Om pappa och om att göra det som jag inte vågar göra.

[Will B.C. Omenor-Mal]

Det handlar inte om att hoppa fallskärm. Inte heller om att bestiga ett berg, cykla till en annan världsdel eller dyka med hajar. Det handlar om att säga det man aldrig skulle säga, visa det man aldrig skulle visa och tänka det man aldrig skulle tänka. Om och till människor som man har sett upp till och trott och förlitat sig på.

Om pappa: Det var aldrig så synd om honom som jag trodde. Det var inte mamma som var hysterisk, ologisk eller som inte fattade. Det var precis lika mycket hans fel. Och jag identifierade mig med honom och trodde att det var han som hade alla svaren; att det var tack vare hans smarthet som han alltid kunde vara lugn när hon var arg.

Jag trodde att jag var lika klok. Och jag var lika klok. Precis lika klok, lika smart och lika oförmögen att kommunicera och interagera med andra människor som han. Rädd för andra människor. Och att gömma mig bakom en mur av så kallad intelligens - kvicka kommentarer, existentiella diskussioner som aldrig tog slut, slutledningar som satte krokben för vilken annan människa som helst (förutom möjligen för ett par här inne på Filosofiforumet) - det gjorde jag precis lika bra som han, om inte bättre. Avvisa alla dem som inte förstod vad jag menade som efterblivna och ta avstånd ifrån dem. Till slut var det bara ett fåtal som jag inte hade tagit avstånd ifrån. Han hade gjort likadant i sitt liv. Och vi hade varandra.

En sak var att tänka att det var så det förhöll sig - en annan var att formulera det och säga det till honom. Ta alla omöjliga, invecklade filosofiska och logiska argument och använda dem mot honom. Motbevisa honom och hela hans person. Och plötsligt få se honom byta skepnad i samma stund som orden hade uttalats. Då var det inte han som var lugn längre. Han visade sig som han var: Liten, otillräcklig, rädd och så mycket elakare och manipulerande än jag någonsin hade kunnat förstå tidigare.

Det var början. Att kasta sin egen värld upp och ner, inte genom att hoppa bungyjump, utan genom att ställas inför det faktum att ingenting förhöll sig som jag trodde. Det var vad jag inte vågade göra och den enda anledningen till att jag ändå gjorde det var att jag inte hade något annat val den gången. Det ska mycket till för att man ska göra det som man inte vågar göra.

[Anna Sara]

The basic mechanism of projection itself is thus fairly simple. An impulse (such as drive, anger or desire) witch arises in you and is naturally aimed at the environment, when projected, appears as an impuilse orginating in the enviroment and aimed at you. It's a boomerang effect, and you end up clobbering yourself with your own energy. No longer do you push to action, you feel pushed into action. You have placed the impulse on the other side of the self/non-self boundary, and so naturally it attacks you from the outside, instead of helping you attack the environment.

Bara så du inte känner dig så deprimerad.




http://skola.hultsfred.se/upload/%C3%96 ... elodin.mp3

[Justin Case]

Will B.C. Omenor-Mal,
Det där var verkligen intressant att läsa!
Tack för vad du delade med dig! Det väckte nya tankar i mig.

[TekheeTaiteilijan]

Håller med föregående talare - intressant indeed!

Läser just nu Primalskriket av Arthur Janov, psykolog. Den handlar om att göra sig av med alla försvar så att man inte har någonting att trycka ner känslorna man samlade på sig som väldigt liten. De ska upplevas för att försvinna men det är mycket motstånd som ska övervinnas för det är ganska smärtsamt att uppleva dessa känslor.