Nationellt trauma

[Niklas B]

En liten fundering återkom såhär i tsunamins svallvågor efter att ha läst tråden "tyst minut" under tankar och känslor.

Först av allt: Jag har full förståelse för tragiken i förlusten av anhöriga och vänner till offren, och jag är mycket lättad över att två av mina nära anhöriga klarade sig undan oskadda.

Vad jag vänder mig emot är medias och regeringens användande av begreppet nationellt trauma. Personliga trauman i tusental? -javisst. Nationellt trauma -icke. För mig skulle det vara ett nationellt trauma om Sverige exempelvis blev invaderat och vi fick leva utan att kunna påverka vår situation åt något håll. Jag skulle säkert komma på fler nationella trauman om jag funderade lite, men det är inte min poäng.

Jag vill egentligen bara att vi kallar saker vid dess rätta namn så att det inte går inflation i orden. Vad tycker ni?

[spectra]

Jag håller verkligen med dig Niklas B, med de största versaler jag kan hitta.

Tragik och sorg på många håll, men varför överdimensionera? Det måste ju vara större värme om man återvänder till ett glatt samhälle. Nu menar jag inte till en kall glättja, utan till glädje med kärlek där empatin är en självklarhet.

[AlLvEtArEn]

Vi behöver många fler tysta minuter med andra ord.