i dagdrömmarnas land

[nytt namn]

2010-01-18
bloggkritik, konstkritik och kritik av "jag kan bli vad jag vill hysterin"




vad gör andras lycka mig?
bortom bloggtexten av deras solskensskinande berättelse om deras tillsynes bländande vardagslyx,

när jag på nästa sida inte ens läser om en människa i nöd och svält, utan endast om statistiken av de alla som dog i den humanitära katastrofen

på tryggt avstånd från denna katastrof, känner jag hur olusten börjar ta form,
inte av död, nöd och svält, utan i avundsjukan av avsaknaden från bloggdrottningens vardagslyx.
varför är _det enda_ jag kan relatera till, min egen olycka?

jag inser att min olycka är ett uttryck för en längtan efter mötet med livet,
eller kort och gott:
mötet




vart är min plats i detta?
är jag endast en maktlös betraktare i detta skeende,
av andras lycka och min egen olycka i betraktelsen av den,
av andras olycka och min egen maktlöshet i bektraktelsen av den,
av min egen olycka i andras ovetskap om den?

när bloggdrottningen säger: "jag mår bra, älskar att shoppa, livet leker"
samtidigt som jag låter de tysta tala för sig själva

de som har och de som jag inte har,
i livstörstens exhibisionism




vad är det vi vill visa upp av oss själva?
lycka är att få visa det vackraste vi vet,
i livets estetiska elitism

när bloggerskan säger att hon är "personlig men inte privat" så är detta hennes välsignade privilegium,
då inser jag samtidigt genom ren logik att det enda som kvarlämnas åt tiggaren är att vara "privat men inte personlig",
och det är just detta "privata", detta jordsliga, smutsiga,
taffliga och fattliga, och "privata", som vi skyr,
detta utgör Tiger Woods "felsteg" samtidigt som det utgör tiggarens hela existens

och än har vi i vårat moderna och "fria" samhälle inte kommit långt från att frigörelsen från vårat "kristna" arv,
men varför skriver jag "kristen" inom citationstecken kanske du frågar dig?
jo för att "synden" som begrepp, ur min högst personliga uppfattning, kommit att bli ett politiskt verktyg för att omdirigera våra djupaste avsikter och ärligaste strävan.

Vad Jesus, Buddha eller någon annan av de "stora" menade med synden var (enligt mig) aldrig någon slags avvikelse från den "geneme dygen", synden är något mycket, mycket större och avskyvärt än att förolämpa en viss grupp människor i en viss avgränsad tid och plats i historien.

Den stora synden är naturligtvis att bryta mot Guds vilja, inte mot någon viss grupps moraliska godtrogenhet och självupptagna fåfänga.

Så vad är då Guds vilja?








vad är vackert i denna tid av postmodern senkapitalistisk galenskap?
hur gör jag då som sann levnadskonstnär min egen tolkning av denna...
galenskap? vad vill _jag_ då visa upp?, under de korta håltimmar,
jag har då jag inte är helt själv upptagen med att känna mig som ett offer,
inför livets omständigheter genom att tycka "synd"(!) om mig själv,
i min ensamhet då jag kontemplerar mitt egna självmord

upproret mot allt jag känner avsmak inför,
och istället se detta som flyktig skönhet,
i denna tid av brist på materiellt överflöd,
och överflöd av information kring mer privilegierade människors materiella överflöd




jag tror att alla söker romantik,
och får vi inte tur i kärlek så ligger nog komiken alltid nära till hands,
är det dock så bittert att vi inte klarar av att skämta om vårat livsöde blir vårat liv en tragedi,
och går vi inte under, så är våran sista utpost "bortom hopplösheten" helt enkelt satiren
men vad finns då "brotom satiren"?


vi börjar enkelt.


jag utgår från mig själv,
har min egen "uppfattning",
men hur lätt är det?
visst,
jag kan skapa min egen subkultur,
där jag bygger upp min egna symboler, min egen stolthet, och genom att bygga upp förväntingar jag vet jag aldrig kan infria,
men vill jag verkligen bli ytterliggare, en förfalskande bedragare, som så cyniskt leker med människors genuina livstörst?


jag har fel kontakter för att kunna satsa på kriminalitet och komma undan med det,
jag har för få barndomstrauman för att bli en psykotisk våldtäktsman,






har jag möjligheterna i min hand,
varje dag,
en öppning av potential, för just det "möte" jag söker
då jag åker tunnelbana och ser tunga ögonlock på trötta människor som sittar och stampar rastlöst med benen,
denna rastlöshet vittnar om deras längtan efter "mötet", att vara "där"



låt mig då laborera med tanken, med en
ödmjuk önskan,
att få hitta någon,
som kan dela det jag ser,
så att även denna kan våga erkänna,
livstörstens galenskap






en fråga söker ett svar, svaret är mötet, svaret är kontakten,
vart är du,
du trånande människa?, som kan stilla min livstörst om än för 5 minuter
och vart är du,
du upplyste människa?, som kan hjälpa mig, att för alltid totalt utblåsa detta fåfänga spel, att göra en "reset" på min hjärna,
och befria mig från mina traumatiska barndomsminnen,
så att jag kan möta livet för vad det är i dess rikedom?

vart träffar jag dig, o store helgon, som får mig att känna kärlek till livet,
att genom att endast få andas din närvaro,
fyller mig med extas av att få ta del av denna galenskap
du som medvetet valt bort denna galenskap, och helt underkastat dig guds rena vilja.

jag får inget svar tillbaka, endast ett leende. ansvaret går inte att förskjuta.
och jag önskar jag kunde säga detta till min fader, så att jag slipper se honom sitta där med heroinsprutan instucken i armvecket,
allt för att få en tillfällig audiens hos gud







skolavslutning, jag var 10 år,
hela skolan stog på skolgården och höll varandra i handen,
jag kände mig "hemma" när vi gjorde "raketen"

detta gav mig försmak för, kärleken, gemenskapen, ritualen, förlösandet, återfödelsen som jag hela livet sökt efter,
då sluter jag ögonen och föreställer mig tranformeras till fågel fenix



men vart är alla forum för detta?




jag ordnar upp ett möte med den lokala kranen,
och med hans drog i min kropp,
rör jag mig i det pulserande ljuset av nattklubbens skuggspel,
här får jag för första gången besvarad kontakt,
av och med attraktionen jag söker,

med medvetna rörelser tar jag kontroll över dansgolvet,
med mina kroppsrörelser definierar jag det sociala kontraktet,
jag sätter idealet för det höga, vackra, perfekta, just ikväll, just här och nu,
med ett sådant självförtroende och oförskämdhet att jag inte ens tar mig besväret att söka ögonkontakt med någon annan på dansgolvet


och då jag har hela dansgolvets uppmärksamhet i ett subtilt förtrollande järngrepp,
sker då det som inte får hända,
men som var högst medvetet från min sida,
jag snubblar & faller,
och fortsätter sprattlandes på marken,
jag slickar rent golvet med min tunga,
ställer mig upp, hånglar med personen framför mig,
och ber personen bakom mig låna mig sin öl, så att jag kan skölja ner gruskornen från dina skor som nu ligger som i min mun.
kanske hade jag uppmärksamheten av hela klubben riktad mot mig,
eller kanske inte, kanske var jag endast uppfylld av min egna självgodhet







detta är mitt uppror mot skönheten,









gränsöverskridandet,
i det privata rummet, i det rum där endast hon och jag existerar,
trissas spänningen mellan maskulint och feminint upp,
min livslånga förnedring,
överför jag nu över på henne,
jag penetrerar hennes anal med min näve,
hon är min lera,
hennes kropp är materialet för min sexuella konst,
hon har helt gett upp kontrollen för sina grundläggande kroppsfunktioner,
hennes egen överlevnad vilar i händerna på en sexuell psykopat,
varje felsteg kommer skapa henne smärta för resten av hennes liv,
men spänningen i mötet gör att hon känner sig levande,
hon objektifieras som livet självt, hon är min ateljé och hon är materialet varpå den perversa och dolda livstörsen nu vågar ta plats och uttrycka sig öppet,
då jag leker gud. med min sexuella ödmjukhet, tar jag god tid på mig, eftersom jag är fullständigt medveten om att gränsen mellan förlösning och våldtäkt nu,
vilar i mitt egna ömdömmes godtycklighet,
men hennes fullständiga tillit i min klarsynthet får henne aldrig att tveka












högst upp på tippens topp,
med syran i min kropp,
jag känner hur världens gränser börjar lösas upp och hur världen börjar gunga,
och i nästa sekund frågar hon: "känner du hur det gungar?"
allt sker i ren synkronicitet mellan oss,

min vän försöker förlösa sig från sina barndomsövergrepp,
när hon var liten satte sig hennes mamma på hennes bröst,
varje andetag är nu en ofullbordad förlösning av hennes födelsetrauma,

jag förskjuter hennes röst in i dunkelheten av mitt omedvetna,
jag tittar på en myra och känner att min syn blir ett förstoringslas, jag sugs in i myras värld,
en matematisk fraktal,
världar i världar,


jag inser att livet är ett "träd",
auktoritet är att ta avstamp från "minnet",
från de mest stabila grenarna,
minnet sedan vår födelse genom big bang,
då vår fader gud,
med sin kosmiska kuk,
även själv kände överflödet av denna livstörst,


om gud själv "inte kunde hålla sig" från att skapa oss
genom sin sexuella konst,
hur fan tror du att du ska kunna klara av det?
jag menar inte att det går, alla uppror, är uppror mot våra skapare och auktoriteter, eftersom våran potential är bort deras gränser som inte längre är aktuella, och detta är evolution, vi är pionjärerna som vecklar ut frukterna för framtiden
genom att surfa på evolutionens explosion förenar vi oss med gud, och upptäcker allt som redan existerat i miljoner år, sedan involutionens implosion
då vi med glimten ögat smeker livets mest essentiella mystik





bortom postmodern satir då?
gud ÄR livstörsten, jag är blott hans kanal,

han är den perversa psykopaten som får adolf hitlers förintelse att framstå som ett myggbett,

totalt ogreppbart av mitt lilla rationella förnuft,
tilltron till livstörsten är mitt enda verktyg,
sen ger jag spontaniteten och samvetet fria tyglar,
desssa vässar sedan, genom vetenskapliga expriment bedrivna i ett socialt forum,
fram min klarsynthet


jag saknar den kollektiva ritualen, allt du gör är söka en tröst i trädet, i tryggheten,

om det kommer till estetisk elitism,
din vardagslyx bekommer mig inte ett skit,
eller om du och dina vänner dör som flugor i afrika,
eller att du sitter på ditt lokala forum eller din lokala klubb
bryr mig inte ens så pass mycket, att jag tar mig orken att hitta,
lämplig jämförelse för hur mycket jag föraktar din fåfänga,
samtidigt som jag då inser att denna fåfänga är precis det som få mig att skriva hela denna text




samma "vilja till makt", samma "livstörst", för mig är det så uppenbart,
jag hånskrattar dig i ansiktet åt dina s.k. etiska ideal,
dina s.k. estetiska ideal,
dina s.k. sanningsanspråk,
oavsett om du hyser din tilltro i ordning eller om du dyrkar kaos och anarki

om du själv skulle upplevt det rena lidandet och den rena galenskapen, och lyckats tagit dig därifrån med livet i behåll,
så blir du djävligt ödmjuk,
då du inser du att allt är bäddat för en katastrof















våran skräck och längtan är,
galenskap är att förlora fästet,
att likt en astronaut flyga ut i rymden,
och aldrig komma tillbaka


det vi saknar är tilliten,
i oss själva,
och i våran nästa




när vi dock vågar titta på andra,
som om de redan vore upplysta,
så framställs allt som existerar i ett annat ljus


en annan inramning.
rummet expanderar, väggarna får eget liv, ögon och öron,
"vi har sett allt", "vi har hört allt",

en transparent dröm, men ändå tycks min smärta så verklig

detta levande minne, då jag i min lekfullhet bröt mot reglerna



varje dag, i dagdrömmarnas land,
i min privata teater

[jessicajournali]

Du skriver fantastiskt. Jag har printat ut din text och läst den så många gånger. Du är bra!

[Anders]

Absolut. Jag önskar jag kunde se så där poetiskt på min tillvaro.

'När jag skulle skriva brev då jag var liten, kanske tre år,  brukade morsan skriva på maskin det jag sa. En gång ville jag skriva själv. Så jag skrev. Och sa sen till morsan: "Titta va bra jag skrivit". Hon läste högt : "777///dddhlh". Och så vidare. Inte gjorde det mig gladare'

Så liksom tänker jag. Jag skulle vilja se poesin i min tillvaro.

Lite:
'högst upp på tippens topp,
med syran i min kropp,
jag känner hur världens gränser börjar lösas upp och hur världen börjar gunga,
och i nästa sekund frågar hon: "känner du hur det gungar?"
allt sker i ren synkronicitet mellan oss'

Men det funkar inte så.

Ja, det är bara att gratulera.