Oönskade tankar och känslor...

[Jörg]

...och hur man blir av med dessa?

Blev uppsagd från mitt arbete, vilket på sätt och vis var en lättnad och befrielse, då jag vantrivdes enormt mycket tack vare ledningen, och mötte hoppfullt arbetslösheten och såg i stort sett bara nya möjligheter framför mig.
"Klart jag kommer få jobb, jag är ambitiös och har bara goda vitsord från tidigare arbetsplatser."
Det tog sin tid, men fick till slut ett vikariat vilket innebar att jag var tvungen att veckopendla. Vantrivdes och avskydde hela situationen, inte var lönen något att hurra för heller. Plus all tid borta från nära och kära. Det kändes som att sitta av ett fängelsestraff, bara att härda ut och tänka på den dagen jag blir "fri". Vikariatet tog efter ett par månader slut, vilket gladde mig, trots väntande arbetslöshet. Tyvärr blev det problem med min lön, så jag fick ligga ute med pengar under tiden jag arbetade och fick inte min lön förrän ungefär en månad efter att jag slutat arbeta. Det hela var en förlustaffär ekonomiskt, men även på det personliga planet då jag som sagt vantrivdes med arbetet och till viss del även arbetskamraterna.  

Är fortfarande arbetslös trots att jag sökt arbeten i hela landet, och på grund av omständigheter jag själv inte kan påverka, har jag ännu inte fått någon a-kassa på flera månader. Ekonomiskt och känslomässigt är jag nästintill slut. Allt känns helt tomt. Känner mig sviken och överflödig. Mitt självförtroende är verkligen på absoluta botten.
Har upplevt två arbetsplatser på raken där jag vantrivts av olika anledningar. Känner rädsla och obehag för att nästa arbetsplats ska få mig att må lika dåligt. Samtidigt gör sysslolösheten mig så tom och likgiltig. Andra dagar kan det dock bli för mycket för mig rent känslomässigt, det svämmar över. Och jag kan inte hantera det. För starka känslor skrämmer mig.
Har tappat orken fullständigt. Vill bara försvinna, vända samhället ryggen, vill bara vara ifred, leva i min egen värld. Samtidigt känner jag pressen på mig att vara en god son, bror och farbror.
Har alltid trivts i vald ensamhet och ogillat platser med för mycket folk, men nu är jag nästintill folkskygg. Sociala sammanhang upplever jag som mycket ansträngande.
Har aldrig lärt mig hantera motgångar, vilket är konstigt, då jag i slutändan sällan slutar som segrare i tävlingarna livet dukar upp för mig.

Desperat svammel som antagligen bara är ett i mängden och således inte det minsta unikt, det inser jag.
Därför skulle jag tacksamt ta emot tips, funderingar och era synpunkter på hur man kommer vidare, hur man gör för att orka resa sig, för att kunna se folk i ögonen igen?

Tack.

[Kallekula]

Om nu detta med jobb och få en anställning är så ångestladdat så varför inte skita i det? Sluta sök jobb. Ta dan som den kommer istället.

Vad har du jobbat med innan?

[dokido]

har inga tips tyvärr
lite funderingar ivarje fall:

har själv alltid levat på marginalen
typ det löser sig alltid
enda jag kan säga är att det brukar vända nån gång
kan ta lite tid, eller inte

leva på akassa är trist o deprimerande
håller med
o får man ingen är det ännu värre
soc bidrag är också svårt att söka
o förnedrande
dock har jag märkt att soc bidrag kan vara högre än akassa lustigt nog

ett tips kanske?
vet inte hur man omsätter det i praktiken i ditt fall, men
ombyte brukar bryta depressioner
få lite perspektiv på tillvaron
se nya lösningar på ett problem

[TekheeTaiteilijan]

Gå en rolig kurs eller utbildning och starta sedan eget

[Jörg]

Om nu detta med jobb och få en anställning är så ångestladdat så varför inte skita i det? Sluta sök jobb. Ta dan som den kommer istället.

Vad har du jobbat med innan?

Tack för svaret!
Om jag bara hade modet skulle jag nog skita i att söka arbete osv.
Dumt nog har jag gjort det lite svårt för mig, tagit lån och satt mig själv i andra situationer som gör att jag måste ha en inkomst för att klara av vardagen. Sedan anser jag att man ska "göra rätt för sig", vilket är djupt rotat hos mig sedan barnsben. Antagligen spelar ett stort kontrollbehov också in. Detta bidrar till ständiga konflikter inom mig.
Men en vacker dag kanske...
Har erfarenhet från många olika branscher, dock har jag ingen speciell utbildning utan har fått lära mig på plats.

[Jörg]

har inga tips tyvärr
lite funderingar ivarje fall:

har själv alltid levat på marginalen
typ det löser sig alltid
enda jag kan säga är att det brukar vända nån gång
kan ta lite tid, eller inte

leva på akassa är trist o deprimerande
håller med
o får man ingen är det ännu värre
soc bidrag är också svårt att söka
o förnedrande
dock har jag märkt att soc bidrag kan vara högre än akassa lustigt nog

ett tips kanske?
vet inte hur man omsätter det i praktiken i ditt fall, men
ombyte brukar bryta depressioner
få lite perspektiv på tillvaron
se nya lösningar på ett problem

Tack för tipsen!
Det där med ombyte provade jag på i och med det tidigare nämnda vikariatet, och då trodde även jag att det miljöombytet skulle göra mig gott och hjälpa mig utvecklas.
Tyvärr blev det tvärtom och det enda som utvecklades hos mig var bara mer rädsla och misstro.

I min nuvarande desperata situation har faktiskt tanken på socialbidrag slagit mig en gång, men jag tror att den förnedrande känslan jag skulle uppleva skulle vara för mycket för mig.
A-kassa anser jag mig ändå vara "förtjänt" av på något sätt, även om det inte är något jag strävar efter att få såklart.
Nej, jag vet inte... Känner mig sviken. Har alltid gjort mitt yttersta för att dra mitt strå till stacken, men får inget tillbaka.
Nåväl, som du säger - saker och ting bukar lösa sig förr eller senare. Det är sant. Men för min del är det i senaste laget.

[Jörg]

Gå en rolig kurs eller utbildning och starta sedan eget

Vem har inte drömt om att driva sitt eget företag, vara sin egen chef osv?
För min och de flesta andras del kommer det dock stanna vid en dröm.
För egen del beror det nog på att jag är världens sämsta affärsman, utan en enda god affär på mitt samvete. Dessutom är jag nog för ärlig, godtrogen och inte beredd att gå över lik för att tjäna pengar.

[Kallekula]

Om nu detta med jobb och få en anställning är så ångestladdat så varför inte skita i det? Sluta sök jobb. Ta dan som den kommer istället.

Vad har du jobbat med innan?

Tack för svaret!
Om jag bara hade modet skulle jag nog skita i att söka arbete osv.
Dumt nog har jag gjort det lite svårt för mig, tagit lån och satt mig själv i andra situationer som gör att jag måste ha en inkomst för att klara av vardagen. Sedan anser jag att man ska "göra rätt för sig", vilket är djupt rotat hos mig sedan barnsben. Antagligen spelar ett stort kontrollbehov också in. Detta bidrar till ständiga konflikter inom mig.
Men en vacker dag kanske...
Har erfarenhet från många olika branscher, dock har jag ingen speciell utbildning utan har fått lära mig på plats.

Okej men du säger

Vantrivdes och avskydde hela situationen, inte var lönen något att hurra för heller. Plus all tid borta från nära och kära.

.....Är fortfarande arbetslös trots att jag sökt arbeten i hela landet,

Kan du tänka dig att flytta för att få ett jobb? Sänd ett PM till mig isf.

[Jörg]

Vad ska jag säga, förvirringen är total; å ena sidan vill jag inget annat än att ha ett jobb och har därför sökt arbeten från norr till söder.
Å andra sidan vill jag helst vara nära de jag älskar och bryr mig om. De som ger mig energi och en mening med livet. I den bästa av världar skulle man inte behöva välja.  Vet inte vilken fot jag ska stå på.

[TekheeTaiteilijan]

Dessutom är jag nog för ärlig, godtrogen och inte beredd att gå över lik för att tjäna pengar.

o nej, inte måste man köra fulspel för att tjäna mycket pengar. Det är 1 sätt men inte det enda och verkligen inte det gynnsamma sättet i det långa loppet.

Sätt dig ner någonstans där du är lugn och klar i huvudet (sent på kvällen när alla gått och lagt sig brukar för mig vara en bra tid) och spåna ideér med dig själv. Försök att inte tänka, det logiska och rationella kommer bara att förstöra, utan sitt lugnt och se vad du får till dig i din fråga av vad du ska göra härnäst.

Har du ingenting du brinner för? Du kanske kan utveckla det på något sätt?

[J R Auk]

har inga tips tyvärr
lite funderingar ivarje fall:

har själv alltid levat på marginalen
typ det löser sig alltid
enda jag kan säga är att det brukar vända nån gång
kan ta lite tid, eller inte

leva på akassa är trist o deprimerande
håller med
o får man ingen är det ännu värre
soc bidrag är också svårt att söka
o förnedrande
dock har jag märkt att soc bidrag kan vara högre än akassa lustigt nog

ett tips kanske?
vet inte hur man omsätter det i praktiken i ditt fall, men
ombyte brukar bryta depressioner
få lite perspektiv på tillvaron
se nya lösningar på ett problem

Tack för tipsen!
Det där med ombyte provade jag på i och med det tidigare nämnda vikariatet, och då trodde även jag att det miljöombytet skulle göra mig gott och hjälpa mig utvecklas.
Tyvärr blev det tvärtom och det enda som utvecklades hos mig var bara mer rädsla och misstro.

I min nuvarande desperata situation har faktiskt tanken på socialbidrag slagit mig en gång, men jag tror att den förnedrande känslan jag skulle uppleva skulle vara för mycket för mig.
A-kassa anser jag mig ändå vara "förtjänt" av på något sätt, även om det inte är något jag strävar efter att få såklart.
Nej, jag vet inte... Känner mig sviken. Har alltid gjort mitt yttersta för att dra mitt strå till stacken, men får inget tillbaka.
Nåväl, som du säger - saker och ting bukar lösa sig förr eller senare. Det är sant. Men för min del är det i senaste laget.

A-kassan är mest statsbidrag precis som försörjningsstödet (socialbidrag), så det är mest benämningen, och hur mycket staten skall betala ut som skiljer de två åt.

Mina råd är.


1. Sup ner dig redigt, så där så att alla dina förtryckta känslor kommer att bubbla upp och göra sig synliga. Du kommer förmodligen då vakna med en redig ångest, minnen som söker nå det som du släppte lös genom drogen, men som du egentligen inte har ett intresse av att få upp till ytan. Ångesten är ju slitningar mellan dina egna föreställningar, och det är den här slitningen, snarare än den ena delen av vad som gör slitningen, eller motsättningen, som behöver bli synlig för dig. När du vet vart dina föreställningar går isär kan du göra ett omdöme kring vad av de två, eller flera, förställningar som du vill behålla.
Att upprätta oss själva framför spegeln är det vi gör om och om igen. Det du behöver inse är att det alltid är dig det handlar om, du verkar ha tagit dig för, undermedvetet förstås, att externalisera problemet till att handla om din situation. Förmodligen för att du såg en utväg som du inte agerade på för att du hade något värde som ställde sig i vägen, tex vara "bra son", "bra farbror" och vad du räknade upp. Jag gissar att du har en föreställning om att för att uppfylla "bra son" så behöver du inkomsten, och inte bara försörjning. Alltså du behövde symbolen i inkomsten lika mycket som du behövde den faktiska försörjningen. Detta gissar jag leder till ambivalensen inför situationen, vantrivsel med den faktiska försörjningen men trivsel i ägandet av symboliken. Det är en typ av slitning.

2. Sympatisera inte med "de som gör något", för vi gör alla något. Se istället den grupp som kallas "socialbidragstagande" och ta dem till din grupp. Vi är alla bara människor ändå, och dessa kategorier är mer ett administrativt verktyg än det är något som konstituerar de personer som de inbegriper. Sen kan du börja sätta eget värde på din verksamhet, och genom detta egna värde separera vad som vi tvunget gör, vår de facto försörjning, med sådana saker som inkomst vilket är värdebildande för social hierarki och liknande. Det första är en fakticitet och det andra en konstruktion.

3. Föreställ dig möten som du gör med frågan "vågar de möta mig" snarare än vågar jag möta dem. I möten konstituerar vi situationer tillsammans, det du gör när du inte hävdar dina värden eller din attityd är att du blir passivt reproducerande de andras ideal (vilket man kan fråga sig om de har). Din vilja blir reaktiv istället för aktiv. Frågan ämnar alltså upprätta ett förhållande där normen för mötet är att du tar din plats och inväntar de andras reaktion snarare än att du tar plats enbart som reagerande på de andra. Detta har att göra med hur vi hierarkiskt ordnar samhället, och då särskilt jobbsituationer. Det förväntas nästan alltid föreligga en hierarki, en social konstruktion, och den bestämmer vilka värden som får företräde och även hur själva samvaron tar form. Det måste man bryta mot, om man inte kan inrätta sig och vara nöjd med det.

[J R Auk]

Vad ska jag säga, förvirringen är total; å ena sidan vill jag inget annat än att ha ett jobb och har därför sökt arbeten från norr till söder.
Å andra sidan vill jag helst vara nära de jag älskar och bryr mig om. De som ger mig energi och en mening med livet. I den bästa av världar skulle man inte behöva välja.  Vet inte vilken fot jag ska stå på.

Upprätta det inte som en dikotomi, alltså att det ena valet utesluter det andra.

Det finns alltid ett val där du har båda dessa saker, och om du nu tar det valet så har du en fråga mindre att oroa dig för, alltså frågan om vad av de två du skall välja, det blir då snarare en fråga om att upprätta det som du redan valt, de älskade och ett arbete.