Jag börjar observera

[Åkes granne]

Jag är helt trasig inuti. Jag ser detta när jag nu har öppnat mig för den inre rymden, intentionaliteten av intentinonaliteten, medvetenheten om medveteenheten, det allomfattande ickeminnet som minns och inte minns "det som minns".

Försöker sluta dömma mig själv, men plötsligt väcks jag av ett dömmande utanför mig själv som samtidigt är inom min rymd, jag har blockerat min transcendens.

Satt i mitt rum när jag hörde min mamma prata i telefonen med min far angående att hon ville att han skulle ringa till polisen "som vi gjorde med Anna Sara och då minsann var det inget daltande" (ungefär något ditåt).. och sen gick hon "rasande" in på min lillasysters vänner.. "-tre SLYNOR".. "avskyvärda" med en tillgjord extravagans. Hon har alltid hållt på så, brukade kalla mina kompisar för "-luffare/tattare" när jag var liten så jag för deras föräldrar inte fick fortsätta leka med dem. En gång hällde hon ut en hink med vatten över ett annan barn när denna flicka "tog imot" denna, "för att det är vår/var min". Jag var som en interpersonell ägodel.

Jag känner ett barn i mig i ett annan tid/rum som vill sätta sig i ett hörn och gråta. Jag känner inte speciellt mycket, men har som/i mig själv en FORM av dömmandet som jag tagit på mig, detta känns rent fysiskt.

Upptäckte hur ledsen jag blev. Det känns ungefär som om min hund precis har dött om jag haft någon.

Det här är blockeringen.

Min lillebror som ändå är 16 år, är helt hypnotiserad av hennes självrättfärdigande värderingar/rättvise-modell, för att det är genom att följa den manipulationen han "når" henne, det behov hon gjort hon beroende av för att stärka sin självbild.

Tänkte alltid förut att det var strukturerna inuti känslomodellen som gjorde ont -SOM OM STRUKTURERNA I SIG VORE SANNA, en mental fix bild, som jag samtidigt "håller med om", och därför alltid kännt mig "dömd" som om jag hade "paranoida vanföreställningar".

Det är det OSYNLIGA som gör så ont -det jag menade med den begreppsgåta sailaways från facebook citerade av mig. "Försöksdjurets transparens/observerande genom den andre".

Känner nu, hur det är när jag som jag nästan ständigt gjort och nu plöstligt höll på att gränsa över i traditionellt ..när jag adapterar samma mentala "fasthet" själv i bedärglighet i tvångshandlingen/hypnosen om att det är så jag uppnår RELATERING till MAMMA (Månen -och det är det som min sk. förståelse/filosofi/bild bygger på: ren smärta)

"-var realistisk" (uttalat i olika modeller); det är övergränsandet som är så smärtsamt, det är att "våldtas/dömmas IGEN" osynligt, av sig själv, ofrivilligt, för att bli född...

Jag tror detta hör samman med en slags avidentifikation med kroppen -minns den existensiella blockeringen i känslan när mamma fysiskt satte sig på oss barn/mig som liten, den där riktigt jävliga frustrationen ligger där i, föraktet riktat inåt och mot intet, vilket alltid finns närvarande mn blossar upp som en fysisk kramp/stelhet i sinneskroppen av minsta lilla angrepp i det massiva fält av en maktkonflikt jag byggt upp min närvaro kring, "jagades svansen", osv.

Min pappa gjorde samma sak med dömmande/kritik, men riktade det MOT OSS som hans barn, ang prestation osv. När min syster gick på tennis för några år sen, fick han skämsel-betingande ångestattacker på lektaren "-titta på de andra de är helt drillade..". "-Jag skämdes så att jag gick därifrån.." osv..


För 20 minuter sen upptäckte jag denna nygamla zon, men har nu isolerat den och krympt ihop den till en neuros, det omedvetna objektmedvetande jag slår och sparkar på.


Jag minns absolut ingenting av spontantitet eller kärlek från min barndom, det var bara i mitt eget inre jag skapade detta, beskrevs som "dramatisk" -total alienation.

Jag har inte släppt mysteriet (menar inte det tänkande utan jordiska/sinnet), jag vet inte vad det är jag vill förstå men exakt när jag skriver detta vet jag att det är "könet".


Allt efterföljs nu av ett illamående.


Sailaways, jag känner mig faktiskt kritiserad för mina känslor av det här, i det du skriver som om det är "fulla sanningen". Som om helvetet är jag själv sen evighet och i evighet. Anledningen till att jag skriver saker om det psykologiska härstammar väl från ett omedvetet behov av att förlåta mig själv och komma förbi denna känsla av förtryck.

Tror jag re-aktivt mår illa, eftersom jag nu känner att "dommen" väntar, jag höjer upp mig själv i överjaget och tror att detta är en leken jag gör med mig själv, "att jag ska dö"..


Varför respekterar du inte det jag nu sagt flera gånger sailaways? Jag vill inte diskutera på din ojordsliga filosfiska nivå, det är något perverst med allt, och jävligt jobbigt att du fortsätter. Du ringer till min telefon och säger "-kan du inte dö, dö, dö, dö... du vet att du kan dö i mig, döööö, är du kär i mig... döööö..."  

Hitta något annat att göra nu, jag accepterar inte att du fortsätter. Jag menar allvar.





Hatar bara mig själv nu. Det är något fel i fadersfigurens struktur i mig. Det är något allvarligt fel.

Fattar inte? Det har varit såhär i hela mitt liv.. ju mer jag offentligt eller till en annan person uttrycker frustrationen/sorgen ju mer rädd blir jag för att "mordet" närmar sig.. att det slutar med att jag avslöjas "som ond"..

"-Du är äldst" sa alltid min pappa. Om min syster "slog" mig t.ex, sa pappa att det var jag som gjorde det -var UPPRIKTIGT oärlig; sadistisk. Tror jag klänger fast vid min GAMLA SOL på detta sätt.... jag försöker fortfarande "ta tillbaka"...

Min pappa: Tvilling med månen i Kräftan, sol, måne + tre till planeter i åttonde huset. Oxe-venus i kvadratur till Lejon-pluto styrandes hans Ascendent. Attraherar extremt mycket uppmärksamhet ifrån andra genom hans gåtfullhets SORG som nästan alla människor instinktivt känner sympati för..

Så jävla jobbigt.


Alltså jag mår frukstansvärt dåligt men "får inte"/tillåter mig inte att göra slutsatsen, i frustrationen tar alltid en "FÖRNEKSELSE" över, känslomässigt ungefär "-vem fan tror du att du är, det har inte hänt något din jävel".. Samma känsla av "ickeexistens/mörk håla" som kom när mamma bortförklarade sina aggressionsuttbrot som en somatisk stressreaktion orsakad av oss de små barnens hänsynslöshet inför henne, outtalade regler i ständiga efterkonstruktioner <-----???

Min verklighetsbild är en efterkonstruktion (korsslutning/orsaken till allt mitt struktur-kaos) av händelsens svar/slut, då jag i min starka alienation inte kunde förlåta -jag tog med mig arbetet hit då det var för stort. Mysteriet har blivit ett ego...

Känner hur jag TAGIT IN/PÅ MIG samma sorts SLAGG som min identitetsbild ältar, utifrån; andra människor, andras åsikter, egna åsikter, sanningar och svar.... Starkt här på forumet.

[Åkes granne]

Jag har ändå kommit hit.


Som barn/lite yngre hade jag en oro för gud som gav personliga skuldkänslor, svaren söktes i från mammas SPÖKE i dess clownkostym.. som om det ändå vore overkligt/en fantasi.

[Åkes granne]

Begriper nu hur det är en MARKANT SKILLNAD mellan det jag nyligen skrivit och den substans jag brukar offentligöra "mig igenom" i publicering..


Det här är ärligt, att dö, det är smärtsamt.

Det är lustigt, hur vi alltid LINDAR IN våra fragment i SVAR. Som om vi redan vet! Det är problemet självt.

Vi är inte öppna.....

Undvik det här. Gör inte så!! "Planera inte transformation -det vanliga misstaget".

[Åkes granne]

Minns hur jag vid min återfödelseprocess tidigare i mitt "brutala erkännande/övertagande/besegrande av mig själv" -märkte/erkände typ STAVFEL som "manipulation" ("se vad jag gör.."); jag utgick hela tiden från FELET då jag ville bli "existensiellt perfekt", en slags förintelse.

södra noden (det förflutna) i Jungfrun, kontra. norra noden i Fiskarna (nästa steg)

Ang. SYMBOLER är det kanske så jag "fortsätter" att i omedvetenhet manipulera... bevara strukturen.

Men jag har börjat ACCEPTERA viljeimpulsens ytliga brist på ordning, att inte dömma skeenden/rum, förlåta och älska NUET, så att jag kan använda mig av det.


Man ser här förstås hur jag mytologiserar samma känsla av att svaret redan finns här i min ägo, det här är ett slags "avslappnat kommenterande" som förvisso bär på en del omedvetena trixigheter..

En helomvändning/dualitet som förändrar kärnan -trollar bort den, typ "-solen skiner imorgon och jag går faktiskt på heroin".. för mig i alla fall så ligger det ett djupt självförakt i gladlyntheten som finns mitt i allt, det är en ännu värre sorg på något sätt.. Det är den saken jag är rädd att andra hela tiden tillslut ska möta mig med.. "ondskans flyktighet".... Jag har fått en vilja till att vilja heala på djupet..

[Åkes granne]

Jag accepterar varandet;

och börjar bli medveten om min identitet/min gamla form..


Alla tankar/minnen/fragment av vad jag tror att ANDRA tänker/känner - om/för mig; DET JAG "är" inom/för dem.. ..är jag själv..

En tidigare idé. Relationsobjektets form.


Närvaro-koden/trixet

[Åkes granne]

Dödsrädslan: alla reaktiva val gör jag med efter en KOD av vilken närvaro jag ska projicera, som en rörelse..

[Åkes granne]

Det är väldigt svårt då jag förlorar fokus och lätt gör ägandeanspråk på kreativiteten.

Jag behöver en renande möte för att stabiliseras och låta närvaron gå; födas.

Det här har ingenting med sex att göra, det är könsneutralt.




Tänk igenom det här på riktigt:

Jag använder "ett sätt/en relatering" för att BLI det som andra ser  

"Sättet/relateringen" ÄR de andra

Det som uppstår INOM omvandligen är jag


Jag tenderar att automatiskt försöka ÄGA min närvaro i förtid: det är min gamla födelse.

[Åkes granne]

Jag har identifierat mig med en religiös bild, ett speciellt "tänkande" i att allt måste följa en speciell TEKNIK... <-- det här är inte bra: det är en privat individualitet hos en annan person, där det här uttrycket riskerar att få mig att förnedra genom ett tvång (pga mentala symboler) -det handlar om att låta den "maskulina renheten/uråldriga integriteten" ta nästa steg


Presentationen följer en "oro" -jag letar efter "rätt budskap", har för mycket symboler på mig i oreda (ihopsamlade rykten/fördommar om mig själv från tidigare cykel/existens)...

Det är då jag tror att "ni inte förstår"; jag bär på en TIDIGARE MISSUPPFATTNING ----- AV mig själv (NI); jag har uppfattat mig fel genom historien (utifrån) -pga att jag sett en seperation; och har alltså behövt polarisera ANALYSEN, i två delar...


Analysen är integrerad i flera existenser -och är ett återskapande av ett kollektivt bortträngt kvinnligt: som måste REPRESENTERAS UTIFRÅN; vi måste föra in oss själva -bli en HEL mänsklighet


Oron, neurosen, paranoian.. är "rösterna"/ryktet omkring tidigare HÄNDELSER i samma LIVSRÖRELSE (själ) där identifikation kring ett jag uppstod, den kollektiva berättelsen om vi/dom..

Jag själv tenderar att "blåsa upp/höja rösten" omkring mig med "era" gamla röster vilket blir DISHARMONISKT -ett gammalt rykte (som inte "stämmer" i tiden).

[Avantgardet]

Jösses! Är du så här traumatiserad? Alltså, livet är bara jobbigt tills man gett upp, och det är inget fel med att vara luffare/tattare. Slappna av människa! Man gör det förvisso bra om man tar sig utan pass till Interzone, men ännu bättre om man också återvänder...

[Åkes granne]

Formens värld, den jordiska mänskligheten, kommer lösa problemen genom den förening jag beskriver (kollektiva livsrörelsen); DÅ blir den mentala polariseringen befriad från SKULD: och syntesen mellan "bilden" och "inte" kan skapa en RYMD, det högre syftet -att bli mänskligare.

Vi är helt disharmoniska. "Massan" är hur vi projicerar förnedran --> mänskligheten skapar sig själv förstörelse ständigt..

Sluta se på det som om det vore en "FRISTÅENDE" show --> det är det "mig själv" som ligger så nära att ni inte ser det eller identifierar er med det; ert sociala ansikte/kulturella rykte -alltså om MASSAN får avgöra/värdera; det som kännetäcknar er NÄRVARO, alltså det ni "navigerar" genom: vilket då skapar större och större DISTANS/fördomsfullhet.

Detta kan vi kalla för den URSPRUNGLIGA NARCISSISMEN!

Förföljelser och konflikter blir resultatet av att inte konfrontera sin förklädnad -eftersom någon annan IDENTIFIERAR sig med den agenda du omedvetet projicerar, det som förknippas med djupast frustration/trauma är det som "äger" DIN ANTAGONISM, och spelar på den.

[Åkes granne]

Jag har nu sjunkit ner i mina problem igen -fick t.ex. en naricisstisk impuls att SPRIDA ORDET så att säga; att publicera stycken på andra ställen nu precis, när den gamla känslan återkommit.

Läs det jag precis skrivit. Jag IDENTIFIERAR mig inte med det!

Jag tänkte alltså omedvetet uppvigla mina gamla spöken i andra att uppbåda ett "rykte" omkring mig, som det fiendeskap jag idenfierar som något slags "världsläge".

[Åkes granne]

Det är lustigt, hur vi alltid LINDAR IN våra fragment i SVAR. Som om vi redan vet! Det är problemet självt.

Vi är inte öppna.....

Det här är det viktigaste att observera av allting. Vi kommer aldrig "få ett svar" (eller hjälp, t.ex) om vi inte projicerar vår "halvfärdighet", det påbörjade...

Jag har väldigt svårt att konfrontera mig själv -och "hoppar" till ett område längre fram är där jag "då har hunnit bli det här -som bara gestaltas utanför; integrerat men inte INOM".

[Åkes granne]

Den ursprungliga narcissismen är GUD, att "vilja vara gud", "tro på gud"..

Vi "konspirerar" mot varandra.. EGOT är SCHIZOFRENT

Oron, neurosen, paranoian.. är "rösterna"/ryktet omkring tidigare HÄNDELSER i samma LIVSRÖRELSE (själ) där identifikation kring ett jag uppstod, den kollektiva berättelsen om vi/dom..

Evolution:

ÄR "vem?" - "vem" ÄR? = vem är det som, det som, det som ---> "inte är" MER



Jag kommer aldrig kunna "bli av" med mina mänskliga svagheter om jag inte löser upp min skuld, personliga "äckel"/extrema mentala kritik kring dem och förstår att det inte är "mitt enorma fel"/det ansvarsmässiga, det är helt enkelt en "ofullkomlighet" i min mänskliga utveckling... Ja, DET är det: mänsklighetens tankar om gud/livet.


Vi borde kunna omvandla vår onödiga förvirring till medvetenhet/närvaro.




Ser du att?

Vår religion/myt/kultur/filosofi genom historian, utvecklingen: alltså trosuppfattning som alltid på något sätt har åsikt om gud,

har BLIVIT MEDVETEN UTAN ATT VETA OM DET; VARA MEDVETEN OM DET..


Det formlösa saknar en form.

[Åkes granne]

B U D SKA P !)(/!!!!!!!!!!!!!!



Mänsklighetens historiska analytiska självkritik:

"bild/människa" + "inte" = RYMDEN av SUBSTANSEN

......ännu inte förenad.......... Gud = vi/dom-seperation


Så ------> Vad är d r ö m m e n?