Lite tankar
Moderator: Moderatorgruppen
Lite tankar
Jag kommer att bli datorberoende. Det trodde jag aldrig om mig. På sista tiden har jag hela tiden tänkt på Filosofiforum. Jag längtar hem eftersom jag ska gå in på Filosofiforum. Är det bra eller inte? Här finns det människor som är som jag, jag har aldrig varit med om det förut. Det känns som att jag kan vara mig själv. Inte för att jag spelar någon annars, det är också en del av mig – men en mindre viktig del av mig.
Samtidigt känns det som att jag har mycket att ta igen, jag har prioriterat fel del av mig de sista åren. Men det är väl inte så konstigt när man inte får uppmuntran av den del som egentligen är viktigast? Jag har skrivit texter då och då. Jag tänker och är mig själv när jag är ensam. Jag har utvecklats som person, det måste jag erkänna.
Det känns som jag överdriver – det finns faktiskt en person som förstår mina filosofiska resonemang, men hon är ändå inte som jag. Åh, jag är så rädd att förlora henne! Hon är den vän som betyder mest för mig, trots att jag inte umgås med henne så ofta. Jag har tusen gånger tänkt berätta för henne om min hemlighet, det som skiljer mig från alla andra. Men jag vet att hon inte skulle förstå det.
Jag har alltid hävdat mig och berömt mig överdrivet. Det är för att det som är mest jag ska få finnas. Nu tror jag kanske för mycket om mig själv. Jag såg det ju själv, att jag gjorde så, och jag tillät mig att göra så.
Här finns människor som vet det jag vet. Jag kan inte få in det. Jag blir …hmm… nervös eller vad man ska säga… och samtidigt väldigt glad, överlycklig! I typ tre dagar har jag gått runt med en konstig känsla i magen, som om jag vore nervös nästan. Jag har inte kunnat koncentrera mig på någonting sedan två personer svarade att de visste det jag vet.
Jag har försökt att hemlighålla det för alla människor. Jag har misslyckats två gånger. Det är svårt att inte berätta något som man tänker på hela tiden. Den första personen jag berättade för blev faktiskt oväntat intresserad men när jag skulle berätta vad det var jag visste, då förstod hon inget. Jag berättade inte var jag hade skrivit det, jag tror inte att hon kommer att lista ut det.
Däremot finns det risk att hon inte kommer att hemlighålla det, utan berättar för en person som kommer att lista ut var (hon känner till sidan). Då kommer hon att gå in här och läsa allt jag har skrivit och sedan konstatera att jag är psykiskt störd (vilket jag inte är). Det var inte smart att berätta för min vän.
Andra gången jag inte kunde hålla mig, var de jag berättade för inte så intresserade. De förstår ändå inget av det här, så jag ångrar inte att jag berättade för dem.
Är jag paranoid? Ja, lite, det har jag alltid varit, det är bra ibland.
Jag behöver någon att anförtro min innersta hemlighet. Den kan jag inte skriva ut över hela Internet, även om jag är anonym. Så många texter jag har skrivit om vem jag ska berätta för! Ingen har fått veta, inte helt i alla fall. Jag vill berätta för någon som förstår mig helt. Jag känner ingen som förstår mig helt. Jag umgås väl med fel folk.
Samtidigt känns det som att jag har mycket att ta igen, jag har prioriterat fel del av mig de sista åren. Men det är väl inte så konstigt när man inte får uppmuntran av den del som egentligen är viktigast? Jag har skrivit texter då och då. Jag tänker och är mig själv när jag är ensam. Jag har utvecklats som person, det måste jag erkänna.
Det känns som jag överdriver – det finns faktiskt en person som förstår mina filosofiska resonemang, men hon är ändå inte som jag. Åh, jag är så rädd att förlora henne! Hon är den vän som betyder mest för mig, trots att jag inte umgås med henne så ofta. Jag har tusen gånger tänkt berätta för henne om min hemlighet, det som skiljer mig från alla andra. Men jag vet att hon inte skulle förstå det.
Jag har alltid hävdat mig och berömt mig överdrivet. Det är för att det som är mest jag ska få finnas. Nu tror jag kanske för mycket om mig själv. Jag såg det ju själv, att jag gjorde så, och jag tillät mig att göra så.
Här finns människor som vet det jag vet. Jag kan inte få in det. Jag blir …hmm… nervös eller vad man ska säga… och samtidigt väldigt glad, överlycklig! I typ tre dagar har jag gått runt med en konstig känsla i magen, som om jag vore nervös nästan. Jag har inte kunnat koncentrera mig på någonting sedan två personer svarade att de visste det jag vet.
Jag har försökt att hemlighålla det för alla människor. Jag har misslyckats två gånger. Det är svårt att inte berätta något som man tänker på hela tiden. Den första personen jag berättade för blev faktiskt oväntat intresserad men när jag skulle berätta vad det var jag visste, då förstod hon inget. Jag berättade inte var jag hade skrivit det, jag tror inte att hon kommer att lista ut det.
Däremot finns det risk att hon inte kommer att hemlighålla det, utan berättar för en person som kommer att lista ut var (hon känner till sidan). Då kommer hon att gå in här och läsa allt jag har skrivit och sedan konstatera att jag är psykiskt störd (vilket jag inte är). Det var inte smart att berätta för min vän.
Andra gången jag inte kunde hålla mig, var de jag berättade för inte så intresserade. De förstår ändå inget av det här, så jag ångrar inte att jag berättade för dem.
Är jag paranoid? Ja, lite, det har jag alltid varit, det är bra ibland.
Jag behöver någon att anförtro min innersta hemlighet. Den kan jag inte skriva ut över hela Internet, även om jag är anonym. Så många texter jag har skrivit om vem jag ska berätta för! Ingen har fått veta, inte helt i alla fall. Jag vill berätta för någon som förstår mig helt. Jag känner ingen som förstår mig helt. Jag umgås väl med fel folk.
- Åkes granne
- Inlägg: 1601
- Blev medlem: 27 jul 2006 23:57
- Kontakt:
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Vind, varför så räddhågsen?
Du bär med dej en massa ”hemlisar” som egentligen i våra ögon är rena sagostunden. Vi har garanterat värre hemlisar men vi kör på.
Jag förstår inte riktigt ditt haraktiga beteende. Kom som du är och var inte rädd. Här accepteras de flesta (förutom fascister och sånt drägg).
Kom tillbaka snälla.
Du bär med dej en massa ”hemlisar” som egentligen i våra ögon är rena sagostunden. Vi har garanterat värre hemlisar men vi kör på.
Jag förstår inte riktigt ditt haraktiga beteende. Kom som du är och var inte rädd. Här accepteras de flesta (förutom fascister och sånt drägg).
Kom tillbaka snälla.
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
- Avantgardet
- Inlägg: 8884
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Det är inte så farligt Ling. Avant försöker sticka upp men med min jättenäve är sånt lätt fixat.
Men jag gillar Avant han är en härlig kille och jag gillar dej med Ling så inga problem här inte.
Ling, kan inte du säga nåt mer personligt? Behöver inte vara nåt avslöjande men som det känns nu så är du långt borta och pratar på avstånd.
Men jag gillar Avant han är en härlig kille och jag gillar dej med Ling så inga problem här inte.
Ling, kan inte du säga nåt mer personligt? Behöver inte vara nåt avslöjande men som det känns nu så är du långt borta och pratar på avstånd.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster