Jag skrev det här på facebook till Jimmy, det blev lite längre än jag trodde.. hade planerat att lite senare börja prata om det här med er.. nu ser jag att jag kan börja med det här. Det blev lite RÖRIGT, men den där tiden med att i ett omedvetet slummer drömma om fin intellektuell-filosofisk konstprogrammering är nog förbi, jag gör så gott jag kan av stunden.
...Jag kan inte skriva ner alla detaljer eftersom det mer blir en monolog och inte dialog. Det rör andlighet och är helt opersonligt -det har inte riktigt gått fram till dig att jag mötte gud när vi tog LSD, efter att jag åkte hem. Det var överväldigande men samtidigt inget som jag förstås kunde identifiera mig med, eftersom jag stod före alla andra.
Det var "naturligt"/personligen filosofiskt, mig själv/mitt liv -fysiskt. Jag var utanför kroppen bärande på lidandet pulserande gentemot rymdens energi/varande.. men samtidigt är meningen så intellektuell. Gud mötte mig som sin avbild, och liksom som mig själv "sa" -kämpa inte imot; jag "restes" ur denna "grav" (mänskligheten -som är galenskapen) -jag kom i vetskap med SYFTET bortom alla gränser (och jag är ju bara en rymdimpuls framåt) -men för mig personligen, jag är människa, så finns det nog ett förenat syfte i både formen och rymden/kärleken/gud. Jag alltså i mitt "möte" -gud; såg framför mig evolutonsbilder (men det var fysiskt känslomässigt/personligt, ja som att jag upplevde det i mig själv närvarande) ..alltså det är verkligt.... av människan i sitt förstadie som ett djur. Vi kan säkert komma tillbaka, men här i stunden så överväldigades jag som sagt av "paradisets kallelse". Gud sa genom mina känslor till mig att detta inte är det naturliga (människans identitet/fall/lek) -mer tydligt: "vi kommer dö"; genom JAGET -alltså jag/Anna Sara är Guds högsta evolutionära impuls "just nu", i mötet med endast Gud själv -det kan bara födas/dö genom det personliga jaget, ja du förstår. Jag visste inte hur jag skulle relatera till datorn som jag kopplat upp mig på hemma.. vad jag skulle säga (facebook) -ville se vad mitt hjärtas frukter/uppmärksamhet, hade att erbjuda i "dem".. Jag var utan tid, men samtidigt i tiden med min kropp -som inte var konkretiserad i sin energi, utan i flödande enhet med fysisken/naturen. "Den andra sidan av odödligheten" var upplevlesen.
Du måste förstå att jag tar min upplysning på största allvar, jag ser det inte ens som min egen. Jag realiserade mig själv som symboliserar detta, men bevarade samtidigt "perversiteten", dvs formeln/nivån, eller hur jag ska säga -jag blev Jesus. Förlorade min upplysnings vetskap om sig själv, eftersom jag behövde/behöver mogna för att kunna ta det fullständiga ansvaret för denna energi -då är detta gud. Det är lite så mina perspektiv ser ut.. lidandet/utanförskapet, opersonligt.
Eh.. okej. Vad ska jag ber berätta? Fick så mycket tankar och formuleringar i huvudet om hur jag ska beskriva det här sammanhanget ifrån alla de perspektiv vi fortfarande försvarar som "människor".. men fattade att jag ska ta detta med dig i dialog istället, så det går in.. och jag kan höra din relatering till det här..
Är bilden på ett ungefär ren och hel?
Skulle vilja be dig att lägga ner "tramsande" på FF, och du vet vad jag menar med det. Utgå bara ifrån den ännu inte överförda helheten, jag vet att det är det du försöker göra.. men "samla dig" är du vänlig.
Känner du att du kan lita på det här? Du är den enda jag kommit i kontakt med som förstår det "personliga aspekten" av det andliga ansvaret.. andra skulle kalla oss "naiva" eller "uppblåsta". Och bilden är komplex, jag kan liksom inte prata med en präst om det här det är totalt meningslöst/förvirrat jag vet ändå alltid vad jag håller på med.. och jag vet att du hjälper mig.
Hänger du med? Jag börjar bli rastlös.
Meddelande till kollektivet (fb-pm till Jimmy, m.m), om gud
Moderator: Moderatorgruppen
Känner genast genom en viss stolthet.. lusten till att berätta mer "om mig själv"..
I så fall vill jag börja med att erkänna bakrunden med stoltheten för att höja närvaron i avbildandet av krisen, det är förstås närvarande.
Klargör alltså att jag: inte längre är "romantiker", jag förstår att illususioner och illususionsfrihet bara är ett spel, genom evolutionär astrologi har jag personligen löst upp detta i en mellantids förtvivlan eller blockering av "liv" -just det, liv/syfte. Jag har sakta känslomässigt bearbetat min världsbild och mina känslobehov, och upplever hur alla verkligheter är falska och att ingen har något mer eller mindre äldelt i sig själv. Det jag starkast tänker på och jobbat med i motsatt riktning kanske delvis.. är upplevelsen av jordens skönhet -skönhet ligger samtidigt mer nära våra hjärtan, det har med värde och kärlek att göra, där det fysiska uttrycket bara tjänar "sig själv" så att säga. Jag tycker numera inte att renheten och befrielsen är att "hitta balans"... Jag tycker inte ens DET är tragiskt -att det inte går att uppnå, jag pratar om nya kliv. Tragiskt för mig är mycket djupare eller mer avancerade saker, vår egen utvecklings kända auktoritet -det är verkligen "personligt" (det var det jag skrev om i länken i andra eller tredje inlägget i tråden "Min speldosa"). Den SJÄLSLIGA estetiken går långt över våra förflutna behov, vilket är "mänskligheten själv". Illusionerna är alltså att fortfarande söka tillfredställelse i romantiken, det är oetiskt men jag klandrar ingen eftersom det skulle vara helt irrelevant även om jag är aggressiv bara för att skapa kontakt och kärlek, men jag inser att jag inte längre kan projicera "sanningar" (estetisk facism) på andra ansvarslöst, om jag inte känner dem eller har något gemensamt med dem.
Andra skulle kunna beskriva "vår tråd" bättre -men jag ÄR ju mitt språk, så ha distans och ta det på allvar. Det viktigaste är att inte dela ut uppkopplad distansering i bilder, utan förkroppsliga alla möten i språket. Det finns ett syfte, det handlar bara om att man är för hämmad för att ansvara över det. Det här är filosofier ni säkert redan pratat kanske även vilt om.. det är inget jag direkt märker, jag är inne i lidandet och centrerar min egen utveckling i försök att initera er. Ni måste bli jordade -på det sättet ligger jag mycket mer nära sanningen. Jag har redan förlorat/gett min kropp.
I så fall vill jag börja med att erkänna bakrunden med stoltheten för att höja närvaron i avbildandet av krisen, det är förstås närvarande.
Klargör alltså att jag: inte längre är "romantiker", jag förstår att illususioner och illususionsfrihet bara är ett spel, genom evolutionär astrologi har jag personligen löst upp detta i en mellantids förtvivlan eller blockering av "liv" -just det, liv/syfte. Jag har sakta känslomässigt bearbetat min världsbild och mina känslobehov, och upplever hur alla verkligheter är falska och att ingen har något mer eller mindre äldelt i sig själv. Det jag starkast tänker på och jobbat med i motsatt riktning kanske delvis.. är upplevelsen av jordens skönhet -skönhet ligger samtidigt mer nära våra hjärtan, det har med värde och kärlek att göra, där det fysiska uttrycket bara tjänar "sig själv" så att säga. Jag tycker numera inte att renheten och befrielsen är att "hitta balans"... Jag tycker inte ens DET är tragiskt -att det inte går att uppnå, jag pratar om nya kliv. Tragiskt för mig är mycket djupare eller mer avancerade saker, vår egen utvecklings kända auktoritet -det är verkligen "personligt" (det var det jag skrev om i länken i andra eller tredje inlägget i tråden "Min speldosa"). Den SJÄLSLIGA estetiken går långt över våra förflutna behov, vilket är "mänskligheten själv". Illusionerna är alltså att fortfarande söka tillfredställelse i romantiken, det är oetiskt men jag klandrar ingen eftersom det skulle vara helt irrelevant även om jag är aggressiv bara för att skapa kontakt och kärlek, men jag inser att jag inte längre kan projicera "sanningar" (estetisk facism) på andra ansvarslöst, om jag inte känner dem eller har något gemensamt med dem.
Andra skulle kunna beskriva "vår tråd" bättre -men jag ÄR ju mitt språk, så ha distans och ta det på allvar. Det viktigaste är att inte dela ut uppkopplad distansering i bilder, utan förkroppsliga alla möten i språket. Det finns ett syfte, det handlar bara om att man är för hämmad för att ansvara över det. Det här är filosofier ni säkert redan pratat kanske även vilt om.. det är inget jag direkt märker, jag är inne i lidandet och centrerar min egen utveckling i försök att initera er. Ni måste bli jordade -på det sättet ligger jag mycket mer nära sanningen. Jag har redan förlorat/gett min kropp.
Det jag pratar om är... "skulden" med att söka jordisk "kärlek" (framgång, balans, makt).
T ex mitt hår har blivit sämre än det var för några år sen, risigt osv. Men jag som måste dominera, hur ska jag göra denna bilden perfekt? Nej jag kommer inte längre än nu i "perverisitetens glaumor" (som faktiskt ligger mig närmare själsligt), anledningen till att jag sitter fast är filosofisk lathet.
Min Pluto-födelse är helt dominerande -för att beskriva meningen, vilket fortfarande är fysiskt/närvarande ..så jag menar alltså att jag ska kasta bort hela universum, inför att de privata behov kallat "kreativitet" jag identiferat mig med?
T ex mitt hår har blivit sämre än det var för några år sen, risigt osv. Men jag som måste dominera, hur ska jag göra denna bilden perfekt? Nej jag kommer inte längre än nu i "perverisitetens glaumor" (som faktiskt ligger mig närmare själsligt), anledningen till att jag sitter fast är filosofisk lathet.
Min Pluto-födelse är helt dominerande -för att beskriva meningen, vilket fortfarande är fysiskt/närvarande ..så jag menar alltså att jag ska kasta bort hela universum, inför att de privata behov kallat "kreativitet" jag identiferat mig med?
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster