Tankar om språket

[wat]

Språket är inte särskild korrekt. Detta beror på språksvårigheter från min sida.

Språket är nog som har intresserat mig mycket alltid som en företeelse. Själva språkets beskaffenhet är jag inte särskild intresserad.

Lite bakgrund: Jag lider av talfel, som gör att jag inte kan uttala visa ljud i svenska (och i andra med) som det ska uttalas om man gör det korrekt. Det gör att i hela min uppväxt tog språket stor del av mitt liv. Där stor del handlade om försöka få medicinsk förklaring för min företeelse, och även försöka lära mig att göra "rätt". Jag har aldrig fått reda på diagnosen för jag aldrig frågat, men kan väl säkert om jag frågar min mor. Men i alla fall jag hade eget språk fram till 2 års ålder innan jag ens började prata "svenska".

Jag har mycket svårt att försöka förklara mig språkligt, och jag har mycket svårt att förstå vad saker egentligen betyder. Jag har en passiv förståelse för språket men ingen aktiv förståelse för språket vad det egentligen språket bygger på. Som fenomenet att många svenskar idag förstår engelska, men att prata själv är helt annan sak. För att beskriva det jag försöka mena.

Lite bakgrund var det där.

Men nu till tanken:

Det har jag börjat fundera på det mer vad språket är i grunden mer än vad det används till. Och gällande funderingar om vad en tanke är, då tanken i frågan är bunden till språket kan tyckas.

Efter en längre tid fundering över vad det egentligen är, så kom jag på en möjlig förklaring idag.

Språket är inte tanken, tanken är inte bunden till språket. Språket är förståelse av en grundtanke.

Drar tillbaka till bakgrunden. Jag har alltid menat samma sak men jag har inte förstått grundtanken i svenska språkets förklaring av det.

Om någon ska beskriva något. Beskriver person oftast inte samma tanke likadant båda gånger. Det är samma tanke men tanken beskrivs inte likadant.

Beskrivningen av en person kan skilja sig från jaget person tillhör och utomstående åskådare uppfattning om person. Men det är samma person och personen är ju den samma. Men är förståelse (tolkningen) av sina tankar om personen olika. Även om det är samma "grundtanke", och även tanken ifråga är det samma. Personen beter sig ju likadant och därför ger ju upphov till samma grundtankar, men tankar beskrivs sedan språkligt olika. Förståelsen av grundtankar är olika, eller rättare sagt språket förståelse av grundtankarna är annorlunda.

Om två personer är i ett rum så ser de rummet olika. Förståelsen om rummets är olika och beskriver rummet annorlunda även om det är samma rum. Lite förklaring av vad jag menar.

För att förstå en grundtanke måste jag förstå språket tolkningen av tanken är på.  Språket är bara redskapet jag använder för att förstå grundtanken. Grundtanken finns alltid men jag kan inte alltid förstå den. Om jag sitter och läser en faktabok om t.ex. filosofi. Och jag sitter och läser om någon filosofisk inriktning kan jag börja förstå vad jag tänker. Där genom deras språkliga förklaringar av en tanke gjort att jag förstår mig själv(tanken om världen är slumpartad jaha det är metafysik), men tanken alltid har funnits där. Men nu har den fått ett namn. Det gör att jag kan förstå den. Lite förklaring om varför det finns olika teorier till samma grundtanke eller grundföreteelse. Världen är skapad men hur den är skapad är olika.

Att alla har en teori i grundtanke. De har en grundförståelse för varför de tror så. Men sedan om du lägger fram en teori som är bättre förklarad än min. Gör att jag förstår "grundtanken" annorlunda och byter därmed förståelse av grundtanken.

Engelskans "I" och svenskans "jag" har samma betydelse rent språkligt, men är två helt olika ord. Är det två företeelser eller är det två förståelse av ens person (Jag är jag). Jag kan förstå engelskan förståelse av ens person genom att lära mig tolka engelskans tolkning om ens person. Samma sak kan vi se genom att förklara något som jag själv förstår det, om någon frågar mig något och inte förstår personen menar.

Ställer jag oftast en motfråga som jag själv förstår för att kunna förstå personens tanke.


Universum är alltid det samma, personers tankar är det samma. Det finns "grundtankar" i universum som alltid är de samma. Men det är språkets förståelse av grundtanken, och hur man använder språket är individuellt. Gör att samma grundtanke har olika förståelse. För att förklara lite kortfattat vad jag försöker säga.

Hoppas ni förstår lite i alla fall vad jag menar.

[LJUSUPPLEVELSE]

Språket är inte tanken, tanken är inte bunden till språket. Språket är förståelse av en grundtanke.

För mig , är språket , eller borde vara  ett försök att uttrycka tanken.
Vad gäller obotliga talfel , som en talpedagog och all träning inte kan avhjälpa...då gäller det att acceptera sig själv , ja , och kanske tom kunna sätta sin egen prägel till det som sägs .
Bara man själv accepterar sig själv som man är , kan det bli lättare sedan.

mvh

[wat]

Jag försöker förklara lite kort nu. Jag menar att man inte kan uttrycka grundtanken om något. Utan man kan bara uttrycka sig så man förstår principer bakom grundtanken. Eller vad man ska säga. Att språket blir förståelsen för grundtanken men inte själva grundtanken.

Som om jag ska beskriva något materiellt som jag inte har till hand, som ett rumt. Jag beskriver rummet men det är inte själva rummet. Alltså kan man uttrycka hur rummet ser ut men man kan inte ta fram rummet.

Som du säger språket ett försök att uttrycka  (förstå) tanken men man kan inte ta fram tanken så man ser den. Utan bara försöka förstå tanken men man kan aldrig ta på tanken.

[transversal]

Både håller med ... och inte. Jag tror att språket med sin struktur och sina möjligheter också påverkar tanken/medvetandet och inte bara uttrycker den. Dvs språket är i sig en levande enhet som ger feedback tillbaka.

För att ta ett enkelt exempel så blir mitt uttryck och vilka tankar jag väljer att förmedla (och också kommer på att jag kan förmedla - dvs inspiration) olika om jag väljer oljefärg eller akvarell på grund av mediets inneboende fördelar och begränsningar.

[LJUSUPPLEVELSE]

Dvs språket är i sig en levande enhet som ger feedback tillbaka.

...jag håller med , men försöker naturligtvis att undvika den effekten så långt det går , dvs språkets begränsingar på mina tankar om någonting
Sedan har  det här med manligt och kvinnligt ,också,att göra ...

mvh

[transversal]

Dvs språket är i sig en levande enhet som ger feedback tillbaka.

...jag håller med , men försöker naturligtvis att undvika den effekten så långt det går , dvs språkets begränsingar på mina tankar om någonting
Sedan har  det här med manligt och kvinnligt ,också,att göra ...

mvh

Manligt och kvinnligt? Nu hängde iaf jag inte med dig i tankelådan? Hur menar du?

[LJUSUPPLEVELSE]

Ja,du vet ...när en kvinna ska återge en konversation , då brukar det bli ordagrant medan männen oftast berättar om sina slutsatser ang konversationen...
Förstår du spåret nu?

mvh

[transversal]

Har inte lagt märke till den företeelsen. Men det kanske stämmer.

[Jörgen]

Ihågkommet från ett annat tråd;

Fråga en man om vägen, så får du många gånger motsvarigheten till koordinaterna - fråga en kvinna, så får du kanske en detaljrik vägbeskrivning istället.

Tillbax till denna tråden;
- omgivningen speglas in i medetandet,
för att delvist beskrivas med ord,
(efter att ha beblandats, jämförts, och uppdaterats med innestående minnen)
för att eventuellt återge en beskrivning till en annan person som ingår i omgivningen.

Det är många steg, och man kan klämma in fler.

[Zokrates]

Engelskans "I" och svenskans "jag" har samma betydelse rent språkligt, men är två helt olika ord.

Jaha du, två helt olika ord är de väl inte, eller?

Skånskans jau, eller svenskans jag, är det också två helt olika ord?

[Skogsälvan]

Ja,du vet ...när en kvinna ska återge en konversation , då brukar det bli ordagrant medan männen oftast berättar om sina slutsatser ang konversationen...
Förstår du spåret nu?

mvh

Det här var komiskt. Tack för det  :)

[wat]

Engelskans "I" och svenskans "jag" har samma betydelse rent språkligt, men är två helt olika ord.

Jaha du, två helt olika ord är de väl inte, eller?

Skånskans jau, eller svenskans jag, är det också två helt olika ord?

Jag tycker det är två helt olika ord i den bemärkelsen att det är två olika förståelse av att beskriva personens jag. Vad man kan säga. "I" förklarar den brittiska förståelsen för jaget och jag i svenskan är den svenska förståelsen. Men är samma grundtanke man försöker förklara.


Jag försöker skilja på vad språket i grunden är. Att det i grunden är en förståelse för en grundtanke. Det gör att varje språk har sin egen förståelse för grundtanken och tolkar den olika. Och det gör att grunden är I och jag helt olika. Men då svenskan och engelskan har genom observationer förstått att de försöker beskriva samma grundtanke förstått att rent språkligt har samma betydelse, men det betyder inte det är samma förståelse för samma grundtanke. Om det skulle samma förståelse för samma grundtanke skulle orden ifråga inte skilja sig åt i form, och vi skulle bara prata ett universalt språk.

För att göra något klara exempel på vad jag försöker förklara. Om vi tar ordet utopi, har det en språklig betydelse. Att det är namn på ideal samhälle. Men om jag ber någon beskriva sitt utopi är det olika från ideologi m.m. där förståelsen av grundtanken om vad drömsamhället innebär är olika för olika personer. Men de pratar fortfarande om samma sak och kan förstå varandra att de pratar om sitt ideal samhälle, men förståelsen om vad de verkligen innebär är olika i grunden. Det gör att samhällen i dess form är helt och hållet är olika.

Både håller med ... och inte. Jag tror att språket med sin struktur och sina möjligheter också påverkar tanken/medvetandet och inte bara uttrycker den. Dvs språket är i sig en levande enhet som ger feedback tillbaka.

För att ta ett enkelt exempel så blir mitt uttryck och vilka tankar jag väljer att förmedla (och också kommer på att jag kan förmedla - dvs inspiration) olika om jag väljer oljefärg eller akvarell på grund av mediets inneboende fördelar och begränsningar.

Svenska språket i sig har begränsningar. Då svenska språket i sig bara har ett antal accepterade ord som "alla" förstår. Men språket i sig har inga begränsningar. Jag kan hitta på ord utan några begränsningar. Jag kan antingen ta existerande suffix, prefix som redan har en språklig betydelse och sätta ihop dem för att bilda ett nytt ord.

Men jag kan även sätta ihop bokstäver hur jag vill och bilda ett ord. Om jag hittar på ett ord, och jag själv förstår vad jag menar. Att istället för att kalla blomma blomma kan jag kalla den jisda, då vet jag själv att jag i alla fall pratar om vad de i svenskan försöker skaffa förståelse om att det är en blomma. Men problemet är att ingen annan förstår det då de inte har någon aning om vad det är. De kan inte associera det med en förståelse till en grundtanke som de vet om.  

Menar du att språket är levande som en egen företeelse? Eller är den levande i fallet att den lever med personen som pratar det?

Det där med feedback för du gärna utveckla, jag tror jag förstår. Men vågar mig inte på tolkningar.

[LJUSUPPLEVELSE]

Om vi tar ordet utopi, har det en språklig betydelse. Att det är namn på ideal samhälle.

hm...utopi betyder återvändsgränd / en plats som inte finns , men eftersom det ordet har använts ,bla, i  sammanhang som har med politik att göra , har du snappat upp att det är något annat...
Men där ser vi återigen språkets betydelse , så jag förstår ,nog ,vad du menar...

mvh

[wat]

Om vi tar ordet utopi, har det en språklig betydelse. Att det är namn på ideal samhälle.

hm...utopi betyder återvändsgränd / en plats som inte finns , men eftersom det ordet har använts ,bla, i  sammanhang som har med politik att göra , har du snappat upp att det är något annat...
Men där ser vi återigen språkets betydelse , så jag förstår ,nog ,vad du menar...

mvh[/quoite]


Jag hittade http://susning.nu/Utopi som jag tycker verkar vara  korrekt beskrivningen av vad ordet egentligen betyder ur språklig synvinkel.

Men enligt alla filosofers bibel:wink: så är din beskrivning korrekt:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Utopi

Det gör att jag har fått betydelsen hur sammanhang och använder det i det vardagliga sammanhanget där det har en annan betydelse av vad jag tänkte mig. Även om det i den rent lexikala beskrivningen betyder vad jag tänkte mig att det skulle betyda. Som du säger språket betydelse.

Men det är så om jag använder ett ord förutsätter jag hela tiden att personen ifråga vet vad innebörden är. Men sen finns det svårigheter. Om jag säger val. Menar jag då däggdjuret eller menar jag den politiska betydelsen av ordet eller menar jag den filosofisk betydelsen eller menar jag något annat. Där personen som läser ordet inte kan ha någon aning om vad jag menar. Där personen i fråga får bilda en egen uppfattning genom att sätta ordet i sammanhanget. Och det kan lätt leda till missförstånd.

[Logos]

Din förståelse av världen kan beskrivas som en begreppsbaserad förståelse. I din vardagliga verklighet tolkar du det du upplever utifrån den begreppsförståelse som du har tillgång till. Även företeelser som är nya förstår du utifrån din begreppsliga förståelse. Till exempel kanske ordet "bruttonationalprodukt" förstås begreppsligt av en tioåring som ett "svårt ord". Och den begreppsapparat som du har tillgång till är rimligen i väldigt stor utsträckning given av språket och given i din sociala samvaro med andra.

Språket är kommunikativt. När du säger att du har en grundtanke som du försöker förstå med språket så missar du poängen. Du försöker inte förstå din "grundtanke" du försöker förmedla den. Till någon annan eller till dig själv. Vi kan aldrig komma ifrån vårt behov av kommunikation eller samspel med den "andre". D.ä. Wittgenstein menar att språket är helt beroende av situationen, eller med hans ord det språkspel som man för tillfället befinner sig i. Kommunikationen är därigenom grunden.

Otaliga filosofer har missat människans i grunden sociala bas. Ingen verkar i ett vakuum, det är "den andre" som formar oss.