Oönskade tankar och känslor...

[Jörg]

...och hur man blir av med dessa?

Blev uppsagd från mitt arbete, vilket på sätt och vis var en lättnad och befrielse, då jag vantrivdes enormt mycket tack vare ledningen, och mötte hoppfullt arbetslösheten och såg i stort sett bara nya möjligheter framför mig.
"Klart jag kommer få jobb, jag är ambitiös och har bara goda vitsord från tidigare arbetsplatser."
Det tog sin tid, men fick till slut ett vikariat vilket innebar att jag var tvungen att veckopendla. Vantrivdes och avskydde hela situationen, inte var lönen något att hurra för heller. Plus all tid borta från nära och kära. Det kändes som att sitta av ett fängelsestraff, bara att härda ut och tänka på den dagen jag blir "fri". Vikariatet tog efter ett par månader slut, vilket gladde mig, trots väntande arbetslöshet. Tyvärr blev det problem med min lön, så jag fick ligga ute med pengar under tiden jag arbetade och fick inte min lön förrän ungefär en månad efter att jag slutat arbeta. Det hela var en förlustaffär ekonomiskt, men även på det personliga planet då jag som sagt vantrivdes med arbetet och till viss del även arbetskamraterna.  

Är fortfarande arbetslös trots att jag sökt arbeten i hela landet, och på grund av omständigheter jag själv inte kan påverka, har jag ännu inte fått någon a-kassa på flera månader. Ekonomiskt och känslomässigt är jag nästintill slut. Allt känns helt tomt. Känner mig sviken och överflödig. Mitt självförtroende är verkligen på absoluta botten.
Har upplevt två arbetsplatser på raken där jag vantrivts av olika anledningar. Känner rädsla och obehag för att nästa arbetsplats ska få mig att må lika dåligt. Samtidigt gör sysslolösheten mig så tom och likgiltig. Andra dagar kan det dock bli för mycket för mig rent känslomässigt, det svämmar över. Och jag kan inte hantera det. För starka känslor skrämmer mig.
Har tappat orken fullständigt. Vill bara försvinna, vända samhället ryggen, vill bara vara ifred, leva i min egen värld. Samtidigt känner jag pressen på mig att vara en god son, bror och farbror.
Har alltid trivts i vald ensamhet och ogillat platser med för mycket folk, men nu är jag nästintill folkskygg. Sociala sammanhang upplever jag som mycket ansträngande.
Har aldrig lärt mig hantera motgångar, vilket är konstigt, då jag i slutändan sällan slutar som segrare i tävlingarna livet dukar upp för mig.

Desperat svammel som antagligen bara är ett i mängden och således inte det minsta unikt, det inser jag.
Därför skulle jag tacksamt ta emot tips, funderingar och era synpunkter på hur man kommer vidare, hur man gör för att orka resa sig, för att kunna se folk i ögonen igen?

Tack.