En drogteori

[Avantgardet]

Som drogfri märker jag att mitt minne fungerar, riktigt bra (för att vara jag), och detta är jag benägen tolka som att det tidsliga rum jag bebor fått större utsträckning, och att jag kan röra mig mer obehindrat i det.

Varför tolkar jag det nu så? Jo, det förefaller mig, i synnerhet med alkohol, som att detta rum skulle krympa ihop under påverkan, och att det i själva verket förklarar mycket utav sådant beteende man kan uppvisa under påverkan. "Reptilhjärnan", inte mycket till förklaring alls i min mening. Ta till exempel allt affekterat beteende under alkoholpåverkan, alla tårar, alla slagsmål, allt allvar och all prestige som läggs in där, denna förnimmelse av att det "verkligen gäller", här och nu, medan morgondagen förlorar betydelse, eller helt försvinner ut i glömskan. Förklarar inte min modell det hela långt mycket bättre? Det är klart man blir uppriven för småsaker, om man inte har annat att relatera till än det direkt förestående. Det är klart man tar livet allvarligt om man horisonterna krympt ihop på det sättet. Jag säger inte att det nödvändigtvis är dåligt, tycker nog att man kan ta saker allvarligt, och inte heller att det är odelat bra att jämt ha en sån här lång utsträckning på det tidsliga rummet som jag upplever som drogfri (i själva verket är det väl vad vi flyr ifrån jämt och ständigt, med "mindfullness", TV-tittande, droger, meditation, you name it, alla tycks de ha detta gemensamt).

Eller varför inte denna känsla av "nä, kom på nån smart lösning istället, jag orkar inte resa på mig", som man ofta känner när man har rökt brass. Att det tar en evighet att bara gå hundra meter, och benen är så tunga (men kombinerat med lite alkohol kan det istället uppstå en påtaglig känsla av att flyta fram, dessa blandfenomen förtjänar att behandlas separat, för mig är de också de mest intressanta, men det får bli vid annat tillfälle). Det tidsliga rummet i det fallet har krympt, men till skillnad från när man är full så är man medveten om detta rums storlek, man bebor det på ett helt annat sätt. På samma sätt när man stoppat i sig en massa svamp. Man kommer ju ibland inte ens ihåg vad man heter, eller vem man är och var man kommer ifrån, och inte ens att man nånsin varit i nåt annat tillstånd, men däremot är man oerhört medveten om detta tillstånds hela vidd, vartenda skrymsle av det. En minut kan kännas som ett år, så nuet utsträcks här på bekostnad av det förflutna och framtiden.

Så kanske är "krymps" inte rätt ord att begagna, men jag använder det här likväl (provisoriskt) eftersom vi därmed fattar försvinnandet av det förflutna och det framtida. Kanske är det bättre att tala om ett kvalitativt skifte på varat, att dess drag av förflutet och framtid avlägsnar sig för att ge plats åt annat (nuet för braj och svamp, i synnerhet, medan alkoholen inte ersätter försvinnandet på nåt sätt, utan mer påminner om ett försvinnande överhuvudtaget, ett gradvis utslocknande, ett växande mörker). Jag hade kunnat fortsätta med andra droger och andra exempel, men jag tror ni fattar poängen. Reaktioner? Funderingar?

[LJUSUPPLEVELSE]

Jag vill börja i en annan ända...
Om man tar sådana saker / funktioner som intuition /kanske instinkt , förmåga att förutse / kanske beräkna , telepati osv...psi förmågor helt enkelt...om de nu finns och om de styr våra beslut på ett omedvetet sätt...jag vill påstå att de blir kraftigare och att man gör bättre ifrån sig när man låter bli vissa gifter...de förmågorna blir starkare...

Min erfarenhet ... min åsikt...

mvh

[Avantgardet]

Tyvärr, den teorin kan avfärdas rakt av genom att hänvisa till erfarenheter. För att ta ett exempel som till och med du torde vara bekant med: knappast är det väl så att en massa "funktioner" stängs ned när du stjälpt i dig en kaffekopp? Snarare upplever du dig väl bara något mer alert. Det går helt enkelt inte avfärda allt som kallas "droger" för att vara gifter. De är sinsemellan radikalt olika, som natt och dag, och huruvida vissa av dem ens kan kallas "gifter" är tvivelaktigt (vissa "droger" är mindre dödliga än vanligt vatten, så det spricker redan där).

Sen förklarar det väl knappast något heller.

[Pho-ku]

Riktigt intressanta tankar, avantgardet.

En del känns väldigt bekanta. Lånar du någons terminologi när du talar om minnet som ett dynamiskt rum? Jag frågar av ren nyfikenhet.

Det här med att ha en medvetenhet under t.ex. cannabis, att man är medveten om att man är påverkad och ens tankar och handlingar inte känns naturliga, en slags dubbelhet. Är det en distinktion som blir tydligare, distinktionen mellan vad isf? Nu slog det mig, den här dubbelheten uppstår ju även under en redig fylla?

Det här med mindfullness, att vara i nuet, i ett flow. Att kunna fokusera tanken, när allt fokus ligger på tanken, eller i handlingen, jag tänker på begreppet kreativitet?

Skillnaderna du talar om kanske går att förklara neurologiskt?

[Zokrates]

Alla droger och beroenden har en fysiologisk förklaring.

[Pho-ku]

Alla droger och beroenden har en fysiologisk förklaring.

Ja, det intsämmer jag i. Vi kan dock inte förklara allt.

[Avantgardet]

Alla droger och beroenden har en fysiologisk förklaring.

Det är inget jag motsäger.

[Avantgardet]

Riktigt intressanta tankar, avantgardet.

En del känns väldigt bekanta. Lånar du någons terminologi när du talar om minnet som ett dynamiskt rum? Jag frågar av ren nyfikenhet.

Det här med att ha en medvetenhet under t.ex. cannabis, att man är medveten om att man är påverkad och ens tankar och handlingar inte känns naturliga, en slags dubbelhet. Är det en distinktion som blir tydligare, distinktionen mellan vad isf? Nu slog det mig, den här dubbelheten uppstår ju även under en redig fylla?

Det här med mindfullness, att vara i nuet, i ett flow. Att kunna fokusera tanken, när allt fokus ligger på tanken, eller i handlingen, jag tänker på begreppet kreativitet?

Skillnaderna du talar om kanske går att förklara neurologiskt?

Tack. Jag tyckte själv det var en intressant vinkel på det hela jag råkade snubbla över. Jag har väl lånat lite slarvigt (och omarbetat genom min egen intellektuella metabolism) av Heidegger, och det finns ju helt klart ett "existentiellt" drag i analysen.

Jag tänkte dock inte på att man är medveten om ruset när man rökt hasch, snarare tänkte jag att man är medveten om upplevelsen på ett helt annat sätt. Man upplever mer intensivt. Saker smakar mer, ljud låter mer, alla sinnesintryck förstärks. Man går liksom djupare in i upplevelsen, men förlorar mycket utav "bredden" eller utsträckningen i tid utav den. Nuet blir större i omfång, medan framtid och förflutet försvinner ut i periferin. På fyllan smakar ingenting just nånting alls. All mat blir blott något som skall ner i magen, att det måste passera mun och smaklökar är mest bara ett hinder som skall överkommas, det som skall konsumeras skall bara mätta, inte smakas av. Lätt överdrivet, men principen kan man knappast ifrågasätta.

Det du talar om ser jag istället som något lite oroväckande med drogrus. Förlorar man insikten om att man är påverkad så är det ju lätt hänt att man blir lite småparanoid. "Varför är allt så konstigt?", "det är nåt lurt med det här..." osv. I synnerhet när man är trippad. Men i sig skulle det inte utlösa några panikkänslor, kan jag tycka, utan för det ska det nästan till - som jag föreslår - dessa förlorade tidsdimensioner (att saker i framtiden kan bli annorlunda). Man kan förstås vid tillfällen tänka tanken, men den känns inte övertygande när man är trippad. Just då är nuet allt som tycks finnas. Lika drastiskt är det förstås inte med brass.

Mycket av kreativiteten med "flow", eller med "droger", eller liknande, är väl just att man förmår befinna sig i nuet, ta sig tiden att uppleva det ordentligt och se alla nyanserna i det, istället för att stressa förbi det som vore det en raksträcka som skall passeras. Det ligger nära till hands åtminstone, och tacksamt nog precis i linje med den teori jag här skisserat.

Säkert går det att förklara det också neurologiskt, men problemet, som jag ser det, med såna förklaringar är att de rör sig med så otympliga verktyg. Man talar om hela regioner i hjärnan när det kanske kan göra en ofantlig skillnad redan på en nivå långt under det, mellan en synaps och en annan så att säga.

[LJUSUPPLEVELSE]

knappast är det väl så att en massa "funktioner" stängs ned när du stjälpt i dig en kaffekopp?

Det var ett något olyckligt motargument...kanske inte en kaffekopp , men efter flera kaffekoppar stängs definitivt fler sådana funktioner...
Samma sak gäller drogerna
Man röker knappast på lagom , bara så att man blir knappt lagom något minsta möjliga flummig ibland...
Det är därför det heter missbruk...
Jag snusar och dricker för mkt kaffe varje dag , men under de perioder då jag tillämpade renlevnad i högre grad , var jag mer mottaglig för allt möjligt och mina instikter var mkt starkare ...
Så till den grad att jag ville stänga av dem tom...
En annan vinst är att du blir intelligentare på många sätt , men klarar du av att vara alldeles för intelligent och i en värld där alla verkar ha stängt in sig?
Det blir för ensligt/man känner sig som en syndare  :twisted:
Om valet stod mellan vad som är bäst för dig och vad du bestämt dig för att utföra...det är inte alltid man väljer det bästa
Drogfri och ensam, eller drogad i dåligt sällskap?
Pest eller kolera?
Det är svårt att ta sig ur sin sociala tillhörighet och sina vanor .
Mycket mer behövs sägas i ämnet , jag är glad att du ifrågasätter iaf.

mvh

[Avantgardet]

Hahahaha, där kom dråpslaget. Det är lika bra att sätta igång igen alltså? Visst har du en del poänger där. Många gånger knarkar jag bara för att göra omgivningen trevligare - precis som det gamla talesättet går om att supa sin omgivning vacker. Och många gånger blir jag neddrogad av andra bara för att de inte står ut med mig nykter (jag är rätt avig när jag är drogfri). Men också detta går att knyta till min teori. Man börjar förstås ta sig själv (inte varat, utan egot) på bra mycket större allvar när man har dessa tidshorisonter öppna. Självet blir till ett projekt, något man kan planera och organisera, och inte något levande och verkande. Det upplever jag alltid de gånger jag är drogfri, och jag ogillar det, helt klart. Därför brukar jag, som jag berättade för en annan senast idag, liksom skämma ut mig, eller bjuda på mig själv i onödan mycket, eller ställa till det på ett eller annat sätt för mig själv, sabotera för mig själv, så att den där välbehövliga distansen skall kunna få plats mellan jag och den enda jag erkänner vara större än mig själv - mitt ego.  :wink:   Okej, det finns nån mer, men sen är det lite fattig värld tycker jag... Och varför kräva av mig att hyckla ödmjukhet? Imponera på mig istället!

Men du har fel i fråga om brajjet. Som norrlänning är det förstås medfött detta med "doseringssvårigheter" (missbruk erkänner jag inte att det är ), men även en norrlänning kan tycka att det sitter bättre med en liten spliff på morgonsidan, till kaffet, än att dyka över bongen på en gång. Man röker ordentligt när man vill somna, och man röker mindre när man vill vara alert och igång. Så där har du fel. Och vad gäller trippar. Herregud, jag har varit mätt på trippande i flera år nu. Inga svårigheter att säga nej. Förvisso kan jag emellanåt tänka att, tja, det här hade varit ett bra tillfälle, eller en bra plats, eller nåt i den stilen, men det är så långt man kan komma ifrån nånting jag tänker på dagligen.

Hade din hypotes varit riktig hade jag förövrigt knappast suttit här idag, med den förkärlek för opiater som jag har. Och inte är det så att jag ökat doseringen hejdlöst heller, eller gått till tyngre och tyngre preparat. Tvärtom. Jag vill inte "försvinna", jag trivs bra i verkligheten, den hade bara kunnat få sänka tempot lite. Jag föredrar långsamma tempon, det där med snabbare grejer var mest en tonårsgrej för mig. När jag kom upp i tjugoårsåldern så tycktes jag vilja ha något annorlunda. Ville att allt skulle lugna ner sig lite, ta sig tid att vara expressivt, att musiken skulle andas, och känna andningen, leva, inte bara överleva.

"Missbruk" heter allt användande av "olagliga" substanser i Sverige, och inte för att det skulle ligga något visst beteendemönster bakom, utan för att en fascistisk drogrepressiv maffia styrt samtalet kring dem. Kolla upp det om du inte tror mig. Att knarka, om så bara en handfull gånger i sitt liv, menar man, per definition, vara "missbruk". Du tycker inte att det kan vara dags att nyansera lite, och på så sätt närma sig sanningen. Eller ska sanningen stå tillbaka för en åsiktsmaffia här?

Trivs dock ganska bra med att inte ha allt för mycket med människor att göra. Här har du nåt:

To put up with men, to keep open house with one's heart: that is liberal - but it is merely liberal. We recognise the hearts which are capable of noble hospitality by the many curtained windows and closed shutters: they keep their best rooms vacant. Why is that? - Because they expect guests with whom they have not to "put up"...

Fast visst. Nog kan jag sörja att en del, genuint vackra naturer, "stängt in sig".

Och jag vet inte. "Dåligt sällskap" - Qu'est-ce que c'est? Menar du som en kontorsmiljö eller? Varför inte bara acceptera att vi inte alla är lika hjärntvättade som du? Inget illa menat, men du är verkligen hopplös i det här avseendet.

[Anna Sara]

Det är jobbigt när denna förkrymping av det existensiella rummet på handlingen, liksom raserar den jordiska disciplinen när man är inne på en bana av relativitet t.ex. Det är då ingen annan som kan servera en tryggMen jag tror också att man kan behöva detta kaos (varför man omedvetet söker det). Drogerna och alkoholen gör ju att man (med mer eller mindre restrivitet från olika "plan" av medvetandet) ser "sig själv", i sinnenas kubik av minnet av "identitetskristallens kollaps". Därför målar detta lite av en lögn samtidigt som det är en konfrontation, men det befäster en deprimerad upplevelse av självet, en död självbild som samtidigt leder till något mer gemensamt som är det enda sanna utmanande i ett sådant läge.


För mig, och för många andra så är det svårt att "lyfta upp sig" och börja "förstå" kaosets komplexitet i tomheten, det blir jäkligt mycket svart/vitt i denna "förlusten" av början/slut etc. Man relaterar mycket till sina EGNA val, villkor, "fel", och så vidare..

Vi blir drabbade av vår egen auktoritetskonflikt. Typ jag använder en drog t.ex. och ser substansen/ruset som en "fristående" konstruktion eller lek som har saker att erbjuda, men i förvirringen av den uteblivna källans trygghet så ser jag en succesivt förändrad värld som "min egen" kausalitet, och börjat hatar mig själv t.ex. Det här avbrottet i upplevelsens rörelse hos droger (eftersom aktiviteten är så ren och direkt), gör det till något "mystiskt inbjudande" på ett "instinktivt" omedvetet plan -och varför, sökandet är liksom inte över.

Alltså man vill förstå förlopp, och hotas av stora drag som känns äckliga när de inte "finns", eftersom uteslutatandet av något som en sorts sanning känns småaktigt.



Förövrigt.. jag uppskattar att du Avantgardet är psykosliberal i din filosofiska omfamning eller vilket ord jag ska använda. Då menar jag inte i en inbjudning till mental galenskap utan att du hävdar eller förstår att "alla" eller de flesta är "ursprårade" och ibland psykotiska. Dock kanske detta i en viss nonchalans brister lite i finkänslig respekt för det allvar som alla dessa mänsklig problem har, individuellt i en annan sorts känslighet som är det enda som ofta är sant och friskt. Samtidigt känns du allvarlig/menande med det här, frustrerad på gruppen som inte ser allas vårt kaos med ursprung i oss själva och det mentala, och därför är det väldigt "allvarligt" och själsligt.

[Avantgardet]

Det är jobbigt när denna förkrymping av det existensiella rummet på handlingen, liksom raserar den jordiska disciplinen när man är inne på en bana av relativitet t.ex. Det är då ingen annan som kan servera en tryggMen jag tror också att man kan behöva detta kaos (varför man omedvetet söker det). Drogerna och alkoholen gör ju att man (med mer eller mindre restrivitet från olika "plan" av medvetandet) ser "sig själv", i sinnenas kubik av minnet av "identitetskristallens kollaps". Därför målar detta lite av en lögn samtidigt som det är en konfrontation, men det befäster en deprimerad upplevelse av självet, en död självbild som samtidigt leder till något mer gemensamt som är det enda sanna utmanande i ett sådant läge.


För mig, och för många andra så är det svårt att "lyfta upp sig" och börja "förstå" kaosets komplexitet i tomheten, det blir jäkligt mycket svart/vitt i denna "förlusten" av början/slut etc. Man relaterar mycket till sina EGNA val, villkor, "fel", och så vidare..

Vi blir drabbade av vår egen auktoritetskonflikt. Typ jag använder en drog t.ex. och ser substansen/ruset som en "fristående" konstruktion eller lek som har saker att erbjuda, men i förvirringen av den uteblivna källans trygghet så ser jag en succesivt förändrad värld som "min egen" kausalitet, och börjat hatar mig själv t.ex. Det här avbrottet i upplevelsens rörelse hos droger (eftersom aktiviteten är så ren och direkt), gör det till något "mystiskt inbjudande" på ett "instinktivt" omedvetet plan -och varför, sökandet är liksom inte över.

Alltså man vill förstå förlopp, och hotas av stora drag som känns äckliga när de inte "finns", eftersom uteslutatandet av något som en sorts sanning känns småaktigt.



Förövrigt.. jag uppskattar att du Avantgardet är psykosliberal i din filosofiska omfamning eller vilket ord jag ska använda. Då menar jag inte i en inbjudning till mental galenskap utan att du hävdar eller förstår att "alla" eller de flesta är "ursprårade" och ibland psykotiska. Dock kanske detta i en viss nonchalans brister lite i finkänslig respekt för det allvar som alla dessa mänsklig problem har, individuellt i en annan sorts känslighet som är det enda som ofta är sant och friskt. Samtidigt känns du allvarlig/menande med det här, frustrerad på gruppen som inte ser allas vårt kaos med ursprung i oss själva och det mentala, och därför är det väldigt "allvarligt" och själsligt.

Psykosliberal var ett djävligt bra ord, synd att du hann före mig. Och du har rätt, det är en balansgång. Har ju själv varit psykotisk, vet hur utlämnad och ensam man kan vara, även om DE övervakar varje steg man tar med kameror som de satt upp precis överallt. Ingenstans kan man vara trygg. Därför tycker jag Andreas, t.ex., vara naiv. Det är inte odelat gott, saker och ting kan vara fruktansvärt skrämmande också. Det enda egentliga råd jag kan ge såna gånger är att tvivla också på sitt eget tänkande. Fast långt hellre än att ge råd, så ska man ju helt enkelt vara där, som nåt att luta sig mot.

Nykterhet för mig - bara en annan typ av drog! Så jag ser inte samma absoluta "avbrott" i drogerna, som du ser, jag ser ett flytande flux. Vi blir påverkade av precis allting vi stoppar i oss (inte bara i munnen, utan via alla sinnen). Hur vi "är" för tillfället är ett resultat av en rad olika saker, för många för att överhuvudtaget någonsin kunna specificera för en endaste situation, allt spelar in, och någon "kärna" till personen finns inte. Bara detta flytande, som alltid beror på omständigheterna. Givetvis inträder det ett sken av fasthet emellanåt, på samma sätt som en situation och en annan kan likna varandra utan att någonsin vara en och densamma.

En del av tjusningen med droger, för mig, har alltid varit att förlora kontrollen helt. På samma sätt som man kan njuta av sina toabesök, eller orgasmer, eller nysningar, eller vad som helst där man inte längre förmår kontrollera sig. Jag har till och med för det mesta njutit av de gånger jag varit så totalkvaddad i huvudet att jag inte begripit nåt överhuvudtaget, och inte kunnat formulera mig begripligt heller. I såna tillstånd (säg efter att ha varit vaken några dar på pulver, sen tokröka braj, och slänga i sig en näve opiater) där man inte ens känner av sin egen kropp, och liksom bara är ett flytande dimmoln, med stora frågetecken istället för ögon, och dreglandes. Dekadent - som fan! Men det finns en tjusning i det som är lite svår att förklara. När man talar högt för sig själv, och inbillar sig en massa saker, och liksom stannar upp till och från och grubblar om man sover eller är vaken, och katten tittar förskräckt på en som: "Gå och lägg dig för fan, du är ju helt bränd i skallen just nu!". Fast nu är det ju undantagsfall det där. Är inte den som hållit på så på daglig basis direkt. Mer vanligt är det beteendet bland de som bara dricker alkohol, även om de förstås inte får precis samma verkningar.

Men visst, hela vägen, där finns ju denna konfrontation mellan själv och självbild. Vet inte om jag kan tillföra något till det du sade där, tyckte du gjorde det bra själv.

[Anna Sara]

Nykterhet för mig - bara en annan typ av drog! Så jag ser inte samma absoluta "avbrott" i drogerna, som du ser, jag ser ett flytande flux. Vi blir påverkade av precis allting vi stoppar i oss (inte bara i munnen, utan via alla sinnen). Hur vi "är" för tillfället är ett resultat av en rad olika saker, för många för att överhuvudtaget någonsin kunna specificera för en endaste situation, allt spelar in, och någon "kärna" till personen finns inte. Bara detta flytande, som alltid beror på omständigheterna. Givetvis inträder det ett sken av fasthet emellanåt, på samma sätt som en situation och en annan kan likna varandra utan att någonsin vara en och densamma.

Med droger osv, så menar jag.. alltså "vi" eller vår "evolution" har ju fört in det som en indigrediens i vår mänskliga lek. Det är något jag tror vi söker att förmedla och förstå, emotionellt. Kunskapen om hur flyktigt allting är, etc. En långsam acceptans för kaos. De flesta av oss slavar under det glaumorösa, där man kan dölja och manipulera med skeenden till den historia man vill se, som senare måste falla. Det slår alltid tillbaka på oss. "Världen är livets spel", typ så.

[Minded]

Nykterhet för mig - bara en annan typ av drog! Så jag ser inte samma absoluta "avbrott" i drogerna, som du ser, jag ser ett flytande flux. Vi blir påverkade av precis allting vi stoppar i oss (inte bara i munnen, utan via alla sinnen). Hur vi "är" för tillfället är ett resultat av en rad olika saker, för många för att överhuvudtaget någonsin kunna specificera för en endaste situation, allt spelar in, och någon "kärna" till personen finns inte. Bara detta flytande, som alltid beror på omständigheterna. Givetvis inträder det ett sken av fasthet emellanåt, på samma sätt som en situation och en annan kan likna varandra utan att någonsin vara en och densamma.

Mmm.

[Logos]

Jag tycker att din teori är jäkligt intressant och att den beskriver fenomenen väl. Jag har själv upplevt en sorts krympning av rummet när man är "påverkad" (vilket mestadels har varit av alkohol i mitt fall). Intentionaliteten liksom riktas mot en enskild företeelse på ett mycket mer fokuserat sätt än annars, eller driftar bort mot ingenting. Typ som att "verkligen" sätta sig in i ett samtal på bekostnad av vad som händer i omgivningen (inte konstigt att alkoholen har en så stor betydelse i den traditionella umgängeskulturen). Fokus på bekostnad av bredd, typ.