Hur säger du "förlåt"?

[Fundra]

"Jag ber så himla mycket om ursäkt ... förlåt mig för att jag" och sedan kommer allt det där som man ber om ursäkt för, och sedan ..... "men"!
Jag tycker på något sätt att man förminskar värdet av sin 'ursäkt' och sitt "förlåt mig" med ordet "men" - man ursäktar sig (ofta?) med att det egentligen var den andres fel, och så börjar det hela om o s v ...
Är det någon som förstår vad jag menar - jag är ganska trött idag (igen).

[Minded]

Jag säger 'jag ber om ursäkt för ***'.

[J R Auk]

Jag ber oftast inte om ursäkt. Det är att spela med i det som drar ner en båda. Det viktiga är inte bekännelses utan det som är, och då har ursäkten bara formen av att uppmärksamma.

Den som skall ursäktas är ju illgärningsmannen, och att säga till sig själv verkar väl onödigt? Och egentligen ovidkommande eftersom det är ett beteende de facto som avses, och inte en tom bekännelse, tiden skall utvisa om ursäkten var förtjänt så att säga.

[Avantgardet]

Jag ber oftast inte om ursäkt. Det är att spela med i det som drar ner en båda.

Helt rätt, men ibland gör man ju eftergifter, bara för att erkänna den andres rätt att uppleva sig harmad. Är inte den som sätter mig själv i främsta rummet hela tiden, det här med vad som är rätt är inte alltid rätt - för att tala med kvinnfolket. Annars är jag helt med på noterna, det är att underskatta sina medmänniskor att tro om dem att de inte tål just nånting. Och är de såna där übersensitiva skönandar i skör porslin så är jag rädd för att de har en del att lära. Tråkigt för dem om de söker skuldbelägga mig för att jag blev den stenmur de druttade in i, nån måste bli den första likväl.

Har jag dock allvarligt sårat någon så påbjuder ju konventionen att jag bedyrar hur pass mycket jag tar den på allvar, och den andres harm, och inte minst att jag också ursäktar mig för min självupptagenhet som gjorde mig blind inför eventuella konsekvenser av mitt handlande. Men det är som sagt bara skådespel, även om det kan vara nog så lidelsefullt från båda parter, ett skådespel genom vilket vi återupprättar ett nytt skådespel där rollerna återigen är intakta.

[Logos]

Jag brukar säga "sorry". Lite anglosaxiskt och därför tufft.

[Jörgen]

Prova på de här i vardagssituationer

Hemskt ledsen, men du fattar ju ingenting...

Jag är ledsen för att jag finns och min existens irriterar dig, men jag är för ung för att dö.

Ledsen för att jag gjorde si och så, men... äsch! (och visar fingret)

Jag är ledsen att jag gjorde mat av dina barn, men jag gör ju bara mitt jobb.

[J R Auk]

Jag upplever också att ursäkten är ett verktyg för sociala positioner. Du har gjort mig orätt, jag har makten över dig genom att avkräva dig en ursäkt.

Se hur viktigt det är för föräldrar att kräva ursäkt från sitt barn, eller de älskande att få en bekännelse av synd från den som låter kärlek spilla över kanterna.

Skulle aldrig komma mig för att be någon be mig om ursäkt, hade jag en sådan känsla vore relationen inte relevant längre.

Ju mer jag tänker på det inser jag vilken identitetsförvirring som ligger bakom krav på ursäkt (annat än då som en konfirmation över att beteendet inte upprepas, att alltså alla parters intressen är tillgodosedda, och för det behövs väl inte "ursäkta" utan mera "jag vet"?).

[Minded]

...På tal också om skam och att släppa, den andra tråden.

[transversal]

Hehe, Jörgens bidrag ...

De bästa ursäkterna slutar alltid med en beskyllning: "Förlåt för att jag ... , men du är faktiskt lika ... du."