Mina synder

[Anna Sara]

Kräver sexuell förlösning.







Jag behöver någon form av restriktion, ett ansvar/krav. Jag upplever att jag inte älskar längre eftersom jag upplevt min lathet/passivitet så. Jag har en VILJA att älska och det måste "förstås".

Förut tog jag ansvar för realtionsformernas underkastelse genom att låta intellektet krossa sig själv, men det var innan jag erkände min rädsla för gud ("för gud"), resultatet blev inte varaktigt, eftersom det finns en bakomliggande sanning, det är två sidor av samma mynt, kreativiteten/meningen och svaret på den, det är väldigt förvirrande i alla dessa system, vem är vem, och vad. Astrologi vs. arvsynd/uppväxt, så "vad gör man" -nej, jag hade inget annat val, än att göra samma sak två gånger för att se skillanden, som inte finns. Jag har utvecklats, säger "andra". Jag identifierar mig inte med det och kan därför inte säga det, för allt är en indentisk rörelse, exakt samma tillstånd. Sex vs. kärlek, osv.






Jag har ofta gått runt länge med "kvinnligt stånd" helt frånkopplat eftersom jag vill VETA ("allt", om livet/döden), det skapar ograciösa gester och otålighet, mina rytmer är "totalt närvarande" och oförutsätbara. Det är min "personligaste" känsla/hemlighet, och jag har antagligen "problem med" att vara kvinna istället för man, eftersom jag känner att det skulle vara lättare att få bekräftelse, men samtidigt är det just det kvinnliga jag söker. Tycker det är äckligt, liksom "damp". Jag hade ett desperat behov av att analysera min sexualitet för ett tag sen, jag manifesterar min klyvning i sina två delar, för att rentvå mig själv och dö ifrån korset (fördommarna).


Jag börjar nu sluta vara rädd för gud (känner mig konstant övervakad) -förut trodde jag inte på gud och kunde därför gå över/transcendera, men inte varaktigt.





Vi kan möta varandra i gud, det är det vi har gemensamt. "Bilden" (renheten). Men vi upplever inte renhetens ego/själ ännu. Något står i vägen, och det är bilden. Bilden manifesteras i ett desperat sökande efter att se bilden, att äga den. Att var trygg, förnekelsen kallar vi sanningen, och upprepar det vi gjorde igår.

Jag t.o.m raffinerar bilden till två, eftersom jag upplevde något, förlorade det hastigt, och ville göra det igen, på samma sätt, så genom en imitation, en pedantisk skuldmedvetenhet av mina vanor, hittar jag dig, utan att vara medveten om det.


Jag behöver en självständig födelse.








Jag kallar det MISSBRUK.

Min närvaro är "delvis" jaglös -jag vill se mig själv utifrån och då är jag totalt intrasslad, när min självbild gör ett anspråk, och jag är fångad i ett tankefängelse.





Jag har inga sexuella gränser. Jag behöver en mental flykt, på riktigt. Kräver en ny sinnlig plattform där min närvaro kan levas ut efter behov -droger eller sex, i sin RENA NATUR, är jag, och kan bli jag.





Det gamla går lite tillbaka.. men jag har i alla fall i ganska långa stunder de senaste dagarna insett att jag är SOM ALLA ANDRA. Det är mycket "lovande".. genuint tillfredtällande/trevligt. Jag börjar få SJÄLVINSIKT vilket alla "tonåringar" får efter ett tag. Jag är en typisk vidrig femme fatale -jag är väldigt sentimental men har ett löfte om att få uppleva mitt gamla ego, spegelbilden.


För mig har det handlat om att, till att börja med, även, rent mentalt, inse vem jag är.

Jag har mest gått i cirklar av att jaga något andra har som jag vill ha (rörande praktiskt) i föreställningar om att det skulle göra mig tillfredställd
-men det finns inget med större praktiskt identitet än LIVET.





...svårigheten att hitta personlig förankring inom det kollektiva...

Det är en vrongbild jag bara "minns" som en tragedi -ett samhällsfragment av personliga lögner, en "roll"/imitation av strukturmedvetenhet. Flykten till intellektet i paniken, och det kan inte riktigt konfronteras, det är "så rent" ..men ändå inte.








En insikt: Det vi hatar mest i oss själva är det andra älskar = konflikt.

Vill bli av med resp. vill åt. Samma FAKTUM.

Vi försöker "äga" döden, våra egon vill omedvetet inte avslöja historian/det förflutna, och en idealism tar över i meningslösheten, vi vill bara göra oss "rena" för varandra ..men aggressiviteten kommer tillbaka.


Börjar känna de själsliga/evolutionära nivåerna. Med det menas att allting har eller är själ, t.o.m maten på tallriken är alkemi.




Vi har åsikter om saker som vi "sekundärt" identifierar oss med, en slags "svär" (Ascendent-bubblan?). Det hindrar oss från att utvecklas. Vi pratar om oss sjävla i prototyper som ännu inte "existerar".

Det är irrelevant.





Annars försöker jag bara VARA LIVSTÖRSTEN själv, jag gör saker utan mening. Ser bara en grotesk förlossning i minnet, som den enda födelsen, som är att vara mig själv -men samtidigt att förstå vilken förädiskt flexibel identitet meningen är. Jag behöver av en djup anledning "förlåta något" (eller någon).

[Anna Sara]

Jag är så trött på ohelighet, på ograciöst nedsättande beteende som gränsar till psykisk sjukdom i bristen på självinsikt. Allt är så uppebart. Livet handlar om relationer, jag har alltid vetat vår kreativitet är en frukt utav vår knepiga karma. Livet tvingar oss att komma till verkligheten.

Jag förstår inte riktigt min sexuella natur i fysiken, jag tänker inte på det utan har en extremt starkt mental drift. Jag pratar om samma sak, bara det att jag lever med ett djupt behov av radikal ("kollektiv", kreativ) förändring, reformer. Jag glömmer bort mig själv. Men det är inte riktigt vad det handlar om... jag är känslig, och behöver dö ifrån en del romantiska illusioner i dramat.





Kände ett behov av att skriva på forumet igår.. hade massa tankar, det blev väldigt jobbigt, så jag började läsa tjejtidningar istället och tänkte på personlig skönhet.. Man försöker "fly" in i något eftersom det är svårt att möta livsvillkoren och det man flyr in i är det som kanske står närmast en själv utan att man vet om det.


Skrev ner stödmeningar på lappar... det är min integrering, ett mentalt överlevandsbehov. Ibland har jag inte ens vågat somna på nätterna för att jag är rädd för att förlora mina idéer, men det är irrelevant.



Alltså.. vafan, ni är ju så orealistiska...















Hur som helst. Jag har en sexuell fantasi. Det kan vara kul att prata om det..





Det finns korsetter (sexleksak) som trycks ihop mer och mer ju mer man kämpar imot (andas).. Jag antar att den fälls ut igen när man kvävts till medvetslöshet.

Intentionen är alltså att dö. Jag tror inte jag kan åstakomma någon annan sexuell inlevelse, jag är för naturlig.


Min sexuella inlevelse, konkreta pratik -handlar om TANKAR. Tankar om självet. Mitt sexuella behov är maximal frånvaro i gemenskap. Man tänker fel på något sätt, har ett dubbeljag, jag vet om det ..men inte riktigt. Jag är besatt, totalt fanatisk, i tanken på rening/skuld/ansvar, det är inte ens uttalat, utan en religiös prägling. Det är ungefär ett facit på hur vi alla är sammanläkande.

Jag vill veta vad jag tänker att jag tänker på, jag vill få kontakt med det ocensurerade flödet av gud, som mänskligheten, transcendentalt. Jag vill veta vad som döljer sig "inom" min närvaro.


Men om vi återgår till min praktiska fantasi (är extremt envis, har haft väldigt svårt att böja mig under moment eftersom jag är så "tänkande" och har så mycket krav, andligt).


Man vill få en orgmast innan man dör/kvävs -men man vet inte skillnad mellan företeelserna, det är exakt samma sak. Det skapar en "fight", ett "avklätt", personligt incestuöst drama.

Tankarna finns -rent estetiskt, med i bilden. En "undanflykt" i synen på att kvävas. Jag har ett högre krav på verklighetsförankring, jag vill alltid få högre kunskap.



Det jag syftar på är att sexualiteten är väldigt egocentrerad, jag har inga illusioner om det och håller mig därför på cyniskt avstånd hela tiden och gör annat med min tid. Jag tänker inte ens på "sex" eftersom jag har en högre bild av det. Men jag har en ständig frustration, som är andlig och romantisk, jag vill till "nästa steg", evolutionärt.



Fick en idé om strypkorsetter igår, och kommer nog inte kunna lämna bilden eftersom ingenting har samma intensitet, även fast det egentligen borde ha det.


Det känns som ett ultimat möte.



Mina sexuella blockeringar handlar om självvärde, men jag vill inte censurera det utan det är det viktigaste jag har, jag är väldigt känslosam, lite som ett barn, och missförstår mig själv, jag vill göra allt fullt ut, med mig själv.


Man vill egentligen döda varandra, och erkänner man inte vad som är det omedvetna kommer man alltid brutalt "förlora något", jag har bara blivit luttrad, konsten finns egentligen där.

Att förstå sanningen, det är den högsta njutningen, det är väldigt låst av mig, det har evolutionära behov som är högre än mig, jag är en del av gud.


Angående strypsexet... man kommer bli väldigt rädd. Meningen är att egocentreringen inte kommer undan här, så de misstänksamma asociala såren kommer upplösas. Jag är inte intresserad av något annat än det privata planet av social rättvisa. Jag är som kyligast i den motsatta bilden.

Jag känner t.ex. på mig att jag kommer vilja "experimentera vidare" -med skönhet och min kropp, och har mycket svårt att släppa, jag klänger kvar i misslyckanden och vill pressa ut mer, trots att jag egentligen inte orkar.



Jag kan inte "hålla på" mer.... livet drabbar mig alltid med svåra nederlag, hela mitt liv har handlat om förluster. Bilderna har uppluckrats.














Att "jaga" varandra..


Ultimat balans. Födelse. Jag vill se själen i ansiktet.

Veta VEM det är som kontrollerar, har makten är livet.

Man vill inte "förlora något" -och detta är andelar investerade i andra. Jag vill komma närmare fenomenet makt, jag är förlorad i en jordisk integrering ("mentala filosofiska ägodelar" i det sociala rummet, osv)..







Man tänker bara på sig själv och jag är väldigt känslig för det.. jag kan inte "överlämna" mig själv eftersom jag vet att jag kommer bli sårad, jag är helt närvarande, och "snabbtänkt".. Jag "ser" sexualiteten i luften i en autisisk alienation, jag ser att människan relaterar mot en bild, för att uppleva tillfredställse. En del av jaget har dött.

Det här tjänar något... Man kan återgå till strukturerna, "komma ner/in i kroppen" (mogna/konrektisera en varaktig utveckling, metamorfos) -man kan reinkarnera (åter-i-köttet) efter "döden". Jag är inte dum i huvudet.








Man har en underliggande aggressivitet.. så man kan inte hålla på såhär (filosofi etc)..




Det jag vill nå är något djupare... vi är tudelade i en filosofisk extatisk dualitet, livet är som ett "skämt". Man har tagit sig själv för givet.







Jag vill laborera med den sexuella fysiken eftersom jag BEHÖVER det, det "avancerade", för att förstå mig själv, jag är "tom" inuti, eftersom jag förfalskas i konventionerna, och blir blind som reakation.

Det jag skulle säga var att... jag vill förfinas, skapa ett "motstånd" -en överlevnad. Allting man ägt kommer komma fram, och "dela ut" belöningen, tacka för lånet.


Skulle vilja använda centralstimulerande, eftersom det höjer närvaron, som både är självisk som alturistisk/andligt flytande.

[Anna Sara]

Jag är ur balans. Jag vill bara ha lite kontakt.

Allting defininerar MENTAL SMÄRTA.


http://www.youtube.com/watch?v=B066sX0Q5F0