Är ni för gamla?

[Avantgardet]

Det jag saknade mest, då jag satt fast i arbete (mot försörjningsstödet) hela sommaren, var att få svina ordentligt. Liksom varva en holk, en grogg, en holk, en grogg, en holk, en grogg... - det enda sättet att hålla sig på en jämn nivå -, bli störig, slockna nånstans så att man vaknar desorienterad och halvt skräckslagen. Sen försöka pussla ihop vad fan man ställt till med, och var fan man ska gömma allt stöldgods man hittar på sig själv. Känns som så fattigt om man inte hamnar i trubbel med jämna mellanrum. Blev redigt less (fast avundsjuk vore mer uppriktigt att säga) på alla ansvarslösa djävlar som var igång dygnet runt, när jag själv jobbade.

Känner i talande stund för att tjacka en kasse pilsner, dra hem till nån, slänga upp fötterna på bordet, och Tommy Tee på stereon, mecka en fet, börja bälga i sig, och göra omgivningen osäker.

Har ni några såna här ingivelser. Eller har ni gett efter helt för vuxenheten? Ska man nöja sig med att smygsupa lite till och från när ingen märker nåt? Hur roligt är det?

[Pho-ku]

Visst känner jag för att busa (som vi kallar det) till det ibland. Kanske inte riktigt ta det till den odrägliga nivå du själv suktar/suktade efter, vuxenheten.. som du sade.  Brukar vara nöjdare och mer tillfreds bara jag har lite röka hemma.
Men annars håller jag helt klart med dig.

[Avantgardet]

Men jag trodde man skulle göra så. Det är så vi fick lära oss hemmavid. Sommaren är den dimma som äntras i maj och ur vilken man störtar fram och kraschlandar med huvudet före i september. Och vinter den omtöcknande omsvepning som avlöser denna. Har man tur blir där ingen skarv alls, utan man landar direkt i en driva med pudersnö. Har dock all anledning att känna så här, klev ut i kylan något för tidigt. Och det är enbart den där förmenta "vuxenheten" (i form av ett pryglande överjag) som satt käppar i hjulen. Borde egentligen ut och springa.

Och vad gäller det. Det finns ju en anledning att jag inte dricker.

[SportFilosofen]

Det jag saknade mest, då jag satt fast i arbete (mot försörjningsstödet) hela sommaren, var att få svina ordentligt. Liksom varva en holk, en grogg, en holk, en grogg, en holk, en grogg... - det enda sättet att hålla sig på en jämn nivå -, bli störig, slockna nånstans så att man vaknar desorienterad och halvt skräckslagen. Sen försöka pussla ihop vad fan man ställt till med, och var fan man ska gömma allt stöldgods man hittar på sig själv. Känns som så fattigt om man inte hamnar i trubbel med jämna mellanrum. Blev redigt less (fast avundsjuk vore mer uppriktigt att säga) på alla ansvarslösa djävlar som var igång dygnet runt, när jag själv jobbade.

Känner i talande stund för att tjacka en kasse pilsner, dra hem till nån, slänga upp fötterna på bordet, och Tommy Tee på stereon, mecka en fet, börja bälga i sig, och göra omgivningen osäker.

Har ni några såna här ingivelser. Eller har ni gett efter helt för vuxenheten? Ska man nöja sig med att smygsupa lite till och från när ingen märker nåt? Hur roligt är det?

Intressant fråga: jag ger inte efter för vuxenheten. Mina barnsligheter handlar inte om olika brott som jag vill begå. Utan om olika åk som jag vill göra. Vinterns facit i form av en ganska grav hjärnskakning (huvudvärk i en månad) och två revbensfrakturer bevisar att din fråga är felaktig.

Vi är för gamla. Tveklöst. Frågan är bara vad vi ska göra åt det. För mig  spelar åldern ingen roll. Kroppen är bara ett skal. Själen måste få rasa ut i full kraft. Om det sker med en joint eller en 360 utför en klippa torde spela mindre roll.

[transversal]

Jag tror att jag är för gammal. Det känns så. Är inte det särskilt sugen på att svira utan känner mig brutalt lillgammal och förnumstig. Nöjer mig med två glas vin för det mesta. Gillar regelbundna mat- och sovtider fast jag sällan lyckas få till det.

Herregud.

Om min väninna såg det här skulle hon bums kidnappa mig och köra hjärntvätt a la Clockwork Orange tills jag slutade vara tant.

[Avantgardet]

Jamen vad skulle lösningen då vara annat än att ställa till det för sig, så man får nåt att skratta åt senare? Man vill ju inte börja ta livet för allvarligt. Inbillar mig ibland - för att låna en bild - att det är som tryckkokare, eller varför inte en espressobryggare, och ju mer stillsamt man tar det, ju mer man ger efter för pensionärsimpuslerna, desto värre måste man ge sig själv stryk sen. Här slits man mellan en yngre och en äldre upplaga av sig själv, varav ingen ens är här, och själv får man ge vika. Samtidigt kan jag tycka det är en ganska förutseende strategi, jag menar hur skulle man annars kunna sitta och lé på ålderns höst?

Sen, Sportis, är inte lite av poängen med utförsåkning att göra illa sig? Minns såväl våra utflykter till slalombackarna under skoltiden. Våra avsikter var bokstavligt talat att åka ihjäl oss själva. Smusslade med en massa alkohol i ryggsäckarna, stannade till lite avsides. Hinkade i oss, och satte iväg utför. Jag kan bli lite illamående när jag tänker att vissa av dessa typer idag sitter, med heltidsjobb, i uppstramande stärkkragar, och händerna knäppta som i bön framför TV'n.

[SportFilosofen]

Jamen vad skulle lösningen då vara annat än att ställa till det för sig, så man får nåt att skratta åt senare? Man vill ju inte börja ta livet för allvarligt. Inbillar mig ibland - för att låna en bild - att det är som tryckkokare, eller varför inte en espressobryggare, och ju mer stillsamt man tar det, ju mer man ger efter för pensionärsimpuslerna, desto värre måste man ge sig själv stryk sen. Här slits man mellan en yngre och en äldre upplaga av sig själv, varav ingen ens är här, och själv får man ge vika. Samtidigt kan jag tycka det är en ganska förutseende strategi, jag menar hur skulle man annars kunna sitta och lé på ålderns höst?

Sen, Sportis, är inte lite av poängen med utförsåkning att göra illa sig? Minns såväl våra utflykter till slalombackarna under skoltiden. Våra avsikter var bokstavligt talat att åka ihjäl oss själva. Smusslade med en massa alkohol i ryggsäckarna, stannade till lite avsides. Hinkade i oss, och satte iväg utför. Jag kan bli lite illamående när jag tänker att vissa av dessa typer idag sitter, med heltidsjobb, i uppstramande stärkkragar, och händerna knäppta som i bön framför TV'n.

Meningen med utförsåkning är flow. I alla fall för mig.

Håller med om slitningen mellan den äldre och yngre upplagan. Fast tyvärr är det ju bara den äldra som existerar. Den yngre finns lixom bara kvar inne i skallen. Ett minne. En önskan. En längtan.

[miles davis]

Jamen vad skulle lösningen då vara annat än att ställa till det för sig, så man får nåt att skratta åt senare? Man vill ju inte börja ta livet för allvarligt. Inbillar mig ibland - för att låna en bild - att det är som tryckkokare, eller varför inte en espressobryggare, och ju mer stillsamt man tar det, ju mer man ger efter för pensionärsimpuslerna, desto värre måste man ge sig själv stryk sen. Här slits man mellan en yngre och en äldre upplaga av sig själv, varav ingen ens är här, och själv får man ge vika. Samtidigt kan jag tycka det är en ganska förutseende strategi, jag menar hur skulle man annars kunna sitta och lé på ålderns höst?

Hur skulle man kunna ta livet mer allvarligt än vad du nu uppenbarligen gör?

[Avantgardet]

Stiligt Miles. Är det där vad vi ska kalla "en nietzscheansk fem-etta". Men onekligen är det så att det ibland flyter förbi nåt slags tankar i mitt medvetande, som är gamla rester som blivit över från terapi och terapeuter, och som jag egentligen inte vill kalla mina egna - men om inte mina egna, så vems? Sådana kan ibland tippa perspektiven över ända, och man står där och klandrar sig själv. Så jag kan egentligen lika gärna låta dem flyta vidare, och gå förlorade i glömskan. Okej, du har rätt, Miles. Jag ska inte göra terapeuternas jobb åt dem, jag vill ju ändå inte att de ska vara där och peta, ge mig ångest och försöka stöpa mig i nån form som jag alls inte gillar.

[Logos]

Jo jag är för gammal. I alla fall om man tar med självpåtagen ansvarsbörda i beräkningen.

Nog fan är det kul att svina till ordentligt, men det funkar liksom inte när man ska upp tidigt morgonen därefter och leka lejon eller mårran eller något. Och därför blir det ofta 3-4 öl när man väl går ut och sedan hem. Men jag är rätt nöjd ändå. Det känns som om man har gjort det andra tillräckligt många gånger för att klara sig utan det (även om jag misstänker att det är svårt att bräcka AV).

Men, men, jag har alltid varit bra på att anpassa mig efter den situation jag för tillfället befinner mig i. Och på det stora hela är jag rätt nöjd med livet som det är.

[Algotezza]

Det jag saknade mest, då jag satt fast i arbete (mot försörjningsstödet) hela sommaren, var att få svina ordentligt. Liksom varva en holk, en grogg, en holk, en grogg, en holk, en grogg... - det enda sättet att hålla sig på en jämn nivå -, bli störig, slockna nånstans så att man vaknar desorienterad och halvt skräckslagen. Sen försöka pussla ihop vad fan man ställt till med, och var fan man ska gömma allt stöldgods man hittar på sig själv. Känns som så fattigt om man inte hamnar i trubbel med jämna mellanrum. Blev redigt less (fast avundsjuk vore mer uppriktigt att säga) på alla ansvarslösa djävlar som var igång dygnet runt, när jag själv jobbade.

Känner i talande stund för att tjacka en kasse pilsner, dra hem till nån, slänga upp fötterna på bordet, och Tommy Tee på stereon, mecka en fet, börja bälga i sig, och göra omgivningen osäker.

Har ni några såna här ingivelser. Eller har ni gett efter helt för vuxenheten? Ska man nöja sig med att smygsupa lite till och från när ingen märker nåt? Hur roligt är det?

Jag har nästan aldrig busat på det sättet - det har liksom inte lockat mig. Jag har alltid varit en beteendemässigt lugn och inte särskilt yvig person. Fast i Svarta-Maja har jag åkt ett par gånger, när det "knäppt till" rejält... Men utan att jag kunnat skylla på droger eller sponken. Bara min uppskruvade fantasi. Mania makes the world go around.

Men vad som alltid varit kul är verbalbus, humor, ironier, sarkasmer, ordvitsar - häva ur mig sådant folk inte väntar, att inte alltid vara "verbalt korrekt".

Menar Algotezza

[Anders]

Då man passerat de 40 sen rätt många år tillbaka blir det andra dimensioner än 26-årskris. Har väl aldrig varit så avancerad som det goda Avantet, men jag tänker ibland på de bläckor man tog sig. Det bjuds väl tillfällen nuförtiden, kanske mer än i början av milleniet då barnen var små, men nu orkar jag helt enkelt inte. Tappar sugen långt före tolv. Vet inte riktigt vad det beror på, mina miltider är bättre nu än på åttiotalet. Mer psykologiskt än kroppsligt, kan jag anta? Nån av er mer rutinerade som känner samma?

Men jag kan sakna det ibland.

[Ling]

Jag saknar möjligheten att få göra riktigt tokiga saker, som man kunde förr, och konsekvensen blev att någon skakade på huvudet och sa nåt i stil med "jaja, ungdomen idag". Det funkar inte längre, tyvärr, man förväntas vara vettig när man är vuxen. Gör man tokiga saker nu betraktas man som tokig, ansvarslös osv, men fan visst finns lusten.

[Fication]

Precis! Gör man sådana saker efter 35 heter det att man krisar, enligt Rocky för en vecka sen.

[SportFilosofen]

Precis! Gör man sådana saker efter 35 heter det att man krisar, enligt Rocky för en vecka sen.

Har för mig att det fanns någon kurslitteratur i Psykiatri. Kris och utveckling hette den visst. Cullberg...hm.......