Logiken är inte uppfunnen av logiken, utan tvärtom

[Anna Sara]

Narkomaner avvisar mig. Jag vill bara ha lite knark.

[Skogsälvan]

Jag förstår inte din rubrik och således inte relevansen till ditt inlägg. Varför vill du knarka?

[Algotezza]

Jag förstår inte din rubrik och således inte relevansen till ditt inlägg. Varför vill du knarka?

Jag har aldrig begripit mig på Anna-Saras/ Åkes grannes trådar/ inlägg här.  Varken deras innehåll eller skribentens avsikter. Något slags privatoffentligt ordrunkande från en olycklig och mentalt lidande medmänniska. Kan jag göra något bra/ kreativt för henne/honom  här på detta forum via ord på en skärm?


Ärd et "bara" en förment andlig dokusåpa?

Mig fattar nada.

Men jag är väl bara korkad och blir dummare för var dag, känner inte igen ett geni när jag ser dess manifestationer.

Funderar Algotezza

[Anna Sara]

Jag försöker inte mystifiera, i så fall "behover" jag det.... Det här blir lite personligt igen, men.. känner igen igen det här? Jag har två stycken polariserade värdegrunder, men det är ju bara substansen eller löftet inom identitetskrisen. Jag har en "för stor" identitet, och jag följer sorgligt mitt förflutna i tron på mitt hjärta som en Jesusform, men jag är ju förvirrad..

Tittade t.ex. på Dr Zjivago för ett tag sen och uppskattade den intima estetiken i närvaron. Jag ser min "moder" och "kvinna" polariserat ifrån den "kreativitet" och "man" som jag "älskar".. I massa "splittrade" (nervösa, intellektuella) former av "drömmar" eller "högre hand"..

Har börjar försöka GÖRA SAKER som min kropp och mitt sinne kräver, t.ex. om jag är törstig. Jag är väldigt osjälvständig men gör ett lager-than-life-anspråk på min självständighet. Jag har inte samma lathet inför livet som många andra som njuter av sitt hemmaland har.


Hur som helst.. min insikt är, bortom ett dunkelt lidande (jag börjar bli lite förbannad) är att det handlar om kapitulering av egot inför större upplevelser, och andra eller "den andra" människan. Upplever mitt karma med Jimmy nästan löjligt extremt, jag behöver kanske hävda mina gränser med denna text.

Låter det här konstigt på något sätt? Jag är öppen istället för överkompenserande numera, undrar bland annat vad surrealism är? Jag har ofta "överbeskyddat" andras kreativa anspråk för att "världen inte ska missförstå".. Det ligger också i min kausala livslinje.


Jag vet ingenting, jag vet inte vad jag behöver, men när man påpekar en idégrund känner jag bara igen mig i mitt nördiga beteende i den andra. JAG LIDER FÖR ATT DETTA INTE ÄR VEM JAG EGENTLIGEN ÄR.

Jag har personliga värderingar men har varit väldigt nervös på sistone halvåret. Jag tycker människor är mer värda än djur. Och det känns som alla missförstår mig... Jag är nästan bara ett barn.


Öppen för en dialog?

[Anna Sara]

Alltså.. allt det här är "uppenbart", jag vet det. Jag måste försöka uppskatta "Jimmys teori" (Ken Wilber) men jag känner att min kreativitet blir extremt nedprioriterad, så jag måste säga till. Jag var inte ens närvarande när jag såg att Wilber och evolutionär astrologi ÄR en identisk "värdegrund". Tillsammans med österlänsk astrologi ställer det sig över Buddhismen.



Det hände något igår. Hade köpt ett par SKINNstövlar, och lyssnade på en skiva med Lisa Ekdahl som jag gillade för några år sen, innan jag upplevde sanningen (kan ses som en katastrof, men jag har överlevt i flera år nu, tills jag kan hypnotisera bort min arvsynd).


Fusionen mitt i konflikten av mina inre behov (är inte lika självsvåldigt maskulin som när jag kallade det begär) är upphovets upphov, så ta till er. Jag känner också att mitt uttryck inte ser så intelligent ut. Jag eliminerar tvång samtidigt som jag börjar penetrera min närvaro utav.


http://privatadokument.blogspot.com/200 ... y-fas.html

Känner en stark maskulin "kappa" på mina axlar.

[Anna Sara]

Jag är väldigt hårdhudad och det meningen med mitt liv, att förstå och ta ansvar efter chocken. Hmm.. Det är livsfarligt att generalisera, och alla människor har två behov, gruppen och sig själv. Jag ser alla människor som unika transparent, jag vill "pusha" dem, jag har "ingen annan livsglädje". Jag är så känslig och inåtvänd och har gått för fort fram i min utveckling att mitt själv fått en kris.

Det är ju skenheligt, alla väntar på belöningen, men jag vill också gå in fullt ut, alla måste det.


Hur definierar ni denna "position"?

Jag vill älska friheten ifrån dualitet som myten, och penetrera den bortom oss själva och befria oss som människor och inte underkastade vår egen natur. Vi måste sammansmälta oss med stil. Det handlar om REN ÄRLIGHET... Jag har fått en Aspeger-diagnos, vet inte om jag "tycker synd om mig själv".. jag har ganska svårt att sammarbeta, är disträ i min språkliga alienation. Det leder till att jag misshandlas av omgivningen, eller förstår misshandeln vilket gör att jag drar mig tillbaka, det är väldigt dunkelt.


Jag har abdikerat ifrån mina höga hästar! Alla människor har rätt att göra vad dem vill, en bevarad postreligiös materialism kommer före våld och mord för mig, men jag har "tänkt ut det".. Känns lite absurt att inte styra över sin egen utveckling som jag upplever nu.. Vad ska jag älska? Tiden?


Känner att det finns mycket oseriositet här, vi är inte speciellt snälla mot varandra, allt är fullt av en hets, en rädsla för att dö. Jag förstår människor som blir artistiska konstnärer, men jag är rädd för det på samma gång eftersom mitt hjärta inte kan misslyckas, så det innebär att jag alltid kommer vara galen och sitta fast i samhället -det här går inte att analysera hastigt, det är en absurd tanke.



Hur många är det som överhuvudtaget förstår detta? Alla tror jag. Bra, för jag vill bara ha lite kontakt så jag kan gå in i Uranus mysterium med mentala/andliga jämlikar.. Det har en stark puls för mig, intentionerna med alla intentioner, och detta är vad det egentligen "är", Vattumannen. Jag vägrar acceptera min egen nonchalans över det här, det är rätt att dem kallar mig psykotisk, så det börjar uppmärksammas..


Du är jättesnäll om du delar med dig av ett personligt svar på denna fråga: Vad är Vattumannen/Uranus? Vad är syftet mellan (den svåra?) förlösningen och realiseringen av denna "intima" (men alltid frånvarande) arketyp?

Kolla på mig vad äcklig jag är!! Mitt hjärta blöder för att få reda på sanningen om det här. (Jag sitter inte fast i någon lösaktig/formlös "humor", jag har högre värden, jag ser både människan som ett djur och i allt detta allt som inte är det, och jag är desperat).


Hur förstår jag Uranusenergin och tar ner den på jorden? Vattumannen/Uranus är: det mentala, futurum, vetenskap, distans, kyla, fördomar/fördomsfrihet, asexualitet, filantropi, androgynitet, internet & mänsklig frigörelse.


Jag har förlorat denna "oskuld" i mig för kanske 3-4 år sen, och jag blev en "varm människa" istället, och lever ut den "kyla" jag behöver som "psykiskt sjuk" eller "passionerad" excentriker istället. Hur ska jag bli lycklig? Jag sitter fast i en slags "lös" manodepressivitet.

Det är ett djupt mentalt problem, och den förståelse som kan grävas fram för syntesen eller "skillnaden" mellan äkta människokärlek och narcissism, äger jag, det var allt jag ville vara. Anledningen till min praktiska desillusion (blir intagen på psyket genom problem med familjen, en personlig grävande fetisch i mitt eget djupt skadade sociala rykte som brist på mening med livet) är "bristen" på realisering av en "pervers"/"religiös" manifestation. Jag behöver helhjärtat (och slumpmässigt) omdefiniera värdigheten i mitt behov av att återskapa "min roll" -det kan bara vara "äkta".. det är det jag har lite svårt att finns mig i, jag sitter fast i en djup "surrealism", jag dramatiserar min mentala persona i ett privat/avskuret "experiment".. jag vill bara förstå att jag finns, och jag är redan färdig för jag upplever kärlek "på håll".. det finns inget att förvänta sig, och det måste jag finna mig så jag förstår vad AUTENTISK FRIHET är. Det hela är bara så oerhört maskuliniserat och depraverat av "gammal ånger" manifesterat i dåtid av kollektiva förflutna ideal. Hela mitt liv går just nu ut på att bara sitta och STIRRA på en religiös substanslöshet, men det är en slags dold trots, jag ger aldrig upp, är uthålligheten själv -här försöker jag säga något, men återigen: jag måste lära mig att respektera tidens intelligens, för att nå det fysiska healandet jag som ett litet barn kräver.


Bakom ridån: Jag lider i tysthet och har ett kärleksliv med mig själv, slits sönder av mentala engagemang, en krossad höger hjärnhalva med sin nya modell: "att vara den mest extrema implicita identiteten". Jag älskar alla människor och mår dåligt när jag försöker få fram svaren om på vilket sett jag faktiskt älskar, det här faller sönder i paniken och kaoset, isolerar mig av rädsla för min värdelösa personlighet. Jag har tung ångest när jag skriver detta just nu, känns som när jag tog 520 mg Ritalin i somras.

Mänskligheten är Buddha. Hur kan jag hjälpa till? Varför vill jag hjälpa?

Idéen med detta förädlas hela tiden, jag går ifrån materiell (andligt våldtagen) konstnärlig ambition för att bevara myten.. till sanningen, jag dör men vet inte om det: tala om för mig, (utan att göra dig på din egen bekostnad) -att livet fan inte är romantiskt.

[Anna Sara]

Är mitt meddelande närvarande?

Jag har analyserat mitt sexuella självmedvetande för mycket. Men vem är jag som analyserar? Äntligen.


Filosofisk fråga: Kan man ljuga om kärlek?


Känns som om jag redan räknat ut allt och har därför ingen självrespekt. Saken är bara att jag inte tror på psykoser, jag vill inte "eliminera" något eftersom etiken blir grotesk vilket leder till en slags panikattack där jag börjar ladda mig själv med provokationer genom att vända mig ut och in.


Man kan ta sig någon annan stans också när det börjar bli naturligt att avsky självömkan (men det här är inte "sant", bara en slags "stil", en instinktiv investerad "gemenskap", något smärtsamt -eftersom världskrisen är närvarande/akut, det innehåller ett visst mått av experimentiell lögn, och därför respekterar alla det här automatiskt, det säger allt): Psykadelika -varje tripp fördjupar själsdöden i ett utbyte mot etisk förlösning och "sanning". Tar illa vid mig av människor som fastnar mitt i det här, i transparensens övergånsfas, som stagnerar och glamoriserar sin testosteronhalt, människor som har valt att inte lyssna och inte ens ser vad de läser just nu. Det verkar som om ALLA "psykonauater" gör så här, det är så jävla dålig stil. Jag vet att det är vi, men jag vet också att det är ingens jävla ansvar -men vad ska vi göra då, mer än skicka sadomasochistiska krypton till varandra för att försöka höja sin himmel? Vi förnekar slutet, take it or leave it, det spelar ingen roll, jag är inte här "bara för att".. Allting handlar om VILJA. Sitter ni och "åskådar frukt" eller vad håller ni på med?


Nu börjar jag "stirra" igen. Störning (nej jag har FORTFARANDE en poäng, tack för att du lyssnar): Försöker med ett halvljug få uppmärksamhet som "något" genom att IMITERA min bild av "kollektivets identitet". Det här är som "knark" eller "onani", blir mer och mer ångestladdad. Men jag antar att det inte är autentiskt att ropa på hjälp eftersom det i botten är en "halvering" i min världsbild.

Vet inte om det är hat och projektioner, och vad fan är det, någon gång uppmärksammar och uppmärksammas man oavsett nivå av orenhet... men jag vill gärna att frivilliga erkänner vad fan ni eller vi menar med alla "språkliga" klyschor, tänker mest på: "kärleken är ett helvete".. Vi står fortfarande kvar i samma utvecklingsstörning, det gud vi känner till är holismens hat över pessimismens karaktär, men det finns en total dragningskraft här i den jaglösa stormen. Fattar ni inte att psykoser inte finns? Psykoser är "bristen på förlåtelse", det är våra "nedre steg", och det är jävligt förvirrande. DU MÅSTE GÖRA NÅGOT.






-

Tappade bort mig i texten någonstans, ville prata om ett problem som många har när det gäller sitt självvärde (men jag ser en högre aktivitet i det här, en "sanning")... Jag är väldigt driven av denna "demon".. Lusten att "förenas" maskulint med den kvinnliga plattformen, att inte släppa taget om sin förvirring men samtidigt "göra något stort".. Det är estetiskt, och DET är helvetet om något, det är inte kärleken som är dysfunktionell (haha). Jag t.ex. "härmar" omedvetet individer jag "respekterat" för deras mentala natur.. Det här brukar folk kalla "djävulen" men tänk då på att de är samma garderobsoffer som oss.. Jag "klär ner mig" rent praktiskt.

Kul att det här avslutade texten, och hjälp mig att förlåta dig.

[Anna Sara]

Jag blir medveten om en slags utspädd emotionell panikångest som jag haft i nästan halva mitt liv, inom en stagnation.


Mår "skit".. Känner att mitt "budskap" inte "kan" gå fram.. Att ni inte "förstår mig" överhuvudtaget utan tror att ni varit där, men hur kan ni då inte äga poängen?

Jag har inget problem med att säga att vi är här för att rädda varandra. När jag avslöjar det här är det er romantiska fetischism jag attackerar, den yttersta totalt patetiska latheten.

Res er flagga då. Kliv ur det tomma sinnets svulstighet, genom att kliva in i vårt verkliga mysterium. Uttryck frågan/svaret bättre än jag gör utan att bära på dig själv. Vi såras ju egentligen inte överhuvudtaget? Vi behöver en REJÄL OMFORMULERING av de principer som övergått till det explicita och meningslösa.



Försöker lösa den fragmentariska problematiken genom att hitta sätt att finna mig in min maskulina/defensiva femininet, men jag har alltid sett detta som "nuet". Jag har "kastat mitt själv in i elden".

Är så jävla trött på det här, men lojal samtidigt.

[Anna Sara]

Everyone dated the demise of our neighborhood from the suicide of the lisbon girls.
People saw their clairvoyance in the wiped-out elms and harsh sunlight.
Some thought the torture tearing the lisbon girls pointed to a simple refusal to accept the world as it was handed down to them:
So full of flaws.
But the only thing we are certain of after all these years is the insufficiency of explanations.

"obviously doctor, you've never been a thirteen year-old girl."

The lisbon girls were 13, cecile, 14, lux, 15, bonnie, 16, mary, and 17, there'se.
No one could understand how mrs. lisbon and mr. lisbon, a math teacher, had produced such beautiful creatures.

From that time one, the lisbon house began to change.
Almost every day, and even when she wasn't keeping an eye on cecilia,
Lux would suntan on her towel wearing a swimsuit that caused the knife-sharpener to give her a 15-minute demonstration for free.

The only reliable boy who got to know lux was trip fontaine
For only 18 months before the suicides had emerged from baby fat
To the delight of girls and mothers alike.

But few anticipated it would be so drastic.
The girls were pulled out of school, and mrs. lisbon shut the house for maximum security isolation.
The girls' only contact to the outside world was through the catalogs
They ordered that started to fill the lisbon's mailbox with pictures of high-end fashions and brochures for exotic vacations.
Unable to go anywhere, the girls traveled in their imaginations:
To gold-tipped siamese temples or past an old man, the leaf broom tidying the [maw's] carpeted [speck] of japan (? ? ? ).
And cecelia hadn't died.she was a bride in calcutta.

Collecting everything we could of theirs, we couldn't get the lisbon girls out of our minds, but they were slipping away.
The colors of their eyes were fading, along with exact locations of moles and dimples.
From five, they had become four, and they were all (the living and the dead), become shadows.
We would have lost them completely if the girls hadn't contacted us.

Lux was the last to go.
Fleeing from the house, we forgot to stop at the garage.
After the suicide free-for-all, mr. and mrs. lisbon gave up any attempt to lead a normal life.
They had mr. henry pack up the house, selling what furniture he could at a garage sale.
Everyone went just to look.
Our parents did not buy used furniture, and they certainly didn't buy furniture tainted by death.
We of course took the family photos that were put out with the trash.
Mr. lisbon put the house on the market, and it was sold to a young couple from boston.

It didn't matter in the end how old they had been, or that they were girls,
But only that we had loved them, and that they hadn't heard us call; still did not hear us,
Calling out of those rooms where they went to be alone for all time, alone in suicide,
Which is deeper than death, and where we will never find the pieces to put them back together.