Utifrån känslorna

[Åkes granne]

Det här är en tråd jag senare vill fylla på mer i, eftersom jag känner ett behov av det..


Igår efter att jag hade skrivit det sista här, så gick jag in i ett "obalanserat" tillstånd. För länge sen, några år sen, så visste jag liksom att "obalans", att när man pratade om det, så handlade det alltid om det kärleksmässiga/relationsmässiga i ens natur, och därför ville jag inte identifiera mig med det, kanske var det en rädsla/hämning. Jag tyckte på något sätt det var "blåst" att inte kunna sätta det i sitt sammanhang. Jag är/var väldigt stoisk, och har inte haft speciellt mycket känslighet till övers för förståelse för hur djupt smärtsamt det är att någon förstör/rubbar en "perfekt balans" hos någon annan eller av en relation. Säkert är det så för att jag själv har upplevt samma trauma ganska genomgripade med ett samtidigt hot om eller en utsaga om att det tillhör "verkligheten", alltså rent tekniskt. Jag har klätt in känligheten i andra ord bara, i andra "fenomen" högre än mig själv, samtidigt som jag vill identifiera mig med det.


Men igår.. låg lite i min säng och grät, inget djupt men kom på att det var "såhär" jag brukade känna för några år sen när jag hade problem med att inte kunna "nå" mänskligheten, var väldigt mycket inne i mig själv. Har förstås samma problem nu, men det var liksom en nyväckt bild sm gjorde detta -genom jaget, sentimentalt.

Kände hur all "klokhet" jag haft i mig runnit ur. Då jag insåg hur allting handlade om kärlek.. det i sig själv.. Liksom som om alla teorier kring självförerkligande och om ideal rörande mänskligheten och sanning bara är ett "skydd" för att inte inge ett hämmat intryck. Men dessa saker är samtidigt mitt hjärta.

Jag vet verkligen inte vem jag är.


Jag förstår nu ..verkligen... hur TOTALT SUBJEKTIV "mitt bakomliggande element" är. Tror vi i våra ögon har mycket ritualbetydelser (eller vad man ska kalla det) kring vad som är "objektivt" och "inte objektivt", osv. Det har med en historia kring vad/vem människan fått vara att göra, hur attraktivt vissa villkor eller beteendemönster (ideal/behov) är och varit.. och hur man då "manipulerat" dem, hur man "beklätt" källan med "myter"..


T.ex. så relaterar man en människas "tänjande" av bilder av "det mänskliga" som en slags objektivitet. Det ÄR objektivitet, men på ett annat plan. Det är det subjektiva behovet av att behöva det objektiva, s.a.s.



sailaways, för att ta ett exempel.. hans skrivelser är så enormt subjekivt "orsakade" eller bärande..


Man måste se det djupt bakomliggande. För dem/oss som har "stora" behov, behov av det som filosofi har med att göra.. det blir mycket svårare.. det finns inga erkända "hanteringar".. man refuseras av samhällets källa till trygghet..



När jag tänker på hur komplicerat eller allvarligt det är (mina problem/behov) så får jag "panik".

Alltså det är så sjukt. Alla "konster" eller "rörelser" vi tar till med och höjer upp våra ideal eller vår strävan i, det är liksom vår "fattigdoms" torghandel. Allting handlar om hur eller var vi kan/måste uppnå kärleken, för att inte som källa dö ut. Kreativiteten är "mörk".

Det känns äckligt. Människans behov av TRYGGHET gör att vi centrerar oss i smärtor representerade av problem/aggressivitet i dem andra människorna eller organen/organisationerna. Jag känner en (omedveten -om jag inte "analyserar") slags tillfredställelse av total disharmoni och sadistisk obalans/lögn. Känner en "stolthet" (trygghetsmässig) i "närvaro" eller "sammanhang" av mitt förflutnas rollgestaltade vulagaritet eller sadism.

Försöker förstå, hur man på riktigt kan ge upp sina (omedvetna) ägodelar och förstå sin odödlighet.

Det är så ..ja, hemskt, egentligen. Följer alltså ett spår av trygghet (en slags dunklets imploderade "kåthet") i alla fel-områden... där saker gör mig illa.. och det värsta är att samtidigt vara "medveten" om det, och att vara medveten om att detta är "sammanhanget".. att andra människor följer samma egna död och programmering.. att vi aldrig kommer kunna lösa det..


Också så...... människor är väldigt självrättfärdiga, nästan alla människor bär på en ordentlig aggressivitet kring "människans natur".. kring att det destruktiva är en förståelig svaghet i vår biologi eller natur. Men jag tror inte jag har missuppfattat eller skönvridigt något på ett totalt naivt sätt, när jag tänker att våra "sexuella identiteter" rättfärdigar smärta. Jag ser faktiskt inget nostagliskt värde eller stolthet i detta. Tycker det är omoget.

Känner liksom inte hur det går att nå någon. Hur ska man kunna lita på någon när det finns ett gränsöverskridande kontrakt om att vi alla är och ska vara undermedvetet sadistiska? Då känner man samtidigt att man inte kan vara intim eller "uppriktigt menade" eftersom människan inte är intresserad i sin dysfunktion (av "egot")..

Och detta är bilden andra har av en... eller det de förväntar sig att man ska försvara, som en slag kulturell sektisk fostran.


Men jag är inte naiv. Kanske bara i att det är så min seriositet "egentligen" (i verkligheten/nuet) ÄR eller uttrycker sig/rör sig.. Jag är ursprungligt och vänligt medveten om vad det handlar om, och vill inte förlora mig i glaumor på ett onödigt sätt.



Men ja. Det finns bara rädsla eller kärlek. Problemet är större än vad vi vill se, naricissitiska som utav helvete.


Jag måste kanske gå ner (ta in av mig själv) mitt "kärleksbehov" eller min "verklighet". Man förnimmer ändå då en känsla av att man "tillhör" en slags "helhet", ett "vatten".... och bilderna man tidigare horat ut var liksom förlorade delar av sammanhangets möblemang. Jag är en svag och förlorad människa. Sitter som "tjuren färdinand" och pysslar med mina ideal (mitt intellektuellts "substans").


Är så rädd att förlora eller förvränga det som verkligen betyder något för självet.. att få sin mening missförstådd när man arbetat med den så mycket..

[Åkes granne]

Ang. "självprojektion":

Jag tror man har ett BEHOV av att alltid "ta sig ett steg längre", att höja upp "idelen" (som kan vara, förståelse för sanningen, kalkylerade begrepp av sammanhanget, framtiden, osv) för att inte man ska känna "meningslöshet".. för att utveckligen alltid ska fortsätta.

Jag känner att min "kreativitet" tillhör en "exotisk" genre, och därför är jag så rädd. Jag är hemma i framtiden och är beroende av kraftfulla instinkter/insatser, och så vidare.

Känner liksom att "sanningen" eller "bilden", dess virke presenterat som ett förslag, är MYCKET viktigare än "mig själv". "Stoltheten" som vi kallar det (vår kreativitet) är egentligen något sant eller "stort", och det där, den där känsligheten... kallat "romantik".. har jag alltid haft en väldigt stor förstålse för, i människan..


Har liksom "offrat" mig i en slags "första fas" (betänkt) för sätta form för behovet, något jag kan "kliva in i", där jag arbetat i-genom bakrunderna. Jag är liksom "född" osynlig, i en förödmjukelse av att inte vara presenterad eller "känd"... och då måste jag förstå "vem" det är som har det såhär.. Det (eller jag) är därför väldigt svårt att ta på allvar, då jag "är ingenting" (verkligen), och därför måste jag snarare ta hjälp av andra.. men jag vill inte att något ska glaumoriseras, känner ett behov av att det ska förstås hur mycket "tyngd" det ligger bakom allting, även då det var/är intrasslat i en transparans.

"Jag är det jag tänker" s.a.s

[Åkes granne]

Våra familjer och vår uppväxt/kultur har in under skinnet hjärntvättat oss.


Verkligen hjärntvättat oss.


Samtidigt orsakar det att vi är snabba med detta (tänk "idealismen" i det jag skrev i tråden "Kommer ni ihåg denna serie", det innehåller alltså samtidigt det förflutna!!):

..hopp om befrielse från dualismens utmaningar och vardagens slit; vi skönjar här något stort, omslutande och förlåtande. Vi iklär dessa intryck i ultimata ideal, som ses som lösningen till allt.

För att känna detta:

Man förnimmer ändå då en känsla av att man "tillhör" en slags "helhet", ett "vatten".... och bilderna man tidigare horat ut var liksom förlorade delar av sammanhangets möblemang.

"Vattnet" är det "utan tid", det förlösande -men även glaumoren, genom vår "gemensamma för-länkning" (upprorets "elitism").


Ni får tänka på det, och vara försiktiga, jag tror att det är bra att vara fördomsfullt/fördomsfritt inställd till sig själv, men det rör något genuinare.


Annars är det det här som förföljer en:

Följer alltså ett spår av trygghet (en slags dunklets imploderade "kåthet") i alla fel-områden... där saker gör mig illa..

Hur ska man kunna lita på någon

[Åkes granne]

-

Jag är paranoid. Jag får hela tiden "känningar" av att jag tror, dramtiserar upp en oro för att ni typ tänker att "jag försöker lura" eller att jag "inte förstår"..

Det känns som om ingen människa någonsin kan vara helt ärlig mot mig. Det kanske är därför jag skapat en sådan destruktiv relationsmässighet (som jag "styr mig själv" med), för att "kräva" att andra berättar vad jag gör..

Jag vill veta SAMMANHANGET BAKOM. Det är mitt HEM. Men kanske "inte mitt eget", jag äger det så pass att det ifrån mina emotioner, och mitt förflutna engagemang.


Jag föreställer mig att ni tänker att detta som jag kallar "destruktivitet" (i relation till andra människor) är en enorm, pubertal, "överdrift" för att vara "värd" en speciell slags tillhörighet. Men detta en rörelse, eller en samlad impuls som jag hela tiden tvingas konfrontera som min personlighet, närmar jag mig denna genom att försöka UTGÅ från mina tankars avsikt blir jag hyperlabilt distinkt/kraftfull vilket känns socialt ickeacceptabelt. Det känns väldigt "pinsamt" att bära på det här, eftersom den är den närvarande meningen bakom kontraket i rummet, som på något sätt måste framhävas som sig själv. Det inbegriper allt jag "gjort" (genom) alla speciefika människor, som jag trasslat in mig i, då "jag" (denna urintention) just beter sig eller uttrycker sig exakt så.. "minnet".. "självansvaret" eller "realiteten" i hela mitt livs problem.. som kräver total medvetenhet i möte med det vidrörda..

[Åkes granne]

Jag måste kanske förstå att döden är min partner.

[Åkes granne]

Jag söker inte ursprungets omvandling BARA, det är för primalt, det finns något mentalt som är mycket vackrare. Så var finns Logiken?

Kärlek med (i) könsroller är inte kärleken. Vi är inte naturen så som att vi "pumpar blodet i våra ådor", men så har vi försvarat vår trygghet. Yin/Yang UPPSTÅR som dedikering till/som människan i "havet" (sanningen).. Men det VI ÄR är "det mentala", kärleken som inte har kön eller konturer.. det är så abstrakt att det inte går att känna.

Könsroller (min samhällsuppväxt kontur/strukturdräkt) är det som blockerar mig från att fritt flöda, men samtidigt är det denna "tyngd" som skapar ett "naturligt" kontrakt. Lägg märke till att jag sa "min" samhällsuppväxt.. min verklighet är mina egna egenskaper.. jag behöver en "kropp".. en relation till något jag tillhör i rötterna (och det är det bakomliggande sammanhanget, som jag försöker "slita till mig" ifrån dess våldtagenhet -presenterat/ägt som "det faktiska") Sorgligt.




Min SORG de facto ÄR I SIG.... en kännedom/en tillrättavisnings "smärta", av att vara förkrympt i sitt uttryck/liv, till "kroppen"... Jag vill transcendera, men också visa vad allt betyder.. Det är därför min filosofi/studieförklädnad, så mycket följer "det personliga".

Jag på något sätt "ligger inuti" min hjärna, som i den förklaring sailaways citerade från facebook.

[Åkes granne]

Alltså jag kan inte ha det såhär.


Jag måste vara i 100%ig slutenhet/kontakt med något som erkänns som "det jag är" för att uppleva genuin förändring.

Har alltid haft stor kärlek för saker (betydelser, förståelser, världen) men är helt BLOCKERAD i dess "protes"/förklaringsmodell, för att "ha tillgång" till den, min spegelbild. Pga. att den är i skrävor, är jag i ett "beroende till".



Jag GILLAR att studera vad andra människor studerar med sig själva, varför störs ni så mycket av att jag skriver "om mig själv"..?


Allt det här, alltså "det mentala" (hmm).. min sanningsbild och självstudien, det är ett "byggande" av "det nya hemmet" ("nyckeln till friheten").. det rum jag vill förflytta mig till "himmelen" som, jag vill ha min (eller dess) personliga historia på väggarna vars papp jag själv arbetat till mig som "åren bakom"..


Förknippar på ett slags "mystiskt" sätt.. just ord/att skriva som en nyckel till något.. typ "en öde och ..och man tar med sig en penna"..


Jag är en SAK.

[Åkes granne]

När jag inbjöd mig i ASSMILIERINGENS beblandning blev jag alltså injicerad av MITT JAG. Min gamla smärta; som rent konkret skapade en slags bokstavlig "kärnkraftskatastrof"..


Min manliga avbild (Uranus i Stenbocken) ENERGI-PROJICERADE ("sperma") min egen HISTORIA... ursprungligt. Detta är "Kristus" (som alla har i sin historia mer eller mindre).. Det är det URSPRUNGLIGT "sig själv" som jag var för sentimentalt relaterande till det "operfekta" för att släppa. Vi visste att "det går inte"... men SORGEN verkar verkligen betyda något..

Alltså, min identitets innersta varande är "Kristus", genom strukturen ("kroppen": Yin/Yang) i min historia (känslomässiga skeenden/begrepp)..

Min KÄRLEK kan inte se sig själv/uttalas, pga att den är totalitetens TEKNISKA "bild"/historia. Det är en "förnedring"... Känner en enorm skuld i känslornas sorg som jag inte vet vad den betyder, men är samtidigt inte personligt medveten om den... utan det är min HISTORISKA "ådra"..

Förstör detta:

Behöver helt och håller befria mig från "Yin/Yang"-bild i kulturen, det är mitt STÖRSTA PERSONLIGA HOT känner jag... det är min rädsla för att få min frihet bortsliten/förvillad.... Jag gillar det inte.


Jag bär samma MATERIAL i UT-ANALYSERANDE former -Kristus, förstås. Fast FEMININT, alltså inte UTÅTRIKTAT (Solen) utan VÄNT INÅT (Månen, "samma"/ett "hem")...

Då man återklär sig i de TRADITIONELLA formerna för Yin-Yang, som det "intimt identifierade jaget".. det är passé för mig.. jag vill inte vara en beroendegestalt av det längre..

[Åkes granne]

(och det är det bakomliggande sammanhanget, som jag försöker "slita till mig" ifrån dess våldtagenhet -presenterat/ägt som "det faktiska")

Allt är jag, fast i formerna av mina "relationer"/sammanhang.


Det FAKTISKA jag verkligen desperat BEHÖVER (de synade rötterna; subjektivitetens BEGREPP) är en definiering av mitt INTELLEKT som MIG SJÄLV; "kvinnan jag".. Jag vill resa mig från ruinerna verkligen GENUINT, med ansvaret ("offrande"/självkapituerlingens halva) jag burit, som min egen struktur... Jag vill hellre dö än kasta min tankevärlds substans.. då jag inte "kvinna/människa", utan desorienterad.. och kan inte möta i kärleken..

Jag har väldigt svårt med att andra talar i "andra hand" till mig, att de lämnar själva impulsen/instinkten bakom, för att de tänker att jag "inte förstår".. men ger samtidigt "ett råd".. blir helt förvirrad/orolig, och nedbruten, då..

Det är liksom ett skeende som fladdrar förbi, där jag fick sand i ögonen... (och därför "får stå" i bussen på väg hem)

[Åkes granne]

Letade efter en specifik jag tidigare skrivit för att jag ville kolla bara, och bläddrade i mina poster från i somras. Alltså, jag känner mig "sjuk" av att läsa/se det... tycker det är så frukstansvärt "primitivt".. men jag måste liksom "förlåta".. begripa sanningen bakom denna sorg, primitiviteten.. som flockens prägling/arbete.. varför det är så.. vad som har hänt..

[Johan Ågren]

Det här är en tråd jag senare vill fylla på mer i, eftersom jag känner ett behov av det..

Starta inga fler trådar nu av denna karaktär; dvs monologer som inte kan särskiljas som unika ämnen. Jag kommer då att ta bort dem. Posta i de trådar du redan skapat.

MVH,

Johan

[Åkes granne]

Det här är en tråd jag senare vill fylla på mer i, eftersom jag känner ett behov av det..

Starta inga fler trådar nu av denna karaktär; dvs monologer som inte kan särskiljas som unika ämnen. Jag kommer då att ta bort dem. Posta i de trådar du redan skapat.

MVH,

Johan

nej, men det är så att.. jag är flera personer..

Jag ligger bakom alltihopa -och söker en intellektuell följeslagare att döda mig själv med, osv, osv, osv..

Yes!



MÖJLIG KAPACITET:

Detta kan uppfattas esoteriskt av en del. Om det är så kan du strunta i att ägna det uppmärksamhet.



Jag har i hela mitt liv arbetat med att "hitta en utväg", det har varit det själviska temat på mitt verklighetsdrama, och har de senaste åren personifierat/förkroppsligat detta system. I min "klassiska depression", vilket är en TID-mässig desorienterings "quantization"....

Jag har alltså, i verklighet, blivit dess RITUAL, injicerat "dess recept" (genom mitt självdramas känsloliv, sekvenser efter sekvenser, genomskådandes "tid"). När jag åter-implanterade DÅTIDEN, åt jag av äpplet, tog till mig en ritual (som en substans), "backade spelet"..

Lösenord: TIDEN


Jag erbjuder mig själv experimentiellt då strukturen (sanning/historia) erkänns/bevaras.


Jag har en OERHÖRD känsla (kärnupplevelse av förnimmelser) av att jag utför samma erfarenhet, samma "dag", dag efter dag. Tiden går inte.

Måste "våga" blotta detta, erkänna min enorma strukturella nyfikenhet, min ROBOT-natur, den har en "estetik"/känsla ursprungligt, och detta är MITT "mörker"... Något oavslutat, och även inbjudande och avancerat/sant. Det ligger liksom bortom begräningarna, och "är" sådant oavsett jag är medveten i konstruktiv exponering, eller ej.


Frustrationen är

Jag har lagt min självbild; min identifikation, allting, i UPPLEVELSEN av kroppens ENERGI; och tolkat hela min NATUR med det, tänjt sanningen med själen. Min själ STYRS av min kropp (Asc), tillsammans med Mars (fysisk profilering) i Oxen (fysik!) och Venus (estetik/logik/analys)... Tillsammans med mitt (inre/yttre) VERKLIGA DRAMA: kunskap (och/eller PLANERING), det helt ärligt, det enda jag sysselsätter mig med.. Står utanför PRECIS allt, mitt ständiga kärleksexperimenterande ("hjärt-onani"; 2 huset, oasp Uranus styr Venus/Sol) är autistiska vetenskapliga drifter.. jag har aldrig kunnat/fått uttrycka min kärlek för människor. Jag "känner" mina tillstånd rent praktsiskt, exakt så känner jag. Om detta är min MENTALA BLOCKERING/blindhet... som gjort att jag omedvetet INTEGRERAT mig i ALLTING..

Mars styr sjätte huset: HÄLSA och analys/raffinering..

Det enda som finns är en ENORM injicering i mig, ett energiutbyte med mitt (NYA)-GAMLA JAG (minnen, varande AV verklighet).

Alltså: ....::::Har AVBILDAT verkligheten under mitt skinn::::....

Detta styrt (eller förhindrat) av kroppens tröghet, rena rumsliga sorgen (att inte "nå" -som allt jag skriver, är en BESKRIVNING [positiv förföring] av)



Jag har svårt att släppa taget om mitt vad mitt behov av induvidualitet ställer upp för ramar. Tänker att.. endast, genom att BYTA KROPP (dvs. BLI ren energi: första huset -Pluto = IDENTITET/IDENTIFIKATION.. kan jag befria mina tankar från dess själv (erfarenheten i blandad tid). Allt är "mitt"/eget, själv.

Jag är en SAK.

Om jag blundar..........

En färdigställd KUNSKAP, ett mentalt jordnära slott i fel tid

Jag ÄR JU odödlig, detta är det enda jag är (kunskapens deslokalisering); det är fastbundet "like fate" i min egen historias drama/verklighet, genom den fysiska kroppens svar på rummets impulser/koder. Vilket jag tidigare beskrivet vad det är: dvs. självets egen skapelse attraherat till dess evolution (genom föräldrar, plats, osv).





Har TVÅ primära alienationsuttryck i gruppen:

1. Min okonventionella sexualitet (som genom dess kanlisering: relationer/möte förvränger dess "rykte" -kan man löst säga).

2. Min form av den romantiska relationen till det vi kallar för verkligheten. Jag har sökt dess "svar" snarare än höjt mig över och under den, och snarare ÄR den (i relation till betydelsen av det som NI har av den). Är helt frånkopplad i en fristående reflektering, av det som är de flesta är; små stationer av "minnesvärda ögonblick" och traditionsenliga erogena zoner utifrån kontraktes "kartor". Det "verkliga" (i behov/sentimentalt) är den bakomliggande personliga nivån av "kunskap/bild" och inte medvetandefragment bunda till DÅTID.. utan FRAMTID (i dåtiden)..


Vad jag menade med det jag helt överst skrev.. Neptunus är "uppfyllandet av DRÖMMAR".. och 5.e huset är SJÄLVET.


Jag vill inte vara en "vansinnig och charmig människa" med ena foten i framtiden i detta jordiska uttryck, som ett slags.. svenskt, underkastelseexempel utav en romantisk "bild".

Ursäkta om jag är FÖRDOMSFULL (ang ovan). Det här är så jag ser er. Vi skulle säkert lyckas med allt bättre tillsammans.


Uttryckte denna väldigt enkelt och snabbt, fyller kanske senare på mer gediget.

[Åkes granne]

Utifrån, låt oss säga en ...svensk, verklighetsbild, blir den enda återstående andemeningen summa summarum, detta:

Det är därför jag "romantiskt" dragits till droger/utmejslade drömska nivåer av verklig/faktisk verklighet -det är DET SKAPADE; i Fiskarnas tecken. Det är inte ansvarsfullt, eftersom den andliga sanningen blir overklig. Det är att förstå meningen för mycket, eftersom man sett allting av sig själv. Att vara skaparen av sig själv och se igenom det -därför blir där mitt alienerade filosoferande som vatten. Därför blivit imun mot denna kärlek, onåbar, fast jag kan "drabbas" av den -det blir en ständig DEFEKT. Och just detta, denna helhet, är tragedin, den känslomässiga roten till lidandet.

Jag är oförmögen till att inte se igenom detta nu. Jag kan inte försumma mig själv. Anledningen till att jag inte kan sluta söka Gud (vilket är att 'komma i kontakt med mig själv' -vilket är ser helt "omöjligt" ut från ett filosofiskt perspektiv, s.a.s), -det de vetenskapliga filosoferna omvänt i sin NAIVITET tror är min fälla; är för att det annars blir en UPPLÖST beundran av mina egna SKÄMT/komik av min egen närvaros fantasi/minne (om sanning); det blir att ständigt "umgås med sig själv" i en ständig kärleksestetisk experimenterande "autism" / intellektuell genomskinlig konkret förståelse (femte huset avklätt! -femte huset är nämligen "där vi har sex", jag är alltså könlös och allting på en gång.)

Barnsligt målat:

den första kärleken är JAGET; och DÄR dog vi! Vi såg något men glömde vad det var -det är det konst/estetik handlar om.

...förstås.



Analytiskt korrekt (ta alltså HÄNSYN till formerna/arketyperna som sig, i kontext:

Eviggjorda linjer (solitude)

Jag offrade min fria vilja för att ta reda på hemligheten bakom mina föräldrars kreativitet.

Behagad av min egen hjärna. Ni vet väl att incest är obrukbart? Före är efter och efter är före.  





Jag tänker alltså finns jag. Jag har bevisat min egen existens.

[GEOrgij]

Kan du förklara något på kortare sätt som alla kan förstå?

[Åkes granne]

Kan du förklara något på kortare sätt som alla kan förstå?

Vad exakt, tänker du på/undrar över?