Meningslöshet?

[soderlund]

En kännsla som inte går att beskriva, man måste se världen med mina ögon och mitt tankesätt, än så länge har jag inte träffat någon som verkar likasinnad.

Jag har en förmåga att dra ner mig själv eftersom jag tänker på mitt liv och vad som händer, allt är så meningslöst.

Kännslan är stark.

När jag tänker på livet, liv, är min syn gigantiskt mycket större än vad mina medmänniskors är enligt min åsikt och uppfattning, dom tänker i sin bubbla och jag önskar jag kunde göra detsamma, se vardag som de gör.

Jag känner jorden under mina fötter, jag ser universum och våra små liv så fort jag ska göra något, går det att fixa med terapi? Det är inte ett tillstånd eller depression det är så jag använder mitt huvud när jag tänker och det är fakta.

Meningslöshet.

Borde jag gå i terapi? Jag är inte nybliven fjortis utan väldigt djupt tänkande vuxen människa, jag har hög intelligens och har ibland funderat på om det kan vara en påverkande faktor.

[Jörgen]

Berätta lite om hur du fördriver din tid,
det finns gott om amatörpsykologifarbröder här.

Vilka sorts konflikter råkar du ut för?

Hur löser du de?

Löser du de?

Hur klarar du av det när det inte går att lösa en konflikt?

Själv ser jag jorden under mina fötter där jag står och går
som stöd för allt jag står för, och känner mig inte alls liten,
även om jag nog är ganska så utan betydelse för de andra,
dock ack egentligen så betydelselösa människor som finns
- oj, nu gjorde jag mig själv ledsen.

Kan jag få en kram, någon?

[Anders Westberg]

När man inser att man är den enda, och till fullo och till det minsta den enda som är en själv, inser man också i nästa andetag att man är till fullo och till det minsta fullkomligt ensam. När jag sitter bredvid min moder, hon som står för den mest innerliga relationen, relationen som är livets hela anledning, inte ens då är man i symbios med en annan människa. Ingen relation, det kvittar om den är dragen ur kärlek av det mest innerliga och välgrundade och genomtänkta slag är en längre tillräcklig, ty man har insett den enda sanningen. Det är inte så att livet går ut på att göra sig själv till subjektet nummer 1, att trycka ned och vinna kampen mot alla andra självupplevda subjekt. Detta är underställt det enda faktumet – Du är du och det som är du är du som finns. Inte heller är det att ingå i större sammanhang, så kallat kollektivt eller gruppligt levande. Inte heller är syftet att försöka få sig själv förstådd av andra och bli sedd som ett subjekt, eftersom målet för denna uppgift är omöjlig vore det av den grymmaste logik att så var fallet, man vore då dömd att för evigt vandra uppför samma berg för att försöka nå toppen fast man inser att det inte existerar ett berg, som när man vaknar ur en dröm. Nej, livets kamp består i att undfly den enda varaktiga och ontologiska-metafysiska frågeställningen och svaret – Är jag ensam? – Ja. Oundvikligt och tillika fullkomligt ofrånkomligt sträcker det sig ur ens djupaste och grundaste medvetande. Det enkla faktum att det är omöjligt att se världen ur en annans perspektiv, och inte då vad gäller åsikter, uppväxt, sammanhang, inte heller känsloliv, mentalitet eller andlighet, inte heller vilken som helst form av egenskap som kan tillskrivas en människa. Detta enda varaktiga faktum, som inte ens rätt kan beskrivas i termer av du, jag, individ, tänkande, medvetenhet, ännu mindre av ord i allmänhet, utan bara genom en stilla insikt som omedelbart leder till det som Sartre kallade ”fåfängan”, ångesten över allts fåfänglighet. Men inte heller det är en riktig slutsats, vi uppfattar inte ens världen som fåfäng eller ytlig, tesen ”livet är meningslöst” är felaktig då själva ordet meningslös innehåller en värdering. Värderingar existerar inte. Empati och sympati existerar inte. Förakt och hat existerar inte. Kärlek och passion existerar inte. Det som existerar är bara att vara i sig och av sig självt. Ingen nivå av ”medkänsla” eller ”samhörighet” kan utplåna ensamheten. Det är omöjligt att göra sig till ett ting-i sig. Det är omöjligt att vara något annat än ett vara-för sig. Således är både existensiallismen, strukturalismen, relativismen och så vidare alla felaktiga. Det finns en sanning som är så makaber och tröstlös att den måste vara sann – Vara-för sig. Fåfänga är det att tala och skriva, i överhuvud att kommunicera, det är dumt och overkligt. Vi leker liv.


Vad gäller intelligens och dålig mental hälsa -http://www.harvardscience.harvard.edu/medicine-health/articles/links-between-creativity-intelligence-and-mental-illness

[Zokrates]

Det är möjligt att den symbiosen en förälder kan känna till sina barn, eller en make till sin maka och tvärtom, endast är en känslans villfarelse som kan ersättas med vilken drog som helst, lika flyktig och övergående.
Banden vi binder till andra för att inte vara själva klipps lättare och snabbare än de knöts och vi tvingas in i perioder av ensamhet eller isolering men vadå, alternativet till existensen är ett lika meningslöst självmord med tanke på att vi ändå skall dö.
Jag undrar om det har det blivit meningslösare att leva nu än förr, om det funnits någon period där meningen med livet inte ens ifrågasattes?
Jag vet att meningen sägs vara vad vi gör den till, men även om jag så fyller dygnet med allsköns olika aktiviteter så blir det inte mer meningsfullt för mig, men förhoppningsvis roligare!
Om jag då och då kan uppnå en slags sinnesro så får jag vara nöjd med dessa stunder, det får räcka med den meningen, för mig symboliserat av en kopp kaffe med en cigg, vad mer kan begäras av tillvaron?

Förresten känns även min närvaro här som en enda lång monolog och totalt meningslös men ändock lika betydelsefull som professionell terapi.
Ett tips är ju annars att skaffa ett husdjur.

[Advocate]

"Sätt din tro till tystnaden. Gå från det meningsfulla till det meningslösa, och tvärtom." Var det inte så Gunnar Ekelöf skrev?
(Jag tror det ligger en tröst i poesin. Där liksom i filosofin kan frågorna vara viktigare än svaren, men ändå kan man tala om ett finnande eller en utveckling tror jag.)

Verkligheten är givetvis annat än meningsfylld, och denna känsla som urholkar tillvaron upplever jag också ofta. Den träder in när jag återkommer till det faktum att jag inte ser något hopp i livet utan bara ser den bottenlösa otillräckligheten och de olika sammanhang jag är bunden till mot min vilja. Men jag ser ändå inte varför man har rätt i sin existentiella uppfattning och jag tror man kan ersätta den med en annan uppfattning.

På ett vis säger du dig ha ett svar, när du pratar om din starka känsla, men mitt råd är: fortsätt fråga istället. Måste man kanske t.o.m. tränga ner i det meningslösa, och inte minst i frågorna, för att komma någonstans? Kanske meningen då söker sig till en tänker jag. Men vara hur det vill med det, att byta perspektivet är dock inte så svårt som man tror spekulerar jag. Som Marcus Aurelius och andra (stoikerna?) sade, så har man en speciell sorts makt över sitt eget tänkande och därigenom kan man alltid uppnå lyckan (för lyckan, oavsett vad annat den är, är också ett perspektiv och ett åskådningssätt). Men kanske det också kretsar kring handlande och inte om tänkande; att gå stegvis framåt mot olika mål. Mål eller hopp har man väl alltid (även att begå självmord kan vara ett mål eller ett hopp). Man måste bara finna sina mål, långsiktiga eller kortsiktiga.

I vissa stunder har jag upplevt en stor mening även i min djupa utsatthet - jag vet ärligt talat inte var denna sällsamma tillflyktsort kommer från - och det är då jag vet att jag inte är ensam och övergiven. Jag kallar det ibland Gud, fastän jag inte är religiös. Det är livets rörelse, det högre jaget eller något sådant. Samma rörelse som jag kan skönja när jag finner mig i meningslösheten (för att liksom sätta kronan på verket till mitt flummiga svar till dig).