Lånad kropp?

[Turkos]

Hej

Jag vet egentligen inte vart jag ska vända mig, därför smyger jag mig in mig här.

På senare tid har jag börjat uppleva något nytt och rent utsagt omtumlande. Det är svårt att formulera såhär via ett inlägg, och känslan kan nog inte förklaras på något plan egentligen. Men ett försök kan man alltid göra.

Jag känner mig själv så starkt i min kropp. Min kropp känns som en sköld, ett slags yttre lager som jag vill ta hand om likt ett husdjur. T.ex. vid måltider så tänker jag alltid att det är min kropp som jag ska mata och att jag måste se till att tugga ordentligt så att min kropp ska få den bästa upplevelsen möjligt. Det känns som att jag endast lånar min kropp, och att den inte har med mig något att göra. Kroppen jag har känns som en nära vän, en hyreslägenhet man måste vårda, silverbestick som skall putsas.
Jag reagerar inte längre vid fysisk kärlek då det inte känns som det är jag som godtar den. Under sexuella akter är min kropp endast en kropp, ibland är jag (jag i mig) där och ibland inte. När jag är frånvarande från min kropp (vilket ofta händer), undrar jag vart jag tar vägen. Jag kan inte finna min position inuti kroppen, länge har jag nu försökt förstå vart jag (jag som jag känner mig själv) befinner mig.

Detta varierar olika starkt under olika perioder, och detta har oftast varken positiv eller negativ inverkan på mig då jag blivit van vid känslan av att kroppen som jag kan styra endast är ett sällskap för mig.

Men ibland känner mig så förvirrad och frustrerad över det här att det rubbar mig totalt, och jag skulle nog behöva råd (om någon ens förstod det här d.v.s.) om vad jag ska göra? Jag vet tyvärr inte själv.

M.V.H.

L

[nytt namn]

http://www.youtube.com/watch?v=_HMP36Jb0EM

People, Can U Hear Me ?
Here's a message that I'm sending out.
I've got the answer to all your problems
and tonight I'll be singing it loud.

Just surrender yourself to the rhythm,
with your Hands up in the sky.
Feel the energy deep inside your system
and leave this world behind

[TekheeTaiteilijan]

Yeah nice låt

Turkos, du har börjat upptäcka att du inte är en kropp, du har inlett en resa mot att upptäcka vad du egentligen är. Det kan bli lite obehagligt för en tid.

"Det här är oftast ett skrämmande och plågsamt stadium i en människas liv, det känns som att nå botten. Det är då egot dör, när kroppen och sinnets form erkänner hur hopplöst det är att försöka leva på det sättet och ger upp sin kamp. Egot dör hellre än att fortsätta försöka. Vid den här tidpunkten hyser personen ofta tankar på döden, eller kan ställas inför att en nära vän eller anhörig (eller flera stycken) dör. En del människor skapar en allvarlig sjukdom, olycka eller någon annan allvarlig kris och somliga överväger till och med att begå självmord.

Problemet är att vår form inte är så utvecklad än.
Här har vi det dilemma som vi alla befinner oss i nu - den stora skillnaden mellan vår ande och vår form. Anden är mycket stark och kreativ och har mycket den skulle vilja uttrycka i formens värld, men den är beroende av formen som redskap för att kunna det. Formen har viljan men ännu inte förmågan att gå dit anden vill gå. Den måste undervisas och förändras genom andens kraft och visdom.

Det är ganska obekvämt att vara en utvecklad själ i en ganska outvecklad form. Detta orsakar de flesta av våra problem. Det är som om vi vore gudar och gudinnor och bodde i små jordkulor och körde runt i buckliga och skrangliga gamla rishögar till bilar. Det kan vara frustrerande och förnedrande - speciellt när ingen ens förstår vilka vi är! Det var inte så farligt när vi själva var omedvetna om vilka vi var. Då accepterade vi det bara som vår lott i livet. Men nu när vi vet vilka vi egentligen är kan det kännas som om vi var fångade i en främmande och motbjudande värld.

När vi förstår det här kan det förklara mycket av det som många av oss upplever i våra liv. Hur kan det vara så att vi upplever underbara ögonblick när vi är medvetna och klarsynta, för att sedan upptäcka att vi helt har förlorat perspektivet och blivit fångade i rädslan och smärtan igen? Hur kan vi känna oss så kärleksfulla, kloka och accepterande ena dagen för att nästa dag känna oss arga, löjliga och fördömande? Hur kan det vara så att vi tycker att vi verkligen har "förstått allt på ett seminarium och sedan verkar "tappa bort det dagen efter? Varför känner vi oss så fridfulla och obundna när vi mediterar samtidigt som våra relationer verkar rörigare än någonsin? Och varför litar vi så mycket på universums överflöd, samtidigt som vi har problem med att få ekonomin att gå ihop?

Svaret är enkelt, det handlar om skillnaden mellan ande och form. Det här är mycket svårt att komma till rätta med, och vi står nu inför en verklig utmaning. Många når den här punkten och har sedan svårt att komma vidare."

[dokido]

eller också är du undernärd
eller också har du undertryckta känslor
kanske en terapeut kan hjälpa dig

[Olof Andreasson]

Låter riktigt jobbigt, kan du förklara mer?

[Justin Case]

[...]Min kropp känns som en sköld, ett slags yttre lager som jag vill ta hand om likt ett husdjur. T.ex. vid måltider så tänker jag alltid att det är min kropp som jag ska mata och att jag måste se till att tugga ordentligt så att min kropp ska få den bästa upplevelsen möjligt. Det känns som att jag endast lånar min kropp, och att den inte har med mig något att göra. Kroppen jag har känns som en nära vän, en hyreslägenhet man måste vårda, silverbestick som skall putsas.
Jag reagerar inte längre vid fysisk kärlek då det inte känns som det är jag som godtar den. Under sexuella akter är min kropp endast en kropp, ibland är jag (jag i mig) där och ibland inte. När jag är frånvarande från min kropp (vilket ofta händer), undrar jag vart jag tar vägen. Jag kan inte finna min position inuti kroppen, länge har jag nu försökt förstå vart jag (jag som jag känner mig själv) befinner mig.

Detta varierar olika starkt under olika perioder, och detta har oftast varken positiv eller negativ inverkan på mig då jag blivit van vid känslan av att kroppen som jag kan styra endast är ett sällskap för mig.

Men ibland känner mig så förvirrad och frustrerad över det här att det rubbar mig totalt, och jag skulle nog behöva råd (om någon ens förstod det här d.v.s.) om vad jag ska göra?

Det du beskriver framstår för mig som ovanligt sunt! Enligt min mening är det helt rimligt att se sin kropp som endast ett skal, och irritera sig över dess begränsningar. Vi människor kommer snart inte att behöva vara hänvisade endast till den kropp vi nu har. Vi kommer att kunna välja hur vi vill att vårt medvetande ska vara inkapslat (om alls inkapslat). Genom uppladdning till t.ex. digital form kommer vi att kunna befria oss från vår nuvarande biologiska kropps begränsningar och istället få långt större handlingsutrymme, t.ex. via nanorobotar som vi kan styra som vi vill, vart vi vill. Om inget händer som stoppar den tekniska utvecklingen, vill säga. För den tekniska utvecklingen är på väg dit, i samband med sin utveckling mot en teknologisk singularitet. Kolla in:

http://www.kurzweilai.net/meme/frame.html?main=/articles/art0092.html

[Iskander]

Bara lite spekulationer...

Antar att du inte har någon morot längre?
Alla dina bilder om hur allt ska vara, in i minsta detalj som din hjärna förutsett det, stämmer inte det minsta med hur det egetligen är, idag, fast det stämmer ändå, och det är så tomt och tråkigt som du innerst inne vetat hela tiden men sprungit förbi?
Tröttnat på polarna, som du kanske nu i efterhand insett endast varit mer "kollegor" än vänner?

Jag uppfattade det som lättare att styra "skalet" om det hade någonstans att ta vägen, där man inte behöver gå själv, utan låter andra stå för det, eller man går liksom tillsammans, utan att svänga av i någon egen fil, men kan man inte längre gå i det ledet och svänger av så kan det kasta om en hel del, fast det är så komprimerat nu, och för din egen skull.

Den man stör sig på, analyserar, korrigerar, terroriserar, blir sig själv, och vart rinner det ut tills slut, prioritering av tid? dela sin tid som man inte ens själv har tillräckligt av? fortplantning? planering?

Förstår om jag är ute och snurrar, eller svårbegriplig, bara så jag upplever min kommande tid, om jag ska lägga den i den universala, gemensamma "verkligheten" så får man väl skapa hologrammen och jaga dom, men spyr man på dessa nu, och även på tanken att andra slösar tid, pengar, energi på jaga dessa så kan det vara svårt att trilla in i dom igen, och det är förmodligen inte meningen, går nog inte, och man vill ju inte vara där igen när man väl känner sig komplett på andra sidan, även om dom dagarna inte är så många, men fan så underbara.

[Turkos]

Jag tror mer att jag äter upp min egen morot. Jag kan inte fokusera längre på vad jag har, jag kan inte avnjuta umgänge längre på samma sätt då jag inte kan se mig själv på samma sätt längre. Inte andra heller.

Jag beskådar andra människor utan att förstå vad de är för något längre, vart är de någonstans? Ibland på bussen när jag undersöker sampassagerarna omkring mig så ser de så otroligt tomma ut.

Ibland har jag försökt att hitta dem, men de förstår inte! Jag förstår inte heller, det är som att det lagt sig en hinna över deras inre.

Jag har ett skelett inuti mig, herre fucking gud.

[dokido]

låter som äcklet av sartre

[Skogsälvan]

Är det något liknande depersonalisation du upplever, Turkos? http://sv.wikipedia.org/wiki/Depersonalisation

[Turkos]

Ja, det känner igen mig en hel del i beskrivningarna.  
Det är dock inte så farligt sålänge jag uppehåller mig med annat, ibland så får jag dock som sagt utbrott då jag inte alls finner mig själv, då jag inte kan komma tillbaka.

Nu när jag läser de tidigare inläggen jag skrivit blir det dock värre och ja, nu när jag väl kommit hit kommer känslan krypandes.

Järnspikar.

[Skogsälvan]

Mmm, det låter som en väldigt obehaglig känsla, men den är alltså övergående. Nu vet du iallafall att du inte är ensam om den. "Du ska gå hel ur det här" som Peter le marc sjunger - kom ihåg det!

[Iskander]

"Det är dock inte så farligt sålänge jag uppehåller mig med annat, ibland så får jag dock som sagt utbrott då jag inte alls finner mig själv, då jag inte kan komma tillbaka"

Bara ett utkast, men antar att du sysselsätter dig med olika former av kreativa saker, kanske målning, textil, musik, skriva? Eller om du läser mycket.

Om det är så, så får jag känslan av att du inte har ett behov av det längre på samma vis du använt det innan. Kan tänka mig att du varit som mest kreativ/läst mest (om du nu varit/är det) när du mått "bäst" eller "sämst"?
Använts kanske till att få ur dig en äcklig eller obehaglig känsla, och tvärtom, få ur sig en helt fantastisk känsla som kryper i hela kroppen och bara måste ut.

Sen när du inte har behovet längre av det, då du inser att det inte förändrar något konkret i ditt verkliga liv som du tröttnat på och vill förändra, så tappar du lusten, och blir förbannad för du tvingas automatiskt in i den trista vardagen samma sekund du slutar med vad du nu gör.

Tänk så många gånger man i sitt (i mitt fall) liv känt eller tänkt, "fan va onödigt gjort, varför la jag tiden, energin på det så länge? visste ju att det var luft, ändå låtsades jag, eller lurade mig?"
Men så forsätter man, jaga den där bilden, illusionen av sig själv, och hur man "vill" vara osv, och när man landar och ser att det är just, en illusion, så skakas det om.
"Känner" inte igen sig själv, men man kanske egentligen ser sig själv för första gången på jäääkligt länge, eller första gången någonsin.

"Förlora inte dina illusioner. När de är borta existerar du kanske fortfarande, men du har slutat leva". kan jag anse vara lite uppgivet, eller passar en person utan speciella kvaliteter eller egenskaper.

För den andre kanske
"förlorade illusioner är funna sanningar". finns nog en anledningen till att du inte ska fly mer.