Ur ett deterministiskt monistiskt perspektiv så är varken människan eller djur elaka eller snälla. De är det de måste vara.
Min känsla är dock annorlunda... på något sätt anser jag djur som rena och snälla, vissa mer än andra och människor som orena och elaka vissa mer än andra.
Jag får oftast mer glädje av att se på en fågel än en människa...
Detta kan ha att göra med att jag genom livet har "mer" erfarenhet utav människor än djur, eller så har samhällets skuldbeläggande på människor men inte djur satt avtryck även i mig.

