Insikt av spegling av goda/dåliga sidor

[JimmyAberg]

Jag låg på soffan hemma, pratade med Johannes och Anna angående att jag funderar på att ta livet av mig.

Jag har fallit in i ett mörker, okapabel att älska, dagligt återkommande smärtor.

...

Jag kom på nyckeln till mitt problem.

...

I mörkret och bristen på tillit, fick jag en fundering: hur ska jag förhålla mig till människors bra respektive dåliga sidor, jag "gick igenom" mina nära och kära och "kände" deras bra och dåliga sidor. Detta fick mig att inse att jag fortfarande har förmågan att känna andra människor. Jag hittade tillbaka till min förmåga att "se" andra människors själar. Jag hittade plötsligt tillbaka till mig själv. Då jag insåg att jag hittat mig själv försökte jag säga detta till Johannes, men i min första mening att försöka yttra denna insikt så svarade han med att det var "skitsnack" vilket fick mig att hävda mig, för att inte helt låta mig själv tillitetgöras.

...

Det jag hade insett tidigare på dagen var att jag har otroligt mycket energi vid tillfällen när jag låter min sexualitet flöda, och samtidigt upplever jag vid tillfällen ett panikartat obehag i situationer då min sexualitet tillintetgörs. Svårt att i detta sammanhang helt reda ut detta, får göra detta vid en senare tidpunkt.

...

Det jag grubblade över då jag hittat tillbaka till min förmåga att "se" andra människors bra och dåliga sidor, var att ställa mig frågan: hur förhåller jag mig till det jag ser? Informationen jag har penetrerar rakt in i fångar deras själar.

Det jag insåg var att en balans mellan goda och dåliga sidor behövs - detta - är det centrala.

Det jag senare insåg var att alla människors goda sidor speglar hennes dåliga sidor, och att bryta sig ur "dåliga vanor" handlar därför lika mycket om att bryta med "dåliga vanor" som att brya med "goda vanor", om ena sidan av själens sidor/vanor rubbas, så rubbas även den andre.

Jag insåg att ordspråket: "Känn dig själv", just handlar om att känna sina goda och dåliga sidor.

Att hitta tillbaka till det "bra", dvs det önskvärda, handlar alltså, till stor del, att jobba på de sidor som är "dåliga".

Om jag tillåter mig själv att abstrahera lite: "bra" respektive "dåliga" sidor eller vanor, handlar om sätt vi försöker hitta balans och rikning i händelser. De "dåliga" vanorna uppstår vid det tillfälle då vi försöker exekvera våra "bra" vanor - men av omständigheter inte lyckas. Det som händer här att att vi "tappar" något och slår, så att säga över, i en helt annan typ av strategi.

...

Min förbannelse med av att kunna "se" andra människor har alltid varit att jag försökt förändra den "dåliga" sidan hos människor, dvs jag har inte insett hur väl integrerad den dåliga sidan är med den goda (dvs att det är en spegling), samt att det även utgör människans själ, och att den inte går att rubba, så tillvida inte extremt delikata förhållanden råkar råda.



Jag har i ett par år kämpat med att försöka komma ur "mörkret", men inser nu hur missriktad min kamp varit. Problemet är att BÅDE mina "bra" och "dåliga" vanor helt har misslyckats i att försöka lösa mitt problem. I "vanliga fall" så löser vi problemet (men då på ett mindre önskvärt sätt) om vi "slår över" och "speglar" våra vanor, men jag har, under en längre tid... "fastnat" med att försöka lösa knuten.

Nu när problemet är löst, och jag inte längre medvetet eller omedvetet försöker manipulera människors själsresor, är bara frågan vad jag ska göra nu, men jag inser då att jag bör gå tillbaka, se över, och vårda det jag förstört på vägen mot min insikt.

[Avantgardet]

Varför tar ni (du, Anna-Sara, och Johannes) livet, och er själva, så förbannat allvarligt? Eller varför har ni gjort det? Med det inte sagt att lekfullheten skulle vara mindre "seriös" (leken kräver ju allvar för att vara just lek, för att kunna ha sin specifika karaktär som lek). Grubblar man i sig själv hela tiden så vill man förr eller senare ta livet av sig, det är snudd på ofrånkomligt. Tror också det är en ganska naturlig reaktion - man blir helt enkelt less på sig själv.

Undrar också varför man nödvändigtvis måste förstå världen i termer av "gott" och "ont", eller "bra" och "dåligt"? Varför värdera den på detta sätt hela tiden? Varför inte tillåta sig själv tänka - och därigenom också uppleva - mer i termer av "intressant", "märkligt" eller vad fan som helst (litar på att du förstår poängen)? Helt enkelt: varför måla skiten i svart-vitt när man har alla färger i världen? Ritar du en streckgubbskarikatyr av dig själv i tanken, eller lever du i technicolor och 3D (okej, den haltar lite, men likväl, orkar inte rota på hjärnkontoret - det är åt helvete för stökigt!) som jag?

Vad jag också tror är viktigt att inse är att där inte finns något atomistiskt och fixerat själv att lära känna från första början. Vi är inte isolerade ting, utan öppna processer. Stirrar man in i sig själv helt och hållet så finner man ett absolut intet - precis som mystiker upplyst oss om hur länge som helst. Varför? Jo, för att det inte finns något (ting) där, ingen kärna, inget att ta på. Var finns då "självet" (förutsatt att det överhuvudtaget finns)? Jo där ute, i våra relationer till våra medmänniskor, i våra handlingar osv. Vi blir till för oss själva just i det att vi objektifierar oss, i praxis, eller i görandet rent allmänt. Där slutar vi vara något blott tänkt, något menat eller avsett (en potentialitet), och blir till något faktiskt. Till ett föremål för våra sinnen och vår reflexion, och därigenom återvänder vi till oss själva. Detta är övergången från i-sig till för-sig hos tänkare i Hegels efterföljd. Poängen här är likväl att detta "själv" inte finns där så många inbillar sig att det finns, och att alla dessa djupdykningar i det är att helt missa poängen (om nu poängen är "know thyself!"). Du ligger helt klart i riskzonen att begå detta misstag när du talar om sådant som "vanor". Är allergisk mot sånt tal. Vi beter (ett verb) oss, men vi har inte beteenden (substantiv i plural).

Kort sagt: varför värdera (eller, rättare sagt, döma, vilket går på ett ut) sin omvärld och sina medmänniskor hela tiden? Varför ha kravet på sin omvärld att den skall vara befolkad av blott änglar? Varför detta (religionens) förakt mot det mänskliga i människan? Ställer man dessa o-mänskliga krav på sin omgivning så kommer man alltid bli besviken på verkligheten, som aldrig förmår leva upp till dem (kraven). Med det inte sagt att man ska ställa sig likgiltig inför allt. Men man bör välja sina strider så att säga.

Och: varför denna jakt efter en kärna i en själv? Jag vet inte om det är jag som är avvikande i detta avseende, men jag intresserar överhuvudtaget inte mig själv (och ändå sticker jag inte under stol med att också jag kan vara förbannat självupptagen emellanåt). Det verkar onekligen som att "människan" (åtminstone i den här kulturen) är - i mina ögon - sjukligt besatt av sig själv. Vad beror detta på? Är det nyttigt på nåt sätt alls?

Om du som du säger har löst knuten så tycker jag inte du ska sätta igång det första du gör med att döma dig själv (sic!). Du har inte "förstört" något. Du har blott levt och lärt. Låt det vara så. Lev och njut och gör ditt bästa där du ser dig behövas. Där du behövs, inte där ditt  totalitära överjag tvingar dig (för att rättfärdiga dig själv inför det). Vad tror du om det?

[LJUSUPPLEVELSE]

Jag hatar att erkänna detta , men det var mkt bra sagt Avant ....
Att söka vård för sina besvär...är det uteslutet ?
Kom ihåg att själv söka på nätet och på annat håll efter hjälp också , utöver den vård som du kommer att erbjudas  :idea:


mvh

[Avantgardet]

Jag hatar att erkänna detta , men det var mkt bra sagt Avant ....

Måste vara ett misstag, eller så har du läst fel!

[suchanother]

Håller med Avant här, ta inte allt på så blodigt allvar.
Min gamla far har blivit senil. Det tog ett tag innan jag fattade detta, försökte med alla bortförklaringar men till slut insåg jag att detta är livets gång.
Samma till dej Jimmy. Ta vara på det enda liv du har.

Nu kommer säkert Avant och beskyller mej för att vara småborgerlig och inte följa den marxistiska linjen.

[LJUSUPPLEVELSE]

Jag hatar att erkänna detta , men det var mkt bra sagt Avant ....

Måste vara ett misstag, eller så har du läst fel!

...vid närmare granskning , ja , jag läste fel , det var ett misstag som gav mig intrycket av att du hade skrivit något vettigt , det är bara flum,som vanligt  :P


...näädå...det var bra skrivet .Du hade kanske kunnat använda ett mindre intellektualistiskt språk , men då hade inte du fått utlopp , kanske.

[Morningstar]

----

[JimmyAberg]

Ok.

[Anna Sara]

Min största rädsla -har varit att inte kunna "se" andra människor. Rör rädslan ang fantasi/verklighet. Började faktiskt att filosofiera för att komma över detta "hot", minns jag. Därför har jag försökt nollställa mig själv, samtidigt som jag lätt gör socialt övergrepp. Jag har fått min inviduduella identitet i mötet med "skönheten" djupt attackerad i en slags död vinkel, vilket gjort att jag sett igenom saker för längesen.... sociala trender t.ex.. och all snobbism kring personliga värderingar.. vilket gjort mig aggressiv i ett "tomt rum". Även känt mig djupt "desillusionerad" av hur min mor försökte "skapa" mig en "roll" som "flicka" som barn.. hatade att bli kallad "söt", jag kände mig "äldre"... osv..

Tja.. av allting.. började falla ner i aggressiva klängiga tankefragmet nu för någon timma sen. Egentligen har jag ångest "hela tiden", alla möten med mig själv uppmärksammande min fysiska närvaro i det praktiska vanorna följer detta som en livtråd. Tänkte precis på min "urrädsla" och hur detta tog över genom överväldigande sammanhang av att bli förnedrad av vänner i barndommen.

Det värsta är att jag inte får ur dessa "svar" i huvudet.. (de är egentligen "känslor", en slags perversitet).. vilket leder till "panik". Jag vill få akut gensvar som ett barn.

Har fastnat i ett slags behov av exponering av rädsloritual för att "få förklara mig". Det är "filmiskt" på något sätt.. man skulle kunna fördjupa sig filosofiskt mycket i denna mänskliga absurditet av "surrealism"... Gud/självdistans.

Jag vill bli av med mitt "maniska leende" och förlösa min "holo-svulstighet" eller clownen i mig, i att se att detta tillsammans med traumats andra delar är samma sak... Denna "tendens" är extrem hos mig, vilket gör mig "utanförstående" mänsklighet.... Svårigheten med att förena "holism/expandering" med "serisoitet/struktur"...... Fixerar för mycket av dessa "bubblor" i huvudet -vilket jag tror leder till "djupa misslyckanden", liknande typ förfall av imperium etc. (Samtidigt känns det som om man har förlkaringen på allting. Kom på precis att detta är sinnligt, och därför förintas det då man ställer det utanför sig själv -det är en sjukdom/hjärnfel i massan, skulle kunna förklaras som förnekelsen av gud, men samtidigt som ideologin rörande gud också.)


Jag vet inte hur jag någonsin ska komma över mina problem (är synkront manopressiv typ, det ät ngt där man vill "bevara", och det är i en "gåta") -tror det väldigt mycket handlar om att gå tillbaka till RÖTTERNA, och det är det jag säger... alltså skapa "den inre tryggheten" på egna villkor, ifrån illusionerna om dess beroende.....


Sitter och ser hela människan "i dagens primtivism" som "psykotisk". Tyngden rör det jag sa, och jag SER ingen ANNAN kanalisering eller liv än upphöjd i intellektualism... substansen har är inte "bekräftad"... (relaterar denna mänskliga ickeintegring ...av det healande till religiös/politisk hets.) Felet med mig är kanske att jag inte utgör en del av grupperna, i samhällsidealismens nya tekniker?

Jag vet att alla känner såhär om de känner depression, det är så opersonligt, och jag vill inte förneka INDIVIDERNA. Jag vet inte vad det är jag inte vet, jag vill härifrån, och tar på mig det värsta i ärendet.

[Anna Sara]

Svårigheten med att förena "holism/expandering" med "serisoitet/struktur"...... Fixerar för mycket av dessa "bubblor" i huvudet -vilket jag tror leder till "djupa misslyckanden", liknande typ förfall av imperium etc

Alltså detta är SKITEN -tillsammans med mänskligt själsligt "trauma" med den personliga kroppen och behovet av kärlek.


HAHA. Och detta är sant -jag har på något mirakulöst plan "vetat" eller "insett" utvägen i detta osynliga kugghjul, och därför behandlar jag mig själv med "ironi".


Detta är problemet med att bevisa att någonting är SANT.

Vi måste erkänna alla människor?! För samtidigt innebär "värderingar" (i behov av kärleken) att man skapar "vinklar" (eftersom det är det "estetiska" -att spegla sanningen i)!

Samtidigt känns det som om man har förlkaringen på allting. Kom på precis att detta är sinnligt, och därför förintas det då man ställer det utanför sig själv -det är en sjukdom/hjärnfel i massan, skulle kunna förklaras som förnekelsen av gud, men samtidigt som ideologin rörande gud också.)

Men alla människor BEHÖVER sina egna värderingar, det är en slags uttorkan påminnande om "krig", där vi inte kan "bekräfta oss själva" på djupa nivåer av vårt psyke (sensuellt, totalt kreativt, etc) -eftersom detta är "kärleklen".


Ngn som hänger med i "galenskapen"?


Tror det URSPRUNGLIGEN (lite likt en upptäckt nu) rör behovet av individuell INTEGRITET (som det stora) -för att samintegrera FRIHETEN.



Jag känner mig väldigt "nedskitad" i mitt intellekt/huvud. Jag känner till det totala helvetet med att "veta sanningen" och samtidigt inte kunna eller vilja ta "personligt ansvar" för det -och jag syftar alltså på det osynliga, att veta "hur allt ser ut genom kaoset", att vi alla "känner samma saker" oavsett hur det ser ut, att alla är "lika stora".


Jag har inget "ideal" att stå upp för längre -och jag vill inte ha heller, för jag vet att världen är galen. Jag måste gå vägen ifrån andlighet/mystik (dit jag vill gå nu) -och ge livet en Personlig betydelse, av sanning -för att fysiskt VARA MED i något som ner i själen verkligen är "aktuellt". Funderar på att leva ett tag utomlands om ett tag av många själ, t.ex. Är uppvuxen i en kultur och värld jag inte gillar, samtidigt har jag fäst mig vid "sanningen" sentimentalt i detta.. och behöver bli av med BILDER estetiskt, som jag relaterar Verklighetsuppfattningen genom.. för att känna mig FRISK helt enkelt.

[transversal]

...

Det jag hade insett tidigare på dagen var att jag har otroligt mycket energi vid tillfällen när jag låter min sexualitet flöda, och samtidigt upplever jag vid tillfällen ett panikartat obehag i situationer då min sexualitet tillintetgörs. Svårt att i detta sammanhang helt reda ut detta, får göra detta vid en senare tidpunkt.


Jag insåg att ordspråket: "Känn dig själv", just handlar om att känna sina goda och dåliga sidor.

Att hitta tillbaka till det "bra", dvs det önskvärda, handlar alltså, till stor del, att jobba på de sidor som är "dåliga".
...

Hm. Min spontana tanke är att du kanske borde få bättre kontakt med din sexualitet då eftersom det verkar ligga mycket av din livsenergi lagrad där? Ofta känner man ju sig också nedtyngd när man inte har kontakt med alla delar av sig själv ...

Har personligen lite svårt för det här pratet om goda sidor och dåliga sidor som florerar här på ff. Man är den man är, tänker jag, och olika människor uppfattar olika sidor hos en på olika sätt. Det som i någons ögon är bra är i en annans dåligt ... osv. *just så ...*

Tänk om du är perfekt just som du är? Utan att jobba på någonting?