Färre vänner ju äldre man blir?

[seekeroftruth]

För mig ter det sig så iafall. Ju yngre jag var desto fler vänner hade jag. Man kan spekulera varför detta är så men en del vänner har jag medvetet inte velat att umgås med pga deras åsikter.

När vi var små hade vi inga åsikter... det är så mycket lättare på något sätt. Nu när vi är äldre så tycker nästan ingen likadant och då går man isär förutom de som inte lever för sanningen utan bara lever som patetiska bajshögar. Med andra ord människor som är JA sägare utan vidare.

Önskar att hela världen en dag tyckte mer eller mindre likadant kring fundamentala frågorna...

[Zokrates]

Jag kan just nu stoltsera med att jag har, noll vänner. Förmodligen beror det inte på åldern utan mer på mig själv, känner helt enkelt att det inte finns någon som är värd att lägga mödan på.

Men visst ligger det nått i det du framför, men om vi två träffades ute skulle jag ändå inte orka med din vänskap. Nuförtiden känner jag mest bekanta och ytligt bekanta och jag varken ringer eller håller kontakten med någon av dem, trist kanske någon tycker men jag har fått nog av all falskhet samt att varenda jävel bara skall ha och ha tills min enegi är fullständigt dränerad, för jag är ju så förbannat snäll och godtrogen och borde inte få vistas ute utan koppel.

[Algotezza]

För mig ter det sig så iafall. Ju yngre jag var desto fler vänner hade jag. Man kan spekulera varför detta är så men en del vänner har jag medvetet inte velat att umgås med pga deras åsikter.

När vi var små hade vi inga åsikter... det är så mycket lättare på något sätt. Nu när vi är äldre så tycker nästan ingen likadant och då går man isär förutom de som inte lever för sanningen utan bara lever som patetiska bajshögar. Med andra ord människor som är JA sägare utan vidare.

Önskar att hela världen en dag tyckte mer eller mindre likadant kring fundamentala frågorna...

Jag har aldrig haft särskilt många vänner. Människan lever icke allenast av det sociala.

/Algotezza

[J R Auk]

Det har inte med ålder utan situation.

I ett fängelse utan telefon ingen vet att du satts i så har du inte många vänner heller.

Ungdomen hade indoktrineringsinstitutets välsignelse över sig med knökfulla lokaler med tusentals lika tomma redo att fyllas kärl.

Klart man hade fler vänner då.

Vänner överskattas mycket också. Väljer man dem inte med omsorg så väljer man en hel uppsjö av regler man måste följa. Idéer om hur man ska vara osv. Och då inte ideologiskt, utan praktiskt, bara för att tillfredsställa trygghetsbehovet av "lika idag igen".

[Zokrates]

Bara bra svar från er, tycker att ni har goda poänger, men vill ändå svara trådstartaren att ju äldre man blir desto svårare blir det att hitta en pålitligt god vän, det är anser jag lättare att hitta någon att gifta sig med än en sådan vän.

[Algotezza]

Vilken är skillnad mellan vänner, bekanta och KK?

Låt oss vara ensamma tillsammans ty tillsammans är vi ofta ensamma.

/Algotezza

[Advocate]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

[Algotezza]

Det är som det är och blir som det är. Alla sätt är bra även de dåliga för dem lär man sig också något av.

"Jag trivs bra här under korkeken, där jag kan lukta på alla inläggen."

Bärbar dator till alla och trådlöst internet löser alla problem.

Och skaper en massa nya.

Life goes on...

/Algotezza

[seekeroftruth]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

Alla skiter i att tro saker och börjar istället leta efter uppriktiga bevis... ungefär som ingen idag förnekar newtons lagar. Sedan kan vi börja diskuttera igen.

Förkasta allting annat... börja om på nytt.

Anta att jag är Gud...  :roll:

[Algotezza]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

Alla skiter i att tro saker och börjar istället leta efter uppriktiga bevis... ungefär som ingen idag förnekar newtons lagar. Sedan kan vi börja diskuttera igen.

Förkasta allting annat... börja om på nytt.

Anta att jag är Gud...  :roll:

Kalla sig Gud går väl an eller tro man är det.

Men med vilken rätt kan andra kalla sig "jag", undrar jag?

/Algotezza

[seekeroftruth]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

Alla skiter i att tro saker och börjar istället leta efter uppriktiga bevis... ungefär som ingen idag förnekar newtons lagar. Sedan kan vi börja diskuttera igen.

Förkasta allting annat... börja om på nytt.

Anta att jag är Gud...  :roll:

Kalla sig Gud går väl an eller tro man är det.

Men med vilken rätt kan andra kalla sig "jag", undrar jag?

/Algotezza

Enbart den upplyste förstår vad du nyss yttrade...


I myself have said, 'You are gods, And all of you are sons of the Most High. (Psalms 82:5)

Learn to know thyself! He who has understood himself has understood God (The Prophet Muhammad )

[Advocate]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

Alla skiter i att tro saker och börjar istället leta efter uppriktiga bevis... ungefär som ingen idag förnekar newtons lagar. Sedan kan vi börja diskuttera igen.

Förkasta allting annat... börja om på nytt.

Anta att jag är Gud...  :roll:

Fast är det inte också så att ifall man visade den enda sanningen för alla så skulle väl samtliga ändå tolka den på sitt sätt, använda den på sitt sätt? Alla har olika erfarenheter, dispositioner och läggningar. En som blivit offer för nazismen kan börja ett ärligt sökande men kommer alltid att ha en sanning som är annorlunda än din och min, såtillvida vi inte har hans erfarenheter.

Nietzsche ansåg väl något i stil med att man tar den sanning som leder till de ypperligaste livsbetingelserna för en - sanningen är del i livsformen och tvärtom. Man måste inte hålla med honom förstås. Men faktum är att även i det ärliga sökandet, eller även i sanningens moment så behöver sanningen inte verka eller ges plats.

Vi måste bli mogen sanningen, inte bara söka finna den.

Jag bara svamlar lite

[seekeroftruth]

'Vänner' upplever jag är något man hypostaserar eller demarkerar på ett onödigt sätt. Vad som finns tycks mig många gånger istället vara en större meningsdimension - där det ingår både ytligare och djupare kontakter, erkännanden, möten, kärlek.

Eller kanske jag tänker mig det så för att jag inte har några vänner (annat än min sjuka familj)... När man är äldre blir det roller och regler, det stämmer bra. I ungdomen var man säkert omognare - och jag skulle inte vilka idealisera det sociala där på något sätt - men då kunde man göra saker spontant, vara sig själv på ett annat sätt. Man behövde ingen dressyr på samma sätt, och jag kan inte minnas att det fanns samma utstuderadhet eller regelverk, just på tal om förväntningar utifrån. Just "jargongen" har jag ofta stor olust inför sedan jag blivit äldre. Trots att jag inte har svårt för att finns enskilda individer jag kan uppskatta och få utbyte med - de brukar komma till en ifall man bara är öppen - så finns i jargongen eller den sociala formen ingen förlösthet för mig kan jag ofta känna. En del är trygga i det där, de svänger sig glatt i dansen, och har aldrig ens behövt lära sig konsten. Själv skulle jag säkert utveckla en neuros rätt snabbt ifall jag tog del och på allvar försökte spela med - jag säger inte att jag är bättre eller sämre än de andra, utan det är bara så. Grejjen är tillika att jag inte har funnit harmonin eller tryggheten i mig själv. Finner man den så följer gemenskap och social mening på det, vare sig man har vänner eller inte, och oavsett normer och regler tänker jag.

Och visst är det så att idéer isolerar människor, deras intellektuella hållning och åskådningar. Man indoktrineras olika. Hur skall man lösa det där?

Alla skiter i att tro saker och börjar istället leta efter uppriktiga bevis... ungefär som ingen idag förnekar newtons lagar. Sedan kan vi börja diskuttera igen.

Förkasta allting annat... börja om på nytt.

Anta att jag är Gud...  :roll:

Fast är det inte också så att ifall man visade den enda sanningen för alla så skulle väl samtliga ändå tolka den på sitt sätt, använda den på sitt sätt? Alla har olika erfarenheter, dispositioner och läggningar. En som blivit offer för nazismen kan börja ett ärligt sökande men kommer alltid att ha en sanning som är annorlunda än din och min, såtillvida vi inte har hans erfarenheter.

Nietzsche ansåg väl något i stil med att man tar den sanning som leder till de ypperligaste livsbetingelserna för en - sanningen är del i livsformen och tvärtom. Man måste inte hålla med honom förstås. Men faktum är att även i det ärliga sökandet, eller även i sanningens moment så behöver sanningen inte verka eller ges plats.

Vi måste bli mogen sanningen, inte bara söka finna den.

Jag bara svamlar lite

Alltför djupt för mig...

Äta, sova... jada jada

Men visst är det så att man enbart kan ta till sig vissa säker när man är mogen för dom... och i dagens samhälle tror jag inte på direkt demokrati, men det svåraste är att välja ledare som är "rena", helst renare än en själv.