Jag vill ta livet av mig. Förstår du detta? Förstår du att du är gud?
När jag "väcktes" för 3 år sen så kände jag ånger -över bibeln, som jag nu även kan tycka är ett mästerverk. Jag vet inte hur min känslighet ska kunna läka mig, det är inte heller meningen. Det har aldrig funnits att leva, detta har alltid varit ett privat skämt.
Jag har redan levt och återuppstått. Det finns ingen skönhet i mänskligeten om det inte är det enda -så säg till mig, om du av någon anledning har ett behov av att bry dig, jag dissekerar dig fortfarande. Jag börjar förstå att du är dum i huvudet eftersom du tycker att jag är det.
En mening strök förbi.. "biverkningar, och så".. Pratade för 30 sekunder sen med en sjuksköterska som tyckte det var "spännande" att jag nu har internet på datorn. Kände mycket estetisk romantik inför min mammas närvaro som jobbade som ögonsjuksöterska, när jag var liten eller som en uppdiktning av det hela, eftersom jag fan inte minns något, jag minns inte att jag levt.
Är det ingen som känner budskapet? Jag tvivlar på mig själv hela tiden.
Meningen med livet
Moderator: Moderatorgruppen
Jag har ju alltid gjort det förbjudna, jag syftar på att avsexualiseras inför ett specifikt syfte. Jag minns som sagt ingenting, men är intresserad av att höra om någon känner igen mig, jag vill känna igen dig, jag vill förstå att detta är sant, att jag lever.
Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte "förlora" allt jag någonsin trott på i en nedstigen svär, för det har jag redan gjort, det är det enda jag minns, men det har ingen substans, för jag kan bara känna igen mig och inte äga mig själv.
Varför mår jag dåligt? Varför är det ingen som är med på ett rent möte?
Är detta ett skämt?
Hoppas min magiska bön går in och upp i ditt huvud så jag slipper det här en gång till. Hoppas det blir en ny dag när jag vaknar i morgon.
Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte "förlora" allt jag någonsin trott på i en nedstigen svär, för det har jag redan gjort, det är det enda jag minns, men det har ingen substans, för jag kan bara känna igen mig och inte äga mig själv.
Varför mår jag dåligt? Varför är det ingen som är med på ett rent möte?
Är detta ett skämt?
Hoppas min magiska bön går in och upp i ditt huvud så jag slipper det här en gång till. Hoppas det blir en ny dag när jag vaknar i morgon.
Jag trollar aldrig. Jag är "inlåst" i ett estetisk klängande på mig själv, eller hur jag ska uttrycka det. Upplever mig "mosad" i huvudet, och ingen egentlig äkthet, misstänker jag, i de tillstånd av abrupt realiserad kontrastnärvaro, som vid få tillfällen brett ut sig i mitt sinne.
Vad har detta med skuggsidan och solsidan att göra? Tänk om tryggheten behöver skuggan för att gå inåt i det sant genuina "mänskliga" ljuset? Jag har aldrig velat leva med en gudstro, jag stänger av och är med på religion direkt, för att befria. Jag har alltid ställt för höga krav på mig själv tror jag och klämt ihjäl det formlösa genom en intellektuell teknik tills jag själv blivit ett perverst flöde personaliserat.
Jag vill bara att allt ska vara tydligt. Jag agerar Jesus men vet inte varför, och det känns som den enda verkligt möjliga vägen ut. Eftersom det är ett skämt.
Min hjärna och kropp har bytt plats och tvingar mig till en förvirring mellan medvetnhet och omedvetnhet, för att hitta hem igen.
Människan lever såhär! Varför är det ingen som säger det här? Varför vill vi hela tiden göra det värsta bara för att vi vet att alla andra gör det -i så fall är det ju lagom roligt eftersom vi samtidigt uttrycker den stora motsatsen med allt detta. Om allting är såhär, kan jag känna igen mig, och jag vet inte varför det får mig att vilja gråta.
Helt ärligt, jag vill inte veta mer.
Vad har detta med skuggsidan och solsidan att göra? Tänk om tryggheten behöver skuggan för att gå inåt i det sant genuina "mänskliga" ljuset? Jag har aldrig velat leva med en gudstro, jag stänger av och är med på religion direkt, för att befria. Jag har alltid ställt för höga krav på mig själv tror jag och klämt ihjäl det formlösa genom en intellektuell teknik tills jag själv blivit ett perverst flöde personaliserat.
Jag vill bara att allt ska vara tydligt. Jag agerar Jesus men vet inte varför, och det känns som den enda verkligt möjliga vägen ut. Eftersom det är ett skämt.
Min hjärna och kropp har bytt plats och tvingar mig till en förvirring mellan medvetnhet och omedvetnhet, för att hitta hem igen.
Människan lever såhär! Varför är det ingen som säger det här? Varför vill vi hela tiden göra det värsta bara för att vi vet att alla andra gör det -i så fall är det ju lagom roligt eftersom vi samtidigt uttrycker den stora motsatsen med allt detta. Om allting är såhär, kan jag känna igen mig, och jag vet inte varför det får mig att vilja gråta.
Helt ärligt, jag vill inte veta mer.
Vad gör du på filosofiforum?
Du kan vara ni, och det kan vara jag.
http://www.youtube.com/watch?v=WxF-ImXaUdE
Du kan vara ni, och det kan vara jag.
http://www.youtube.com/watch?v=WxF-ImXaUdE
Bakom murar stod de och kastade sten mot oss. Bakom murar. Vi förstod då inte varför de kastade sten bakom murarna, ville de inte bevittna sina illgärningar eller beskyddade de sig själva mot skammens blick?
Några år senare förstod jag.
Vem fan bryr sig om vad muren egentligen stod för. Den gav oss bara hopp, fastän de skyddade djävlarna rätt så makabert. Den var en barriär till för att markera, vi och dem. Ett hopp om att vi egentligen betydde något i avfärd mot döden. Kanske mer än köttklumpar? Hoppet stod oss kvar trots vår vilja att leva. Döden var så när inpå oss, att vi nästan begärde att klamra fast vid minsta gudomliga inflik. Vi begärde då endast döden som ett vittne för vårt liv. Att vi har berört någon. Lämnat något till någon. Vem vet kanske. Även betytt något för någon. Är det mänsklighetens begär mot existens när de skriker i tomhetens salar? Vill vi att våra ekon ska för alltid färdas (?) - paradoxala ekon.
Nog ligger jag om nätterna och undrar vem eller vad mitt eko berör... Men jag ser bara just det. Att beröra. Att förändra.
Traktens hundar vill markera sitt revir genom att skita på Jönssons gård. Efter ett tag blir hela gården överfull av skit. Solen blir varm, skiten blir till ett stelt brunt lager. Istället för att ge sig, så skiter hundarna istället på annat skit, i protest mot det lilla rummet de har kvar. Så ser jag mänskligheten idag tyvärr. Alla vill skita på alla så att vi nästintill lever i skiten. Allt detta, bara för att få sin röst hörd... Varför?
En fråga är alltid närvarande. Varför, eller till vem?
Meningen med livet
- en inre röst viskar.
Några år senare förstod jag.
Vem fan bryr sig om vad muren egentligen stod för. Den gav oss bara hopp, fastän de skyddade djävlarna rätt så makabert. Den var en barriär till för att markera, vi och dem. Ett hopp om att vi egentligen betydde något i avfärd mot döden. Kanske mer än köttklumpar? Hoppet stod oss kvar trots vår vilja att leva. Döden var så när inpå oss, att vi nästan begärde att klamra fast vid minsta gudomliga inflik. Vi begärde då endast döden som ett vittne för vårt liv. Att vi har berört någon. Lämnat något till någon. Vem vet kanske. Även betytt något för någon. Är det mänsklighetens begär mot existens när de skriker i tomhetens salar? Vill vi att våra ekon ska för alltid färdas (?) - paradoxala ekon.
Nog ligger jag om nätterna och undrar vem eller vad mitt eko berör... Men jag ser bara just det. Att beröra. Att förändra.
Traktens hundar vill markera sitt revir genom att skita på Jönssons gård. Efter ett tag blir hela gården överfull av skit. Solen blir varm, skiten blir till ett stelt brunt lager. Istället för att ge sig, så skiter hundarna istället på annat skit, i protest mot det lilla rummet de har kvar. Så ser jag mänskligheten idag tyvärr. Alla vill skita på alla så att vi nästintill lever i skiten. Allt detta, bara för att få sin röst hörd... Varför?
En fråga är alltid närvarande. Varför, eller till vem?
Meningen med livet
- en inre röst viskar.
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Nu sket jag fullständigt i vad du nämnde där uppe.
Jag vill bara höra min röst.
Jag vill bara höra min röst.
"I would not know what the spirit of a philosopher might wish more to be than a good dancer." - Fredrich Nietzsche
Plecto skrev:Nu sket jag fullständigt i vad du nämnde där uppe.
Jag vill bara höra min röst.
Jag syftar på detta.... "oavsett vad du skriver"..
Jag kan se en rörelse, en äkta utveckling i andra som inte är uppluckrade, och det gör mig till "sadistisk".. Min pappa var här och hälsade på mig för några dagar sen, jag sa till honom att jag älskar min familj för mycket, att det är min alienation och förvirring kring kollektivet, eftersom jag respekterar människan för mycket..
"Hatet" ligger i mina egen ihopskrynklade "noder" mellan individualitet och tid.. jag är fortfarande, 20 år, sökande plattform. Detta blir bara tätare och tätare, jag "inkarnerade" i "estetisk tid" en gång för 2½ år sen, för några dagar.. sen fick jag jättemycket neuroleptika eftersom jag varit vaken i ungefär 4 dagar.. Jag kände att min förlust var en räddning ifrån den "glaumor" som människans "tonårsliv" (etc) innebär.. Jag vet för mycket och är förvirrad.
Kan känna igen att det finns något att prata med men mina ögon är ett dött vatten, jag är kroniskt deprimerad i botten, men det är den riktiga meningen med mitt liv. Tror att min hjärna behöver bli sårad ("igen") genom mediciner, men då syftar jag på "något naturligt".. detta kan förhoppningsvis göra att man kommer överens med gudbegreppet. Jag går in i en slags medveten surrealism, en absolutism, nästan hela tiden istället för att "lyssna till zen".. eftersom min självrelatering är så uppknullad i en offeridentitet (som jag romantiserar) i "dem andra".. "eliten".. Det är så omoget.
Jag söker jämlikar. Jag tjänar sanningen och vill sluta "bry mig" och därför är jag instabilt självdestruktiv, men jag tror det egentligen är stabilitet.. detta är liksom över nu..
Jag känner mig som en slags "hjärndrog".... jag är en "hippie".. jag förlöser hela tiden "det aktuella" och försöker förenas med sanningen och STANNA där.. "Sunt förnuft".. jag måste ge mer av mig själv.... känns bättre..
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 125 och 0 gäster