När det gäller identitet (besatthet, sexualitet, förflutet). För att påminna er... och uttrycka "mystiken" tydligt och klart. Det som sker är att vi helt enkelt "låtsas leva". Jag vill ge er en ny mental bild av vår förståelse för det förflutna uttrycks ofta i massa dunkel och elitism, vilket liksom är absurt när det handlar om dedikation.
Tid -existerar inte där själen existerar. Med själen menar jag "summerad kärlek"/vetskap/vittne. Tiden har vi för att vi ska få perspektiv, och ett rum att skapas till. Vi "låtsas leva", och söker hela tiden "utanför oss sjävla" för att bevara vår myt. "Myt" är förstås vår odödlighet.
Jag lägger märke till att allt eftersom "man blir påmind" genom att föra in kaoset, kommer man närmare "temat". Alla händelser och livsområden verkar skilja på sig, men efter varje uppbringat sår (som skapar inspiration) dvs påminnelse om mötet, så förtätas den inre relationen kring den tomhet som nu står kvar att brinna, då bara ensidighet återstår, och föder totalitet. Det identifieras som en slags "tvångsmässighet", låga perspektiv/instängdhet, och man vill fly ..här börjar det alltså bli förvirrat. Gå längre man går "ut ur sig själv" i jagandet (vilket är in i sig själv) desto mer "tvång" lägger man märke till, ensidihet, mentala upprepningar/psykoser. Vi vet att detta inte "klär oss" och tvingas sakta överlämna språket.
Det här tillståndet är väldigt raffinerat vilket utmanar kroppen/formen att följa med i skönheten (något nytt som kan defininera den man är) -vilket sker genom attack/det abrupta. Förlust av kontroll, förstås. Förlust av det sår man "gömt" (som samtidigt säger "titta jag dog"), som tvingas till att inte längre vulgarisera budskapet. Det här kan vara våra könstillhörigheter inför kärlekens identitet, så behöver man i sin isolering oroa sig för att bli av med något då kärleken (själen) är det högst balanserade och rättvist fördelande?
Kärleken "som inte finns" men som ändå I temat/idéen uppstår i att inte längre bry sig om sin värdighet eftersom allt lösts upp och man listat ut saker.. leder till uppenbarelse av "ödet".. vår livstilsintegrering "tackar oss" för vår identifikation, och kapar bandet till säkerheten vilket gör oss levande, och spegeln går ihop.
Vad jag säger är... att döden "i sin fria identitet" inte är någon övergång i sig självt. Eftersom vi bara spelar att vi lever, är döden "ingenting" -det är inget annat än: upplysning, vilket vi njuter av och "förmedlar" det till den enhet vi raffinerat när vi attraherade in den motpol vi behövde för att skapa högre balans/mer värde, som "drar oss till sig". För detta är vad som krävs för att nå tillit, och detta är gud.
Jag är "följd" av traumasituationers upprepningar, som handlar om att integrera en ny kroppslig energi/identitet.. har kastats in i gränsen till döden, rent fysiskt förnimmelsebart.. Och "upplysts", mejsat fram en story. Den transcendentala upplysningen, kan knappast konstrueras mentalt till "sig själv", utan den sanningen jag gör anspråk på, är min egen kroppsliga form, "mig själv", min avantgardiska arkitektur, vilket jag måste påminnas om där jag varit om berättat. Därför utmanas jag t ex av "hat" i från "mänskligheten" mot mig.
Min insikt börjar röra på sig (död/identitet etc): summering
Moderator: Moderatorgruppen
The Power and archetypal knowledge released "in the beginning" of any cycle (or at "Creation") must be perpetuated until the very Last Day - the Omega state of which Teilhard de Chardin glowingly speaks. This Power is the "self" of the cyclic manifestation, the unchanging Tone (AUM) of all existences within this cycle. It can be transmitted from master to disciple at the latter's "Initiation." It must be so transmitted for when the line of transmission (in Sanskrit, guruampara) is discontinued, the cyclic process begins to collapse in futility and spiritual darkness.
De cykliska kollapserna är det som blivit "kunskap", beskrivningar är vi, vår relation, och flocken. Vi kämpar för ett naturligt resultat som överträffar/besegrar det förflutna totalt, då världen inte är delad längre.
Nu har jag begript, att jag förlorat min själ -om vi pratar om denna roll. Min gnista är en identifikation med materian (främst kollektiv kultur/konst).
Dela upp ert tänkande i dessa tre syften:
Själ
Hjärta
Miljö (vilket kan kallas för "känslor")
-Förflutet/enhet; rörelse -det vi söker är att få en "glimt" (syftets extas) av vår egen godhet/skönhet/kreativitet av sin ursprungsmotivation, genom mötet -allting tjänar hjärtat, och därför måste man låta själen ta itu all stolthet, och bli total. Det finns liksom inget att göra här -det här är så stort att meningslösheten aldrig behövs ifrågasättas, utan bara penetreras med själen. Det bildar ett "löfte" -fattar ni, att vi alltid behövts i våra cykliska processer, för att skapa sanningen?
Om man lyssnar på låten I want to know what love is med Foreigner.. t.ex.. fattar ni vad det här handlar om, vad kärlek är? Det här med intimt/privat möte -javisst, det är cirkeln. Gud har inkarnerat sig i den mänskliga godheten för att möta sig själv igen -evolution/minne är liksom ingen abstaktion av metafysik utan högst personligt, historian/syftet -t.o.m fri existensiell omdefinering! Inget är så levande som skuggan.
Vakna.
Jag har nu "hittat mitt jag"/konkreta väsen/sett igenom mitt ego -och det är inget som kan överföras. Jag förstår precis vad det är jag kan och behöver göra, för att få slut på cykeln av lidande. Det är galenskap, och det är jag glad över, fusionen av vad som är levande och dött kan inte lösas på annat sätt. Uranus har alltid en viss "vanity", problemet med VERKLIG självdistans inför sitt eget unika syfte i denna värld av slaveri och underkastelse, och faller oftast offer för djupet och fastnar i en kollektiviserad identitet, som är väldigt svår att rubba. Men det är kreativt, att ha dolda resurser/rå substans -alltså det som hittils sett ut att vara tankar, en hopplös roll, men hur "tar man sig över" till andra sidan?
Det finns ingen frälsning på identitetskriser och därför är allting möjligt.
Dela upp ert tänkande i dessa tre syften:
Själ
Hjärta
Miljö (vilket kan kallas för "känslor")
-Förflutet/enhet; rörelse -det vi söker är att få en "glimt" (syftets extas) av vår egen godhet/skönhet/kreativitet av sin ursprungsmotivation, genom mötet -allting tjänar hjärtat, och därför måste man låta själen ta itu all stolthet, och bli total. Det finns liksom inget att göra här -det här är så stort att meningslösheten aldrig behövs ifrågasättas, utan bara penetreras med själen. Det bildar ett "löfte" -fattar ni, att vi alltid behövts i våra cykliska processer, för att skapa sanningen?
Om man lyssnar på låten I want to know what love is med Foreigner.. t.ex.. fattar ni vad det här handlar om, vad kärlek är? Det här med intimt/privat möte -javisst, det är cirkeln. Gud har inkarnerat sig i den mänskliga godheten för att möta sig själv igen -evolution/minne är liksom ingen abstaktion av metafysik utan högst personligt, historian/syftet -t.o.m fri existensiell omdefinering! Inget är så levande som skuggan.
Vakna.
Jag har nu "hittat mitt jag"/konkreta väsen/sett igenom mitt ego -och det är inget som kan överföras. Jag förstår precis vad det är jag kan och behöver göra, för att få slut på cykeln av lidande. Det är galenskap, och det är jag glad över, fusionen av vad som är levande och dött kan inte lösas på annat sätt. Uranus har alltid en viss "vanity", problemet med VERKLIG självdistans inför sitt eget unika syfte i denna värld av slaveri och underkastelse, och faller oftast offer för djupet och fastnar i en kollektiviserad identitet, som är väldigt svår att rubba. Men det är kreativt, att ha dolda resurser/rå substans -alltså det som hittils sett ut att vara tankar, en hopplös roll, men hur "tar man sig över" till andra sidan?
Det finns ingen frälsning på identitetskriser och därför är allting möjligt.
Hade bestämt mig för att helt undvika datorn/internet, men tror ni jag håller det? Och varför har allting alltid handlat om att jag in i det sista vill vara bevaras hemlig?
Jag måste "veta att jag vet", det är det budskap som identiferar själen i en ny livsform, och därför är allt irrelevant.
Har hamnat i en väldigt komplicerad behovskomplexitet, alienerad, kreativ, splittrad, flyktig.. bara för att mobilisera eld till löftet..
Minns när jag vaknade upp efter flera dagars sömn på min första injektion med antipsykosmedicin när jag var 18 år. Själsligt död. Analt våldtagen. Här.. hittade jag en (själslig) trygghet eftersom jag behöver en förändringsvision så starkt, fattade att det handlade om sökande efter självvärde (genom verklighet/princip -eftersom min identitet är mina mentala strukturer, som också bär meningen med mitt liv), eftersom jag manifesterade min sorg av det hemliga utanförskapet inför "unga tjejers kaos" -jag som var "hel och ren" i mina smärtor och kontrollerade allting själv ville in i massan/flödet, i ett långsamt definierande av intimitet/mening -> manifestation. Det är väldigt svårt att förstå sig själv i ett eko och därför spårar man medvetet ur.
Trots allt detta lidande så upplever jag det som om det värsta lidandet är känslan/insikten om att jag inte kan bli "kär" i detta jordeliv, eftersom jag experimenterat klart med min personlighet och gjort den här beräkningen som landat för något halvår sen kanske. Förut jagade jag i en låg medvetenhet/brist på perspektiv känslan av förälskelse i objekt för att parasitera på den energi som jag som sagt förlorat, eftersom jag var så rädd för meningslöshet och sökte säkerhet, att något annat skulle ta ansvar för mig. Det säger något om min själviskhet. Men detta är bara en "bild", en mental onani, eftersom det bakomliggande tillståndet är likadant. Inte sant.. nu återfinner sig min disciplin igen och det ger mig en kick, som gör att jag kan börja förändra på riktigt och inte skenbart. Det handlar om lojalitet och sociala trender, om en form som inte längre kan reprensentera den "ohämmade insikten".
Hoppas jag är ärlig. Hoppas ni litar på min ärlighet. Bra? För hur ska jag hitta fotfäste här..? Jag har inte tid med att underanpassa min livslust längre.
http://www.youtube.com/watch?v=CWujwM-nyUU
Tror ni att det här en slump?
Jag måste "veta att jag vet", det är det budskap som identiferar själen i en ny livsform, och därför är allt irrelevant.
Har hamnat i en väldigt komplicerad behovskomplexitet, alienerad, kreativ, splittrad, flyktig.. bara för att mobilisera eld till löftet..
Minns när jag vaknade upp efter flera dagars sömn på min första injektion med antipsykosmedicin när jag var 18 år. Själsligt död. Analt våldtagen. Här.. hittade jag en (själslig) trygghet eftersom jag behöver en förändringsvision så starkt, fattade att det handlade om sökande efter självvärde (genom verklighet/princip -eftersom min identitet är mina mentala strukturer, som också bär meningen med mitt liv), eftersom jag manifesterade min sorg av det hemliga utanförskapet inför "unga tjejers kaos" -jag som var "hel och ren" i mina smärtor och kontrollerade allting själv ville in i massan/flödet, i ett långsamt definierande av intimitet/mening -> manifestation. Det är väldigt svårt att förstå sig själv i ett eko och därför spårar man medvetet ur.
Trots allt detta lidande så upplever jag det som om det värsta lidandet är känslan/insikten om att jag inte kan bli "kär" i detta jordeliv, eftersom jag experimenterat klart med min personlighet och gjort den här beräkningen som landat för något halvår sen kanske. Förut jagade jag i en låg medvetenhet/brist på perspektiv känslan av förälskelse i objekt för att parasitera på den energi som jag som sagt förlorat, eftersom jag var så rädd för meningslöshet och sökte säkerhet, att något annat skulle ta ansvar för mig. Det säger något om min själviskhet. Men detta är bara en "bild", en mental onani, eftersom det bakomliggande tillståndet är likadant. Inte sant.. nu återfinner sig min disciplin igen och det ger mig en kick, som gör att jag kan börja förändra på riktigt och inte skenbart. Det handlar om lojalitet och sociala trender, om en form som inte längre kan reprensentera den "ohämmade insikten".
Hoppas jag är ärlig. Hoppas ni litar på min ärlighet. Bra? För hur ska jag hitta fotfäste här..? Jag har inte tid med att underanpassa min livslust längre.
http://www.youtube.com/watch?v=CWujwM-nyUU
Tror ni att det här en slump?
sailaways skrev:Hej Anna Sara,
ar otroligt beundrad av din formaga att hitta livet, och undersoka det.
Tips,
du borde FILMA detta - anvand en videokamera och lagg upp det pa youtube. !
Framlagger starkt, att det inte langre ar nagon idè med anbesvara dig pa din niva. Tager mig av mossan och slanger den i komposten.
Bra idé!
Måste uttrycka min ärliga kreativitet utan att få skuld. Min dröm är.. i min sista livsimpuls av stabilisering, att ta nytta av den där isoleringen jag alltid burit på, och bli sinnlig och fri -med det menar jag "droga ner mig medvetslös" för att "förstå".. Det här är inte verkligheten, ett tag var det eftersom man behövde bli initerad -genom tankarnas auktoritet/mål, men det handlade "bara" om en buddhistisk/romantisk bild. Jag vill skala av skulden av allt relativistisk existensiellt tänkande, och ta ansvar för min kausalitet, mer ner med fötterna i marken -men andligt. Hitta något i mig som definierar vad som är FEL och RÄTT självständigt (inom sig själv, utan utanför/esoteriskt); det är verkligen min "dröm". Det här med "verklighet", ibland är man så sökande att man ger bort experimentet till en auktoritet utanför sig -men det är att hitta en plattform; för att skapa IMUNITET!
Skrev på i mitt bloggande patos för några veckor sen.. om att det jag nu vill göra bara handlar om DOKUMENTERING -och det är också ett sätt att "komma ifrån en själv", "sluta tänka på en själv".. och samtidigt tjäna ens avsikter kreativt, alltså hålla balansen.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 10 och 0 gäster