Efter löpräning

[JimmyAberg]

Vaknade ur en tupplur. Var ute och sprang i 2,5 timmar igår, har mått dåligt idag.

.

Disclaimer:
Detta inlägg är främst ett försökt att uttrycka mina intuitiva behov av att uttrycka mig. Jag respekterar att detta forum främst är till för dialog, men jag _behöver_ detta uttrymme. Tack på förhand.
:End of Disclaimer

....

(Presens-Vakenmedvetandet) Vaknade precis ur en dröm.
(Infinitiv-Drömmevetandet) Varför lever jag?
(Presens-Vakenmedvetandet) När jag ställde frågan vaknade jag.
(Reflektion) Mitt vakna tillstånd materiealiserades i.o.m. att jag frågade mig själv varför jag levde. Ur en buddhistiskt perspektiv så var det "livstörsten" som s.a.s materialiserade, och här är jag, i presens-vakenhet. Enligt vetenskapliga rön pågår hjärnaktivtet en viss intervall före vi är medvetna om "upplevelsen" som bearbetas - är detta ett argument för reduktionistisk materialistisk determinism? Inte nödvändigtvis, jag tror att det finns ett måtta av "val", och här kommmer problemet med onskan.

Men frågan är om inte onskan är en kulturell förklädnan av något mer "abstrakt". I en hypotetisk kultur utan ondska finns fortfarande livsproblem. Problemet kan kanske beskrivas som synd, men vad är synd? Jag läste någonstans (kan ha varit av Meister Eckhart) en beskrivning av synd - "att vända sig mot det begränsade".

Är då den buddhistiska livstörsten och den kristina synd samma sak? I en abstrakt mening - ja, men frågan är hur man uttrycker något sådant, eftersom våra språk inte är uttrycksfulla i den abstrakta grad som krävs (krävs för vaddå? jo, för att vara uttrycksfulla i den graden att problemet upplöses).

Och nu återkommer vi till det jag kände i början, innan jag nyss vaknade.

(Infinitiv-Drömmevetandet) Varför lever jag?
Jag kunde inte uttrycka svaret på frågan, och i och med detta, dvs att jag inte hade svaret så vaknade jag. Och med känslan av att det fortfarande fanns något att bearbeta, dvs något olöst (vad är då detta olösta? Jag KAN INTE formulera detta - det är en knut, ett intuitivt "quest", jag kan tolka det som "Guds avlägsna/ekande röst" i mig).

...

Frågan är då? Hur förhåller vi oss til denna brist, denna abstrakta brist som dagligen manifesteras/"rapporteras om" i tidningarna. Allt som står i tidningarna är bristfälligt, allt som står är synd. Jag menar inte att tidningar per definition är synd, utan det jag menar är att löpnummer säljs p.g.a. synd/dekadens och därför färgas innehållet.

...

Har jag då valt?

Jag är fortfarande i processen, och "valen" jag tvingats göra har lett mig till denna uppfattning:

Att leva har för mig har blivit synonymt med att leva i brist.

...

Frågan är då, har jag accepterat synden? Jag har fått en mycket mer dekadent livsstil senaste åren. Men är dekadens ett problem? Är synden ett problem? För mig är det samma sak som att fråga sig hurvida livet är ett problem. Livet tycks alltid vara lite mer begränsat än jag vill och det är därför jag söker efter uttryck.

...

Uttrycken är alltså något som söker sig bortom denna dekadens/synd. Det är därför jag är här (på ff). Anledningen att jag ö.h.t. slutade vistas på ff var att jag upplevde att jag, .... (i brist på bättre formulering) "anklagades för att vara dekadent".

Då kommer vi in på problemet med idealism/makt:

1. Idealisten söker (renare) uttryck bortom dekadensen, detta leder till
(2.) att h*n får makt (i mitt fall och antagligen även i lundby wedin fallet).

(Vad som sedan händer är (i mitt huvud) oklart...)

I.o.m. makten så uppstår någon form av (vad ska vi kalla det?, låt oss kalla det) en "position" av "bekvämlighetsförskjutning". Denna position är en slags upplevelse av "maktens potentialitet", man upplever sig som en mycket potent(/kraftfull) varelse.

Men ÄR DETTA målet? Nej, målet för idealisten var ju att söka renare uttryck., inte att "uppleva sig själv" som en "potent varelse".

I denna "bekvämlighet" så glömmer vi sorgen/problemet, dvs vårat andliga "quest" - vi börjar acceptera synden/dekadensen. Och detta gör att vi senare faller.

Det s.k. "fallet" är en helvetesresa, då vi går från det högsta till det lägsta, resan börjar s.a.s. "om" igen.


Och här kommer vi till det ursprungliga jag upplevde i min dröm. Det handlar om förväntingar. Att ställa sig frågan varför jag lever, är att bilda sig en förväntning om livet, vilket s.a.s. "rulla igång" bearbetningen, dvs livet.

...

Är det så att alla har någon from av "dekadens" för att ö.h.t. "hålla oss kvar på jorden"? Dekadensen i sig själv, kan inte vara ett problem. Problemet tycks snarare vara när dekadensen är "obalanserad". Dekadensen ser jag synonymt med "ett gott/njutningsfullt liv" (på gott och ont, eftersom jag ofta frågar mig om livet verkligen är värt lidandet)

...

Tja, jag har inget mer att säga såhär långt. Jag är i processen. Jag är verkligen intrasslad i "livet" just nu.

[JimmyAberg]

Vad är min auktoritet? Är bekvämlighet min auktoritet? Är rädsla min auktoritet? Är smärta min auktoritet? Är förtvivlan min auktoritet? Är sökandet efter en auktoritet min auktoritet? Nej inget av detta.

Jag har högre ideal. Jag är inte längre ödmjuk jag är förbannad.