Att förheliga svaga och starka - samtidigt? Nej!

[JimmyAberg]

*********DISCLAIMER*********

Detta var ett inlägg jag påbörjade men inte orkade skriva klart speciellt då jag jag blev så oinspirerad av att läsa detta inlägg: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#128098

Gör vad ni vill med inlägget - betrakta skribenten som avliden i förhållande till denna tråd, jag ser detta som en hyllning till Discordianism:

Discordianism is a modern religion centered on the idea that chaos is all that there is, and that disorder and order, the former considered a concept distinct from chaos, are both illusions (referred to, respectively, as the "Eristic" and "Aneristic" illusions) that are imposed on chaos.

*********SLUT PÅ DISCLAIMER*********


Jag starade en tråd: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6404

Här är HELA första inlägget:

Jag skapade tidigare tråden: "Att vara arg på människor som flyr?".
http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... php?t=6401
Där skrev Advocate en intressant sak: "Sedan kan man förheliga det svaga, men det är en annan sak."

...

Intressant att det både är möjligt förheliga starka så som det är möjligt att förheliga svaga - frågan är om man kan förheliga båda starka och svaga, samtidigt - tror det skulle vara lösningen på många problem, framförallt politiska problem.

Så varför tror ni att människor har en tendens till att antingen förheligar starka eller svaga människor, och inte båda?

...

(Kommer även på att detta är någon Wilber adresserar i hans "Integral politics", se: http://www.youtube.com/watch?v=tQRUu_4W2j8 . Han påpekar att det går att kategoriera människors politiska läggning genom att ställa dem följande fråga: "Vad är orsaken till människors lidande")

Vilket snabbt fick väldigt roliga och absurda svar, vilket gjorde att jag snabbt tappade tilltron för mitt ursprungsinlägg, vilket jag tidigt deklarerade. Det var antagligen ett misstag av mig att inte förtydliga vad jag menade, och jag gjorde antagligen detta eftersom jag upplevde mig provocerad av de svar jag fick - och antagligen har jag mig att skylla eftersom jag kanske inte riktigt B E T O N A D E vad jag menade, vilket jag försöker med detta inlägg

...

Min tråd byggde på ett citat av Advocate, nämligen: "Sedan kan man förheliga det svaga, men det är en annan sak." Se inlägg: http://www.filosofiforum.com/forum/vie ... ht=#127236

Det hakades här tydligen upp på Advocates ordval av "förheliga", "svaga", respektive mitt ord "stark" (som jag används som motsats till "svag". (Och här kommer något intressant: Vad som "triggade mig" eller "hakade mig" var antagligen främst ordet "förheliga", men även "svaga" - vilket jag antagligen gjorde eftersom dessa ord är laddade med känslor hos mig, och det var denna känsla som aktivierade och "inspirerade" mig)

Vad jag vill betona är att jag egentligen mest ville betona på ordet "förheliga" (Antagligen eftersom jag har en religiös läggning, vilket gör att detta ord är laddat för mig), och detta var även något som Andreas nappade på:

Lösningen är att förfina och fördjupa sin dyrkan av Jungfru Moder.

Det andra ordet "svag" nappade dock transversal på (en vild gissning är att hon inte är lika religiöst lagd, utan mer postmodernt lagd och därför är mer intresserad av att diskutera relativa begrepp, där stark och svag kanske är kontroversiellt?, bara en gissning)

Svaghet i ett sammanhang är ju styrka i ett annat. Ljus hy i Sverige ger oss mer d-vitamin i detta klimat men ger oss hudcancer i Afrika.

, jag vill dock inte förringa att ordet "svag", "stark" var viktigt för mig.

Detta visar alltså att anledningen till att olika människor tolkade det jag skrev, inte bara beror på en slags rationell "synonymitet"/association till vad ordet betyder i våran inre begreppsvärld, utan även den emotionella laddningen.

Och vissa (speciellt religiösa) människor kan alltså han väldigt starka laddningar till vissa begrepp. Rent kortfattat tror jag begreppens laddning överförs från auktoriteter och/eller resonemang.

Hur som helst, varpå jag i min bristande _emotionella_ insikt i relativism, lackade ut när mitt resonemang relativiserades bort, vilket jag ursäktar mig för nu i efterhand Samt att jag hoppas på att detta är något som kan klargöras i denna tråd

Logos skrev, bland annat:

Men förtydliga dig då, människa! Alla har väl inte tillgång till din symbolvärld? "

Vilket jag vid det här laget inte orkade (skäms på mig)

Hur som helst, låt mig därför ge ett exempel på när mitt resonemang kan appliceras, Avantgardet skrev nyligen följande inlägg (jag har dock lagt till fetstil för att markera vad jag vill betona):

Tycker du drar helt fel lärdom av berättelsen. Den handlar inte om en person som lyckades få ett monster att skratta. Utan det handlar om en person som aldrig nånsin var ett monster från första början, utan fullt mänsklig och med sinne för humor. Ska det dras en andlig poäng ur den så är det just det. Snubben hade precis kommit ur fängelse, säkert utan någon bostad att komma till och utan pengar på fickan, han står kanske och spanar efter nån handväska att rycka eller nåt hak att råna, vill hemskt gärna slippa synas, känner att alla stirrar på honom, emedan han är smått neurotisk och miljöskadad av att ha suttit inlåst, och där kommer nån trippande flumtomte och drar till sig uppmärksamhet. Det finns inga monster, och ska en insikt nås genom berättelsen så är det att sluta tro på troll och annat svammel. Att tro sig ha åstadkommit nåt extraordinärt genom att ha fått den där snubben att skratta vittnar inte om nåt annat än en djävligt inskränkt och fördomsfull borgerlig mentalitet. "Medialt arbete"... psssssst!

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=128007&highlight=#128007

Vi tar följande funktion: X "förheligar" "starka" men inte "svaga"

Eftersom olika människor har olika laddningar till sina begrepp, så byt egrepp: "stark", "svag", "förheliga", samt "fullt mänsklig" (med samma association som "monster" och "stark"), samt associera "djävligt inskränkt och fördomsfull borgerlig mentalitet" (med svag) och ersätter förljande (snedställda) text med eran



Det är därför vissa frågor upplevs som självklara - rationellt sett finns en kommpling, medans laddningarna motsätter sig varandra.

Känslor är en association till ett minne, känslor är "förkortade resonemang". Det som löser upp känslorna är dialog. Varför används då känslor istället för resonemang? Jo, eftersom det är ansträngade att tänka, att ta fram en känsla är en kortare bana och kräver mindre energi.

Att resonera i negativt laddade begrepp kräver mer energi, problemet är att vi influieras av de begrepp vi använder, och därför mår vi dåligt om vi tänker på negativt laddadde begrepp.

tonglent är lösning.

"negativ ord terapi". - frågor


positiva & negativa ideal/auktoriteter
neutrala ord - enkel - oladdat


Vad jag då var intresserad av, är varför människor tenderar att FÖRHELIGA människor.

[Advocate]

Även om jag inte förstår varför man helt skippar idén om typer och kategorier här (har inte orkat läsa i den andra tråden för övrigt) så kunde en variant vara, som svar på frågan varför man förheligar människor på ett selektivt sätt - att det kanske innebär ett själviskt gynnande eller någon slags föreställning om ekonomisk vinning. Eller kanske det har med ens "längtan" att göra; man är utsatt och man ser inget bättre sätt att infria det man söker än att förheliga och upphöja (intra-psykiskt och sedan manifesterat i beteendet) någon människa eller typ. Det är en jagets överlevnadsmekanism.

Gruppsykologi kanske man kan prata om i det här sammanhanget också. Man har in-grupper, primärgrupper och liknande, sedan finns det ut-grupper och de som inte hör till. Man förheligar, glorifierar och upphöjer sin egen krets. I psykologin finns det annars tester som visar att man på någon nivå delar in människor i grupper före man ens har inlett någon som helst bekantskap med dem (? rätta mig om jag har fel någon). Någon slags abstrakt social-kulturell information verkar det handla om.

För Nietzsche, som uppenbarligen influerade mig en del i min idé om förheligande av svaga, så är svaga typer en rätt grundläggande sak. Men ingen är väl stark eller svag för honom egentligen utan det finns skillnader i livsenergi/livsvilja helt enkelt och utan själva skillnaderna så skulle det inte finnas någon stark eller svag. Strikt taget finns det alltså inte några svaga och starka, det rör sig om samma "vilja till makt" i båda fallen. Men de som kallas svaga har inte samma sunda vilja, tvärtom från de som kallas starka (någon får rätta mig om jag missförstått det). Jag tänker mig att det är på liknande sätt med exempelvis självkänsla. Det finns ju människor som kan sägas ha bra självkänsla, men bland dessa fås självkänslan från olika källor och vissa benämns därför som personer med svag självkänsla - även fast de inte har svag självkänsla - eftersom de parasiterar på andra och inte kan tillskansa sig den på något som upplevs som sundare sätt.

Ja detta var mina två cents (en aning hastigt och lustigt tänkt men vafan).