hur det ANDLIGA FÖRVERKLIGANDET känns/levs för MIG PERSONLIGEN.

osv.

Allt det här gör mig vädligt olycklig, och "missbelåten". Skadorna från medicinerna påminner mig, det känns inte som om jag på _något sätt_ kan lyckas med denna inkarnation. Samtidigt känner jag mig "färdigt" på ett slags  ..medvetande-informativt sätt. Jag har "gått in" för något som jag längre inte respekterar som något större än mig själv, eller romantiskt.  

Förut kände jag att jag ändå hade "tänkt" på en massa komplicerade saker, benat ut lidandets systemverkligheter och definierade mina mentala strukturer efter erfarenheter. Jag har ett behov av att använda det konkreta tänkandet i syntes till "verkligheten" och den andliga meningen. Nu är jag ännu mer cynisk men har det inte lika jobbigt, men samtidigt har jag ett "tomrum" efter någon form av seriöst arbete. Det behövs någon form av avvisningsliknande restriktion för att utmana vårt känslomässiga ansvar. Desillusion (och egen total obryddhet) av viktiga aukoriteter bidrar förmodligen till att jag har personliga problem med att finna viktiga mognadsfaser. Det är i det yttre, omvända roller, något helt annat och mycket mer invecklat. Det jag försöker säga är att jag numera har "sammansmält" mig med den förfallda mänsklighet som jag identifierar mig med. Då menar jag inga grupper utan snarare gruppen. Jag har "blivit äldre" och gett upp. Vetskapen om en viktig resurs är alltså borta. Nu stressar jag mig istället över hurvida den finns där och vad jag måsta göra.

(Jag har ofta upplevt att problemet med min känsla av meningslöshet/existensiell värdelöshet är att mitt minne är totalt skadat. Jag känner ingen personlig glädje i mitt självrelaterande och ingen "mogenhet" i min kärleksförankring. Detta är att aldrig vara hel. Exempel: Jag kan gråta mycket utan känna något, samtidigt som betydelsen är "enorm". Jag har en känsla av -och det är säket dokumenterat i någon forskning; att traumatiska upplevelser skapar "hjärnskador". Saken är att universum är extremt komplex -inte minst syftet, och minnet [min personliga själ] kan återskapas genom att släppa taget och upplysas.)


Känner ungefär "det här går inte!!!".. Står fullkomligt still.


Men lycka till.

[Åkes granne]

Tror att du har en låg dopaminnivå.

[J R Auk]

Hur som helst, jag arbetar som sagt just med att kunna "klargöra vad problemet är" på ett tillräckligt abstrakt plan, vilken lösning jag väljer får jag skjuta lite till framtiden. Just nu delar jag med mig av denna problemformulering för att få lite reflektioner från er, hur vida ni upplevt denna problematik själva.

Problemet för mig, är att jag inte vill välja "fel lösning". Men kanske är det så att jag får köra på en lösning så länge, och uppgradera mitt operativsystem igen om några år med en återfödelseritual. Visst, problemet är bara att jag inte har någon sådan ritual och inte hellar har någon gemenskap som kan hjälpa mig att återfödas.

Tjena Jimmy.

Skrev du det här nu? Jag får en känsla av att jag läst det här förut. Visst har du formulerat dig väldigt liknande en annan gång?

Jag kan säga så att jag känner igen en del av det du skriver, eller känner igen kan jag väl säga att jag gör med allt. Men jag relaterar främst till behovet av att vara närvarande, i stunden.

För mig så har de stunderna inte varit främst när jag varit i sammanhang med andra, för mig har det varit när jag låtit mig gå upp i något som jag sysselsatt mig med. Oftast någon form av skapande, målande, skulpterande osv. Då kan tid rum och alla andra "närvarande faktorer" försvinna. Och då inte någon medvetenhet om dessa ting finns kvar finns ingen separation. Det är alltså som att glömma bort sig.

Jag brukar tänka på hur Arthur Dent i Douglas Adams böcker lär sig flyga. Han missar helt enkelt marken, något viktigare än till och med det att falla planlöst ner kom i vägen.

Jag tror att det är metoden, ge upp, sluta anstränga sig.

Sen vet jag inte, det känns som att detta med bekräftelse, du talar om att "vara i centrum", är något av en akilleshäl för dig. Jag tror att det är en separat fråga, alltså inte något du bör relatera till känslan av att närvara i stunden. Kanske ett oupplöst trauma?

Jag är på motsatt kurs i mångt om mycket, jag är trött på alla ritualer, jag är trött på all gemenskap. För mig framstår gemenskap mer som ett småaktigt uteslutande.

Gemenskap i sin mest primära form är självklar. Det måste till en förnekelse, en aktiv separation för att den inte skall vara närvarande. Känn bara på tunnelbanan, hur det osar om folks feronomer, hur deras mimspel oavlåtligt tränger sig på. Vi är i ett sammanhang, vi är i en gemenskap tills vi klipper banden. Först när gemenskapen skall bli speciell, skapa ett unikum över relationen, hävda dess delar, skall någon slags ritual eller akt till.

[Minded]

Vad är egentligen ett socialt kontrakt? En specifikation av vad som tillåts existera? Trots att verkligheten tydligen redan är? I så fall låter det bara som ett extra lager.

Man kan göra det man gör för att uppnå ett resultat, eller för görandets skull i sig självt. Säg hej, för att säga hej, eller för att få ett hej tillbaks. Var är din fokus? Vem är du i stunden?

[Holodeep]

Jag har ett problem, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja att beskriva det. Problemet är att jag har ett "diffust behov" som jag inte har lyckats tillfredställa. Behovet är att jag känner att jag "inte är hemma". Det är alltså en känsla av alientation. Att jag ytterst sett, är alienerad. Enkelt förklarat så handlar detta om min relation till (vad vi här kan kalla för) "Gud". Det jag menar med "Gud" är ett samlingsbegrepp för "livet", "mänskligheten" och "samhället". "Gud" går också at beskrivas som en "kvalite", "sinnestämning" eller "känsla". Den är direkt kopplad till "uppmärksamhet" och känsla av "tillfredställelse".

Det är främst ett "uppmärksamhetsproblem", dvs att jag är "konktaktsökande", jag vill ha "möten", men saknar ett "forum". Med "forum" menar jag en slags gemenskap, en slags miljö, en slags kultur, som samtidigt har ett "socialt kontrakt" knutet till sig.

Jag nöjer mig alltså inte med det utbud av subkulturer jag idag möter. Ibland på helgerna så går jag ut och dansar, och ibland då så hamnar jag i ett tillstånd av att vara totalt uppmärksam och närvarande i dansen. Eftersom jag har svårt att hitta och/eller ta mig till bra dansgolv så gör jag det ibland på tunnelbanan/bussen.

Det jag vill göra, är en form av "reclaim the ... body, mind and soul", jag vill frigöra och skapa, en slags "energi", dvs ett slags "spontant engagemang" och en slags "frihetskänsla" som samtidigt agerar inom ramen för det "sociala kontrakt" jag varit med och definierat.

Jag har just nu ett arbete där jag får mycket frihet och samtdigit utmanar mig själv, men problemet är, att det jag gör, är en produkt, men den kommer bara användas av, kanske 10 personer eller så. Jag känner att jag har ett behov av att behöva göra ett "större intryck" än att bara effektivisera tillvaron för 10 personer.

Jag är inte längre naiv, jag vet att jag inte kan "förändra människor" genom "övertalning", det måste finnas någon form av "substans" i det jag "erbjuder". Läser vi bloggar och nyheter så är det just denna känsla av "nyhetens behag" som vi suktar efter, dvs, vi "uppmärksamma" och ha en "rapport" på det "spontana" som uppstått i världen. Vi läser alltså nyheter eftersom vi är "kontaktsökande", vi söker efter en "nyhet" som ger oss en känsla av "behag". Alla bloggare runt om i världen söker efter denna "kontakt".

Detta "kontaktsökande" "medvetandefält" söker vad vi skulle kunna kalla "synkronisitet", dvs att ett "möte" uppstår i "tid" och "rum" som "stämmer av" "sinnesstämningen", det är alltså en form av "bekräftelse", som gör att vi "släpper" "bagaget" (dvs vårat "begär" efter "tillfredställelse").

Jag vill bli tillfredställd bortom tillfredställelse. För 5 år sedan hade jag en "religiös upplevelse" som gjorde att jag i två veckor kände "intim närvaro"  och "spontan frihet" med "allt".

Hela mitt liv är fyllt med "små" "fascinerande" "upplevelser" som alla pekar på just detta "genombrott". Några av mina s.k. "födelsedagar" är ett exempel på detta "genombrott". "Jag" var i centrum av upplelvelsen, all uppmärksamhet var riktad mot mig, och allt jag gjorde upplevdes som meningsfullt. På något sätt så är detta sammankopplat med "makt". Det handlar om förmågan att, överföra den ideela drömmen in i den praktiska världen.

Man skulle kanske kunna kalla detta, "ett förverkligande av sina drömmar", men för mig känns en sådan typ av forumluering missar det jag menar. Är det bara "mina drömmar" så är det en väldigt "småskuren dröm", det är ungefär som "ett barn som vill ha godis" för att "känna tillfredställelse". I en bemärkelse är det samma typ av "kontakt" eller "tillfredställese" som jag menar, men jag vill inte att det ska vara något "flyktigt", dvs något som bygger på "nyhetens behag". Alltså nu var jag otydlig igen. Låt mig försöka förklara det en gång till.

Det jag upplevde under mitt tillstånd av "religiös" eller "andlig kontakt" (om tillåter oss att forumulera oss på det sättet), var att jag var i ett "fasinerande flöde" av "nyhetens behag", "allt" som "jag" "upplevde" var "spontant". Det handlade inte om att jag äntligen "uppnådde min dröm" utan snarare att jag fick "kontakt" med "mitt högre jag". Det "jag" som är fullt med livsglädje och som annars bara kommer fram på mina "födelsedagar" osv.

Det jag menar är, att jag är i behov av "meningsskapande ritualer". "Jul med familjen" är ett exempel på en "ritual" som definierar ett "socialt konrakt" som gör att vi når "kontakt".

...

Jag söker "ritualer" som "omdefinierar" mitt "jag". "Jag" är ett alienerat fängelse med otillfredställelse. För att tillfredställa "mig" så behöver jag känna "makt" och "inflytande". De exempel där "jag" kännt mig tillfredställd är kanske när "jag" haft en "konsert" (ritual) eller "bdsmsession" (ritual). Jag behöver definiera kontraktet, eftersom annars finns det risk för att jag hamnar i ett "utanförskap" dvs en "alienation".

Det är "här" "jag" står "nu". "(mitt mindre) Jag" "är här", men "(mitt högre) Jag" är samtidigt "inte här" eftersom mitt mindre jag söker kontakt.

Jag har genom olika typer av "konstnärliga aktiviteter" försökt förmedla detta. Ett av de få projekt jag fortfarande dras med, är ett spelprojekt. Ett spel är en uppsättning regel (dvs en form av digitaliserat "socialt kontrakt") som sätter upp en "miljö" som låter spelaren interagera på mengsfulla sätt. Att bygga spel, som tillsätter spelaren i en miljö där regler tydligt deklareras och meningsfulla belöningar följer på anstängande arbete, är ett av de sätt jag försöker "simulera Gud" på. Detta är, i sig självt, väldigt tillfredställande, men problemet är att jag ser mitt spelmakeri som ett symptom på att jag inte får "den riktiga varan".

Problemet med "den riktiga varan", dvs "den religiösa upplevelsen", är att den är så "ren" och "spontan" att den inte "går att definiera" eller "fånga". När "upplevelsen" är över, så är den verkligen över. Det är svårt att upprätthålla "spår" av "kontakten", ibland kanske vi till viss del kan detta, och då kallar vi detta för "nostalgi". Fördelen med spelet, till skillnad från "den renare ritualen" (dvs "live") är att spelet är en "inristning" som går att köra utan att den "sociala gemenskapen" är närvarande. Samma sak med inspelad musik. Genom spelen och musiken kan jag närma mig "kontakt" trotts att det inte är den "rena ritualen", dvs "live".

...

Jag kan beskriva det såhär: Man skulle kunna säga att jag "lever" just "nu", men "jag" är inte i "nuet", jag är i det "ickespontana förflutna".

Det jag menar är att hur jag känner mig nu - i min otillfredställelse till skillnad från hur det är att vara "levande i nuet med mitt högre jag"

ÄR ANALOGT MED

Att sitta hemma och lyssna på en inspelad skiva, iförhållande till att gå på konsert, när alla ens vänner är där och jag själv spelar i bandet.

...

Jag menar inte att jag måste "ha all makt", utan att jag vill ta del av en miljö där det finns en "lekfullhet" mellan men som har makt och vem som inte har det. Problemet är att "maktförhållanderna" i "konktaktleken" är för "stela".

Jag vet att människor har brytigt igenom och att det går, men jag själv hittar inte "det magiska receptet".

Har du glömt?

Vet du vad det här kallas -vad du försöker uppbringa ett illusoriskt LIV kring?

EGOT!!! Men det börjar spela över som du beskriver, varför kan du inte erkänna det? Tänk nu. Men nej, för samtidigt.. den strukturbevarande rollen -> alltså dualism/självmanipualtion. Vilken gåta söker du?

Men du fortsätter att bara prata om dig själv. Gud? Hmm, ja eller hur.

[JimmyAberg]

Städa din egen trappa innan du kommer hit med "tips".

[Holodeep]

Städa din egen trappa innan du kommer hit med "tips".

Vad menar du?

[Holodeep]

Jag menar bara att du inte kan ha kakan och äta den. Riskerna med att erkänna "det faktiska" (slava dualismen) i allt.. det blir mer smärtsamt då.

Vad är syftet med att imiterande överglänsa det tyranni du föraktar i gestaltad omgivning? För det första hämmar det kraftfullt känsligheten du "ut-och-in" söker, det leder till undertryckt säkerhetsbehov/omedveteten förvrängd subjektivism i strukturens utsaga vilket skapar en misslyckad/överkompenserande karaktär i defensiv alienation.

Verbaliserar du själen på det här sättet samtidigt som du vet att andlig återvändelse samlar sig naket, vill du bevara din identitet MYCKET mer än du försöker ge sken av.

Jag ser mycket smärta i det här. Du cyklar in i en återvändsgränd och kommer antagligen bli instabil och beroende av andra.

[transversal]

Tänkte såhär när jag läste ditt inlägg, fick den här frågan i huvudet ... ->

Vad gör man när man har nått Nirvana?

Jo, man åker hem igen.

Varför?

Därför att det inte finns någon annanstans att ta vägen.
Dvs inget bortom. Bara här och nu.

Nu till frågan - varför ska det vara så ohyggligt svårt att förstå det enkla, det som borde vara det naturligaste i världen att förstå? Vad är det som i början separerar oss från den enkla, grundläggande kunskapen? Finns det någon nödvändighet i det?

Vet inte om det framgår vad jag menar.

Kanske snyltar på din tråd nu ... sorry i så fall.

[Holodeep]

Vad gör man när man har nått Nirvana?

Jo, man åker hem igen.

Jag tror att det är det här som sk. karma handlar om.

[Holodeep]

Därför att det inte finns någon annanstans att ta vägen.
Dvs inget bortom. Bara här och nu.

Västerlänsk filosofi, och kristendom t.ex. är kasst. Källan till kausal slump saknar all kvalitet och gör oss desoritenterande istället för assimilerande/återbyggande. Kulturell tänkandearketyp blir vårt illusoriska krav för hoppfullt växande, som mördar livets natur, vi verkar t.o.m i svepet "höga" tro att det är någon mening med det.

Tänk om en vetenskaplig revolution skulle svara på mänsklighetens andliga formlösa sökande, eftersom alla identifierar sig med det. Vi behöver en bild att relatera till som stärker vår självupfattning. Ett levande ordande -överenskommelsen av (med) gemensam auktoritet, där människan blir mer och mer framträdande, gränslöst kreativt.

[JimmyAberg]

Okej, jag tar tillbaka mina ord. Orkar inte hålla på och dalta med dig.

[LJUSUPPLEVELSE]

Vad gör man när man har nått Nirvana?

Jo, man åker hem igen.

jo,man kanske börjar gå hemåt igen , men man är inte samma person och man har ett mycket finare hem att åka till sedan  :wink:


mvh