http://oasi.upc.es/~kiusap/flash/happy_tree_friends/
Ta och se på några av de små teckande kortfilmerna på ovanstående sida. Själv skrattade jag så att jag skrek, men jag började fundera efteråt. Finns det några av er som inte tycker att det är roligt? Någon som t.o.m tycker att det är hemskt? Är inte gränsen för vad vi tycker att är roligt och inte roligt skrämmande tunn?
Roliga flash filmer, eller?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Advocate
-
Deuce Deceptor
- Inlägg: 318
- Blev medlem: 23 maj 2004 23:12
Jag spanade in film nummer två, "House Warming".
Jag skrattade inte så mycket, men tyckte filmen var talande. Jag tolkar det som solklar kritik mot nazismen. Mer kontemplativ än rolig, men helt klart underhållande.
Jag tycker det missar poängen lite - att misshandla pensionärer i sig är omoraliskt, oavsett om man tycker det är kul eller bara nödvändigt. Frågan som advocate ställer är adekvat: Kan det vara omoraliskt i sig att tycka att något är roligt.
Jag kan tänka mig det. Våra känslor och reaktioner har ganska höga förväntingar på sig. Om jag besöker en cancersjuk döende vän på sjukhuset förväntas jag vara sorgsen och deltagande snarare än road. Men detta att man förväntas vara sorgsen och deltagande - alltså själva samhällets förväntan - kan ju vara något att skratta åt i brist på bättre. Jag tror det är dessa förväntningar man ifrågasätter när det gäller "sjuk humor". Det är inte att musen brinner upp som är kul, utan att någon presenterar det som något som utger sig för att vara roligt. Om någon istället tycker det är hemskt blir det bara ännu roligare, på samma sätt som ett skämt blir roligare när nån i gruppen inte fattar poängen - då kan man skratta åt honom också!
§
Jag skrattade inte så mycket, men tyckte filmen var talande. Jag tolkar det som solklar kritik mot nazismen. Mer kontemplativ än rolig, men helt klart underhållande.
Deuce Deceptor skrev:Men visst...jag skulle nog inte umgås med folk som t.ex. tyckte det var kul att misshandla pensionärer.
Jag tycker det missar poängen lite - att misshandla pensionärer i sig är omoraliskt, oavsett om man tycker det är kul eller bara nödvändigt. Frågan som advocate ställer är adekvat: Kan det vara omoraliskt i sig att tycka att något är roligt.
Jag kan tänka mig det. Våra känslor och reaktioner har ganska höga förväntingar på sig. Om jag besöker en cancersjuk döende vän på sjukhuset förväntas jag vara sorgsen och deltagande snarare än road. Men detta att man förväntas vara sorgsen och deltagande - alltså själva samhällets förväntan - kan ju vara något att skratta åt i brist på bättre. Jag tror det är dessa förväntningar man ifrågasätter när det gäller "sjuk humor". Det är inte att musen brinner upp som är kul, utan att någon presenterar det som något som utger sig för att vara roligt. Om någon istället tycker det är hemskt blir det bara ännu roligare, på samma sätt som ett skämt blir roligare när nån i gruppen inte fattar poängen - då kan man skratta åt honom också!
§
Jag såg första och andra filmen. Båda var hjärtskärande. Jag orkade inte ens se klart nummer två. Men det beror mycket på vilken sinnesstämning jag är i. Läs nedan:
En vän till mig beskrev en film han hade sett. Den var knappt tio sekunder lång. En katt har ett snöre lindat runt sig (i svansen?) och andra änden är fäst i en takfläkt. Det som händer när filmen börjar är helt enkelt att nån sadist startar takfläkten och katten sugs upp i den. Förtvivlat klamrar den sig fast i en av "propellerbladen" och hela tiden låter den "mjauuuuu, mjauuuu, mjauuuu" tills den i slutet av filmen slungas iväg utom synhåll. Filmen var inte tecknad. Minns inte webbadressen, så tyvärr.
När min vän beskrev detta för mig så skrattade jag panikartat, han är rätt bra på att uttrycka sig så man gör det också. När jag såg filmen så tyckte jag det var lite roligt, men inte lika. Efteråt fick jag dåligt samvete. Tänk att jag, kattälskare, vegetarian och allmänt sympatisk (?) skrattade åt något sånt. Usch. Fy på mig.
Men nu tycker jag att det inte gjorde något att jag skrattade åt det. För var ska man dra gränsen, menar jag? "20 sekunder långt skratt åt spädbarn som blir insugen i en jetmotor, det är si och så omoraliskt." Eller? Så länge ingen tar illa upp så ser jag inget fel i det. Men därför kanske man inte ska dra vissa typer av skämt offentligt, även om man själv inte tar illa upp.
En vän till mig beskrev en film han hade sett. Den var knappt tio sekunder lång. En katt har ett snöre lindat runt sig (i svansen?) och andra änden är fäst i en takfläkt. Det som händer när filmen börjar är helt enkelt att nån sadist startar takfläkten och katten sugs upp i den. Förtvivlat klamrar den sig fast i en av "propellerbladen" och hela tiden låter den "mjauuuuu, mjauuuu, mjauuuu" tills den i slutet av filmen slungas iväg utom synhåll. Filmen var inte tecknad. Minns inte webbadressen, så tyvärr.
När min vän beskrev detta för mig så skrattade jag panikartat, han är rätt bra på att uttrycka sig så man gör det också. När jag såg filmen så tyckte jag det var lite roligt, men inte lika. Efteråt fick jag dåligt samvete. Tänk att jag, kattälskare, vegetarian och allmänt sympatisk (?) skrattade åt något sånt. Usch. Fy på mig.
Men nu tycker jag att det inte gjorde något att jag skrattade åt det. För var ska man dra gränsen, menar jag? "20 sekunder långt skratt åt spädbarn som blir insugen i en jetmotor, det är si och så omoraliskt." Eller? Så länge ingen tar illa upp så ser jag inget fel i det. Men därför kanske man inte ska dra vissa typer av skämt offentligt, även om man själv inte tar illa upp.
Det verkar alltså som det omoraliska ligger i att förorsaka obehag. Om man berättar om kattfläkten för någon kattälskare som tar illa upp så var det dumt gjort. Om man bara skrattar åt det själv ska man inte förorsaka sig själv obehag genom att skämmas - det vore omoraliskt. Man får passa sig för tredje gradens ångest...
-
Advocate
-
Filosofika
- Inlägg: 14
- Blev medlem: 22 apr 2005 09:17
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 19 och 0 gäster