Vart tog analysen vägen?

[Oblivion]

Jag blir galen på riktigt snart. De senaste månaderna har mitt eviga analyserande och djupa funderande nästan upphört helt. Det är fruktansvärt tråkigt nuförtiden. Helt stilla och bara massa sökande efter djupare meningar som jag aldrig hittar eller intresserar mig för nämnvärt.
Ska det verkligen krävas att man lever destruktivt och totalt förlorar sig i "mentala dimmor" för att hitta djup och mening i livet? Jag hör själv hur patetiskt det här "problemet" kan uppfattas som, men för mig har livet verkligen blivit så otroligt mycket tråkigare och ospeciellt, så normalt.
Glädjen och njutningen av att tidigare försöka hantera det ständiga och aldrig sinande "bombardemanget" av analyser, fascination och insikter (nyckelord: "STÄNDIGA"), har svalnat och blivit mer som ett härligt minne om fantastiska tider. Jag ser fortfarande sakerna som jag tidigare njöt så mycket av förut men känner mig inte intresserad av att fortsätta fördjupa mig i dem. Känns som att jag redan fördjupat mig inom alla de områden som intressera-r/de mig, och nu står jag här som vilken svensson som helst, med en alldeles för lugn tankeverksamhet än vad jag är van vid och kan njuta av.
Jag vet inte om jag har någon egentlig fråga. Jag tror mig ju som sagt redan vara svaret på spåren, och frågan - Hur får man igång tänkandet igen?, hör jag ju hur den låter. Tankar?, kanske.

[Ling]

Jag upplever att mitt behov av analyserande för saker går i vågor. Att söka efter djupare mening liksom går i olika steg. När jag känner att jag löst någonting så kommer det en period av att bara vara, njuta av det som finns omkring för vad det är. Man får ha lite tråkigt emellanåt, låta hjärnan slappna av innan man tar tag i något nytt problem.

Men det är ju jag det.

[dokido]

analysera ledan

[dokido]

analysera ledan

[Avantgardet]

Är det så djävla viktigt?

Vad om det inte finns några "djupa sanningar"? Att konfrontera den tanken, och lära sig leva med den, är inte en så dumt faktiskt.

Är annars inte så djävla dumt att vara galen emellanåt. Man lär känna sig själv på ett lite speciellt, och få förunnat, sätt då. Är det inte bara helt vanlig djävla livsleda du drabbats av? Den är en djävla kamp alltså. Gäller att hitta flyktvägar och livslögner som man kan låta sig luras av - fruntimmer är väl det allra vanligaste.

Vad gäller det här med fart på tänkandet. Det går väl lite upp och ner. Det kan inte vara så att du helt enkelt vuxit lite och börjat få upp lite tolerans mot det här med "insikter"?

[Ling]

Är det så djävla viktigt?

Vad om det inte finns några "djupa sanningar"? Att konfrontera den tanken, och lära sig leva med den, är inte en så dumt faktiskt.

Jo så är det ibland, men visst har vi människor ett behov att hitta nåt mer..liksom för att finna en mening med det här livet. Speciellt när det är tråkigt?

Är annars inte så djävla dumt att vara galen emellanåt. Man lär känna sig själv på ett lite speciellt, och få förunnat, sätt då. Är det inte bara helt vanlig djävla livsleda du drabbats av? Den är en djävla kamp alltså. Gäller att hitta flyktvägar och livslögner som man kan låta sig luras av - fruntimmer är väl det allra vanligaste.

Vad gäller det här med fart på tänkandet. Det går väl lite upp och ner. Det kan inte vara så att du helt enkelt vuxit lite och börjat få upp lite tolerans mot det här med "insikter"?

Kvinnor som flyktväg och livslögn...??? Tillfällig lust att fördriva ledan kan ju alltid vara bra.

[Zokrates]

Jag upplever att mitt behov av analyserande för saker går i vågor. Att söka efter djupare mening liksom går i olika steg. När jag känner att jag löst någonting så kommer det en period av att bara vara, njuta av det som finns omkring för vad det är. Man får ha lite tråkigt emellanåt, låta hjärnan slappna av innan man tar tag i något nytt problem.

Men det är ju jag det.

Funderar gör jag mest hela tiden, ett annat ord  för att tänka! Men om jag någonsin tröttnar på detta, vilket jag betvivlar, så vore det en befrielse, ungefär som du uttrycker det, låta hjärnan vila. Att inte längre kritiskt ifrågasätta eller att ens fundera på vettiga alternativ är ju en ynnest som verkligen vittnar om ett bekymmersfritt liv. Själv har jag fullt upp, från små tankar som denna,
om vi alla målade alla hustak,asfaltsvägar och gångbanor vita för att reflektera bort solljus i ett försök att kompensera för den bortsmälta isen på glaciärer och poler, hur skulle vi då må psykiskt över att se allt det vita i städerna istället för som nu med allt i grått och svart och hur mycket bortsmält isyta kan vi kompensera för?

Till lite större frågor, är det absolut nödvändigt att spela på människors vidskeplighet och rädsla  för att få med dem i större projekt, och varför räcker inte enbart förnuft till?

[Avantgardet]

Är det så djävla viktigt?

Vad om det inte finns några "djupa sanningar"? Att konfrontera den tanken, och lära sig leva med den, är inte en så dumt faktiskt.

Jo så är det ibland, men visst har vi människor ett behov att hitta nåt mer..liksom för att finna en mening med det här livet. Speciellt när det är tråkigt?

Är annars inte så djävla dumt att vara galen emellanåt. Man lär känna sig själv på ett lite speciellt, och få förunnat, sätt då. Är det inte bara helt vanlig djävla livsleda du drabbats av? Den är en djävla kamp alltså. Gäller att hitta flyktvägar och livslögner som man kan låta sig luras av - fruntimmer är väl det allra vanligaste.

Vad gäller det här med fart på tänkandet. Det går väl lite upp och ner. Det kan inte vara så att du helt enkelt vuxit lite och börjat få upp lite tolerans mot det här med "insikter"?

Kvinnor som flyktväg och livslögn...??? Tillfällig lust att fördriva ledan kan ju alltid vara bra.

Ja, för mig är det så. De är lömska som satan, och tar mig när jag är som svagast och med garden nere. När man liksom för en stund glömt att ha ögon också i nacken. Sen går det ett tag. Och plötsligt upptäcker jag till min förvåning (alltid lika förvånad, konstigt nog) att där står en hondjävul och bråkar på mig för jag vet inte riktigt vad, eller vilken gång i ordningen, och jag undrar liksom bara hur i helvete jag kunde hamna i situationen från första början. "Hur gick det här till?". Där sitter man i smeten, blir hunsad, och fattar ingenting. Sen har folk mage att skönmåla det hela och kalla det "kärlek", men jag går inte på det! Nä nä, eller jo jo, jag kommer gå på det igen, och igen, och igen. För hur smart man än blir så finns det alltid ett fruntimmer som kan överlista en. DET är den stora gåtan som jag aldrig riktigt lyckats knäcka. De ser ju så harmlösa ut.

Jag begriper liksom inte hur jag lyckas tråckla in mig i såna knipor. Och om man ändå kunde begripa vad i helvete man skulle dit och göra överhuvudtaget, och varför man envisas med att göra om det. Ändå fick man redan som barn höra varningarna: "du ska passa dig för kvinnor, pojk!"

[suchanother]

Hoho, inte bara dubbelseende utan dubbelinlägg.
Nervous fingers, no control.

[suchanother]

Va barnsligt Avant.
Du är nog inte mogen att handskas med kvinns. Kvinnor älskar icke-Robin Hoods. Mjukisarna kan dra. Det gäller att ge bestämda order; koka lite potäter eller dra!, jag har lite sidfläsk i skåpet, stek!
Va, vill de inte? Drar till men en dagsedel direkt. Va fan ere frågan om?

[Avantgardet]

Höll nästan på att stryka Kallekula medhårs, du räddade mig där. Snöade in i en lång djävla utläggning. Skit samma. Kvinnor säger du. Vad är ditt problem med dem då? Varför har inte du lärt dig ännu?

[Avantgardet]

Nästan synd att jag sket i att posta den, det var en ömkansvärd djävla utläggning jag drog till med, om ditt och datt och sociala och ekonomiska orättvisor. SFI:are, och utvecklingsstörda. En snyfthistoria för Janne Josefsson, men det blir bara för mycket. Inte för att det skulle vara nåt trams eller så, men jag känner mig liksom "gnällig". Sjukt som fan att man ska ha såna förbehåll. Lite ditt fel också. Dåligt av dig.

[suchanother]

Har inga problem direkt. Är faktiskt jävligt stillsam, mina 5 åriga grannar instämmer säkert. ”shyscht finne, ser jävligt bra ut”. Har haft chanser men inte tagit de. I tvättstugan finns en handikapptoalet, en granne kommer in och snackar, vet vad hon vill men stålsätter mej. Tecknar in henne snabbt, herrejävlar, men med min ortroliga viljekraft motstår jag.
Sånt händer titt som tätt. En annan granne såg jävligt skakig ut när jag kom ner till tvättstugan, hon tjej, jag försökte lugna henne med gester, ok hela två timmar gick men hon blev väl lite lugnare men var ändå på sin vakt. Vad ville hon egentligen?

[Avantgardet]

Den ena värre än den andra.

[Ling]

Jag upplever att mitt behov av analyserande för saker går i vågor. Att söka efter djupare mening liksom går i olika steg. När jag känner att jag löst någonting så kommer det en period av att bara vara, njuta av det som finns omkring för vad det är. Man får ha lite tråkigt emellanåt, låta hjärnan slappna av innan man tar tag i något nytt problem.

Men det är ju jag det.

Funderar gör jag mest hela tiden, ett annat ord  för att tänka! Men om jag någonsin tröttnar på detta, vilket jag betvivlar, så vore det en befrielse, ungefär som du uttrycker det, låta hjärnan vila. Att inte längre kritiskt ifrågasätta eller att ens fundera på vettiga alternativ är ju en ynnest som verkligen vittnar om ett bekymmersfritt liv. Själv har jag fullt upp, från små tankar som denna,
om vi alla målade alla hustak,asfaltsvägar och gångbanor vita för att reflektera bort solljus i ett försök att kompensera för den bortsmälta isen på glaciärer och poler, hur skulle vi då må psykiskt över att se allt det vita i städerna istället för som nu med allt i grått och svart och hur mycket bortsmält isyta kan vi kompensera för?

Till lite större frågor, är det absolut nödvändigt att spela på människors vidskeplighet och rädsla  för att få med dem i större projekt, och varför räcker inte enbart förnuft till?

Att jag emellanåt har förmågan att vila min hjärna, beror inte i mitt fall på ett bekymmersfritt liv, utan snarare överlevnads instinkt. Jag MÅSTE helt enkelt göra så för inte svirvla iväg för mycket i grubblerier som i slutändan inte ger något svar. För mina nära o käras skull antar jag. För min egen del hade jag nog gärna hamnat på psyket ett tag o låtit någon annan ta hand om mig ett tag för omväxlings skull. Jag skojar inte.
Men sen tänker jag, "vad skulle det ge egentligen?". Ja, så där håller jag på för det mesta.
En fundering....känner alla människor en alienation gentemot andra, alltid?