Jag söker värdiga avslut

[JimmyAberg]

Jag längtan efter kärlek. Ohämmad intimitet.

Får jag inte din fullständiga närvaro - vågar du inte möta mig, upptäcker jag att din brist på närvaro är en kompromiss, och din brist på kärlek gör mig rastlös, jag börjar söka.

Jag söker därför aktivt bekräftelse genom utmaningar, att utmana mig själv för att fånga min egen uppmärksamhet, eller att utmana andra för att få andras uppmärksamhet.

Misslyckas jag även med detta, går jag istället in en offerroll, ett desperat asocialt tröstsökande, här börjar min missbrukssprial.

...

Jag tyngs ner av skuldkänslor av mina dåliga livsval, dessa blir ohanterliga och jag börjar förtränga det jag inte vågar möta.

...

Det jag söker är upprättelse, att avsluta med värdighet.

Men jag irrar runt.

...

Jag söker möten, utan möten är mitt liv utan mening. Jag ser då fram emot att göra få göra ett värdigt avslut på mitt liv - mitt liv är det jag trasslat in mig i - min väv av dåliga livsval - min förlust av känslighet.

...

Eller så gjorde jag detta eftersom jag själv är rädd för intimitet.

...

Jag har sökt efter kärlek, men mitt sökande har inte besvarats - mitt genuina sökande har aldrig erkännts som geuint av någon annan människa. Ingen människa har någonsin älskat mig fullständigt.

Sakta men säkert börjar jag förtränga min längtan, min intuition, min livsvilja, min själ. Kvar är en okänslig, irrande, dekadenssökande och frånvarande själ i en förfallande kropp.

...

Får jag inget svar, blir min längtan efter kärlek aldrig besvarad i livet, så längtar jag något bortom detta, att uppleva kärlek bortom detta torftiga liv. Jag längar att dö, att förenas med Gud, att vila i kärlek.

Det enda som står ivägen är rädslan.

Kanske var det rädslan som var problemet hela tiden, vad vet jag, det enda jag upplever är smärta och brist.

...

Jag dras med en känsla/rädsla av att min känslighet av att kunna reda ut denna oreda gått förlorad, och vad vet jag - kanske är denna rädsla min mest primala rädsla, rädslan för att möta livet för vad det är, ett födelsetrauma, ett förträngt ofullbordat avslut - därav min perfektionism - därav min kompromisslöshet.

[JimmyAberg]

Min fråga är denna:
Är min rädsla för att ha hamnat i en oavslutad situation i livet obefogad?

Formulerad på ett annat sätt:
Går det att nå försoning? Kräver försoning en prestation - och kan därför förbli olöst? Eller innebär försoning helt enkelt ett uppgivande av prestation - vilket innebär att försoning alltid är möjligt - oavsett hur dysfunktionella vi är fysiskt/käslomässigt/intellektuellt - att det rent av är nödvändigt vid dödsögonblicket? Om försoning är möjlig - kan vi nå försoning i livet, eller inträffar det först i döden?

Vad har jag gjort mot mig själv för att bli såhär traumatiserad?

...

I hela mitt liv har jag försökt nå självförverkligande, men jag känner att jag totalt misslyckats. Jag har känt en rädsla inför att känna mitt liv som oförverkligat när jag ligger inför döden. Denna rädsla är så stark att jag själv överväger att försöka kontrollera min egna livsöde - att avsluta på ett sätt som upplevs värdigt för mig - trots mitt misslyckande.

...

Jag känner att jag erkänner att livet innehåller ett visst mått av slump, och att misslyckande helt enkelt innebär att sakna lyckan på sin sida. Kanske har jag gjort andra människor lyckliga på bekostnad av min egen lycka? Jag hoppas det.

Jag känner att jag är redo att ge över ansvaret till nästa generation, jag hoppas att de är bättre rustade för livets utmaningar än vad jag var.

[Avantgardet]

Är problemet det att du vill ha kärlek och om du inte får det så tar du livet av dig (tycker du har skrivit oroande saker på sistone), eller att du vill göra ett värdigt avslut på "det liv"/"den livsstil" du förtillfället för? Förstår inte riktigt tror jag.

Själv tycker jag bäst om stiliga grejer, men uppriktigt menade, vad som helst tillåts så länge det görs med stil, i min mening åtminstone. Jag menar vi sväljer ju gladeligen konstnärernas förolämpningar.

Tycker du har en lösning redan. Om du kan resignera inför, och acceptera dödens faktum, varför inte också livets? Diogenes blev frågad vad det var för skillnad (kolla vad jag snappat upp.  :lol: ) på livet och döden, han svarade "ingen". Då frågade man istället honom varför han då framhärdade i livet, och Diogenes svarade "för att det gör ingen skillnad".

Oavsett vad det är så är det bara jobbigt tills man gett upp, ett ordstäv uppifrån Piteå lyder "det är aldrig för sent att ge upp". Ett annat: "jag vaknade - och så var den dagen förstörd." Den här dödsromantiken tycker jag inte riktigt om, egentligen bara rent estetiskt, tycker det är så överdramatiskt. Livet skall tas med en klackspark, det skall inte tas gravallvarligt, gravallvarlig kan de döende vara, inte de som ännu är i livet.

Jag är nöjd så länge människor klarar av att vara uppriktiga, och naturliga. Rädsla är alltid vad som stör en sån ordning. Du får vara som fan du vill Jimmy, kör på bara.

[Avantgardet]

Vad har jag gjort mot mig själv för att bli såhär traumatiserad?

Leta fram en enda människa som inte är det! Vissa jobbar bara hårdare på att dölja det. Fattar dock inte varför avslut? Ge upp kan du got och väl göra, och efter det ta det piano resten av ditt liv. Bara glida. Du förtjänar det. Och kommer nåt fint inom räckhåll, ta till vara på det. Behöver inte vara svårare, eller måste det? Tror inte jag vill ha det krångligare än så.

[scirocco]

Älskar dig Jimmy

[Ling]

Avantgardet, du har så många bra tankar och en oförtröttlig syn på liv (ibland förtäckt, men ändå  :) ).

Jimmy, att hamna i den gränd du verkar vara i, är rent jävligt, men det är inte omöjligt att ta sig ur den. Ge andra möjlighet att finnas där för att lyssna, och lyssna tillbaka. Jag vet att det är svårt att ta till sig andras ord, just för stunden, men låt det sjunka in ett tag, innan du själv sjunker.
Prata med oss, vi lyssnar...

[Åkes granne]

Jimmy: Har du mentala problem?

Du kanske inte inser varför jag frågar men du kan ju svara hur som helst, då det här skulle kunna vara en lek.

Jag tror andra blir osäkra angående dig då du tar dig själv på väldigt "stort allvar" samtidigt som du förtränger saker för att bilden ska bli exakt gentemot mötet, och du förändras aldrig, hur ser du på andra egentligen? Det känns som en prostituering. Jag vet att du har en intuition och inte behöver de strukturer du säger att du "behöver", det är bara för att visa var du varit ..antar att det tröttar ut dig.

Du får sluta rama in begrepp helt enkelt. När saker kommer omkring är uppriktighet samma sak som kompromisslöshet som är samma sak som genuinitet som är samma sak som beslutsamhet som är samma som, ja du fattar.

[Åkes granne]

Har du ingen kärlek för "hantverket" i att bevisa, att avslöja ...förstå dualismen i massorna av människor?


Vad menar du med perfektion egentligen?

[Avantgardet]

Prata med oss, vi lyssnar...

Ja, jag är inte den som spelar viktig och inbillar mig ha nåt särskilt mycket vettigare att göra. Skiter i hur jag framstår. Det är liksom inte det viktiga, det är snarare att missa poängen. Har ändå ett softare liv än de flesta. Tycker det är fint av Jimmy att överlämna sig själv så här.

[Åkes granne]

Har du ingen kärlek för "hantverket" i att bevisa, att avslöja ...förstå dualismen i massorna av människor?


Vad menar du med perfektion egentligen?

Okej. Du kan ju börja med att ditt intellekt är intakt. Varför?

Du måste presentera/vidarebefodra "passionen" integralt som det själva "arbetet"/studien genom att använda din prägling av självständighet istället för att se en "seperation utan tid"; den ÄR tid/struktur. Göra detta till ett "SVAR" då det "utanför"-begreppmässiga blir mer och mer en central meningsmystik, där det personliga kan uppstå ohämmat.

Du måste veta vad du gör fullt ut i strukturerna av dig själv, och inte använda den seriösa läggningen "vårdslöst" i egendramtiserad planlöshet. Urborderlinerns yttersta avsaknad av självinsikt ÄR kompromisslös kreativitet. Det är det som får en att fundera över om detta jordeliv är en konstnärlig dedikations råa FORMER till nästa övergåns själsliga manifestations-färdighet. Tänker att saker är synkrona kollektivt, jag upplever själv ett sökande efter "självmord" sedan något år, och de människor jag just lär känna har samma "insikt".

Jag förstår grejen med mardrömmen om att aldrig förstå människan -ens egen identitet, bakom historian av impulsens intention. Att tvingas till ett ytterligare irrande.

Det här bär på något unikt. Vet inte om du verkligen insett det.


Tänk KREATIVT. "Föreslå" dig själv som "en sanning". Vad kan du bygga med filosofins arkeologiska "fragment" -när du ser att DIN ROLL är den opersonliga ohämmade lärarens förutsägelse. Att nå bortom egot är att skapa av drömmen. Förutsägelsen är drömmen, och vice versa.

Jag vet inte om du verkligen är fullt "ren/"impersonell" (som vi kan benämna som ärlighet) med dina uttryck, om du binder ihop lekfullheten med förjävligheten, och det som är källan.



Hur du beskriver ditt behov av Gud, känns som stora missförstånd, eftersom det är "intutivt" försvarande av indivudualitet, och inte uppstyrt av den sanna kreativitetens kunskap om strukturen -något nytt/inbjudande.

Den unika potentialen är att göra den mystiska/mytiska filosofin mer PSYKOLOGISK. Allting handlar då mer om något du "lär" dig själv mer verkligt i broarna, osv.

"Felet" med allting är "förvirringen" i att inte känna till konfrontationen av: det personliga ANSVARET. Frigjörelse handlar alltid om att erkänna det här!

Genom att göra mystiken psykologisk kan varaktighetens närvaro i ting/minnesbegrepp återupplevas i renhet genom en "regridering" till balans. Man sökte formernas RÖTTER i sig själv, som det man faktiskt känner .. personligen för mig är detta betydelsen av "människokärleken" (i kravet av döden).

Upplevelsen/känslo-rummet, av det faktiska (skeenden/förlopp i struktur, TOG MAN till sig själv, som begreppet av vad man känner) OCH det subjektiva (att känna just "det")... Vem är man?

Det här har också en personlighet; i en NY "kropp"/form (utan att underordna kronologins karma; utan i sitt eget syskonskap -det utav lidandet/arbetet, som bevarar/vidarebefodrar den inre MENINGEN); BEHOVEN utan behovet av -bara sant mänskligt. "Livet" bara: människans "estetiska struktur"; historian frigjord från egot efter själsdöd -reser det vi inte kunde känna trots att vi visste vad det var. Detta är "frukterna" av våra "ansträngningar", den alturistiska insikten av den verklighetens substans som inte var tämjd rättvist, men varken kunde lämnas eller tillmötegås. Det här skapade en filosofisk andemening utan form -tänk djupare.


(Jag inser att jag kanske går lite för långt, i visionen i det sista här, så jag redigerade lite, förstår att man behöver en syntes mellan friheten från "det kronologiska fängelset", den oetiska människoutvecklings-modell som det är, och VAD denna kunskap, sökandet efter frigörelsen, faktiskt betyder för människan själv. Och det tror jag är en slags jordslig mystik spunnet ur en djup förmåga för acceptans av "så som det är".. Man vet något bakomliggande, något annat mer personligt också, själva innehållet för innehållet, i det hem som aldrig var.

Det man VILL TA MED SIG in i framtiden; "hem" i hemmet; av/som det som var -en själv, "ett liv" måste ha "ett liv", men "vem" är mest dramatisk? Formerna kan skilja sig åt; initialt vara tvärtom).

Men det är som sagt en SYNTES. Känner mig som förlorad med den ena foten i den ena och den andra i den andra, korsade fel.


Det jag menar är att percetionen och rummet bara är människan.



Skriver mest den första halvan till Jimmy, eller som reflektion över det han skrev. Det här sista är mer eget personligt -och jag undrar faktiskt, har gjort länge, om det är en människans struktur alla kan relatera till, eller om det är min egna "svar" i en utveckling..

[Åkes granne]

Tänkte lalla med att.. äsch, det låter som om jag kopierar teorier rakt av.. förstod att det här var det jag försökte beskriva, ang. mitt specifika frigörelsebehov....

Men sen tänkte jag att du kunde få den här av mig, du har ju två oaspekterade planeter, där den enda styr den andra.. osv...

Uranus i Skytten; Jupiter i Skorpionen... måste vara extremt svårt.. jag t.ex. har en oasp Uranus i ..Stenbocken, som beskriver verkligheten/struktur (tid -å andra sidan svårare på andra sätt)... Men din Jupiter (Skyttens planet) är i Skorpionen..... alltså död/själ (kompromisslöshet, intimitet).. Jupiter/Skytten är det ohämmade, "lek" (högra hjärnhalvan)...

Jag tror faktiskt jag kan förstå helheten i det här problemet om jag får tänka lite ..och får fråga lite saker i dilog.. Jag vet att det inte är speciellt mycket i drama/arketyp, utan en MENTAL metodik/sökande tillfredställesesökande, som ritualiseras genom uppväxtprojicerade "krav".. som slutar i någon sorts "yttersta desperation"..

..läs nedan så förstår du problemet.. inte för att du inte redan vet det här.. hhaa.. jag överdramtiserar betydelsen av strukturer hela tiden så att det seriösa (de andras) blir det barnsliga..

(Alla i min familj har en oaspekterad planet....)

Du måste presentera/vidarebefodra "passionen" integralt som det själva "arbetet"/studien genom att använda din prägling av självständighet....

"Föreslå" dig själv som "en sanning".

EXAKT detta som jag menar, hela inlägget i övrigt.. intuitivt. Du är så LAT Jimmy... du bör tänka på det.. när du "relaterar" till oss här på forumet..


Du brukar ju inte riktigt lyssna på mig, egentligen, så.. läs gärna.. (inte för att du inte vet, utanför att ta ditt sökande på allvar.. konstruktivt..)

En oaspekterad planet känner av denna begränsning från det förflutna genom att personer och/eller omständigheter i vår omgivning försöker fängsla, ta till fånga, dominera, och trycka ner det som planeten symboliserar i vårt liv. Dessa människor och/eller situationer blir nu det som planeten måste fly ifrån och frigöra sig ifrån. Alltså beter sig den oaspekterade planeten som ett vilddjur som precis har rymt från fångenskap!

Och precis som ett vildjur som ständigt är på sin vakt för att inte bli upptäckt, så befinner sig oaspekterade planeter i ett intensifierat tillstånd där den är i ständig aktivitet för att inte lämna spår efter sig, upptäckas, och tillfångatas av det förflutna. Den intressanta fenomenologin för oaspekterade planeter är att de samtidigt är på flykt ifrån något, OCH i desperat sökande efter förankring och fotfäste. Problemet och svårigheten ligger i att landa och att hitta en form genom vilken den kan kanalisera sin intensiva, råa, och otämjda energi! Att hitta sitt nya uttryckssätt i en form som känns relevant.

Svårigheten är förståelig: om planeten stannar upp och håller sig till en och samma sak under en längre tid, då hotar ”det förflutna” att hitta honom, att spåra honom, och därför återigen fängsla honom till något som inte är utvecklande längre; det är med andra ord en överlevnadsfråga för planeten att fly undan allt det som den tidigare låtit sig vara definierad av.

Men samtidigt är det endast genom att VÅGA stanna upp och hålla sig till en och samma form, och utvecklas inom denna form som vilddjuret kan få vila och förankring. En oaspekterad planet är alltså fokuserad på att försöka hitta vad denna nya form är, samtidigt som den inte får bli för förutsägbar i sina försök eftersom den då hotas att upptäckas och fängslas igen; alltså att stagnera!!

Så vad vi kan se är ett intensivt, eccentriskt, oförutsägbart, och distanserat beteende. Ett beteende som är fokuserat i det hus planeten är placerad i , och det eller de hus den styr!
Eftersom den inte är i aspekt med någon annan planet kan den inte heller kontakta, ha ett utbyte, och lära sig av andra funktioner. Den är alltså alienerad, förvisad, och frånkopplad från omvärlden. Den är inte betingad av andra funktioner; dvs i aspekt med andra planeter. Den känner inte till lagarna, reglerna, och de föreskrifter som andra verkar leva efter! Och eftersom den är i ständig flykt från det förflutna, samtidigt som den desperat söker något nytt, ställer den oapekterade planeten till ett jäkla oväsen! Den måste bli hörd och sedd!

En oaspekterad planet beter sig litet grann som planeten Uranus: eccentrisk; oberoende; lyssnar och följer en annan rytmn än andra; frånkopplad, alienerad; unik; annorlunda; passar inte in etc. Eftersom den inte betingas av andra faktorer - aspekter med andra planeter - så kan den upptäcka och experimentera med sin egna unika natur; och det är precis det som är syftet med en oaspekterad planet!

Det viktiga att komma ihåg när det gäller oaspekterade planeter, som jag ser det, är att de symboliserar funktioner i vårt medvetande som befinner sig i ett unikt tillstånd. Detta tillstånd är att de behöver maximal individuation och därför minimal påverkan från omgivningen, dvs det som vi kallar för betingelser.


Med förståelsen att varje medvetandefragment har någon form av historia, oavsett hur vi väljer att definiera denna historia, och att en oaspekterad planet befinner sig i ett tillstånd av maximal individuation och avvisande av varje form av betingelse, då måste vi fråga VARFÖR?

Varför har en person en oaspekterad planet? Varför behöver denna planet maximerad individuation? Varför är den i ett tillstånd då den inte på ett tydligt sätt behöver anpassa, justera, och integrera sig med andra funktioner i vårt medvetande, som aspekterade planeter behöver?


Den har en substans och all substans har en historia. Det är en intelligens och den har sin egen utvecklingslinje. Och denna integrerar sig med andra utvecklingslinjer; andra planeter. En oaspekterad planet har sin historia, MEN DEN TILLÅTS INTE BYGGA PÅ DENNA HISTORIA!!! Den symboliserar ett avbrott; en distansering; en frånkoppling; en traumatisering. Den tillåts inte förankring och har ingen form ”med sig” genom vilken den kan uttrycka sig. Det den har är MINNET av en historia; en historia som inte stödjer nuet.


Om vi försöker bygga på minnet, som vi kan göra med aspekterade planeter, skapar detta bara en känsla av död och stagnation; vi äts upp och tillintetgörs. Eftersom varje livsbejakande helhet väljer livet och ny utveckling framför regression och slutligen död, väljer vi genom våra oaspekterade planeter att distansera oss från denna planets historia! För att försäkra oss om att livet väljs framför döden genererar den oaspekterade planeten en nödvändig INTENSITET; en intensitet som möjliggör befrielse från det förflutna, och upptäckandet av nya uttryck genom experimentation. Nyckelorden här är intensitet och experimentation eftersom den oaspekterade planeten är osäker på vad det nya uttrycket handlar om. Den är sårbar utan sin historia och måste därför generera en ensidig intensitet för att kunna stå emot att sväljas av sin egen historia.

Denna historia finns representerad i vår omgivning, och denna omgivning inkluderar naturligtvis våra föräldrar. Eftersom den oaspekterade planeten måste hitta nya uttryckssätt som ÄNNU INTE FINNS REPRESENTERAD, hur skulle då våra oaspekterade planeter kunna stödjas av vår omgivning? Vår omgivning har sin historia, och eftersom en oaspekterad planet också har en historia måste även denna historia finnas representerad i vår omgivning. Och eftersom denna historia INTE stödjer den oaspekterade planeten, följer det naturligtvis att vår omgivning INTE stödjer utvecklandet av nya uttryck genom vår oaspekterade planet utan snarare motarbetar det. VÅR OASPEKTERADE PLANETS HISTORIA ÄR DERAS TRYGGHET, OCH VÅR DÖD!!! DEN FINNS REPRESENTERAD AV DEM!

Svara: fick du nog
ja det fick du nog
Kan du några fler runda ord
att imponera med
gör ett intryck, le!
Gör ett avtryck som sitter
längre än det du redan gjort...
Vad har du gjort?
Vad har du gjort?