Vem vet vad jag inte vet?

[J R Auk]

Jag har florerat här relativ frekvent senaste åren, och jag behöver nu lite draghjälp jag tycker att jag är i min rätt att be om.

Så vem vet något jag inte vet?

Jag vet ju självklart att det finns en massa saker som jag inte vet. När ni senast pillade er i naveln och liknande. Men nu är jag ute efter något annat.

Något motiverande.

Jag saknar helt enkelt något som jag vill veta.

Sökandet är febrilt, eller så febrilt det kan bli utan vilja, vilket i sig talar om i vilken trång sits jag sitter.

Finns en kur?

[Avantgardet]

Vet du varför din vilja alls skulle vara relevant i den här frågan?

Är det inte så att man ofrånkomligen tillskansar sig mer vetande hela tiden, i varje levt ögonblick? Jag tycker du ser på det hela på fel sätt - betraktar det som en fråga om kvantiteter alltså -, vilket du skulle undgå med det utsträckta textbegreppet, frågan är inte om du vill veta mer eller inte, utan vad du vill veta. Varje sekund passerar "text" förbi dina sinnen och snappas upp, det mesta du kan hoppas på att är "styra flödet" (stå för urvalet själv i någon mening). Och det är väl en fråga av central vikt. Du har möjligheten att utforma din egen framtida person genom att planera ditt intagande av information. Sen är det förvisso svårt att säga om där någonsin fanns någon vilja eller om det var ödets nyck som fintade en att kasta bort så förbannat många timmar på att läsa en massa navelskådande litteratur...

[Morningstar]

-----

[JimmyAberg]

Söker du en auktoritet, en mästare som kan förlösa dig?

...

Då är min första fråga till dig: Vet du att du söker en auktoritet?

[Logos]

Killen söker väl intellektuell stimulans?

Har du provat knyppling? Ska vara grymt svårt.

[Minded]

Något motiverande.

Jag saknar helt enkelt något som jag vill veta.

Du kan ju alltid fråga dig varför du vill vilja veta något. Fortsatt delande perspektiv.

Finns en kur?

Släpp det. Sammansättande perspektiv - helande istället för delande.

[mereologi]

Vetskap är aldrig något man kommer på själv. Vetskap är en åsikt, en relation. En relation är inte alltid perfekt, om relationen är perfekt är relationen och åsikten densamma fast i olika form. Men vetskap är ingen produkt, snarare en uppfattning av en produkt och gör i sig egentligen ingen skillnad. En vektor har en riktning och en längd, längden är i detta fall viljan och riktningen är tron eller känslan. En produkt är resultatet av flera vektorer, flera viljor. Jag tror inte att någon vet mer än någon annan, jag tror bara att vissa vet mycket om lite och andra lite om mycket. Man brukar ju fråga såhär: "varför" tror du så, dvs vart för det, i vilken riktning. Och "hur" vet du det, varifrån kommer det. Man kan jämföra att veta rätt och att göra ett korrekt antagande.

[J R Auk]

Tack för era svar, även om jag är lite besviken på att ingen fann något värt att lyfta fram som värt att veta i sin essens. Eller borde jag bli glad?

Sen det här talet om att släppa att vilja veta. Jag vet inte hur ni definierar "vilja veta" men för mig är det knutet till praktik, annars är det veta om att veta, vilket är det som kurser ger vid universitet allt som oftast. Därför ser jag inte uppgivandet av viljan till att veta som något som är att eftersträva. Det vore alltså att inte inbegripa sig i praktik.

Även om jag gillar buddhismen på många sätt går jag hellre i Nietszches världsbejakande spår än de nihilistiska buddhistiska (finns ju utvägar inom den traditionen också men men)

Till Jimmy; mitt förhållande till världen tillåter mig inte att söka en auktoritet, jag söker enbart det som ges sig till mig som en auktoritet. Det är alltså inte ett subjekt utan alltid ett objekt som är auktoritärt. Subjekt anser jag inte bör bedömas på det sättet.


Problemet för mig är att jag inte gillar att inbegripa mig i en praktik, alltså en tradition eller liknande. Så jag är redan med dig Minded, det handlar inte om att dela det, som i att begripa ett. Utan det handlar alltid om att relatera det, att det är är uppenbart och enbart vad kan frågas efter.

Dock är viljan att alltid söka det hela något som delar en rent socialt, alltså, kastar en ut ur gruppen (I alla fall har jag inte mött någon positivt definierad grupp utan enbart negativa sådana, varpå inklusion, sökandet av helhet, inte förlikar sig). Vägen blir ensam.

Varför jag vill vilja kan ju bara handla om att jag vill reflektera över vad jag vill. Även intet är ett positivt objekt när det viljes. Ren apati är svår att komma över.

Det finns så mycket som man kunde gjort men hindrar sig till på grund av konforma ideal om att inte friden störa. Det fanns också dolt i det jag frågar mig.

Detta att vilja måste sanktioneras för att dess praktik skall ges form i det sociala.

Jag kan ge uttryck, men mitt uttryck är inte form om det inte reflekteras över. Formen blir närvarande först när andra accepterar mitt uttryck.

Äh!

Jag har bara för mycket saker på gång som jag inte gör.

[Zokrates]

Vetskap är aldrig något man kommer på själv. Vetskap är en åsikt, en relation. En relation är inte alltid perfekt, om relationen är perfekt är relationen och åsikten densamma fast i olika form. Men vetskap är ingen produkt, snarare en uppfattning av en produkt och gör i sig egentligen ingen skillnad. En vektor har en riktning och en längd, längden är i detta fall viljan och riktningen är tron eller känslan. En produkt är resultatet av flera vektorer, flera viljor. Jag tror inte att någon vet mer än någon annan, jag tror bara att vissa vet mycket om lite och andra lite om mycket. Man brukar ju fråga såhär: "varför" tror du så, dvs vart för det, i vilken riktning. Och "hur" vet du det, varifrån kommer det.

Om man tar ett kompakt klot med en järnmassa på 1 kilo och jämför det med en kompakt kub med en järnmassa på 1 kilo, så borde de ha lika stor area.

[mereologi]

En relation är inte alltid perfekt, om relationen är perfekt är relationen och åsikten densamma fast i olika form.

Om man tar ett kompakt klot med en järnmassa på 1 kilo och jämför det med en kompakt kub med en järnmassa på 1 kilo, så borde de ha lika stor area.

Vetskap är aldrig något man kommer på själv. Vetskap är en åsikt, en relation.

För att veta vilket objekt som har störst area måste man beskåda det utifrån olika synvinklar eller vrida det, i verkligheten måste man alltså ha en relation till objektet och matematikens samband är relationer.

[Minded]

Tack för era svar, även om jag är lite besviken på att ingen fann något värt att lyfta fram som värt att veta i sin essens. Eller borde jag bli glad?

Det påminner lite om att bajsa (medvetet) för första gången. Tydligen är det vanligt att vara skeptisk till att släppa ifrån sig vad man har.

Dock är viljan att alltid söka det hela något som delar en rent socialt, alltså, kastar en ut ur gruppen (I alla fall har jag inte mött någon positivt definierad grupp utan enbart negativa sådana, varpå inklusion, sökandet av helhet, inte förlikar sig). Vägen blir ensam.

Hear hear. Det kostar faktiskt att ligga på topp.

Detta att vilja måste sanktioneras för att dess praktik skall ges form i det sociala.

Nackdelen med berömmelse är att man måste anpassa sig - survival of the fittest.

Oavsett, så håller jag tummarna för dig.

[transversal]

Hm. Min analys.

Det du saknar är inte något att veta, utan viljan att veta någonting. Det finns så otroligt mycket intressanta saker att undersöka om man bara har sin nyfikenhet i behåll.

Men det verkar du inte ha.

Jag tror att det finns en sak du skulle vilja och behöva veta. Hur man behåller sin nyfikenhet och förundran över världen.

Jag har min i behåll, så alltså vet jag hur man gör. Men jag har inte någon avsikt att berätta för dig. Det är en personlig väg.

Livet är ett underligt äventyr. Lika ofta omöjligt jobbigt som lekande lätt. Förundran är det som håller mig på benen.

Så det är mitt förslag på topic att utforska och lära sig mer om till dig.

Lycka till.  :lol:

[J R Auk]

Hm. Min analys.

Det du saknar är inte något att veta, utan viljan att veta någonting. Det finns så otroligt mycket intressanta saker att undersöka om man bara har sin nyfikenhet i behåll.

Men det verkar du inte ha.

Jag tror att det finns en sak du skulle vilja och behöva veta. Hur man behåller sin nyfikenhet och förundran över världen.

Jag har min i behåll, så alltså vet jag hur man gör. Men jag har inte någon avsikt att berätta för dig. Det är en personlig väg.

Livet är ett underligt äventyr. Lika ofta omöjligt jobbigt som lekande lätt. Förundran är det som håller mig på benen.

Så det är mitt förslag på topic att utforska och lära sig mer om till dig.

Lycka till.  :lol:

Jag vill faktiskt inte jämställa nyfikenhet på med vilja till att veta om.

För nyfikenhet kan egentligen bara vara en vilja till att veta om något annat än det som undersöks under nyfikenheten.

Jag är nyfiken på den där putande vårtan under sommartyget som halvt skyler bröstet inte för att jag vill veta om bröstets vårta utan för att jag vill veta om min relation till den.

Ser du?

Nyfikenhet kan jag inte baklaga mig över, ögonen mina söker alltid de där små detaljerna. Men varför? Vad är jag nyfiken på?

Eller är jag bara rastlös, otrygg i mitt levnadsrum?

Nej att vilja veta är alltid att vilja veta för. Praktiken, målet, teleologin är alltid närvarande i viljan till vetandet. Det döljs alltså detta normativa om livets syfte, som helhet antaget mål, bakom frågan om vad man vill veta.

Att inte veta vad jag vill veta är alltså för mig att inte veta vad jag vill göra. Vilket i sin tur inte kan vara något annat än en fråga om vad som bör göras. Och det helt utan att nedkalla, eller uppväcka (beroende på urkraftens antagna smak) någon högre makt.

Avantgardet har påpekat detta gång på gång, att jag inte kan fly vetandet. Det fyller min bägare av medvetenhet vara sig jag vill eller inte. Sedimenterar sig på reflektionens strand.

Men han misserkänner denna viljans involvans; kanske för att fly nihilismens brant?

Så därav påpekar jag än en gång. Viljan till att veta är inte att veta, den är praktiken som vetandet som process förestår. Prismat som ljuset letar sig igenom för sin illumination. Där det ömsom döljer enbart genom sitt tilltalande gyckelspel av välsmakande färg. Och där ser vi också skälet till att ytterligare en gång tänka över sin sak. Var det bara ljusets spel som gav en angenäm ton, eller var synen som gavs verkligen den som nu återges?

[kWee]

Du får gärna komma och tura mig på jobbet när jag vill ha semester,garanterar att du lär dig en massa nya saker. Helt enkelt filosofiskt stimulerande att kolla in skräp.

Jag är hänförd av din förmåga Auk, dina skriverier är "lätta att få tag i". Ofta tangerar de mina tankar och teorier som jag inte kan skriva ned,för att jag just saknar den förmågan. Kan bero på att jag inte övat mig i text broderi men vad spelar det för roll, hoppas du inte ger dig av från sidan bara.  :D

[transversal]

Jag vill faktiskt inte jämställa nyfikenhet på med vilja till att veta om.

För nyfikenhet kan egentligen bara vara en vilja till att veta om något annat än det som undersöks under nyfikenheten.

Jag är nyfiken på den där putande vårtan under sommartyget som halvt skyler bröstet inte för att jag vill veta om bröstets vårta utan för att jag vill veta om min relation till den.

Ser du?

Nyfikenhet kan jag inte baklaga mig över, ögonen mina söker alltid de där små detaljerna. Men varför? Vad är jag nyfiken på?

Eller är jag bara rastlös, otrygg i mitt levnadsrum?

Nej att vilja veta är alltid att vilja veta för. Praktiken, målet, teleologin är alltid närvarande i viljan till vetandet. Det döljs alltså detta normativa om livets syfte, som helhet antaget mål, bakom frågan om vad man vill veta.

Att inte veta vad jag vill veta är alltså för mig att inte veta vad jag vill göra. Vilket i sin tur inte kan vara något annat än en fråga om vad som bör göras. Och det helt utan att nedkalla, eller uppväcka (beroende på urkraftens antagna smak) någon högre makt.

Avantgardet har påpekat detta gång på gång, att jag inte kan fly vetandet. Det fyller min bägare av medvetenhet vara sig jag vill eller inte. Sedimenterar sig på reflektionens strand.

Men han misserkänner denna viljans involvans; kanske för att fly nihilismens brant?

Så därav påpekar jag än en gång. Viljan till att veta är inte att veta, den är praktiken som vetandet som process förestår. Prismat som ljuset letar sig igenom för sin illumination. Där det ömsom döljer enbart genom sitt tilltalande gyckelspel av välsmakande färg. Och där ser vi också skälet till att ytterligare en gång tänka över sin sak. Var det bara ljusets spel som gav en angenäm ton, eller var synen som gavs verkligen den som nu återges?

Värst vad du verkar ha ett komplicerat förhållande till bröstvårtor ... och vetande.

Jag tror att vi har lite olika sätt att se på världen. För mig finns det ingen ultimat mening, ingen värt att veta, utan bara ett "värt att leva, värt att uppleva". Det är ett förhållningssätt som baserar sig på nyfikenhet, men som inte gräver i orsaken, eftersom jag menar att det inte är särskilt meningsfullt att gräva efter orsaken.

Lite som att betrakta kustlinjen på närmare och närmare håll. Så fort man betraktar en orsak riktigt nära så dyker det upp fler bakomliggande orsaker.

För mig är därför orsaken till att vilja veta alltså reducerad till njutningen i att leva och utforska - dvs nyfikenhet. För sin egen skull, eller vad man ska säga. Det behövs inget skäl - även om det finns en oändlig räcka av dem bakom.