Meditation - nytt liv - hemligheter

[Åkes granne]

Nu när jag sätter mig ner och mediterar förstår jag den viktiga punkt som förr eller senare uppstår i tystheten. Trots att det är mörkt i rummet och att jag blundar så når jag inte det fysiska mörker jag behöver för att slappna av. Tittar jag avtar tankarna men det är för att sinnesupplevelsen har samma symboliska identifikation, egots kropp ändrar bara ställning.

Meditation är att vilja SLOCKNA.

När man börjar meditera börjar man känna sig "vaken", "medveten" -men det är bara BÖRJAN på något!

Den assimilerande blyga energi vi behöver för att släcka egots eld måste vi hämta utifrån. Vi öppnar instinktivt upp för det okända genom kontemplation och tysthet, börjar vilja släppa krav och tekniker.

Det här livstörsten (nytt liv) -vi sugs till källan. Så snart vi kännt omdaningens potential blir vi medvetna om "problemet" -vi närvarar på samma sätt. Vi ser att vi sänder ut en död delaktighet som drar till oss "slagg" och fiender från det förflutna så vi måste markera vår intentions-integritet genom att hitta ett NYTT SÄTT, rena återpresentationen. Den "uppsamlande" energetiska symboliken är "avklarad", en avslutad sång som inte längre passar ens inre autentiska rytm.

På så sätt närmar vi oss vår födelse.


Vi är rädda för meningslöshet. "Problemet"/förflutenheten manifesteras personligen hos mig som ett tvång att använda/fylla ut ljuset med hjälp av ANDRAS HALV-FÄRDIGHETER som passerar i bruset -vi ser detta som kaos utanför oss själva, men det är vårat känslomässiga dunkel, vi använder vår omgivnings substans i krig med just dem/det.

Jag vill inte använda ord som är "ord" från tomma intet, utan ord som "är".

Med det menar jag specifikt att min verbala, tankemässiga och skriftliga identitet inte känns "som jag", verktyget känns som en alienerad "klämkäck" strukturmässighet som mycket internaliserats från aukoritära apparater, pga hämningar -alltså ett provosoriskt uppoffrande ANVÄNDANDE av personligfierade illusioner i bevisandet av dem, i byggandet av en fin struktur -meningen: mänsklighet. Det är själva "substansen"; sig själv.


Jag sänkte min medvetenhet genom att sätta mig vid datorn och dess formlösa brus.

När dåtid och framtid som illusioner bryts ned får kaos/tidlöshet flöde, synkronicitet t.ex. blir mer distinkt och kan heala oss. Att vilja äga sin melodi som något speciellt, är lika sjukligt egoistiskt som att säga "-blodet jag pumpar runt i min kropp". När vi närmar oss vår födelse och närvaro får vi en esoterisk kunskap om att "alla varit här", vi känner tillit, och kan förhoppningsvis fullt ut släppa greppet om ormens huvud, den fruktansvärda kontrollen över oss själva som vi så lite vet om. Tittar vi på privata systematiska rörelser av selektiv, döljande, reducerande natur förstår lite litegrann det extrema, och att vi KAN dö fast vi inte vill.

[Åkes granne]

I begynnelsen var närvaron en ägodel att dö för.


Med tiden blir den ihopsamlade energetiska symboliken mer synkronicerad; tillslut blir allting närvarande -det kommer handla om att vi kommer kunna "välja", och få tillgång till bakrunden av ett mysterium.

Mänskligheten är en natur-upplevelse.





Har nu insett att allting som hänt i mitt liv har gått ut på att jag velat befria mig från egot. Jag vill andas in vatten.

Saker känns enklare, när jag inte dömmer mig så aggressivt, och förstår att allting handlar om att bara hela tiden vara helt ärlig.

Jag ser att allting är m ä n s k l i g t (alltså människorna), jag "delar inte upp". Ta in den känslan i er själva.


Livet/gud försöker BYTA PLATS mellan närvaron (omedvetet sig själv) och det som "fått" närvaron (sig själv) -människan! Varför tror ni vi förknippar mänskligheten med distans? Realiseringen sker genom att få MÄNSKLIGHETEN att SE SIG SJÄLV (sitt förflutna), genom en djupt kollektivt integrerad personlig konfrontation.



I hela vår evolution har vi dragit den mänskliga svagheten INÅT; då inte vetat vad som eftertraktats (intimitet) -skapande tillkännages; återskapad identitet.

Dualism är alltså en omöjlighet!

[Åkes granne]

Att SYNDA är exakt innebörd av att sk. TJÄNA GUD!

[Åkes granne]

Intention är omedveten identifikation; det vi BLIR. Förbindelsen mellan andelar/ägo är "miraklet"...

[Åkes granne]

Jag kan inte sova, ska på holotropisk andning om några timmar egentligen.

Jag är i omvandling -känslan av kommunikation, börjar bli jag men är totalt blasé...

Hm... jag förstår hela situationen med allting, och ville förklara för "dig" (mig själv) för att få bekräftelse, det här är den stolthet jag aldrig annars är öppet vaken med. Jag "tänker" inte riktigt så, denna nivå är ganska omedveten.. jaha, jo jag förstår, ett ännu större bekräftelsebehov, därför känns det bara löjligt att prata om. Det här är någon slags sexuell skam. Jag har alltid haft en extrem misstänksamhet om att människor .........inser ("tror" tänker jag), att jag formulerar mina insikter utifrån en sexuell referens, att mina tankar (svar) är översatta introverta sextekniker. Budskapet blir liksom inte ädelt då -det här är för att jag inte kollektiviserat min själ. Jag facinerades så av bilden av människan att jag gick för djupt. Det bisarra, perverst kreativa som tjänade den drömmande människans känslighet i uppvaknandet -jag en gång någonstans såg och "förstod" så djupt i mitt hjärta, har nu blivit till "symboler" i ett pubertalt rus. Känslan är att ingenting av det ursprungliga längre finns kvar att "uttrycka sig med", och det här har blivit identifikationen av "det personliga" (substanslös envishet).

Nu förstår jag min självrättfärdiga humor -total arrogans. Umgicks lite med kille som beter sig såhär förut. Man vet att han döljer sin både under- och övermedvetenhet -"eftersom han inte har några starka åsikter".



Känslan av förnedran i all den lögn man projicerat sig som, det övergrepp man gjort på sig själv genom att blotta sitt mördade kön i den kollektiva omedvetenheten för att "bygga ett nytt mysterium".

Det är inte så. I så fall skulle jag trolla här. Jag är hela tiden medveten om processen samtidigt som jag sjunkit under tanken i omedvetenhet.

Drömmar kan inte "förverkligas", det är ett mentalt tvång och djupt sorgligt. Förverkligandet är drömmen, en process, inget som det talas om.. och därför förstår vi inte..

Drogens magi är bortglömd nästa fredag. Bokstavligen är det så.


Jag kom lätt i kontakt med min närvaro nyligen -det är cyklicitetens tjänare (födelse), men det här ska inte missuppfattas som "målen med våra liv"..

HUR vill du uppleva gemenskap med dig själv?


Det som "aldrig vill förlåta" är SIG SJÄLV, narcissism är skuld. Du vill att gud ska suga dig till sig ..men gemensamhetens innebörd är så missförstådd.. har vi alla någonsin haft vår värdighet?

Det mänskliga egot är GUD -förlåtelsen är därför --> ren sanning...

[Åkes granne]

Jag sitter alltså om BLÅNEKAR min könspolaritet för att bevara det vulgära, den omvända transsexualiteten "utan avsändare", då detta ger mig en känsla av "frihet" -och det är allt det här, den människa jag är nu. Jag har vetenskapliggjort känslorna.. det lätt lustiga i det här, är att jag känner hur det är "det här jag velat uppnå" som det verkligt avancerade, "förstadiets studie" har jag "velat uppnå" som den status som det verklighetsmässiga allvaret är i sig själv, alltså samma sak -förstår ni vad jag menar? Jag är bara "matematik och dröm" men vill inte ta personligt ansvar för det konstanta "upplevelsemässiga strukturerande" min livsmodell ger mig mening med. Jag förstår faktiskt vad jag menar med den här medvetenheten, mitt intellekt är en "struktur" som innehåller rymden av arketyperna..

Jag har fattat vad det BUDSKAP jag levererar är -det är ingen "egen identitet" men den identifikation jag skulle känna igen mitt jag som.. Det här är djupt missförstått personligen.

Människan har förtträngt och vulgaliserat sin feminina urpolaritet, vilket skapat en stor kollektiv relationsmässig sorg, "urtraumat".

Vi har förlorat vårt ursprung, alla bär det i sig, män kan se det som sin "förlust av modern" och kvinnor äcklas ofta av samma sak eftersom de omedvetet tar personligt ansvar.

Vi har skapat något sentimentalt kring döden men ursprunget är den passion som aldrig slutar.. Jag vet hur det här känns även fast jag inte känner det, vi har trängt bort det fullständigt... det ofattbart fattbara bortom mänsklig identifikation. Jag tror alla vet vad det här är, jag minns nu hur jag fullt upplevde det här samma dag som jag togs in på psyket för två år sen innan jag medicinerades.. det kvinnliga bortom en horisont.. all livslust jag kunde ta in.

Jag överdriver inte med att det här är så fruktansvärt sorgligt, förlusten vi bär på...

Den heliga dynamiken är i myt/bild totalt förlöjligad.. det handlar bara om att säga "känn dig själv", det är hur vi kan "nå" smärtan..

Jag tänker inte att ni inte förstår eller något, men vi glömmer aktivt bort. Det ursprungliga mysteriet är i brist på bättre ord REN MAGI, det innersta omvandlande, det är avsakanden/friheten från begrepp/dualitet -energi djupare än gud. Naturen och människan själsliggjord. Vi ser människan som ABSURD och naturen som DÖD, förstår ni vilken skillnad allt egentligen är?  

Det låter "fult" men jag kan inte förklara.. alltså jag vet hur känslan av "identifikationen" känns.. jag tror vi kan minnas detta från barndommen, men i form av oss själva ursprungligt, ur-självet; då vi var mer närvarande.


Jag har egentligen en enorm sympati för den kollektiva kvinnliga sorgen av förlorad identitet, men identifikationen är snarare av mig själv utifrån "henne". FÖDELSEN finns inte REPRESENTERAD i vår historia, bara BLAND OSS i form av intentionaliteten i det avvisade, som är vår kultur.

Det är det här jag symboliserat i "högre bilder" (religion/kultur) när jag i kris uttryckt helt bisarra saker, nedrogad i somras (förstorad drömsubstans/tvång)..

Vi undertrycker detta, blir disharmonsiska eftersom vårt högre medvetande/bild bara kan se det representerade "första". Våra hjärtan är kristussolen, "sympatin", kärleken är att "inte finnas" och dela det: med det transformerade, ett löfte till oss själva..

[Åkes granne]

Jag "förknippar"/associerar det ursprungsfeminina med det psykotiska, alltså att tro att man är någon annan..

Känner hur detta är förtryckets manipulation, vår oerhörda traumatisering av LIVET, det har blivit en enorm rädsla för oss själva! Det kommer handla om det här. Kvinnorna har tvingast bli män för att visa männen sig själva, och vår egen historia.

Kände detta kan man säga när jag, som sagt, drogades och förlorade min medvetenhet i kontrast till min själ. Förstod hur kvinnan blivit tvungen att födas INOM mannes anspråk (i den kulturella begripligheten), en förintelse, som "det andra" icke "fattade"... Jag ville inte acceptera denna primtiva livsväg/utveckling så jag valde medvetet att omvänt "återfödas" (s.a.s) till identitetskrisen IGEN för att vara mer oberoende -låtsades som inget hade hänt. Det här är den "primtivia sexualiteten" som vi i en emotionell intellektuell blockering objektifierar som kvinnan, en extrem vulgär jordbild, vilket jag kände att jag var för mentalt ambitiös och känslig för, ville inte hata, utan planerade något annat och känner att jag har en "lögn" i kroppen.


Jag har problem med min egen uteckling eftersom jag i min specifika förvirring beroende av mina föräldrars konstanta kris/icke-relation/konflikt skapat sentimental sympati för de olika spektrumen, och föraktar samtidigt det hat jag själv "är" men inte ser, utan projicerar som det svårförståliga.

Det mänskliga egot är GUD -förlåtelsen är därför --> ren sanning...

Det är i oss förlåtelsen/sanningen som fattas då det mystificerats av egot, känslan för gruppen och medmänniskans ömsesidighet. Vi hjälper inte varandra.

Nu känns det liksom som om jag blivit medveten om något hemskt i livet och historian här, men jag blir medveten om mig själv.

Tänkte på en sak, den faktiska panik och skam jag i kombination känner inför att göra andra människor besvikna på mig, "henne kan man inte lita på".. Det speglar min självrelation, och det jag trängt bort. Jag intensiferar i en inre motsägelsefullhet ett martyrskap där jag utsätter mig för detta hela tiden.. Har med att göra att min struktur är vad andra förväntar sig för mig, och min rädsla är att "inte vara en kvinna".. jag känner alltså att min gamla abstrakta roll ("rum" som jag tidigare skrev) är maskuliniserande pga tidigare existenskropp t.ex, och när jag är kvar i dess spöke blir jag i självbevarelsedrift "dualismstörd".. eftersom jag klänger fast så mycket i tanken.

[Åkes granne]

Ang. det feminina -och 2a inlägget ovan.

Jag har en livrädsla i mig. Jag vet att många är "rädda" för vissa smaker eller färger, det är den saken, att bli förvirrad av det exotiska.

Det är ungefär som med shamanism och medialitet, etc. Jag äcklas av det där, eftersom det är "något som inte stämmer" -det har en manlig förklädnad i sig. Vi har inte erkänt det intutiva, vi ser oss inte som naturliga eftersom vi hittat på att något "inte är det".. ungefär.

[suchanother]

Åkes, du har aldrig funderat på att föra en dialog med vanliga människor istället för lika förvirrade typer. Få, om ens någon här fattar här vad du babblar om. Men du skriver snyggt formässigt men utan innehåll. Ta dej i kragen och bli vuxen.

[Åkes granne]

Vad menar du med innehåll?

Du lindar in dina begrepp i det här tromässigt:

(i den kulturella begripligheten), en förintelse, som "det andra" icke "fattade"...

Det är ditt egos snobbism, "att tala sanning" för dig.

Jag förstår att vissa av mina begrepp kan "provocera" och då missförstås det bakomliggande som om det inte hör ihop.

[suchanother]

Innehållet är förvirrat. Kanske är detta din verklighet? Jag vägrar tro det. Du gör dej delvis till och kör med effekt. Det problematiska är att du som oftast kör med monologer. Är FF en sopstation för dej?
Du söker inte direkt kontakt utan vill bara vräka ur dej. Säg som det är så att vi kan bättre förstår dej. Nu är det mest förvirrat även om vi oldtimers har vant oss, men ändå.

[Åkes granne]

Det jag frågade var vad "innehållet" innebar -vad är det förvirrade? Det "du inte förstår", eller vad menar du?

[suchanother]

Det som jag inte förstår?
Jag förstår ingenting. Innehållet är förvirrat och ett sammelsurium.
Sen vet jag inte om du fattar detta att du är svårbegriplig? Det som är klart för dej kan vara väldigt svårt att begripa för någon annan, du liksom lever i någon annan verklighet och pratar om den verkligheten som för oss andra är helt obegriplig.
Men fortsätt, inte illa menat och nervärderar inte din reality men den känns så främmande åtminstone för mej.

[JimmyAberg]

Det ligger något i det suchanother säger.

Det är därför jag tjatar om möten.

[Åkes granne]

Det som "aldrig vill förlåta" är SIG SJÄLV, narcissism är skuld. Du vill att gud ska suga dig till sig ..men gemensamhetens innebörd är så missförstådd.. har vi alla någonsin haft vår värdighet?

Det mänskliga egot är GUD -förlåtelsen är därför --> ren sanning...

http://www.youtube.com/watch?v=4X2KYOr-73s

" Lord.. I want to be

..in my  :smt049 "