Du kan inte se dig själv -och jag tror det är detta som det handlar om när vi dör.
Vad är "seperation"? Seperationsångest!
Funderade på min upplevelse av livet. Det är en central smärta, och den vill jag bli av med -en "mental smärta".
Jag förstod att den egentligen är känslomässig och att det är det jag måste förstå/känna (jag lever alltså i en dualism mellan känsla/tanke: i en identifikation). Jag kan inte bevara något av det här! Det är DÄRFÖR jag blivit så otroligt ambitiös; för att hitta en roll, i framtiden (genom dåtiden-framtiden).
Jag föreställde mig vad "smärta" skulle vara, vad det skulle vara att möta MIG SJÄLV: när känslorna kommer mot mig med jagets attack totalt. Jag inser nu att det jag förstår är -utan att förstå det: att alla är samma sak, att ALLTING är SAMMA SAK; samtidigt som jag lever i ...nästan total... RELATIVITET: och mitt JAG söker sig upp i denna aktivitets urstruktur/form; för att ge sexuellt ljus åt själen, och krossa "fördommar".
Det här är alltså: Längtan efter människan.
Sorgen uppstod direkt vid första mötet med "det falska jaget", en struktur av relativ VÄRDERING (erbjudande/inbjudande, av deras kärlek), i "föräldrarna", scheman, samhällsrörelser, matematik.
-
Jag vet inte hur jag ska förklara eller förstå min "störning". Jag har förstått att jag MÅSTE återfödas, och att jag inte kan ta naiva försök in i en jord brevid mig med autistisk intention; för "autismen" är "utan tid", utan friktion; gud/livet förklarat, och i sinnesvärlden -ägt. Detta är underlaget till "den totala smärtan" -som kan skapa vad som helst! Jag har förstått att det finns en MENING med min "halvautism", och mina komplikationer på jorden, hittils.
Jag har funderat på om jag är Schizofren, då jag har börjat förstå vad det innebär. Det är en slags "uppmärksamhetstörning" i beroendegestaltning, där man samtidigt söker perfektion, genom "kritik" som ges överväldigande i ett försök att "isolera homogen relatering till själv" i androgyna former av tillvaro/ting i känslor (inre relation/estetisk bild) för att känna sig trygg; alltså baserat på "extremt trauma". Sökandet efter intensitet, utan anspråk/eget själv -man måste hitta en "yttre" mening i realiserandet av jaget genom totalt offrande och förlösande dedikation till något och/eller någon annan; och det är enormt svårt att balansera dessa behov, eftersom ett stort "tomrum" hela tiden finns och attackerar -det ligger alltså alltid en slags Borderlinestörning under det Schizofrena. Att skapa relation är samtidigt "omöjligt" eller extremt svårt, och kräver offrande, eftersom "profilen" skapar extrem egoism -OCH sentimental ESTETISK idealism; eftersom ingen förstår de sentimentala "kraven" förvrids martyrens infallsvinklar utåt, och skapar paranoia (kontrolltvång i det "allmänt avvikande": personligt förfall).
Man kan alltså inte se sig själv.
Smärta
Moderator: Moderatorgruppen
Alltså jag vet inte vad jag ska göra.
Det känns som, genom att jag anar.. att jag är här, genom publicering, för att jag behöver någon slags hjälp ifrån er.
Jag började nog aktiviteten filosofi/publicering, genom mitt konstanta DÅLIGA SAMVETE (som verkar ha en fullt omedveten och "jättekomplex" betydelse av JAGET) -jag borde ta reda på vad detta rör! Jag förstår lite av mystik t.ex..
..så jag har liksom trasslat in mig HELT FULLT UT -i ett slags "ofrivilligt" tvångs-"ljug"!!
Det känns som hela tillvaron handlar om hur jag PLÅGAR mig SJÄLV. Människor jag kommer i kontakt med och som "vill mig" något, brukar ofta komma med förslag på "hemliga aktiviteter" som skadar dem fast det är dem omedvetna, typ folk som gjort samhällsbrott och utstrålar en sådan här närvaro, samma som min egen.. vilket jag känner mig trygg med, men gör en total avssägelse inför gemenskap med deras jordiska ondska ..och är helt asexuell och "förolämpad" av förslag om "sexrelation" när jag lär känna människor. Jag vet inte vad jag fastnat i, min självbild har som sagt djupa "schizoida" men överkänsliga bastoner.
"Estetisk idealism"/sentimentalitet -känslan av att känna sig som en "DÅLIG MÄNNISKA"... och samtidigt beklaga sig över "mänskligheten" omkastat med HAT utan riktning.. Självutplånande "falsk" filantropi i objektform. Att vara jättekänslig och tjurig rörande åsikter eller "svar" just... DETTA ÄR FÖRVIRRING.
Jag vet inte vad jag ska "göra" alltså.. Har FASTNAT i "er" HELT... i min "livstils" image/relationsyta, av min uppmärksamhet...
Egentligen är detta jätteBARNSLIGT.
Började för ett tag sen känslomässigt få förståelse för vad skuld, skam och känslor av att "vara smutsig" INNEBÄR... Det handlar om att vara PÅ RIKTIGT; och att det är detta som KRÄVS, för att "tas ner på jorden"... Det är denna slags "intimitet" som en del kallar det.. som skapar den "äkta/riktiga kärlek", som ANDRA inte ser, eftersom den tar "osynliga vägar"... = renhet (förstås)...
Jag är och har varit RIKTIGT sjuk/störd alltså... min upplevelse av tillvaron har varit djupt depressiv i relationen till EN SJÄLV.... just pga det jag upplever (en absurd inriktning eg. -måste glömt att tänka, när jag ist. valde att "börja tänka" ..och kommit AV BANAN helt...)
Jag får "förhoppningar" ibland rörande "det som händer"... jag har levt som en handikappad fanatisk naivist... men ingenting känns som på riktigt... det är byggt i ELIMINERINGS-tänkande, för att förstå "illusion". I am nothing -men vad har det för betydelse; jag behöver transcendera; men det KROCKAR med den verklighet jag aldrig vågat möta, genom mina tvång.
=
Växer upp med att -ANDRA bekräftar kärleken/verkligheten = uppmärksamhetssökande..... allting/hela livet söks genom andra människors bekräftelse (utan relation/intention)
(försöker förstå tema)
Det känns som om jag är "där ute".. (försöker se allt "avsides" -social hänsynslöshet/mani/hybris?)
Genom "filosofi" (det naturliga) har hag har GLÖMT bort (förnekar!) min LIST (synkront sunt förnuft) fullt ut. JAG BEHÖVER HÄLP!!!!!!!!
Det här är äckligt. Idealismen är alltså falsk och egenkär.
-
Jag reagerar inte ens. "Känner" ingen smärta -har höjt mig ovan allt. Frånkopplad.
Det känns som, genom att jag anar.. att jag är här, genom publicering, för att jag behöver någon slags hjälp ifrån er.
Jag började nog aktiviteten filosofi/publicering, genom mitt konstanta DÅLIGA SAMVETE (som verkar ha en fullt omedveten och "jättekomplex" betydelse av JAGET) -jag borde ta reda på vad detta rör! Jag förstår lite av mystik t.ex..
..så jag har liksom trasslat in mig HELT FULLT UT -i ett slags "ofrivilligt" tvångs-"ljug"!!
Det känns som hela tillvaron handlar om hur jag PLÅGAR mig SJÄLV. Människor jag kommer i kontakt med och som "vill mig" något, brukar ofta komma med förslag på "hemliga aktiviteter" som skadar dem fast det är dem omedvetna, typ folk som gjort samhällsbrott och utstrålar en sådan här närvaro, samma som min egen.. vilket jag känner mig trygg med, men gör en total avssägelse inför gemenskap med deras jordiska ondska ..och är helt asexuell och "förolämpad" av förslag om "sexrelation" när jag lär känna människor. Jag vet inte vad jag fastnat i, min självbild har som sagt djupa "schizoida" men överkänsliga bastoner.
"Estetisk idealism"/sentimentalitet -känslan av att känna sig som en "DÅLIG MÄNNISKA"... och samtidigt beklaga sig över "mänskligheten" omkastat med HAT utan riktning.. Självutplånande "falsk" filantropi i objektform. Att vara jättekänslig och tjurig rörande åsikter eller "svar" just... DETTA ÄR FÖRVIRRING.
Jag vet inte vad jag ska "göra" alltså.. Har FASTNAT i "er" HELT... i min "livstils" image/relationsyta, av min uppmärksamhet...
Egentligen är detta jätteBARNSLIGT.
Började för ett tag sen känslomässigt få förståelse för vad skuld, skam och känslor av att "vara smutsig" INNEBÄR... Det handlar om att vara PÅ RIKTIGT; och att det är detta som KRÄVS, för att "tas ner på jorden"... Det är denna slags "intimitet" som en del kallar det.. som skapar den "äkta/riktiga kärlek", som ANDRA inte ser, eftersom den tar "osynliga vägar"... = renhet (förstås)...
Jag är och har varit RIKTIGT sjuk/störd alltså... min upplevelse av tillvaron har varit djupt depressiv i relationen till EN SJÄLV.... just pga det jag upplever (en absurd inriktning eg. -måste glömt att tänka, när jag ist. valde att "börja tänka" ..och kommit AV BANAN helt...)
Jag får "förhoppningar" ibland rörande "det som händer"... jag har levt som en handikappad fanatisk naivist... men ingenting känns som på riktigt... det är byggt i ELIMINERINGS-tänkande, för att förstå "illusion". I am nothing -men vad har det för betydelse; jag behöver transcendera; men det KROCKAR med den verklighet jag aldrig vågat möta, genom mina tvång.
=
Växer upp med att -ANDRA bekräftar kärleken/verkligheten = uppmärksamhetssökande..... allting/hela livet söks genom andra människors bekräftelse (utan relation/intention)
(försöker förstå tema)
Det känns som om jag är "där ute".. (försöker se allt "avsides" -social hänsynslöshet/mani/hybris?)
Genom "filosofi" (det naturliga) har hag har GLÖMT bort (förnekar!) min LIST (synkront sunt förnuft) fullt ut. JAG BEHÖVER HÄLP!!!!!!!!
Det här är äckligt. Idealismen är alltså falsk och egenkär.
-
Jag reagerar inte ens. "Känner" ingen smärta -har höjt mig ovan allt. Frånkopplad.
Skrev två "inlägg";
Jag borde, oavsett.. frigöra bilderna, i det sociala rummet.. Jag har haft inbilska komplex för att visa upp mitt "inre".. att jag "inte mår bra"..
Saken är att jag ser iget. Jag är för "personlig" i farliga cirklar.. jag blir för ytlig mig själv; och därför har min självrelation dött...
Därför är ingenting farligt längre, oavsett vad... jag är orubblig, och är kanske en idiot.. men jag vill inte objekfifera mig baserat på trauma i social förvirring... och det är rädslan eller har varit, en förlust av det feminina.. Men jag gillar inte "andras" dåliga stil... det är enormt, aldrig har jag ens erkänt detta för mig själv.. relationen till gruppen/massan är ett helvete.
Det känns som det är detta som alla gör. Våran sanna induvidulitet är en "aktivitet", det är vad mystikens mästare menar med "den mänskliga dualismen", även uppkommet i psykadelikalitteratur, rörande befrielsen ifrån. Ganska intressant -bygger alltså på union.. det känns alltså som man lätt skapar "perversioner" till grupp/massan, genom psykadelika, och att man börjar "anpassa" sig till den (undermedvetet behaga död/förstörelse, el. illusion) -vilket är drogers "glaumor", och baksida.
När vi ser varandra genom materians tröghet; när vi tror att vi är "personliga", kan vi inte ta till oss Djupet i någon annan människa, och de fragment vi möter omkring oss som möten med "massan".. vi spelar ting, okontaktbara dockor...
All kreativitet utplånas... allt blir perverst. Det här är vårt grupproblem -vi vet inte vad kärlek är. Vi förnekar vår/mänsklighetens DÖD. Är detta normalt?
Vi har inte injicerat vatten i det flöde vi ser uppspelas, utan använder det på ett löjligt sätt till att relatera till oss själva, för att utbyta "varor" eller "tjänster".. vi vet t.o.m om det (LOL, etc) men är för dödslängtande för att göra något.
Pga. att vi lagt vikten vid "roller", män, kvinnor, etc.. Vem är man då?
Jag borde, oavsett.. frigöra bilderna, i det sociala rummet.. Jag har haft inbilska komplex för att visa upp mitt "inre".. att jag "inte mår bra"..
Saken är att jag ser iget. Jag är för "personlig" i farliga cirklar.. jag blir för ytlig mig själv; och därför har min självrelation dött...
Därför är ingenting farligt längre, oavsett vad... jag är orubblig, och är kanske en idiot.. men jag vill inte objekfifera mig baserat på trauma i social förvirring... och det är rädslan eller har varit, en förlust av det feminina.. Men jag gillar inte "andras" dåliga stil... det är enormt, aldrig har jag ens erkänt detta för mig själv.. relationen till gruppen/massan är ett helvete.
Det känns som det är detta som alla gör. Våran sanna induvidulitet är en "aktivitet", det är vad mystikens mästare menar med "den mänskliga dualismen", även uppkommet i psykadelikalitteratur, rörande befrielsen ifrån. Ganska intressant -bygger alltså på union.. det känns alltså som man lätt skapar "perversioner" till grupp/massan, genom psykadelika, och att man börjar "anpassa" sig till den (undermedvetet behaga död/förstörelse, el. illusion) -vilket är drogers "glaumor", och baksida.
När vi ser varandra genom materians tröghet; när vi tror att vi är "personliga", kan vi inte ta till oss Djupet i någon annan människa, och de fragment vi möter omkring oss som möten med "massan".. vi spelar ting, okontaktbara dockor...
All kreativitet utplånas... allt blir perverst. Det här är vårt grupproblem -vi vet inte vad kärlek är. Vi förnekar vår/mänsklighetens DÖD. Är detta normalt?
Vi har inte injicerat vatten i det flöde vi ser uppspelas, utan använder det på ett löjligt sätt till att relatera till oss själva, för att utbyta "varor" eller "tjänster".. vi vet t.o.m om det (LOL, etc) men är för dödslängtande för att göra något.
Pga. att vi lagt vikten vid "roller", män, kvinnor, etc.. Vem är man då?
Kommentar, övrigt:
Funderade hastigt nyligen på "självmord" på en högre och djupare nivå, och hängav mig filosofiskt för första gången på länge med att våga tränga igenom mina "principer". Inget att gå in på i övrigt.
Just så här har jag fastnat i mitt tänkande -alltså gett dem själva ett beskydd, i en önskan och behov av "utveckling". Jag har befunnit mig i ett DESPERAT behov av självkännedom, och gett denna aktivitet min fulla uppmärksamhet de senaste åren.. och fastnat mycket i en "självbild" (med enda identitet: distanserad), "hemmet" i mig är alltså TEORIN; tidigare uppfattad: distanserad.
Men okej. Jag började fundera på det jag skrev om i det tidigare inlägget ovan, rörande opersonlighet och kärlek.. det var även såhär jag kom in på tankarna om självmord. Men nog om det. Jag funderade på om det är så att jag "forfarande" är en man (jag har ju ingen identitet). Att mitt liv och utvcklingsplan rör ett evolutionärt byte från ett manligt kön till ett kvinnligt -börjar nu bli säker på att det är precis såhär, men jag vill bara visa att det inte behöver röra den jordiska sexualiteten (om inte på en "hög" nivå). Jag är androgyn.
Och att detta är orsaken över hur jag (i en utveckling) "inte ser livet" (skriver om det mer längre ned). Hur jag inte får det att gå ihop, eftersom "samma yta" möter sig själv -jag är för fast i ett "resultatskapande" jag försöker "kontrollera" (Pluto kvad Venus i Vattumannen hus 3 -intellektet/mentalt; genom månen/jupier -svar..)
Att detta även speglar mitt hat mot min mor, i en ursprunglig symbios med min far i mitt hjärta, som "bröts" av i hans dualism -"svaret": min mors och mitt ursprungliga symbios å andra sidan avsades. (Mina stora problem, men också energi).
Jag upplever också att "mannen" inte finns -och att "kvinnan" inte är "annurlunda" -detta är en slags primär åsikt central min upplevelse av livet, eller det jag relaterar min tankevärld och filosofiska samlande på. Jag har fastnat i ett "samlande" istället för impuls till fritt tänkande! Jag ogillar det.. det var så jag "upptäckte" könspolaritet nu nyligen, jag gav mig själv frihet.
Såg igår att jag hade Pluto på min Uranus just nu -som styr min Sol och punkt I.C (rötterna/"tillbakadragning" av känslor/självbild/näring)....
Begrep allt det här. Speglar "penetrering" av min bild av min far (Sol) format uppväxten (I.C) på en djup nivå, rörande sexualiteten.
Började hur som helst tänka på kärlek, och insåg min oerhört KYLIGA natur när jag ser allt så SOM DET VERKLIGEN ÄR i det VERKLIGA LIVET; vilka är mina närvarande avsikter och vad sysslar jag med. Mitt filter (Månen konj Jupiter i Oxen sjunde huset) är oftast för ansamlat med projektioner (hus 7) och sentimentala "svar" att jag inte kan läsa mig själv eller tillvaron rent.
Insåg livets underliggande ARKETYPER. Detta är "astrologin". Jag hade glömt bort det här. Jag funderade över, om det kan skapa frihet -och jag vet att det stämmer. Saken var att jag som yngre, för några år sen, började läsa in mig i detta utan att våga släppa taget eftersom jag inte var tillräckligt mogen emotionellt-intelligent. Det sårade istället mig och jag skapade en "fatal" bild i "rörlighet" genom vad mitt "djupa sinne" förstår i genomlistandet av min psykolgi, genom studerandet av "arketyperna" som jag lekt med hela tiden som min trygghet (!); och JAG SKAPADE istället, i djupa arbeten fram tills nu -en PARALLELL sanningen MELLAN arketyp/astrologi; och dess "ursprung" som MIG SJÄLV (människan!!) Någon som förstår?
-
Jag "kände" vid tanken på kyligheten, Vattumannen/Uranus arketyp. Arketyperna ligger på en "högre nivå" och visar hur vi "följer" en "livsrörelse" i nuet -jag har försökt "ta" i det här.
Övrig kommentar: Utvecking från man/kvinna; kan ses i att min Sol styr M.C (auktoriteten/föräldern ..och var man är på väg) men står på I.C exakt; som är kvinnlighet. Det här gör min rörliga perception "psykologisk" rörande "människa/teori" -jag har verklgien bortslösat min natur, om man säger så.. jag har krossat SAGAN helt (med Pluto).. Antagligen söker jag att komma tillbaka (I.C) till en "känslighet för människans kylighet" i stället, en receptivitet för omgivningens föränderlighet och förlåtelse inför "svaghet" (istället för att dra in = I.C; allt detta i mig själv). Jag hamnar i "det barnsliga tillståndet" hela tiden, rent känslomässigt. Jag har försökt lösa och och omskapa hela detta "systemtänkande", och därför processerar dess funktion om och om igen hela tiden; med "svar" (Måne styr 9e huset, och är i konj med Jupiter: studier/SVAR/publicering) -och Solen är svaret. Vill bli av med Jesustuderande osv, men en sådan sak då t.ex.... har alltså övergått från "inutiv barnslig teori" ("fanatsi") till känslor i dramat.
Jag behöver ett VITALT DRAMA i rummet. Jag har alltså "stannat i utvecklingen" genom en implosion.
Jag insåg att jag alltså FÖRLORAT min KÄNSLONATUR (Måne; I.C) eller vad man ska kalla det; den form jag låtit den vara LÄNGE; statisk ("autism"). Jag har ANNAMMAT (I.C) människans (Vattumannen) kylighet (samma) som/genom omgivingen (I.C) -dött vid en spegel.
Astrologi: det finns ett djupt anvädningsområde i detta!
Funderade hastigt nyligen på "självmord" på en högre och djupare nivå, och hängav mig filosofiskt för första gången på länge med att våga tränga igenom mina "principer". Inget att gå in på i övrigt.
Just så här har jag fastnat i mitt tänkande -alltså gett dem själva ett beskydd, i en önskan och behov av "utveckling". Jag har befunnit mig i ett DESPERAT behov av självkännedom, och gett denna aktivitet min fulla uppmärksamhet de senaste åren.. och fastnat mycket i en "självbild" (med enda identitet: distanserad), "hemmet" i mig är alltså TEORIN; tidigare uppfattad: distanserad.
Men okej. Jag började fundera på det jag skrev om i det tidigare inlägget ovan, rörande opersonlighet och kärlek.. det var även såhär jag kom in på tankarna om självmord. Men nog om det. Jag funderade på om det är så att jag "forfarande" är en man (jag har ju ingen identitet). Att mitt liv och utvcklingsplan rör ett evolutionärt byte från ett manligt kön till ett kvinnligt -börjar nu bli säker på att det är precis såhär, men jag vill bara visa att det inte behöver röra den jordiska sexualiteten (om inte på en "hög" nivå). Jag är androgyn.
Och att detta är orsaken över hur jag (i en utveckling) "inte ser livet" (skriver om det mer längre ned). Hur jag inte får det att gå ihop, eftersom "samma yta" möter sig själv -jag är för fast i ett "resultatskapande" jag försöker "kontrollera" (Pluto kvad Venus i Vattumannen hus 3 -intellektet/mentalt; genom månen/jupier -svar..)
Att detta även speglar mitt hat mot min mor, i en ursprunglig symbios med min far i mitt hjärta, som "bröts" av i hans dualism -"svaret": min mors och mitt ursprungliga symbios å andra sidan avsades. (Mina stora problem, men också energi).
Jag upplever också att "mannen" inte finns -och att "kvinnan" inte är "annurlunda" -detta är en slags primär åsikt central min upplevelse av livet, eller det jag relaterar min tankevärld och filosofiska samlande på. Jag har fastnat i ett "samlande" istället för impuls till fritt tänkande! Jag ogillar det.. det var så jag "upptäckte" könspolaritet nu nyligen, jag gav mig själv frihet.
Såg igår att jag hade Pluto på min Uranus just nu -som styr min Sol och punkt I.C (rötterna/"tillbakadragning" av känslor/självbild/näring)....
Begrep allt det här. Speglar "penetrering" av min bild av min far (Sol) format uppväxten (I.C) på en djup nivå, rörande sexualiteten.
Började hur som helst tänka på kärlek, och insåg min oerhört KYLIGA natur när jag ser allt så SOM DET VERKLIGEN ÄR i det VERKLIGA LIVET; vilka är mina närvarande avsikter och vad sysslar jag med. Mitt filter (Månen konj Jupiter i Oxen sjunde huset) är oftast för ansamlat med projektioner (hus 7) och sentimentala "svar" att jag inte kan läsa mig själv eller tillvaron rent.
Insåg livets underliggande ARKETYPER. Detta är "astrologin". Jag hade glömt bort det här. Jag funderade över, om det kan skapa frihet -och jag vet att det stämmer. Saken var att jag som yngre, för några år sen, började läsa in mig i detta utan att våga släppa taget eftersom jag inte var tillräckligt mogen emotionellt-intelligent. Det sårade istället mig och jag skapade en "fatal" bild i "rörlighet" genom vad mitt "djupa sinne" förstår i genomlistandet av min psykolgi, genom studerandet av "arketyperna" som jag lekt med hela tiden som min trygghet (!); och JAG SKAPADE istället, i djupa arbeten fram tills nu -en PARALLELL sanningen MELLAN arketyp/astrologi; och dess "ursprung" som MIG SJÄLV (människan!!) Någon som förstår?
-
Jag "kände" vid tanken på kyligheten, Vattumannen/Uranus arketyp. Arketyperna ligger på en "högre nivå" och visar hur vi "följer" en "livsrörelse" i nuet -jag har försökt "ta" i det här.
Övrig kommentar: Utvecking från man/kvinna; kan ses i att min Sol styr M.C (auktoriteten/föräldern ..och var man är på väg) men står på I.C exakt; som är kvinnlighet. Det här gör min rörliga perception "psykologisk" rörande "människa/teori" -jag har verklgien bortslösat min natur, om man säger så.. jag har krossat SAGAN helt (med Pluto).. Antagligen söker jag att komma tillbaka (I.C) till en "känslighet för människans kylighet" i stället, en receptivitet för omgivningens föränderlighet och förlåtelse inför "svaghet" (istället för att dra in = I.C; allt detta i mig själv). Jag hamnar i "det barnsliga tillståndet" hela tiden, rent känslomässigt. Jag har försökt lösa och och omskapa hela detta "systemtänkande", och därför processerar dess funktion om och om igen hela tiden; med "svar" (Måne styr 9e huset, och är i konj med Jupiter: studier/SVAR/publicering) -och Solen är svaret. Vill bli av med Jesustuderande osv, men en sådan sak då t.ex.... har alltså övergått från "inutiv barnslig teori" ("fanatsi") till känslor i dramat.
Jag behöver ett VITALT DRAMA i rummet. Jag har alltså "stannat i utvecklingen" genom en implosion.
Jag insåg att jag alltså FÖRLORAT min KÄNSLONATUR (Måne; I.C) eller vad man ska kalla det; den form jag låtit den vara LÄNGE; statisk ("autism"). Jag har ANNAMMAT (I.C) människans (Vattumannen) kylighet (samma) som/genom omgivingen (I.C) -dött vid en spegel.
Astrologi: det finns ett djupt anvädningsområde i detta!
Sanningen kan uttydas här;
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5818
Jag är öppen. Jag är en produkt och har velat bli sedd såhär. Men jag har inte "fattat" det, eller vilket "tillstånd" jag varit i. Jag är inte "sämre" än Einstein i de tankarna. Jag är rastlös och vilsen, eftersom jag talar om det både i eftertid och framtid, eftersom det känns som om det "redan hänt". Jag har mött gud, jag har upplevt mitt opersonliga väsen som odödligt fysiskt (känslomässigt/mentalt) genom UPPLYSNINGEN av mina tankars historia personligen, och har fått ständiga "estetiska" bekräftelser omkring mig de senaste åren. Det här borde uppmärksammas, annars är det ingen mening med det här (min existens i denna form). Jag vill ta ett steg frammåt.
http://www.youtube.com/watch?v=-3YcinAa ... re=related
Jag har inte "skämtat" med det jag skrivit tidigare i streck, jag vet precis vad jag menade med allting. Det här -känns å andra sidan som ett skämt, det var inlevelsen jag utnyttjade i en intention om att överleva.
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=5818
Jag är öppen. Jag är en produkt och har velat bli sedd såhär. Men jag har inte "fattat" det, eller vilket "tillstånd" jag varit i. Jag är inte "sämre" än Einstein i de tankarna. Jag är rastlös och vilsen, eftersom jag talar om det både i eftertid och framtid, eftersom det känns som om det "redan hänt". Jag har mött gud, jag har upplevt mitt opersonliga väsen som odödligt fysiskt (känslomässigt/mentalt) genom UPPLYSNINGEN av mina tankars historia personligen, och har fått ständiga "estetiska" bekräftelser omkring mig de senaste åren. Det här borde uppmärksammas, annars är det ingen mening med det här (min existens i denna form). Jag vill ta ett steg frammåt.
http://www.youtube.com/watch?v=-3YcinAa ... re=related
Jag har inte "skämtat" med det jag skrivit tidigare i streck, jag vet precis vad jag menade med allting. Det här -känns å andra sidan som ett skämt, det var inlevelsen jag utnyttjade i en intention om att överleva.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster