Slösa bort sitt liv..

[seekeroftruth]

Vet inte vad ni andra tycker men personligen tycker jag att människor ägnar sina liv åt dumheter... för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Vad är du? Vem är du?

[Euklides]

Men om de frågorna inte har några svar, är inte det att kasta bort tiden då?
Bästa svaret på de frågorna tror jag man får genom att leva ute livet.
Kan starkt rekommendera Siddartha av Hermann Hesse. Kort och ganska lättläst bok som handlar om en Brahamitisk son som söker meningen med livet.

[seekeroftruth]

Om det inte går att besvara frågan så kan man hoppas på att den blir besvarad när man dör.

Fast just nu tror jag inte någon kan med säkerhet säga att dom vet svaret på frågan "Vad är jag?", däremot tror jag inte att någon heller har bevisat att det inte går att svara på frågan.

[Euklides]

Till saken hör också att frågan "Vad är jag?" är så löst och ospecificerat ställd att den har många svar.  

Ett djur, en människa, en man etc.

Alla är rätt svar på frågan och vill man kan man hålla på hela livet med att hitta "svar" på den frågan. Nu förstår jag ju så klart att du inte undrar vilka ord vi människor kan kalla oss själva, utan kanske snarare hur ens förhållande till det som inte är en själv är beskaffat. Tittar man endast på förhållandet mellan sig själv och en nära person är det väldigt svårt att förutse hur man fungerar i alla situationer och tar man alla kombinationer av människor och situationer så blir det mer eller mindre oändligt många. Att då teoretiskt försöka svara på hur dessa är beskaffade är mer eller mindre en omöjligthet. Bättre då att uppleva och sätta sig i olika situationer och därigenom få ett hum om hur man själv reagerar. Då har man mer kött på benen när man väl börjar teoretisera om hur man är beskaffad. Risken jag vill peka på är att om man utan feedback från verkligheten försöker besvara frågan hamnar man lätt på villospår och risken är att man målar upp scenarion som skrämmer en och stoppar en från att verkligen leva ute i livet.

[seekeroftruth]

Jag tror att jag förstår vad du menar, men förstår du vad jag menar.

Tex om man antar att hela universum är deterministiskt kan man komma fram till slutsatsen att ens riktiga identitet är själva universum, eller att man som ego inte egentligen existerar. Så svaret på frågan "Vad är jag?" blir då Universum.

Med samma antaganden kan man också säga att man är en människa eller svensk.

[Anders]

Kommenterar länkstarten.

Jag tycker nästan tvärt om att den som går och letar efter "mening och mål" är ute och cyklar. Man kommer att bli besviken. Bäst att låta livet i sig vara meningen. Därmed inte sagt att man inte kan försöka hitta sätt att göra livet mer meningsfullt, studera levnadsvisdom osv. Men det är lika mycket för att själva aktiviteten i sig är stimulerande.

Kan du exemplifiera att människor ägnar sina liv åt dumheter?

[seekeroftruth]

Kommenterar länkstarten.

Jag tycker nästan tvärt om att den som går och letar efter "mening och mål" är ute och cyklar. Man kommer att bli besviken. Bäst att låta livet i sig vara meningen. Därmed inte sagt att man inte kan försöka hitta sätt att göra livet mer meningsfullt, studera levnadsvisdom osv. Men det är lika mycket för att själva aktiviteten i sig är stimulerande.

Kan du exemplifiera att människor ägnar sina liv åt dumheter?

Ja, att söka svaret på frågan "Varför finns jag till?" och liknande är ganska invecklat och kanske även omöjligt att få något svar på. Det enklaste svaret jag hittils kommit fram till är att "Vi bara ÄR, likt Univesum bara ÄR".

Jag menade att människor inte frågar sig vem dom är. De ifråga-sätter inte sin egen identitet. Jag är rik, snygg, vacker osv...Alla dessa saker är egenskaper och säger egentligen inte vad man är. Jag är Engelsk säger inte heller vem man är, även om många tror det. Jag är en läkare eller ingenjör säger bara vad man jobbar med.

På ett plan tycker jag definitionerna ovan säger en del om vem man är, men de kan aldrig vara sanna om man inte gräver ännu djupare och finner sin riktiga identitet.

Att inte veta vem man är och leva är ett slöseri för mig...

[Justin Case]

[...] för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Det är viktigare att vara lycklig än att veta vem man är och veta vad som är sant. Om jag hade att välja mellan 1) att få veta sanningen om alltet och mig själv, men därefter vara olycklig i resten av min existens, och 2) att aldrig få veta sanningen om vare sig alltet eller mig själv, men vara lycklig i resten av min existens, skulle jag välja 2.

Sanning har inget egenvärde, bara instrumentellt värde. Lycka(/välbefinnande av olika slag) är det enda som har egenvärde.

Anta att sanningen om allt skulle göra dig olycklig. Vad ska den då vara bra för? Anta å andra sidan att sanningen om allt skulle göra dig lycklig. Är det då inte just för att den gör dig lycklig som den är värdefull, d.v.s. är det då inte så att det är lycka som är det intrinsikalt värdefulla, medan sanningen endast var ett redskap för att uppnå lyckan?

Dessutom:
Ponera att du imorgon upplever att du plötsligt inser vad som är sant (om dig själv och universum), och att du därefter kontinuerligt har kvar upplevelsen av att ha kvar den insikten. Att du då upplever att du vet vad som är sant, varför skulle det innebära att det du upplever vara sant verkligen är sant? Människor har känt på sig fel tidigare, även när de känt sig hur övertygade som helst. Ergo, är inte sökandet efter "sanningen" egentligen bara ett hopplöst fastklamrande vid en felaktig föreställning om att man någonsin kan veta något med hundraprocentig säkerhet?

Dessutom:
Det är matematiskt bevisat att ingen varelse kan veta allt om sig själv. Föreställ dig en varelse som det skulle behövas x bitar information för att på effektivast möjliga sätt exakt beskriva i sin helhet. För att den varelsen ska kunna vara medveten om hela sig själv, skulle den behöva vara medveten om även sin medvetenhet om sig själv, som ju även den ingår i den information som utgör varelsen i fråga. Dessutom måste den vara medveten om att den har denna medvetenhet, och medveten om sin medvetenhet om denna medvetenhet, och medveten om sin medvetenhet om sin medvetenhet om denna medvetenhet, och så vidare utan ände. Det går alltså aldrig att slutgiltigt få veta allt om sig själv.

[Algotezza]

Vet inte vad ni andra tycker men personligen tycker jag att människor ägnar sina liv åt dumheter... för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Vad är du? Vem är du?

Sanningen finner man främst genom att leva, som det redan skrivits här, inte genom att sitta på kammaren och fundera. Om man verkligen lever kan man med öppet sinne finna sanningen oavsett vilka, ur någons synvinkel, "dumheter" man ägnar sig åt.

Livets menign är att levas - och tänka över under tiden man lever.

Har du funnit vad som är sant? Eller du letar under stenarna i skogen?

Vad sant är må livet utvisa. Man har det framför ögonen om man har ögon att se med.

/Algotezza

[seekeroftruth]

[...] för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Det är viktigare att vara lycklig än att veta vem man är och veta vad som är sant. Om jag hade att välja mellan 1) att få veta sanningen om alltet och mig själv, men därefter vara olycklig i resten av min existens, och 2) att aldrig få veta sanningen om vare sig alltet eller mig själv, men vara lycklig i resten av min existens, skulle jag välja 2.

Sanning har inget egenvärde, bara instrumentellt värde. Lycka(/välbefinnande av olika slag) är det enda som har egenvärde.

Anta att sanningen om allt skulle göra dig olycklig. Vad ska den då vara bra för? Anta å andra sidan att sanningen om allt skulle göra dig lycklig. Är det då inte just för att den gör dig lycklig som den är värdefull, d.v.s. är det då inte så att det är lycka som är det intrinsikalt värdefulla, medan sanningen endast var ett redskap för att uppnå lyckan?

Dessutom:
Ponera att du imorgon upplever att du plötsligt inser vad som är sant (om dig själv och universum), och att du därefter kontinuerligt har kvar upplevelsen av att ha kvar den insikten. Att du då upplever att du vet vad som är sant, varför skulle det innebära att det du upplever vara sant verkligen är sant? Människor har känt på sig fel tidigare, även när de känt sig hur övertygade som helst. Ergo, är inte sökandet efter "sanningen" egentligen bara ett hopplöst fastklamrande vid en felaktig föreställning om att man någonsin kan veta något med hundraprocentig säkerhet?

Dessutom:
Det är matematiskt bevisat att ingen varelse kan veta allt om sig själv. Föreställ dig en varelse som det skulle behövas x bitar information för att på effektivast möjliga sätt exakt beskriva i sin helhet. För att den varelsen ska kunna vara medveten om hela sig själv, skulle den behöva vara medveten om även sin medvetenhet om sig själv, som ju även den ingår i den information som utgör varelsen i fråga. Dessutom måste den vara medveten om att den har denna medvetenhet, och medveten om sin medvetenhet om denna medvetenhet, och medveten om sin medvetenhet om sin medvetenhet om denna medvetenhet, och så vidare utan ände. Det går alltså aldrig att slutgiltigt få veta allt om sig själv.

Absolut att bara gräva ned hela sitt liv i letandet efter sanningen går inte... man måste trots allt äta, sova och för vissa även jobba osv...

Vad jag menade med identitet var inte att ta reda på allt om ens kropp. Detta vet vissa mer om än andra utan snarare att skifta sin identitet från att tro sig vara en människa till att tro att man är ett med universum.

För att göra sig själv lycklig så måste du först veta vad det är du skall göra lyckligt. Om du antar så som jag antar att vi alla ÄR universum då skall du göra universum lyckligt. Däremot om du antar att du är på något sätt skiljd ifrån universum då skall du göra denna sak som är skiljd från universum lycklig.

“A human being is part of a whole, called by us the Universe, a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings, as something separated from the rest a kind of optical delusion of his consciousness. This delusion is a kind of prison for us, restricting us to our personal desires and to affection for a few persons nearest us. Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circles of compassion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty.” - Albert Einstein

[seekeroftruth]

Vet inte vad ni andra tycker men personligen tycker jag att människor ägnar sina liv åt dumheter... för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Vad är du? Vem är du?

Sanningen finner man främst genom att leva, som det redan skrivits här, inte genom att sitta på kammaren och fundera. Om man verkligen lever kan man med öppet sinne finna sanningen oavsett vilka, ur någons synvinkel, "dumheter" man ägnar sig åt.

Livets menign är att levas - och tänka över under tiden man lever.

Har du funnit vad som är sant? Eller du letar under stenarna i skogen?

Vad sant är må livet utvisa. Man har det framför ögonen om man har ögon att se med.

/Algotezza

Jag tror mig ha funnit det som är sant, och nu lever jag ute efter det.

[Algotezza]

Vet inte vad ni andra tycker men personligen tycker jag att människor ägnar sina liv åt dumheter... för mig är det enda viktiga att finna vad som är sant och därefter leva i enlighet med det. En viktig fråga att besvara på vägen är "Vad är jag?".

Vad är du? Vem är du?

Sanningen finner man främst genom att leva, som det redan skrivits här, inte genom att sitta på kammaren och fundera. Om man verkligen lever kan man med öppet sinne finna sanningen oavsett vilka, ur någons synvinkel, "dumheter" man ägnar sig åt.

Livets menign är att levas - och tänka över under tiden man lever.

Har du funnit vad som är sant? Eller du letar under stenarna i skogen?

Vad sant är må livet utvisa. Man har det framför ögonen om man har ögon att se med.

/Algotezza

Jag tror mig ha funnit det som är sant, och nu lever jag ute efter det.

Mycket bra!

Jag vet att den yttersta sanningen för en ofta inte går att uttrycka i ord - utan att förvanskas. So don't even try! Jag tror dig ändå!

Mitt medvetande är min världs gränser, inte mitt språk!


/Algotezza

[Zokrates]

Jag vet att den yttersta sanningen för en ofta inte går att uttrycka i ord - utan att förvanskas. So don't even try!

Det här kanske är en av de yttersta sanningarna.

"kardinal Tarciscio Bertone hävdat att det finns en koppling mellan att vara homosexuell och att begå pedofilbrott."

http://www.dn.se/nyheter/varlden/gayror ... -1.1077960

Jag hade samma inställning, farsan hade samma inställning, men så började jag tveka om det var så, nu är jag inte riktigt säker om det är sant,  men om det är sant så slösar de bort sina liv anser jag samt om det verkligen inte vore sant, varför blir de då så upprörda?

[seekeroftruth]

Jag vet att den yttersta sanningen för en ofta inte går att uttrycka i ord - utan att förvanskas. So don't even try!

Det här kanske är en av de yttersta sanningarna.

"kardinal Tarciscio Bertone hävdat att det finns en koppling mellan att vara homosexuell och att begå pedofilbrott."

http://www.dn.se/nyheter/varlden/gayror ... -1.1077960

Jag hade samma inställning, farsan hade samma inställning, men så började jag tveka om det var så, nu är jag inte riktigt säker om det är sant,  men om det är sant så slösar de bort sina liv anser jag samt om det verkligen inte vore sant, varför blir de då så upprörda?

Alltså ordet pedofil har inte mycket likt med ordet homosexuell. Jag förstår inte sambandet.

[Zokrates]

Jag vet att den yttersta sanningen för en ofta inte går att uttrycka i ord - utan att förvanskas. So don't even try!

Det här kanske är en av de yttersta sanningarna.

"kardinal Tarciscio Bertone hävdat att det finns en koppling mellan att vara homosexuell och att begå pedofilbrott."

http://www.dn.se/nyheter/varlden/gayror ... -1.1077960

Jag hade samma inställning, farsan hade samma inställning, men så började jag tveka om det var så, nu är jag inte riktigt säker om det är sant,  men om det är sant så slösar de bort sina liv anser jag samt om det verkligen inte vore sant, varför blir de då så upprörda?

Alltså ordet pedofil har inte mycket likt med ordet homosexuell. Jag förstår inte sambandet.

Nej, det tvivlar jag inte alls på att du gör.


Så till frågan, beror prästernas övergrepp  i grund och botten endast på att de är homosexuella, eller på att de endast är pedofiler?
Här tror jag att det beror på att de är homosexuella i första hand och pedofiler i andra  hand i brist på andra vuxna som är villiga att lägga upp sig för dem. Det kan ju bli väldigt förnedrande att börja närma sig en kollega med risk för avslag och efteråt bli stämplad och föremål för ryktesspridning.

Därför utnyttjar de barnen istället, eftersom det helt enkelt är lättare att få utlopp för sina böjelser med dem istället.
Här anser jag att dettta är att slösa bort sitt liv eftersom de istället för att välja ett liv som innebär celibat, borde ha skippat det hela framför livet som öppen gay fullt ut, vilket de med största anledning inte vågar av familjära orsaker.

Jag vet att den yttersta sanningen för en ofta inte går att uttrycka i ord - utan att förvanskas. So don't even try!

Gjorde ett försök främst för att exemplifiera varför det innebär svårigheter för många och tyckte att exemplet med de katolska övergreppen passade in på algots slutsats, hur mycket folk än förklarar så finns det alltid de som inte förstår, vill förstå, eller kan förstå..