(Det jag menar med händelser ligger kanske nära det vissa menar med sanning - men jag själv väljer här att inte tala om något sådant som sanning eftersom sanning i sig själv är ett väldigt laddat begrepp. Att använda begreppet sanning är - på mitt sätt att se - ett väldigt stort anspråk på att våra begrepp ligger nära händelserna).
Men bortom våra inlärda begrepp finns helt andra sätt att relatera till händelserna - dessa "sätt att relatera" kan vi dock inte föreställa oss eftersom de är "bortom våra begrepp". Människor med olika bakgrunder relaterar alltså olika på samma "händelse" eftersom de har olika begrepp, viktigt att poängtera är även att begreppen ofta är laddade med känslor - och sociala konflikter uppstår ofta just på grund av detta.
Vad som är intressant är livet i sin helhet - något som är för stort för oss att begripa - och med begripa menar jag att relatera till livet genom våra nuvarande begrepp. Det sättet vi kan närma oss livet i sin helhet är genom lärandet, dvs då vi är nyfikna på livet och vågar går bortom våra egna invanda begrepp (en kommentar: Mysticism är ett begrepp som syftar till just denna aspekt, dvs att livet är större än våra begrepp. Det mystiska" handlar alltså inte om något "irrationellt" - som t.ex. occultism gör. Mysticism är ett erkännande av begreppens begränsning och ett "mjukgörande" av begreppens relevans).
Krishnamurti är en "filosof" som lyfter fram detta. Krishnamurti är inte filosof i någon traditionell mening - utan mer en mystiker, eftersom han är i gränslandet mellan filosofi och religion/andlighet. Ett utmärkande drag hos Krishnamurti är att han undviker att namnge sina begrepp - han är alltså inte speciellt "begreppskär". Det gör att det är svårt att avfärda det han säger genom att komma med egna begrepp, men det gör det samtidigt kanske svårare att relatera till det han skriver om man är en människa som envisas med att försöka tolka allt man läser genom tidigare begrepp. Det Krishnamurti ofta uttrycker är att han vill att läsaren åsidolägger sina begrepp. Och detta är något som jag tycker är en utmärkande distinktion mellan filosofi och religion - i det att religion är mindre begreppskär/begreppskramande.
En av hans mest lästa böcker är "freedom from the known" som på svenska har översättningen "att vara fri", men ska man försöka "fånga essensen" i hans budskap, så syftar titeln till att vara fri från begreppen - och han är noga med att poängtera att anledningen att han vill att läsaren ska vara fri från begreppen - inte är för hans egen skull - utan att det (friheten från begreppen) är för läsarens skull - det Krishnamurti menar är att vi begränsar oss själva och våran förmåga att uppleva "livets helhet" eller "rikedom" (i brist på bättre ord) om vi envisas med att klamra oss fast i våra begrepp (det Krishnamurti menar med "the known").
För att närma sig livet i sin helhet krävs en form av "förutsättningslös närvaro" (som i sin tur gör att vi får lättare att förändra vårat sätt att relatera till händelser). Denna "förutsättningslösa närvaro" är som Krishnamurti försöker locka fram hos läsaren - och att detta finns kvar hos läsaren då läsaren stänger boken.
Här är ett utdrag ur en annan av hans böcker som rör just denna "förutsättningslöshet":
http://www.freeweb.hu/tchl/wholeness_of_life/wholeness_of_life.htmlTHE WHOLENESS OF LIFE PART II CHAPTER 2 2ND PUBLIC TALK SAANEN 12TH JULY 1977 'THE ENDING OF CONFLICT IS THE GATHERING OF SUPREME ENERGY WHICH IS A FORM OF INTELLIGENCE'
How is one going to go into this problem; with what capacity does one investigate? To investigate there must be freedom from motive. If one wants to investigate the question of authority, one's background says: I must obey, I must follow; and in the process one's background is always projecting, is always distorting one's investigation. Can one be free of one's background so that it does not interfere in any way with one's investigation? One's urgency to find the truth, one's immediacy, one's demand, puts the background in abeyance; one's intensity to find out is so strong that the background ceases to interfere. Although the background, one's education, one's conditioning, is so strong - it has accumulated for centuries; consciously one cannot fight it, one cannot push it aside; one cannot battle with it and one sees that to fight the background only intensifies the background - yet one's very intensity to find out the truth of authority puts that background much further away; it is no longer impinging on one's mind.
One needs to have tremendous energy to find out the truth of this matter. Mostly, this energy is dissipated in the conflict between "what is" and "what should be". One sees that "what should be" is an escape from, or an avoidance of, the fact of "what is". Or thought, incapable of meeting "what is", projects "what should be" and uses that as a lever to try to remove "what is". So is it possible to look at, to observe, "what is", without any motive to change or to transform it, or to make it conform to a particular pattern that you or another has established - whatever may happen at the end of it? If one does, the background fades away. If one is very intense to understand, one forgets oneself, forgets one is a Hindu, a Christian, a Buddhist, one forgets all one's background; therefore the whole thing disappears, the background, the motive, everything, because there is the present necessity and the urgency to find out.
The intensity that is necessary can only come into being when there is no cause and no effect and therefore no reaction. It implies that one must be completely alone in one's investigation. Aloneness does not mean isolation, it does not mean one is withdrawn and has built a wall around oneself. Alone means that one is all one. Then one is a total human being representing all humanity, one's consciousness has undergone a change through perception, which is the awakening of intelligence. That intelligence finishes forever with psychological authority; it profoundly affects one's consciousness.
Is it possible to live a life without any pattern, without any goal, without any idea of the future, a life without conflict? It is only possible when one lives completely with "what is". With "what is" means with that which is actually taking place. Live with it; do not try to transform it, do not try to go beyond it, do not try to control it, do not try to escape from it,just look at it, live with it. If you are envious, or greedy, jealous, or you have problems, sex, fear, whatever they are, live with them without any movement of thought that wants to move away from them. Which means what? One is not wasting one's energy in control, in suppression, in conflict, in resistance, in escape. All that energy was being wasted; now one has gathered it up. Because one sees the absurdity of it, the falseness of it, the unreality of it, one has now the energy to live with "what is; one has that energy to observe without any movement of thought. It is the thought that has created jealousy and thought that says: "I must run away from it, I must escape from it, I must suppress it." If one sees that falseness of escape, resistance, suppression, then that energy which has gone into escape, resistance and suppression is gathered to observe. Then what takes place?
One is not escaping, not resisting and then one is envious, the envy being the result of the movement of thought. The envy arises from comparison, measurement - I have not, you have. And thought, because it has been educated to run away, runs away from this thing. Now because one sees the falseness of it one stops and one has the energy to observe this envy. That very word "envy" is its own condemnation. When one says "I am envious", there is already a sense of pushing it away. So, one must be free of the influence of the word to observe. And this demands tremendous alertness, tremendous watchfulness, awareness, so as not to escape and so as to see that the word envy has created the feeling; for without the word, is there the feeling? If there is no word and therefore no movement of thought, then is there envy?
The word has created the feeling because the word is associated with the feeling, it is dictating the feeling. Can one observe without the word? Now, words are the movement of thought used to communicate - communicate with oneself, or with another - when there are no words there is no communication between the fact and the observer. Therefore the movement of thought as envy has come to an end; come to an end completely, not temporarily - one can look at a beautiful car and observe the beauty of its lines and that is the end of it.
To live with "what is" completely, implies no conflict whatsoever. Therefore there is no future as transforming it into something else. The very ending of it is the gathering of supreme energy which is a form of intelligence
